Följ gärna Christin S. Salanders blogg: skattenilivet.se och @skattenilivet Se mer av Julia Wingårds bilder på: @juliawingardillustration
Bibelcitat i boken är hämtade från Folkbibeln 2015 (SFB15)
Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se e-mail: info@parlanforlag.se
© Christin S. Salander och Pärlan Förlag Titel: Kartvärlden Författare: Christin S. Salander Omslag och illustrationer: © Julia Wingård Tryckt av Dardedze Holografija i Lettland, 2021 ISBN: 978-91-89169-28-9
1
Ett
Portalen var inte särskilt stor eller märkvärdig egentligen, men det är såklart speciellt när dörrkarmarna kring en vanlig dörr plötsligt börjar lysa. Jag kände mig inte rädd, även om det var bland det ovanligaste jag varit med om. Jag visste knappt om att jag gjorde det, men jag sträckte mig efter dörrhandtaget. Långsamt tryckte jag ner det, med en darrande hand. Ljus sipprade in genom glipan i dörren, som glödande dimma som smög in genom öppningen. Jag öppnade dörren mer och … Men det är klart, det började ju faktiskt inte där, utan när jag hittade kartan … det är säkert bättre om jag börjar där. Det var fredag eftermiddag, efter skolan, och jag hade precis kommit innanför dörren hemma. Det hade varit en ganska jobbig dag och jag var trött. Jag började med att plocka ihop ett ordentligt mellanmål och satte mig sedan vid köksbordet med mobilen framför mig, som jag brukade. Jag började titta på ett 5
avsnitt av The Mandalorian som jag redan sett förut och tog ett stort bett på min smörgås. Jag var redan långt inne i avsnittet och laserstrålarna ven kring the child och Manny när mamma kom hem. Det märktes hur trött hon var när hon inte ens såg att jag satt med mobilen uppe så här på eftermiddagen, för annars får jag minsann inte titta på skärm på dagen. Det är meningen att jag ska kunna hitta på andra saker. Mamma satte sig framför mig och bara tittade tomt framför sig. Genast knöt sig en stor hård knut inuti mig och jag började må illa. ”Är det Tessa?” frågade jag och kände själv hur liten min röst var, som om den inte riktigt höll. ”Mår hon bra?” För ett år sedan fick min lillasyster diagnosen neuroblastom, som är ett konstigt namn på en otäck cancerform. Jag visste att hon inte mådde bra, förstås, så må bra betydde väl snarare mår hon sämre. På slutet hade hon varit så väldigt dålig; blek och trött och jättesmal, full med blåmärken och med insjunken hud kring ögonen. Det var hemskt att se henne så. Mamma skakade på huvudet och tittade direkt på mig. Hon var blank i ögonen och såg liksom död ut på nåt vis, jag kan inte förklara det bättre. ”Hon är jättesjuk”, sa hon med svag röst. ”Så sjuk att hon inte kan komma hem mer utan måste vara kvar på sjukhuset. Pappa är där med henne nu, men någon behövde ju åka hem till dig, skruttan.” Jag såg hur hon knöt händerna på bordet och när hon märkte att jag såg det drog hon ner dem under bordskanten. Jag hann se att hon tryckt in naglarna i handflatan så hårt att det syntes 6
stora röda märken där. ”Hur sjuk?” viskade jag. Mamma tittade ner i bordsskivan. ”Vi har inte velat säga något, men hennes cancer har blivit värre och … Du vet att hon inte får någon behandling längre, bara smärtstillande och bromsande. Nu … det är inte så mycket tid kvar, kanske bara dagar, innan hon … innan hon …” Mamma tog ett djupt andetag innan hon fortsatte: ”Innan hon får flytta hem till Jesus.” Jag vet inte riktigt vad som hände efter det. Det tog liksom stopp inuti mig och jag lämnade smörgåsen och mobilen också på matbordet och så sprang jag till mitt rum. Mamma satt kvar. Kanske var hon själv så ledsen att hon liksom inte orkade springa efter mig. Fast jag behövde nog få vara för mig själv en stund. Jag var arg på henne för att hon inte berättat något för mig tidigare. Jag hade väl också rätt att få veta att min lillasyster skulle dö! Dörren till mitt rum smällde igen hårt och jag kastade mig på min säng. Jag antar att jag grät, men jag kände inte 7
