9789189169838

Resor med BJÖRN LÉNBERG

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se

© Björn Lénberg och Pärlan Förlag Titel: Resor med Björn Lénberg Författare: Björn Lénberg Redaktör: Christin S. Salander Omslag: Christin S.Salander Foton: Björn Lénberg Tryckt av Dardedze i Lettland 2022, 2:a tryckningen, reviderad upplaga ISBN: 978-91-89169-83-8

Resor med BJÖRN LÉNBERG Sanna berättelser om äventyrliga och märkliga resor till världens alla hörn i evangeliets tjänst Nu med fler kapitel om fler fantastiska resor

www.parlanforlag.se

Innehållsförteckning

Sida 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

Så nära döden man kan komma och lite till ...

Till Etiopien med hjälp och evangelium Ukraina och Moldavien Till Kina med biblar Israel Indien Burma Till Etiopien med flyg Till Kina med buss Nordvietnam Vitryssland, med de stolta ledarna Sydkorea Författarens hälsning

7 21 41 63 71 79 89 97 111 127 135 153 157

Så nära döden man kan komma och lite till ...

1

Det gick lite för fort på kvällen där i kurvan och jag kunde inte hålla motorcykeln på den krokiga vägen. Jag åkte ned för en slänt mot en stor sten. Smällen blev en katastrof.

Jag fick styret i magen. Jag kunde inte andas och tänkte: Jag dör, jag dör. Mitt liv rullades upp framför mig som en film. Skulle jag dö här? Det fanns ingen som kunde hjälpa mig där jag låg tio meter från vägen i mörkret. Ingen kunde se mig. Var det så här jag skulle dö? Därefter blev jag medvetslös nån halvtimme innan jag vaknade till liv igen.

Jag lyckades krypa till vägen och hoppades att nån skulle hitta mig där. Jag hade svåra smärtor i mage och rygg när jag sakta hasade mig upp på vägkanten. Efter några minuter kom det en bil som nästan höll på att köra på mig innan den stannade. ”Kan jag hjälpa dig?” frågade mannen. ”Ring en ambulans”, kved jag fram.

Smärtorna i kroppen var intensiva under de femton minuter det tog innan ambulansen kom.

Jag blev lagd på båren och i ambulansen blev jag medvetslös igen. Jag vaknade upp på lasarettet när syrgasen kopplats på. Där

7

stod min mamma och pappa vid sängen och såg mycket ledsna ut.

Polisen hade varit hemma och bett mamma och pappa komma till lasarettet, för det var högst troligt att jag inte skulle överleva. Det var allvarliga skador: Åtta revben var brutna, mjälten krossad, ena lungan punkterad, ena njuren skadad, flera kotor i ryggen knäckta och mycket mer. Pappa som var med i Frälsningsarmén sa: ”Nu får vi lägga dig i Guds och läkarnas händer”, och så bad han en bön för mig innan jag kördes in till operation.

Under fem timmar arbetade två läkare och två sköterskor med att få organen i min kropp funktionsdugliga. Sedan följde tre dygns ovisshet innan kroppen började fungera. Jag fick inte dricka, trots att törsten var olidlig och tungan kändes som en läderbit i munnen.

Jag låg nära fönsterbrädan och där stod det en blomvas. Bara jag blir ensam i rummet ska jag dricka av vattnet från vasen, tänkte jag.

Sköterskan läste nog mina tankar, för när hon gick ut ur rummet så tog hon med sig blomvasen. Även om jag då inte hade nån kontakt med Jesus, så hade han en plan för mitt liv och i den planen ingick att jag skulle bli frisk. Jag var 18 år och hade en tränad kropp, så tre veckor senare var jag så pass frisk att jag fick åka hem och efter ytterligare tre veckor var jag på återbesök på lasarettet. Vid besöket sa läkaren som opererat mig: ”Här har vi honom som var så nära döden man kan komma och lite till.” Då förstod jag hur otroligt nära döden jag varit.

I hyreshuset på Kvarngatan 40, där familjen nu bodde, hade fastighetsägaren en quiltingmaskin. Han frågade mig om jag kunde tänka mig att arbeta där på kvällarna för fem kronor i timmen. Jag antog erbjudandet och det blev ofta sena kvällar vid stickmaskinen.

