9789189169784 by Smakprov Media AB

Morgonrodnad

Fler böcker om Moa och Caspian av Joanna Hjalmarsson: Efter regn

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se christin@parlanforlag.se

Morgonrodnad JOANNA HJALMARSSON

Det är en fridfull morgon. Det enda som hörs är vattnets stilla

kluckande och ett melodiskt fågelkvitter från strandkanten. Det är som om världen ännu inte vaknat. Drömskt sträcker Moa ut handen för att röra vid en näckros som stilla guppar i det långsamt strömmande sötvattnet. Doften från den öppna kronan får henne att måla upp ett sagoslott för sitt inre. Ett slott med tinnar och torn och hundratals och åter hundratals av rosa klätterrosor som flätar sig upp längs de vitkalkade murarna. Moa suckar lyckligt, för hur vacker är inte han, som ur vars händer, allt detta kommit? Bara tanken på himmelens och jordens skapare får ett leende att krypa fram över Moas sommarfräkniga ansikte. Gud är så vacker, så god och så underbar och att han älskar henne är så stort att det är svårt att ta in. Moa låter den vita näckrosen glida ur sin hand när strömmen tar dem vidare. Hon ler igen. Gud är hennes hjärtas stora kärlek och hon har flera gånger fått höra att det är som om hennes klarblå ögon skiner när hon talar om honom. En blågrön trollslända landar på hennes röda gummistövel och får henne på andra tankar. Hon har hört att de bara lever en dag, och om

det är sant eller inte vet hon inte, men i vilket fall tänker hon att den bevingade insekten på hennes stövel har tur att få leva en dag som denna. Augustisolen är på väg upp och den dränker det grönskande landskapet i sitt guldgnistrande skimmer. Hon följer den blå sländan med blicken när den sakta lyfter och svävar bort över vatten och kabbeleka. När hon sedan vänder sig tillbaka möter hon de blå ögonen hos killen med leendet som får hennes hjärta att smälta. Det hugger tag i bröstet på henne vid tanken på att hennes Caspian snart kommer befinna sig över tusen kilometer bort. Och inte bara för en dag, utan för ett halvår. – Jag kommer sakna dig. Moa torkar bort en tår som letar sig ut ur ögonvrån. – Jag kommer sakna dig med. Caspian ler mot henne medan han metodiskt lyfter årorna och får den gamla ekan att sakta glida över vattenytan. Caspian ska flytta till Kiruna för att börja rymdgymnasiet. Moa kan inte tänka sig ett bättre val för honom. Han älskar allt vad rymd heter och att han ska få ägna sig åt sin stora passion på skoltid är nästan för bra för att vara sant. Moa ser upp mot hans ljusa lockar som dansar i den stilla vinden. Hon kommer att sakna honom, det är något som är säkert, men hon tröstar sig med vissheten om att han kommer att få det bra. Det dröjer inte länge innan Caspian skickligt styr in båten mot bryggan och snart är han uppe och räcker henne en hand som hjälp. – Jag har inte så mycket tid kvar. Caspian tar en titt på sitt armbandsur. Men jag skulle så gärna vilja hälsa på Windy en sista gång. Tror du vi hinner? Windys långa, vita man svajar i vinden när hon galopperar mot staketet där Caspian står och smackar åt henne. Det är som om hon känner på sig att det kommer dröja innan hon får äta morotsslantar ur Caspians händer igen. – Min favorithäst. Caspian ger Windy en puss på mulen innan han böjer sig för att gå in mellan trådarna till hagen. När Moa minns tillbaka på det gångna årets alla långritter, hopp från höskullen och sena kvällar av stjärnskådning fylls hennes ögon än en gång av tårar. Vem ska nu hjälpa