att tårarna rann nerför kinderna. Det gjorde bara så ont i bröstet. Min lillasyster. Inte kunde väl min goa lillasyster dö? Hon var ju bara tre år! Jag kom ihåg när hon föddes – ett litet knyte som skrek hela tiden. Jag hade tyckt att hon var jättejobbig och var rätt trött på henne, men sen när jag fick hålla henne och hon skrattade när jag gjorde grimaser och hon kramade mig och när hon blev större och sa Ada fast jag egentligen heter Saga, för att hon inte kan säga alla bokstäver, så tyckte jag så mycket om henne. Hon är så liten och söt, och snäll, fastän hon skriker mycket och ibland har sönder mina grejer. Men hon är min lillasyster och hon borde inte må dåligt, inga lillasystrar borde må dåligt, ja, egentligen ingen alls borde må dåligt – och särskilt inte så dåligt att man kan dö … Jag drog efter andan för tankarna knöt sig så hårt inuti att jag blev alldeles snurrig och det kändes som att jag inte fick luft. Tessa. Hon fick ju bara inte dö! Och hon hade redan haft det så jobbigt och blivit så stucken av nålar och tagit en massa mediciner som hon mådde jättedåligt av och hon hade blivit så smal, inte alls min runda, goa lillasyster som hon såg ut förra året. Jag svalde och blundade och snörvlade, kanske hulkade jag till och med, så där storgrinade som man bara gör ibland när något gör riktigt ont. Det var då som jag såg något i ögonvrån. En glimt, som ett litet ljussken som glimmade till. Jag kom av mig i gråten och vände mig om. På golvet intill sängen låg kartboken vi hade i skolan uppslagen. Jag hade tagit med den för nån dag sedan för att öva mig på huvudstäder i Europa. Det var geografiläxan. Det var sidan för Europa som låg uppe – huvudstäderna var olika röda 8
punkter på de gröna kontinenterna. Jag vet inte varför, men jag sjönk ner på golvet och satt med ryggen mot sängen och sträckte mig efter kartboken. Intill den låg den bibel jag fått när jag döpte mig förra året. Den var rosa med pärmar av konstläder. Jag kan inte säga att jag läser särskilt ofta i den, fastän jag vet att det är något jag mår bra av och trots att jag faktiskt vill veta mer om Jesus och Bibeln och sånt, men jag tittar i den ibland och då och då läser jag nåt. Ett tag hade jag nån bibelläsningsplan, men det rann ut i sanden. I alla fall, den låg intill kartboken och när jag tog tag i kartboken var det som om bibeln glimmade till och den stötte till kartboken, alltså med egen kraft, för jag höll bara i kartboken! Och då började kartboken glöda och sen sken ljuset allt starkare. Med ens var det som om jag höll i två saker: Kartboken som var den vanliga kartboken, men sen var det som om en helt annan karta lyste och blänkte ovanpå kartan som var uppslagen. Den svävade någon millimeter ovanför Europakartan och lyste så starkt att jag tappade kartboken, för jag blev så chockad. ”Vad är det som händer?” viskade jag för mig själv. Underligt nog var jag inte rädd. Det var bara konstigt. Med ena handen torkade jag bort några tårar som fortfarande letade sig nerför kinderna. Jag var alldeles blöt, trots att jag slutat gråta. Jag plockade upp kartboken igen, men istället för att få med mig kartboken så fick jag tag i kartan som liksom hovrade ovanför kartsidan. Försiktigt lyfte jag en karta som lyste och glänste. Jag såg nu att den inte bara bestod av ljus, utan där var färger också, lika klara som de i regnbågen och hela kartan såg liksom fräsch ut, sådär som naturen ser ut på morgonen 9
om man är ute när solen just kommit upp och gnistrar i allting. Lite så, fast med ett starkare ljus. Jag lyfte upp den och tittade på den och sen blev jag lite rädd så jag tappade den. När jag gjorde det hängde den i luften över mattan och jag kunde studera hela kartan ovanifrån, bara för att upptäcka att den var tredimensionell. Man kunde se berg och skogar, ringlande stigar, hus och så såg jag – en prick, en gyllene glänsande prick, och insåg att det var jag, som stod i ett rum, med en säng intill mig och fönstret till vänster, liksom inzoomat, som en karta i kartan. Hur underligt som helst. Jag hasade mig lite åt sidan där jag satt på golvet och det gjorde pricken på kartan också, eller rättare sagt den flyttade på sig någon millimeter. Sedan tittade jag ännu närmare på kartan, nästan med näsan mot den, och insåg att där var något utmärkt i rummet, som en lysande fyrkant till höger om pricken, alltså mig. Där var också något annat utmärkt på kartan – en symbol som såg ut som ett nyckelhål. Jag reste på mig och flyttade mig mot nyckelhålet. Noga såg 10