Den 21 maj 1961, sju månader efter olyckan, ryckte jag in i ”lumpen”. Det blev hård träning, under vilken jag fortfarande kände av min rygg, men jag hade som mål att klara alla övningar, trots mina problem sedan olyckan. Jobbet på stickfirman hade jag kvar och det innebar att när övningarna på Älvsborgs regemente var slut på eftermiddagarna arbetade jag till sena kvällen med quiltingmaskinen.

Efter militärtjänsten emigrerade jag, liksom min farfar 62 år tidigare, till Amerika. Skillnaden var att jag flög istället för att resa

8

med båt. Jag bodde hos mina släktingar med efternamnet Johnson i Lincoln, Rhode Island och arbetade som byggnadsarbetare, varvid jag tjänade fantastiska 2,75 dollar i timmen. När jag körde min vackra Ford Customline V8 1952, som jag köpte för 150 dollar, kände jag mig nästan som en kung.

Det blev ett fint och lärorikt år i USA. Min syssling Dick, med fru Doris och deras barn Erik och Kristina samt onkel Carl, tog väl hand om mig, där jag bodde på deras gamla gård på Jenkes Hill Road. Efter ett år insåg jag att Sverige ändå var bästa landet för mig och därför reste jag med båten Kungsholm tillbaka till Sverige. Släktbanden hade återknutits och många besök har sedan gjorts från båda håll över Atlanten mellan USA och Sverige.

Hösten 1962 började jag andra årskursen på Glimåkra folkhögskola i Skåne för att komplettera mina studiekunskaper. Detta var en fantastisk skolform; att bo och studera på plats. Skolan, som drevs på kristen grund, gjorde att många av eleverna diskuterade tron från olika håll, men jag vill inte påstå att jag blev direkt påverkad av det kristna budskapet i nån större omfattning. Filip Holmqvists handelsinstitut i Göteborg blev nästa skola, där jag fick handelsutbildning. De kunskaperna blev viktiga och har varit till hjälp för mig sedan dess i livet.

Direkt efter avslutade studier började jag arbeta på Svenska Amerikalinjens passagerarbåt Kungsholm. Båten, där jag rest som passagerare två år tidigare, var en annorlunda, men mycket intressant arbetsplats som förde mig runt till många delar av världen, vilka jag inte hade haft möjligheter att se på något annat sätt. Även om lönen på 680 kronor i månaden inte var speciellt hög, så fick jag göra många upplevelser som jag inte skulle vilja vara utan.

Förutom alla resor till New York, så var det många kryssningar till Västindiens olika öar; Barbados, Trinidad S:t Juan, S:t Vincent, Guadeloupe, Martinique, Jamaica med flera där vi fick ta del av det bekymmerslösa livet som människor tycktes leva där. Jag arbetade på natten, vilket gjorde att dagarna var lediga för solande och dessutom var det olika platser att besöka när vi kom till hamn.

En längre kryssning genom Panamakanalen till Söderhavet med öar som Galapagos, Tahiti och Hawaii gav mig starka upplevelser 1965.

9

Folket på flera av öarna ställde till med festligheter och danser när vår stora båt kom.

På Tahiti var det stor folkfest när vi kom dit. Hula-hula-flickorna dansade runt oss i bastkjolar och svängde på höfterna, samtidigt som vi festade på kokosnötter och papayafrukter. Nya Zeeland och Australien var också intressanta och Stora barriärrevet norr om Darwin var en sevärdhet. Bali, Thailand, Hong Kong och Japan var stora upplevelser. Särskilt speciellt var det att besöka det fattiga Bali, där jag bytte till mig ett tiotal mycket välgjorda och handskurna träfigurer av ebenholts mot svenska nylonskjortor, som var populära där. Skjortorna hade jag tagit med från pappas skjortfabrik, med vetskapen om att nylonskjortor stod högt i kurs i denna del av världen. Minnet av den kraftiga orkanen mellan Japan och Hawaii, då den 200 meter långa Kungsholm dansade som en liten barkbåt på de enormt höga vågorna under sex dagar, var istället en hemsk upplevelse. Det blev att torka spyor efter passagerarna som var sjösjuka, trots att man själv kände sig ”tjyvens”.