henne att köra upp de tunga skottkärrorna till gödselstacken? Och vem ska sjunga för henne medan hon smörjer in Odettes sadel och träns? Det kommer inte bli detsamma att galoppera på stubbåkrarna nere vid sågen utan Caspian och Windy stormande efter sig och det kommer bli ensamt att sitta på gårdscaféet utan Caspian smuttande på sitt kaffe med skummad mjölk och kanel. Det är tre år Moa, minns hon honom säga när de satt på hans golv och stoppade kläder i hans bruna resväskor dagen innan. Tre år, sedan kommer jag att komma tillbaka som en riddare på min vita häst och vi ska leva lyckliga för alltid. Moa ler svagt genom tårarna. Han är så vacker hennes prins. Hennes älskade prins Caspian. – Är du säker på att du har med dig allt? Celine frågar för minst hundrade gången. – Ja, mamma. Caspian ler åt sin mammas nervositet innan han än en gång vänder sig om för att kika bort mot den svarta skärmen för att påminna sig om tågets ankomsttid. – Jag visste det! Celine lyser upp samtidigt som hon ber Tristan om bilnycklarna och det dröjer inte länge innan hon är tillbaka med ett litet knyte i handen. – Din matsäck. Caspian tar tacksamt emot gåvan och i samma stund som han lyfter den rödrutiga handduken och doften av nybakat bröd och stekt kyckling sprids får ljudet av tjutande bromsar det att knyta sig i magen på Moa. – Ta hand om dig och glöm inte att ringa. Celine ger sin son en tillgiven kram. Näst i tur att få omfamna den resklara Caspian är pappa Tristan. – Det kommer gå bra. Han ger Caspian en uppmuntrande dunk i ryggen. Kiruna är en vacker plats och vi är så stolta över dig. Sedan hade det ju inte varit fel om Kiruna låg lite närmare. Tristan ler och Caspian ser in i sin pappas varma ögon en lång stund innan han vänder sig mot den gamle mannen på bänken. – Morfar. Caspian ler när Lars-Gunnar långsamt ställer sig upp. Jag är glad att få haft det här året tillsammans med dig och jag längtar tills vi kan fiska ihop igen. Lars-Gunnar grymtar tillbaka, men det buttra svaret kan inte dölja

kärleken som skiner från ögonen bakom de smutsstänkta glasögonen. Till sist är det bara Moa kvar. Hon tar ett djupt andetag innan hon gör sitt yttersta för att pressa fram ett leende. – Du kommer få det så bra. Ät mycket renkött, lär dig namnen på många stjärnor och njut av det här äventyret. Vi står här och väntar på dig när du kommer tillbaka. – Och du måste komma och hälsa på! Caspian lägger en hand på hennes axel. Vi kan kolla på norrsken och kanske till och med rida uppe i fjällen. Moa nickar. Sedan är det som om något ändras i Caspians ansikte och han vänder sig bort för att de andra inte ska höra. – Moa, kom ihåg att jag tycker så mycket om dig och det finns inget avstånd som är stort nog för att ändra på det. Caspian för henne till sig och Moa drar en sista gång in doften från hans tröja. Därefter böjer han sig ner för att ta upp sina två fullpackade resväskor och ännu ett par avskedsord sägs innan han vänder sig om för att stiga på tåget. – Vår son har växt upp. Celines snyftar när dörrarna stängs och Caspian höjer handen till en vinkning. Med ett sista tut lämnar tåget perrongen och tillsammans med dammet som yr kring spåret känner Moa hur också en bit av hennes hjärta tas med.

– Moa, jag har kokat te om du vill ha. Mamma Tildes glada

röst blandas med ljudet från klingande koppar och skramlet från besticklådan som öppnas och stängs. – Okej, jag kommer! Moa reser sig långsamt upp ur sängen där hon tillbringat större delen av eftermiddagen med att läsa en hög gamla hästtidningar i ett misslyckat försök att tysta ekot från hennes hjärtas hålrum. Det är med ett något lättat sinne hon öppnar dörren och doften av svartvinbärste letar sig till hennes näsa. Men det upplyfta humöret sitter inte i längre än till tröskeln in till köket. – Mamma, måste du ha de byxorna? Moa sneglar på mammas knallgröna mjukisbyxor som inte påminner henne om något annat än den föregående hösten. Hösten som var fylld med så mycket jobbigt, inte minst hennes mammas depression. – Ja, de är inte de snyggaste, det kan jag hålla med om, men jag var ute i landet och … – Förlåt. Moa ger mamma en snabb kram, hon hade inte menat att låta så nedlåtande. Det är bara att de påminner mig om när du var sjuk.