Pier 97 i New York var oftast vår kajplats när vi kom tillbaka i hamn med passagerarna. De gånger då båten låg två dagar där brukade jag under en dag besöka släkten som jag bott hos på Rhode Island. New York, staden där allt hände, var alltid fascinerande för unga killar, och vid ett tillfälle var vi några som en kväll gick till en jazzklubb för att lyssna på de svarta killarna som spelade. Mitt intresse för musiken var inte så stort, så jag beslöt efter några timmar att gå till båten och lägga mig. Jag gick ner mot hamnen genom de trånga gatorna i lugn och ro, när en tegelsten plötsligt slog i väggen precis framför mig. Jag blev alldeles stel i några sekunder innan jag sprang allt jag orkade ner till båten och in i min hytt. Där kastade jag mig på min koj. Någon försökte döda mig för att ta mina futtiga dollar jag hade i fickan! Hur hade det gått om de hade lyckats? Om jag dött, hur skulle det då varit för mig? Jag var ju inte kristen, så vart hade jag kommit? Frågan fanns där länge inom mig.

Den 28 maj 1965, när båten kom till Göteborg, mönstrade jag av Kungsholm.

Nu började jag jobba hos pappa med att resa runt till klädaffärer i Sverige och sälja Lénbergs skjortor. Skjortförsäljningen gick bra

10

och vårt företag växte, men samtidigt blev det många mil att köra varje år, med många hotellnätter på de flesta platser i Sverige. Det var ett bra sätt att besöka och lära sig att hitta i alla städer i vårt avlånga land. Jag bodde då fortfarande kvar hos mina föräldrar och kom hem varje helg.

En lördag i oktober frågade min bror Kjell, som då studerade på lärarhögskolan, om jag inte skulle gå och lyssna på ett musikarrangemang i Bäckängsskolans aula samma kväll. Jag kom dit nån kvart efter det börjat och hittade en plats längst bak på läktaren. Musiken kanske inte var så intressant för mig, men där jag satt fick jag syn på en vacker flicka, sex bänkrader snett framför mig. Visserligen såg jag henne bara snett bakifrån, men ändå kände jag att den flickan måste jag ha kontakt med.

När musikunderhållningen var slut reste sig alla upp för att gå.

Min kompis Bosse kom fram till mig och började prata, vilket gjorde att jag tappade fokus på flickan, och plötsligt var läktaren tom så när som på Bosse och mig. Vi gick därifrån trappan ner till foajén, varvid Bosse sa: ”Jag måste få presentera dig för min tandsköterska som jag ser där nere.”

När vi kom närmare såg jag att han ville presentera mig för just den vackra flickan som jag sett på läktaren. Nu kunde jag se att hon verkligen var vacker. Hennes ögon och hela hon var som en fotomodell. Det slutade riktigt bra med att jag körde hem tandsköterskan Christina och hennes kompis Vanja i min bil.

Vårt förhållande växte sig starkare och vi träffades regelbundet på helgerna när jag var hemma i Borås. Vid nyåret bestämde vi att vi skulle resa till Norge för att åka skidor. Vi åkte dit med min röda Porsche 1954, som jag då hade kostat på en hel del, bland annat med plyschinredning på golv och insidor. Skidorna lastades på taket och så bar det iväg norrut. I Norge fick vi köra högertrafik, vilket inte gjordes i Sverige vid den tiden. På kvällen åkte vi förbi en stor upplyst skidbacke och fick vända och köra tillbaka. Då hände det: I en kurva kom en bil i hög hastighet. Jag väjde åt vänster och det blev katastrof, en frontalkrock. Christina slog huvudet i framrutan och jag fick ratten i magen. Jag kunde inte andas på nån minut och svimmade. Christina fick upp dörren på högersidan och försökte

11

dra ut mig. Bensintanken satt fram och det läckte bensin på våra fötter i bilen. I motpartens bil fick de upp dörrarna och personerna lade sig i snön vid vägkanten. Efter nån halvtimma kom en stor ambulans och vi fick alla följa med till sjukhuset. Jag hade brutit några revben och den andra bilens chaufför hade skadat handen och passageraren hade en blodig panna.

Vi fick lämna sjukhuset efter omplåstring och följde med de båda männen, som vi nu bekantat oss med, under det att bilarna bärgades. Vi fick sova i den ena mannens hem och nästa dag, nyårsafton, tog vi tåget till Oslo där vi strövade omkring, trots att smärtan från de brutna revbenen var besvärlig. Nyårsafton tillbringade vi på ett billigt hotell, innan vi tog tåget hem till Borås.

Norgeresan kändes inte bra. Jag hade ju förorsakat krocken, i och med att jag automatiskt väjt åt vänster vid det snabba mötet.