– Det är sant. Mamma sätter sig ner på träpallen vid spisen. Jag kan inte begripa att det inte ens är nio månader sedan jag började må bättre. Det känns som en evighet sedan. Moa nickar, så mycket har hänt sedan dess. – Men jag kan inte annat än att tacka Gud för den tiden, för hade det inte varit för en så svår tid som den hade jag antagligen aldrig hittat tillbaka till tron igen. Mamma skakar på huvudet. Livet hade varit för bra för mig att tänka att jag behövde någon Gud. Moa ler mot sin mamma som drar ett par blonderade slingor bakom örat. Hon är vacker och Moa kan se att det är en skönhet som växer i takt med att hon mer och mer öppnar sitt hjärta till att älska honom från vad allt som heter skönhet kommer ifrån. – Men vet du, jag tror de här byxorna får åka i soptunnan en gång för alla. Med det ställer mamma sig upp och går mot trappen upp till sovrummet. En stund senare sitter de på de vitmålade pinnstolarna på husets veranda. Moa i en grovstickad kofta och jeansshorts och mamma med ett par svarta träningstights i utbyte mot de gröna mjukisbyxorna. – Varför måste Kiruna ligga så långt bort? Moa ställer ner sin blåblommiga tekopp med en suck. – Ja, det är inte lätt att säga hejdå till någon man älskar. Mamma låter blicken glida över trädgårdens nyrensade rabatter med sina prydliga rader av rosor och pioner innan hon vänder sig mot Moa. Men kanske är det bra att ni får lite tid ifrån varandra. – Vad menar du? Moa ser upp mot sin mammas mörka ögon, samtidigt som hon tar ännu en klunk av svartvinbärsteet. – Jag tror att avstånd hjälper oss att uppskatta vad än det är som vi är borta från och det lär oss uthållighet. – Ja, jag vill ha uthållighet och tålamod. Moa ler. Jag gillar bara inte att träna på det. Mamma brister ut i skratt och i samma stund som hon sträcker ut handen för att rufsa om i Moas solblekta hår hörs ett pinglande inifrån. – Är det din telefon som ringer? Moa nickar och är snart på fötter. – Hej Fredrika, det är Moa. – Hej Moa! Hur har du det?

– Sådär. Caspian åkte till Kiruna idag. – Just det. Fredrika låter som om hon faktiskt kom ihåg det. Det kan inte vara helt lätt. Moa flyttar på ett par rosablommiga kuddar innan hon sätter sig ner i den ljusa vardagsrumssoffan och öppnar upp sitt hjärta för Fredrika som lyssnar tålmodigt och ställer lika bra frågor som alltid. – Moa, jag undrar om du har tid att komma hit imorgon? Fredrika tar över när samtalet om Caspian nått sitt slut. Jag har några saker jag vill fråga dig. – Visst. Moa nickar till svar, trots att ridläraren inte kan se henne. – Bra, då ses vi imorgon!

– Moa, vad bra att du kom! Fredrika låter dörren till kontoret

glida upp och Moa välkomnas in. Rummet är lika överbelamrat som vanligt, fyllt med allt från pärmar med foderbeställningar och andra viktiga papper till gamla träns och söndriga grepar som väntar på att lagas. Trots oordningen som fyller det lilla kontoret njuter Moa varje gång hon får vara där. Det är en viss hemmakänsla och Fredrika får henne alltid att känna sig viktig när hon sitter på andra sidan skrivbordet. Som om hennes röst räknas, trots att hon bara är fjorton år. – De senaste veckorna har jag funderat en hel del på hur vi ska lösa allt till hösten. Fredrika drar en hand genom håret och när hon sedan lyfter sin enorma termos för att ta en klunk kaffe kan Moa se hur den annars så energiska ridläraren ser riktigt trött ut. Håret är uppsatt i en slarvig knut och hon är svart under ögonen. Fredrika suckar innan hon fortsätter. – Vi har många elever som står på kö för att få börja rida, men det är knappt jag hinner med alla grupper vi har nu. Så jag bestämde mig för att fråga en kvinna vid namn Marika att ta över hoppgruppen på tisdagarna och tävlingsgruppen på lördagarna. Hon är utbildad

ridlärare och har själv tävlat i många år. – Så vad sa hon? Ville hon ta de grupperna? Moa ser nyfiket upp mot Fredrika som tar ytterligare ett par klunkar kaffe. – Ja, hon är anställd från och med nu tills nästa sommar. Fredrika ser nöjd ut när hon ställer ner termosen. – Kul! Moa nickar uppmuntrande. Trots att hon inte längre rider i någon ridgrupp är hon fylld av förväntan inför att få träffa den nya Marika. – Ja, det ska bli spännande, plus att jag får två grupper mindre att träna. – Men du gillar väl ditt jobb? Moa har aldrig hört Fredrika säga något annat än hur mycket hon älskar jobbet på ridskolan. – Absolut, det är bara att det blivit lite för mycket de senaste åren och nu känner jag att det är tid att ta hjälp av andra, men faktum är att det fortfarande är för många grupper för mig att leda och det var vad jag ville prata med dig om Moa. – Du tänker väl inte be mig att leda en av grupperna? Moas ögon blir stora och hon vet inte vad hon ska säga. Hon som bara är fjorton och var så nervös att leda ett gympapass i skolan i våras att hon sjukanmälde sig på grund av illamåendet. Inte kan väl hon leda en ridskolegrupp? Ridlärarrollen är för personer som Fredrika, sådana som aldrig tycks bli rädda och som är så bestämda att de kan få vem som helst att sitta upp i sadeln igen efter ett fall. – Jo, det var precis vad jag tänkte göra. Fredrika slår ihop med händerna och ler som om hon just kommit med världens bästa idé. I våras flyttade jag nämligen knatteridningen till måndagar, men så insåg jag nu för någon vecka sedan att det är enda tiden för mig att ha mina privatlektioner. Därför började jag fundera på vem jag kunde tillfråga att leda knatteridningen och så kom jag att tänka på dig. Jag tror att du skulle passa perfekt till det! Moa skruvar på sig i stolen. Att lära barnen att rykta och sadla och att få stå i paddockens mitt precis som Fredrika brukar göra är något hon länge drömt om. Hon hade bara inte räknat med att fantasierna skulle gå i uppfyllelse så snart. – Tack för att du frågar, men jag vet inte om jag är rätt person. Moa lindar en ljus hårtest kring långfingret samtidigt som hon omedvetet gör sig mindre på stolen. Jag är inte så säker på att jag kommer klara av det.

– Moa, jag har sett hur du tagit hand om småtjejerna vi har här. Fredrika ser henne i ögonen. Jag har hört hur du har uppmuntrat dem efter att de har borstat ut en man eller kratsat en hov och hur du har visat dem spolspiltan och förklarat hur de ska tvätta betten. De ser upp till dig och det gör jag med. Det här kommer bli en utmaning för dig och det kommer inte bara vara lätt. Men jag ser så mycket gott i dig Moa och hade jag inte trott på dig hade jag inte frågat dig. Moa nickar långsamt för att ta in det Fredrika precis sagt. Hon vet att det kommer bli en stor utmaning, men om Fredrika tror att hon klarar det, vem är då hon att säga emot? – Jag kommer gå med dig i början och du vet att jag alltid finns här om du har några frågor. Fredrika fortsätter övertyga. – Okej. Moa tar ett djupt andetag. Om du tror att jag klarar det så vill jag göra det. – Toppen! Fredrika ler stort. Då är det bara en till fråga jag har till dig och det är om du kan tänka dig att ansvara för fodring och låsning ett par kvällar i veckan. På den frågan behöver hon inte fundera lika länge. De senaste åren har hon nämligen hjälpt Fredrika med det oräkneliga gånger och hon vet i princip allt som ska göras. – Det gör jag gärna. – Jag är så tacksam för dig Moa och all hjälp du är till mig. Fredrika höjer ögonbrynen i en nickning, som alltid när hon vill understryka vad hon precis har sagt. Därefter räcker hon Moa en hög med papper. – Du vet redan hur vi brukar göra kvällsbestyren, men här är ett litet häfte om olika foderstater och en checklista på hur du lätt kan kolla hästarnas hälsostatus. Sedan finns det ett häfte där om knatteridningen också, om lektionsupplägg och olika förslag på övningar. Vi ska självklart kolla igenom det tillsammans och jag ska hjälpa dig så gott jag kan med att lägga upp en terminsplan, men du får gärna läsa igenom de här häftena redan nu. – Tack. Moa bläddrar snabbt igenom häftena. – Det är några papper du måste skriva på. Fredrika sätter på datorn och klickar sig genom några mappar. Inte långt senare hörs ett brummande från skrivaren och Moa får ytterligare ett par papper.