Min fina Porsche var bara halvförsäkrad, vilket gjorde att jag fick svara för hemtransport och reparationskostnader själv. Dessutom fick jag straff från polisen i Norge. Jag kunde välja mellan att betala hundra norska kronor eller tillbringa tre dagar i fängelse. Jag funderade några dagar hur jag skulle göra och det blev till slut det första alternativet, även om hundra norska kronor då motsvarade sjuttiotre svenska, vilket var ”ganska” mycket år 1965.

På våren samma år nämnde jag för Christina att jag länge planerat en europaresa med bil genom Finland, före detta Sovjetunionen, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och vidare till Grekland. Hemresan skulle gå genom Makedonien, Jugoslavien, Ungern, Slovakien, Polen och därifrån färjan till Sverige. Vid den tiden var det ovanligt att resa i före detta Sovjet, med alla farorna kring kommunism som fanns. Eftersom Christina var en skötsam flicka var hon tvungen att fråga sina föräldrar om lov att resa med. Resan beviljades av föräldrarna, som litade på att jag, med mina reserfarenheter, skulle ta mig tillbaka till Sverige med deras dotter välbehållen.

Den fina blåvita Volvo Amazon Sport -1960 med soltak, som var inköpt för 3 800 kronor från zigenaren Taikon i Göteborg, skulle ta oss runt på denna cirka 800 mil långa resa, där det också ingick en hemlig kupp.

Jag hade innan vi startade varit på Borås Tidning och beställt en

12

annons där det stod: Christina Carlsson och Björn Lénberg förlovning första augusti i Aten. Jag nämnde inget för Christina. Jag tog chansen att hon skulle samtycka och hoppades att det skulle bli en positiv överraskning för hennes del. Resan blev spännande vid flera tillfällen. Sovjetunionen var så olikt Europa i övrigt. Någon gång kunde det vara drygt 40 mil mellan bensinstationerna, vilket resulterade att vi fick bensinstopp och jag fick ta med reservdunken och åka buss några mil för att skaffa bensin. Bensinen var vanligtvis av lågt oktantal, ibland endast 66 oktan, vilket gjorde att motorn glödtände och blev besvärlig att stoppa. Detta innebar att den kunde stå och tuffa trots att jag tagit ur nyckeln och låst bilen.

Vid ett tillfälle körde vi fel i en gatukorsning i staden Charkov.

När jag upptäckte det gjorde jag en så kallad ”taxisväng” på huvudgatan. En motorcykelpolis som var på plats blåste snabbt i sin visselpipa. Jag stannade och han kom fram till bilen och ville se mitt körkort. Jag hade varnats för att lämna iväg körkortet, eftersom det kunde bli problem att få tillbaka det om man inte lämnade en rejäl ”mutpeng” till polisen. Nu låtsades jag att jag inte begrep vad polisen sa när han på dålig tyska försökte med ”karte” (körkort). Istället tog jag fram kartan och visade på vår väg, varvid han skakade på huvudet. Han försökte med ”karte” igen, varvid jag på svenska förklarade att detta var den enda karta vi hade och den hjälpte oss att hitta i landet. Då försökte han med ”pass” och jag visade på kartan att vi hade passerat över gränsen från Finland och skulle passera över gränsen mot Rumänien när vi reste ut ur Sovjetunionen.

Han skakade på huvudet igen. Så bad han om ”Visa” och jag förklarade att jag skulle visa igen vilken väg vi skulle fortsätta och så pekade jag ut vägen igen. Då försökte han med ”pass” igen och jag sa: ”Vi ska passera Charkov nu och vi följer kartan. Jag kan visa dej var vi bor i Sverige.”

Stackars Christina, hon satt och bet sig i läppen för att inte skratta högt åt polismannens förtvivlade försök att få mig att förstå honom. Det var varmt och till slut tröttnade polisen. Han torkade svetten ur pannan och slog ut med handen, samtidigt som han med uppgiven röst sa något obegripligt varpå jag körde därifrån. Vi skrattade gott åt ”missförståndet”.

13

Vi åt ofta på bra matställen på olika platser i landet, för allt var så billigt och vi fick alltid ett bord i ett hörn, eftersom myndigheterna inte ville att vi skulle prata med människorna omkring oss. Vi lämnade in bilen på service och oljebyte och kostnaden var fyra kronor i svenska pengar. När vi hämtade bilen hade man dessutom tvättat den med takluckan delvis öppen. Sätena var dyblöta och vi fick sitta på handdukar i två dagar. Vi körde genom Rumänien och Bulgarien och kom så småningom till Aten i Grekland, just den första augusti.