– Det här är ett kontrakt för dig att skriva under, för du ska självklart få lön för ditt arbete och så vill jag ha dina föräldrars underskrifter. Jag har redan pratat med din mamma, men det är alltid bra att ha ett officiellt dokument ifall att något händer. Det är med en pirrig förväntan som Moa sätter sig på träsoffan i sadelkammaren och ögnar igenom de svartvita häftena. Hon känner sig stolt över att Fredrika frågade henne och trots att det är kantat med rädsla ser hon fram emot att få träffa sina små elever. Hon fantiserar om allt hon ska lära dem när dörren öppnas och Minna kikar in. – Hej Moa! Vad läser du? Det är knappt Moa hinner öppna munnen förrän Minna slagit sig ner bredvid henne och vrider på huvudet så att den nyklippta sidluggen faller för ögonen på henne. Moa bläddrar tillbaka till förstasidan för att visa kompisen. – Knatteridning? Varför läser du om det? Minna höjer ett ögonbryn. – För att Fredrika frågade mig om jag ville leda den gruppen i höst. Moa svarar så försiktigt hon kan, rädd för hur Minna ska reagera på att själv inte blivit tillfrågad. Men hon hade inte behövt att oroa sig. – Va? Är det sant? Fy vad roligt! Glädjen och stoltheten som lyser i Minnas ansikte får Moa att skämmas en aning över det faktum att hon vet att hon inte hade kunnat svara med lika stor glädje om det hade varit Minna som blivit bedd att leda knatteridningen och inte hon. – Ja, det ska bli kul, men jag är lite nervös. – Det behöver du inte att vara, du är ju jättebra med barn. Minna ler uppmuntrande. Vet du, jag letade just efter dig, för jag tänkte fråga dig om jag kan sova över hos dig tills imorgon och så kan vi åka till skolan tillsammans? – Det låter jättebra! Moa ställer sig upp och samlar snabbt ihop sina häften. Vad väntar vi på?

Den härliga doften av nybakta scones sprider sig genom köket

när Minna triumferande håller upp plåten så Moa kan beskåda deras mästerverk. – De ser ju bra ut. Moa ger henne en liten applåd innan hon sträcker sig efter sin mobil för att ta en bild. – Det klart. Minna ler självbelåtet. Det var ju mitt recept. Det är knappt de hinner fylla de nybakta sconesen med smör och marmelad innan de hör den välbekanta jingeln spelas från vardagsrummet och Moa skyndar sig att hämta en bricka, medan Minna häller upp två stora glas mjölk. Tillsammans halvspringer de in i vardagsrummet där de sjunker ner i soffan för att på teveskärmen få se en grupp ungdomar galoppera över en sandstrand. Det är Ponnyakuten, deras favoritprogram. – Det är kul, för man lär sig så mycket av att kolla på det här. Moa sträcker sig efter brickan med sconesen. – Precis, det var här jag lärde mig vad jag skulle göra för att få Mira att sluta sparkas när jag går in i hennes box. Minna höjer volymen en aning för att överrösta skördetröskan som på andra sidan grusvägen är i full fart med att bärga in höstens skörd och inte minst förse dem med

världens bästa ridbanor. Halvtimmen senare slickar Moa det smälta smöret från sina fingrar samtidigt som ett kort klipp ur nästa program visas. – Vad gör vi nu då? Minna tittar uppmanande på Moa, för att lägga sig tidigt när man är på övernattning, trots att det är skola dagen efter, är lika otänkbart för dem båda. – Vi kan ju alltid spela något spel eller gå ner till sjön. Moa torkar händerna på en bit hushållspapper. Minna lägger huvudet på sned samtidigt som hon biter sig i underläppen. – Eller vad sägs om att skapa vårt eget spa? Jag vet hur man gör ansiktsmasker och hårinpackningar och så kan vi måla naglarna. – Visst! Moa nickar entusiastiskt. Efter att ha fått köket att se ut som ett smärre bombnedslag genom att välta ut hela burken med kakao och tappa två ägg i golvet är de klara med sina hemmagjorda skönhetsprodukter. – Ta ungefär så här mycket. Minna visar en kupad handflata. Sedan kletar du in det i håret. – Det är så geggigt. Moa grimaserar när hon sticker ner handen i plastbunken med hårinpackningen gjord av yoghurt, ägg, honung och olivolja. – Men det sägs vara jättebra. Minna har redan smetat in hela håret i yoghurtskrämen och virat en handduk runt huvudet. Med en nöjd min ställer hon fram den egenskapade ansiktsmasken. – Det här luktar så gott. – Det luktar bara kaffe. Moa rör om i skålen med pekfingret. – Ja, det är ju bara kaffe med lite kakao och honung. Minna skrattar. Jag tror vi måste ligga ner när vi tar på den, för det är lite rinnigt. Under instruktion av Minna lägger sig Moa ner med huvudet på en handduk och Minna stryker försiktigt på den mörka röran på kompisens panna, kinder och haka. När Minna börjar massera ansiktet med små, cirkelformade rörelser är det så skönt att Moa nästan somnar. – Vi borde göra det här oftare. Moa ler nöjt när hon är färdigbehandlad. Därefter blir det hennes tur att smörja in Minnas ansikte och det är inte helt utan ansträngning hon försöker undvika att Minna får

kaffeblandningen i ögonen. En försynt knackning på dörren till Moas rum följs av ett gällt skrik. – Så ni ser ut. Mamma Tilde tar sig för pannan innan hon brister ut i skratt. Ni skrämde livet ur mig. När Moa och Minna ser på varandra kan inte de heller låta bli att kväva ett skratt. Ägg i håret och kaffe i ansiktet. Ja, vad gör man inte för att bli fin? – Det börjar att bli sent. Tilde pekar uppfordrande på klockan. Vad sägs om att ni går och tvättar av er och sedan går och lägger er? – Kan vi bara få måla naglarna också? Moa ger mamma en bedjande blick. – Okej, men sedan blir det raka vägen till duschen och sedan till sängen. De båda spabesökarna nickar för att visa att de förstått innan den stora skokartongen med nagellack dras fram från sin plats under sängen. – Du har så många färger. Minna drar beundrande med handen över Moas regnbågssamling av nagellack. – Ja, jag och mamma brukar måla oss tillsammans. Moa ler när hon fiskar upp en burk mörkblått lack. Hon och mamma har börjat göra så många saker tillsammans och Moa njuter av att efter den jobbiga hösten få ha sin mamma tillbaka. – Vad tycker du om att snart börja skolan igen? Minna viftar med högerhanden för att få sitt grönglittriga nagellack att torka. Moa funderar en stund. Inför förra skolstarten var hon så nervös för att komma till en ny skola med en ny klass. Nu när de ska börja åttonde klass vet hon mer vad som väntar. – Det är okej. Moa stryker på ytterligare ett lager färg. Och det känns inte längre så farligt att gå i samma klass som Alice, Becka och Lollo. Den gångna vårterminen gick vidare i samma anda som hösten gjort med ett fortsatt ignorerande och med nedlåtande kommentarer från tjejgänget. Men på något märkligt sätt gjorde deras ord aldrig lika ont och deras blickar skar inte lika djupt som tidigare. Till det tänker Moa att Minna är en av anledningarna. Med det mörkhåriga energiknippet vid sin sida kändes det aldrig lika hemskt att gå in i matsalens sorl för att leta efter ett ledigt bord eller att ta sig förbi bänkarna med de piercade killarna i nian för att komma till tyskalektionerna. Men Moa