Vi gick och flanerade på stan när vi passerade en guldsmedsaffär.

Jag föreslog att vi skulle gå in i affären och titta på vackra smycken. De hade också vitguldsringar som var väldigt snygga och inne i affären såg jag min chans att fråga om vi kanske skulle förlova oss?

Otroligt, Christina var med på detta med en gång. Tyvärr kunde vi inte få ringarna graverade förrän nästa dag, eftersom gravören endast jobbade förmiddagar. Jag var noga med att förlovningen skulle vara den första augusti. Christina undrade varför vi inte kunde vänta tills nästa dag, men jag menade att det måste vara den första augusti, annars skulle vi ha svårt att komma ihåg vår förlovningsdag. (I annonsen i Borås tidning stod ju den första augusti!)

Vi lämnade affären med löftet att få ringarna graverade nästa morgon. Vi körde genom staden till den berömda uteteatern Colosseum, med plats för 60 000 personer. Där gick vi upp och satte oss, helt ensamma för inte en människa var på plats den kvällen.

Teatern byggdes år 70 e.Kr och blev delvis förstörd i ett jordskalv senare. Där förlovade vi oss symboliskt utan ringar på en historisk plats. Det var mycket romantiskt.

Nästa dag var ringarna klara och vi tog på oss ringarna och var lyckliga. Christina tyckte det skulle bli roligt att överraska våra familjer när vi kom hem. Fjorton dagar senare kom vi till Christinas föräldrar och de kom jublande ur sommarstugan och ropade: ”Grattis till förlovningen!” ”Vadå, hur vet ni om vår förlovning?” undrade Christina. ”Hela Borås vet, för det har ju varit en annons i tidningen”, sa pappa Bertil.

Christina fick en mindre chock, men det gick över.

Midsommarafton, två år senare år 1968, gifte vi oss och hade en

14

oförglömlig vigsel i Korskyrkan, samt middag på Soldathemmet för 130 gäster. Denna bröllopsdag hade vi bestämt tillsammans. Den gick inte att hålla hemlig.

Vår lägenhet på Norra Sjöbogatan 42 i Borås var trevlig och vi trivdes där. Vår hyra låg på 259 kronor inklusive parkeringsplats. Året efter köpte vi ett stort gammalt hus byggt 1910 i Sparsör, tio kilometer norr om Borås. Där blev det renoveringar som pågick i flera år. I trädgården växte många fruktträd och bärbuskar och ytan på fem tusen kvadratmeter blev sedan en bra lekplats för våra och grannens barn. Vår son Dennis föddes 1971, vilket var en fantastisk upplevelse, och vår flicka Charlotte föddes 1973, lika fantastiskt. Vi var mycket glada och tacksamma för våra fina barn.

Jag fortsatte jobbet som resande i skjortbranchen. Vid ett tillfälle utanför Malung i Dalarna tog jag upp en liftare som arbetade vid båtavdelningen på Jofafabriken. Han ordnade med kontakten så att jag kunde köpa tre något defekta sportbåtar i plast. Det blev början till F-B Båtar, företaget som blev den största båtfirman i Boråstrakten mellan åren 1970–1984, med Jofa, Crescent och Venjan-båtar, samt Volvo- och Johnsonmotorer. Till en början hade jag båtförsäljningen hemma på Sparsörsvägen 14. Jag reste runt till affärerna i Sverige på veckorna och sålde skjortor och så blev det båtförsäljning på lördagar och fritiden. Sverige började bli ett höginkomstland och tillverkningen av svenska produkter blev för dyr, så nu gav inte skjortföretaget någon större avkastning. Vi beslöt därför att avveckla Bröderna Lénbergs skjortor under en tvåårsperiod 1974–75.

När min bror Kjell hade varit lärare några år reste han 1967 ut som lärare för missionärsbarn till Etiopien. Där undervisade han på en skola i Nedjo, en liten stad i västra Etiopien. Samma år vid jul kom han hem och gifte sig med Ulla. De reste sedan ut gemensamt till Nedjo där de fick sonen Martin och tre år senare flickan Jenny.

1972 tog jag med min faster Karin och reste till Etiopien och besökte min bror med familj. Kjell var nu rektor för över hundra byskolor i västra distriktet, vilket innebar ständiga resor med besök i de olika skolorna. Jag var med vid flera besök och Kjell hade alltid ett bibliskt drama för eleverna, vilket var mycket uppskattat. Kjell hade en stor arbetsbörda under åren han tillbringade i Etiopien.