vet att det var något mer än bara Minnas vänskap som fick våren att kännas lättare. Hon hade fått veta sin identitet. Inte sin identitet som den tysta tjejen i gul jacka, utan sin identitet som ett Guds barn. Någon som blivit skapad i Guds likhet, adopterad in i hans familj, utvald och kallad hans vän. Någon som blivit förlåten, renad och köpt med ett pris. Någon med värde och värdighet. Men man börjar inte automatiskt leva som om man är älskad bara för att man i huvudet vet att man är det. Fast i takt med att träden började knoppas och lammungarna i hagen längs vägen blev större växte också friden och tryggheten i hennes inre. Och en underlig längtan efter att få bli mer än bara ignorerad av klasskamraterna började växa. Men liksom påsklovet kom och gick, flög också Kristi himmelsfärdsdagen och valborg förbi. Och snart var avslutningsklänningen inköpt och de sista inlämningarna rättade utan ett enda vänligt ord från varken Alice, Becka eller Lollo. – Hur känns det för dig? Moa nickar mot Minna medan hon försiktigt skruvar på locket på nagellacksbruken för att inte repa sina nymålade naglar. – Åh, jag önskar att sommarlovet aldrig skulle ta slut. Minna suckar djupt. Jag älskar att kunna sova så länge jag vill och att kunna göra precis vad jag vill på dagarna. Moa fnissar. Minna är känd för att kunna sova fram till lunch. – Men jag antar att det skulle bli ensamt för dig att fortsätta sommarlovet utan Caspian. Minna ger Moa en snabb blick och undertonen av spydighet i hennes röst får det att knyta sig i magen på Moa. – Jag har inte varit med honom hela sommaren. Moa rätar på sig. – Inte? Minnas röst är kall. Hur många gånger har inte jag fått svaret ”Jag kan inte idag, jag och Caspian ska göra det här eller det här”? – Men jag har ringt dig massa gånger också. Moa tycker att hela samtalet är orättvist. Och vem var det som var i Spanien i tre veckor? De blänger på varandra under en tung stund av tystnad. – Förlåt. Moa är först med att bryta tystnaden, men blicken håller hon kvar, stadigt koncentrerad på sitt tvinnande av mattans gulnade fransar. Förlåt att jag glömde dig ibland.

Minna rycker på axlarna, som för att visa att situationen egentligen inte berör henne alls, men sedan är det som om hennes hårdhet rinner av. – Nej, Moa. Minna skakar långsamt på huvudet och deras blickar möts. Du är bra, jag är nog bara lite avundsjuk. Jag menar, Caspian är ju så perfekt! Tanken på Caspian får Moa att le och saknaden gör sig åter påmind. – Hur är det för dig nu när han har åkt? Minnas röst låter för ovanlighetens skull nästan försiktig. – Det är svårt. Sorgset sneglar Moa mot det inramade fotot på skrivbordet. Minna följer hennes blick innan hon går fram och sätter sig i kontorsstolen för att kunna titta närmare på bilden. Fotot är från i midsomras och både Moa och Caspian har på sig varsin egenflätad blomsterkrans. I bakgrunden kan man skymta siluetterna av Odette och Windy och i handen håller Caspian en skål med klarröda jordgubbar. – Jag gillar sättet han ser på dig. Minna sträcker fotot till Moa. – Jag med. Moa suckar nöjt. Han får mig alltid att känna mig som en prinsessa. – Tjejer! Mammas röst hörs från köket. Dags att sova!