15

Hösten 1973 skulle familjen komma hem till Sverige, men Kjell fick hjärtproblem nån vecka innan. Han fick ligga på en bår i en transportbil de 50 milen på dåliga vägar mellan Nedjo och Addis Abeba. På sjukhuset Black Lion mötte läkaren dem och meddelade Ulla att de för tillfället hade ett läkarseminarium med specialläkare och denna hjärtåkomma skulle de avhjälpa snabbt. Några timmar senare kom läkaren och meddelade att operationen inte hade lyckats och att Kjell därför hade avlidit. Det blev stor sorg när vi i familjen hemma i Sverige fick meddelandet genom EFS-styrelsen. Några dagar senare kom Ulla, som då var gravid, och barnen, samt Kjell i en kista med planet som vi mötte på Torslanda. Det hela var mycket sorgligt och oförklarligt för oss alla, naturligtvis först och främst för Ulla och barnen Martin och Jenny. Staffan var vid tillfället inte född. Vår pappa Gunnar sörjde Kjell mycket. En tid därefter blev pappa sjuk i leukemi och fick sluta sina dagar några år senare i juli 1976, då endast 68 år gammal.

Båtföretaget fortsatte att växa och det blev ganska påfrestande för Christina och barnen när båtkunderna ständigt kom och tittade på båtar i vår trädgård. Vid ett tillfälle under 1973 sa Christina: ”Idag har jag räknat till 67 stycken båtar i trädgården och kunder som hela tiden kommer hit. Du måste försöka hitta en bättre plats att sälja båtar på.”

Jag köpte ett stort begagnat Barracudatält, som placerades på en hyrd tomtplats vid riksväg 42. Nu hade jag ett utrymme på 400 kvadratmeter att lagra båtar på, med en bra skyltplats vid vägen.

Affärerna gick fantastiskt bra. Jag sålde till låga priser, eftersom jag hade små omkostnader. Jag vann försäljningstävlingar varje år, med gratis lyxresor till Gambia, Barbados, Bermuda, Kenya, Ibiza, Grekland, Malta med flera. Höstarna var utlandsresornas tid.

Omsättningen ökade snabbt, även om jag bara sålde på kvällar och lördagar, för jag var ju tvungen att sköta mitt ordinarie jobb.

Jag hade ända sedan amerikatiden haft ett stort intresse för amerikanska bilar. Vid jultid 1973 reste jag över till New York med en kompis och vi köpte sex stycken häftiga amerikanare. När bilarna kom hem var det bensinransonering i Sverige. Inga problem, för bilarna var fulltankade i Amerika när de kördes på båten. När

16

de hämtades och förtullades i hamnen i Göteborg upptäcktes att alla bilarna hade tömts på bensinen. Vi lyckades iallafall få tag på så mycket bensin att de kunde köras hem till Sparsör. Vilken grej det blev! Stora bensinslukande amerikanare med V8:or i ett Sverige utan bensin; vilka vill köpa dessa? Heltokigt tyckte alla. Det gick två veckor och sedan släppte ransoneringen och bilarna såldes snabbt till hugade kunder med god förtjänst. Jag reste sedan ofta till Amerika och köpte bilar och ruljangsen växte. Jag hyrde nu en försäljningslokal, men bilarna behövde större försäljningsyta. De 38 bilplatserna på Torggatan 43 i Borås blev också den snart för liten.

Jag köpte en lagerlokal vid Borås övre stationsområde och utökade lagerytan med 600 kvadratmeter, men snart var även detta för trångt.

Jag beslutade att bygga en 1 780 kvadratmeter stor bilhall i Viared, 6 kilometer från centrum utmed motorvägen till Göteborg.

Bygget på den 10 000 kvadratmeter stora tomten kostade 2,4 miljoner och vid invigningen i november 1980 kom det över 300 personer som bjöds på kaffe och bullar. Jag fick nu anställa ytterligare reparatörer i verkstaden, en kamrer på kontoret och en person till försäljningen. Mellan 500–600 bilar såldes årligen med bra förtjänst och företaget var nu det största och mest kända i hela Skandinavien gällande amerikanska bilar, vilket också innebar mycket tid och arbete på firman. Båtförsäljningen hade jag nu en anställd som skötte i Sparsör.

Jag hade dåligt med tid för familjen och upplevde, fast företagen gick mycket bra, att jag var i ett ekorrhjul som bara snurrade på.

Citatet ”Det kan vara bra att äga företag, men företaget får inte äga dig!” kommer till tankarna. Jag hade också gått in i fastighetsbranschen och ägde nu ett antal hyresfastigheter, vilka skulle skötas.

Hösten 1984 blev jag inbjuden till en grupp kristna affärsmän.

Där var en man från Göteborg som hade haft en bilfirma. Han berättade om sitt liv, om hur han hade fått uppleva Gud så konkret i sitt liv. När han talade om sitt liv och det han upplevt, kände jag att det han sa var sant. Han var själv mycket rörd när han talade om hur han blivit kristen. Den kvällen sa jag till Jesus: ”Ta emot mig som jag är. Jag vill konkret följa dig.”

17

När jag körde hem den kvällen så ropade jag högt i bilen: ”Det är sant, Jesus lever, det är sant alltihop!” Jag bara visste att det var sant!

Nu var det dags i livet att ändra riktning. Det var inte längre fokus på pengar som gällde. Istället var det fokus på att hjälpa människor.

Jag lade om mina dagliga rutiner och gick upp vid femtiden på morgnarna och läste min Bibel. Jag ändrade mina matvanor och åt mindre och sundare. Folk i min omgivning undrade: ”Vad har hänt med dig? Du är så annorlunda”, och då fick jag tillfälle att berätta om Jesus i olika sammanhang. Jag gick till stadsparken i Borås där det satt en del utslagna människor. Jag fick många samtal om livet och ofta bad jag för dessa människor. Jag åkte till Nordstan i Göteborg och gick där på fredagskvällarna och samtalade med människor. Det gav starka upplevelser, när många trasiga och vilsna personer fick konfronteras med den kärleksfulle Jesus som jag berättade om. Det blev många samtal och böner, ofta till sena nätterna, där i det inbyggda Nordstanskomplexet.

En tid senare följde min vän Thomas från Veddige, duktig gitarrist, med mig till Polen på en evangelisationsresa där vi fick uppleva mycket välsignelse. Jag kände att det här var livet. Det gav mig så mycket tillfredställelse. På nyåret 1986 sålde jag företaget och blev istället evangelist med Gud som arbetsgivare. Jag kom ut i olika sammanhang, många samlingar med ungdomar, och fick vittna om mitt liv och se många komma till tro.

Det började öppnas upp i Sovjetunionen. Abram Tovikainen, ryskfödd och en bra tolk, följde med mig på resan med biblar och förnödenheter i den inköpta, nu fullastade bilen Vaz Lada med släp.

Vi startade från Borås den fjärde januari i snöstorm mot Stockholm för att sedan ta färjan till Estland. När vi körde av färjan till tullkontrollen blev tulltjänstemannen irriterad när det visade sig att vi hade 600 ryska biblar med på släpet. ”Biblarna får du inte ta in i landet”, sa han argt. ”Okej, då kör vi på båten igen”, sa jag, vilket jag också gjorde, men minuten efter körde jag av igen och körde till en annan tullkontroll längre bort från båten. Där uppmärksammade tullarna inte biblarna och vi kom in i landet.

Nu mötte oss tre representanter från kyrkan i Malojaroslavits

18

utanför Moskva. Dessa personer hade färdats cirka 90 mil med tåg för att möta oss. De åkte sedan med oss i bilen till Malojaroslavits, där vi blev mycket hjärtligt mottagna av pingstförsamlingen. Vi fick bo hos biskop Ivan Fedotov. Abram fick ligga i parets dubbelsäng och jag låg i en stor säng med tjocka madrasser i vardagsrummet.

Biskopen med fru låg i kökssoffan. Det kändes inte bra, men så är seden; trots att paret var ganska kraftiga och den lilla kökssoffan i trä nog var väldigt obekväm att ligga i.

Jag predikade och Abram tolkade och det blev flera starka möten i olika kyrkor. Förbönsköerna var långa och det kunde ta upp till två timmar innan alla fått förbön, varvid flertalet helanden skedde. Bil och släp skänktes till församlingen och efter en vecka tog vi tåg och flyg hem till Sverige. Jag kände att det fanns en ny möjlighet att nå ut med evangeliet, tillsammans med humanitär hjälp. En tid därefter körde vi iväg igen: tio personer med två hyrda minibussar och tillkopplade släp, lastade med kläder, sjukvårdsmaterial och förnödenheter, samt biblar och traktat till Mogilev i Vitryssland. Under de tio dagar vi var i landet besökte vi flera sjukhus, fängelser, barnhem, ålderdomshem, samt hade gatumöten där vi delade hjälpen.

Vi sjöng enkla sånger och delade vittnesbörd, ofta med övervakning av polis och militär. Flera helanden skedde och många människor tog emot Jesus i sina liv.

Församlingen som var oregistrerad levde under ett visst tryck från överheten, vilket i vår närvaro lättades betydligt när myndigheterna såg vårt kristna och humanitära arbete. När vi lämnade Mogilev lovade polisen pastor Vitaly att församlingen inte behövde leva i nån fruktan för myndigheterna i fortsättningen. Hjälp- och evangelisationsresorna fortsatte, och när jag skulle fylla 50 år önskade jag mig en stor passagerarbuss i present av mina vänner. 190 personer kom på bjudningen och pengar kom så det räckte till en begagnad SJ-buss av den större 1980-årsmodellen. På registreringsbeviset uppgavs bussen ha plats för 62 passagerare. Jag hade körkort på samtliga tunga fordon sedan tidigare, så det var bara att boka in en bussresa till Vitryssland, vilket elva personer gjorde, och det blev, precis som de övriga 109 senare resorna till forna Sovjetunionen, fantastiska upplevelser.

19

Mer än 2 000 personer har varit med. Vissa har också följt med flera gånger, några 18–20 gånger. Många av resenärerna tycker att dessa resor berikar deras liv. Det ger så mycket av glädje och tacksamhet tillbaka vid möten där vi kan hjälpa behövande människor.

Bussen rullade en hel del under dessa tretton år, och när jag gav bort den till Kyrkans Ungdoms-Oasrörelsen, hade den tillryggalagt 125 460 mil. Vid de resor som gjorts de senaste åren; till Lettland, Ukraina, Moldavien, Vitryssland och Rumänien, har jag fått hyra buss av Olle i Töllsjö, vilket har fungerat mycket bra.

Sedan 2002 reser jag med flyg och team av intresserade personer regelbundet två gånger om året till Etiopien. Dessutom reser jag ofta till Malawi, Burma och Kina, med flera länder. Vid lite eftertanke har jag sammanlagt besökt 78 länder. Nu har jag hunnit fylla både 60, 70 och 80 år. Det har varit festfyllda tillställningar där många tusen kronor samlats in till behövande. Vid 60-årsfirandet kom det in 72 000 kronor vilket delades mellan WSG-organisationen i Etiopien och Barnens Ambassad i Ukraina. Vid 70-årsfesten kom det in drygt 78 000 kronor som gick till ett Klinikbygge i Addis Abeba, som när det är färdigt ska betjäna kvinnor som ska föda barn. Patienterna kommer att tas emot av ett böneteam, vilka ber för dem innan behandlingen. När jag fyllde 80, och min son 50, gick pengarna till ett skolbygge i Etiopien.

Jag får tacka min kära Christina, som helhjärtat ställer upp på mina resor. Hon har engagerat sig mycket i lastningen av material vid bussresorna. Hon packar numera mina väskor när jag flyger till olika länder och håller samtidigt ställningarna hemma i Frufällan.

Vår son Dennis, med fru Theresa och pojkarna Edward, Ludwig och Wiktor, samt vår dotter Charlotte med sin man Ulrik och pojkarna Sakarias och Jesper, som också supportrar mitt arbete över världen, ger mig stor tacksamhet. Jesper har också hjälpt mig mycket med den här boken, vilket jag är glad för. När jag är på hemmaplan, är det besök hos olika organisationer och församlingar, vilka kontaktar mig och som gärna lyssnar på mina reseberättelser om vad Gud gör i de olika länderna.

LP-kontakten (hjälp till drogberoende personer) och Frälsningsarmén har jag nära kontakter med. Jag driver också ett företag där jag

20

säljer etiopiska skinnskor av hög kvalitet, samt handvävda etiopiska sjalar, vävda av friköpta slavbarn. Företaget ger ingen vinst, eftersom hela behållningen går till hjälpen i kliniken i Addis Abeba. Jag är engagerad i EFS-kyrkan i Borås, där jag deltar i verksamheten när jag har tid och möjlighet.

Skotillverkning

21