jag hur pricken på kartan också flyttade sig när jag rörde mig, ända tills jag stod precis intill nyckelhålssymbolen. Då tittade jag upp och såg att jag stod framför min dörr, den som jag nyss smällt igen så hårt. Dörren såg annorlunda ut än vad den gjort för en stund sedan. Det var som om kartan visade en annan verklighet än den jag brukade se, en verklighet som funnits där hela tiden, men som jag inte varit medveten om. Och nu när jag visste om det och såg den på kartan så upptäckte jag att dörrens karmar glödde med ett varmt, gult sken, som definitivt inte brukar vara där annars. Jag visste knappt om att jag gjorde det, men jag sträckte mig efter dörrhandtaget. Långsamt tryckte jag ner det, med en darrande hand. Ljus sipprade in genom glipan i dörren, som glödande dimma som smög in genom öppningen. Man skulle kunnat tro att jag gick ut i hallen på övervåningen, men det gjorde jag inte. Ljus ringlade sig som dimma kring mina fötter en liten stund, men så fort jag gått ut genom det, som jag sen förstod var en portal in i Kartvärlden, så skingrades den, precis som dimma, och jag stod i grönt, frodigt gräs ända upp till halva mitt ben. Jag tittade snabbt bakom mig, och dörren var fortfarande 11
öppen och jag kunde se mitt rum på andra sidan: sängen, den gröna mattan, fönstret med den lilla lampan som lyste och mina gosedjur som låg ovanpå sängen, byrån … men allt det där såg liksom lite färglöst ut, inte alls som de starka färgerna i den värld där jag nu befann mig. Här sken solen, fast mjukt, inte starkt som mitt på dagen utan kanske eftermiddag, som när jag kom hem från skolan, men en eftermiddag på sommaren, och gräset böljade i en mjuk vind på nåt man kanske skulle kalla en prärie. Ändå var jag fortfarande inne i mitt hus! Jag drog efter andan och kände den härliga, friska luften och med den en doft av gräs och blommor, en helt underbar doft. Jag tittade åt sidan, och där stod han. Jesus. Jag visste förstås direkt att det var han, eftersom vi redan känner varann, fast jag inte sett honom så här förut. Tidigare har jag bara känt hans närvaro, liksom känt att han varit i rummet, fast jag inte sett honom. När jag tänkte efter så var det så det kändes på prärien också, precis som det brukar göra när jag ber, bara väldigt mycket mer. Jesus stod med armarna i kors över bröstet och såg road ut. Han hade en sån där busig blick som mamma har ibland när hon har en överraskning till mig. Jag vet att hon har det bara jag ser på henne. Det syns att hon ser fram emot att ge mig den, om man säger så. Lite så såg Jesus ut nu, med en glad glimt i ögonen. Jag kunde ju inte riktigt hejda mig så jag sprang fram till honom och kramade honom, sådär som jag alltid har velat göra, och det var precis så underbart som jag trodde att det skulle 12
vara. Han luktade sommar, blommor och något mer som bara är han och som jag inte kan beskriva, bara att det är gott. ”Min vackra Saga”, sa Jesus och kramade mig tillbaka. Sen höll han mig lite ifrån sig och bara tittade på mig, allvarlig nu. Och jag tittade på honom och så mindes jag, på en gång, att jag var jätteledsen för Tessas skull. ”Jesus”, snyftade jag, ”min syster är jättesjuk.” ”Jag vet”, sa Jesus, ”och jag är så ledsen för det. Det gör ont i hela mig varje gång hon gråter, varje gång hon har ont och är ledsen, och det gör ont i mig när jag ser din smärta och din mammas och pappas … ingen borde få ha det så.” Nu snyftade jag nästan lika mycket som när jag grät förut i mitt rum, fast det gjorde liksom inte lika ont nu, för den här gången delade jag det med Jesus. Ändå var jag lika ledsen, lika rädd för vad som skulle hända min syster och lika förtvivlad och hjälplös. I varje fall kändes det så. ”Varför, varför …” hulkade jag. ”Varför gör du inte henne frisk? Varför måste hon lida så?” Vi satte oss i gräset, som samtidigt var vår trappa – det är konstigt, men det var verkligen en underbar lång prärie och samtidigt vår trappa, med bokhyllan till höger om min dörr och öppningen till mammas och pappas sovrum intill. Vi satt i prärietrappan i gräset och jag lutade mig mot Jesus. Framför oss var en oändlig horisont, nedanför trappstegen som snarare var en slänt som sluttade neråt mot den vida gräsmarken. ”Var är vi nånstans?” sa jag sedan, så att Jesus aldrig ens hann svara på min förra fråga. Det liksom slog mig med ens hur konstigt allting var och det var det som kom upp först. Jesus log och kramade mig lite innan han svarade. 13
14
15
”Vi är i mitt rike, förstås. Kartan du har med dig visar mitt rike. Det är nämligen så att när du känner mig så kan du följa en annan karta, se på ett annat sätt, och den kartan visar samma plats, men annorlunda. Om du följer den kartan får du se hur det verkligen ser ut omkring dig. Kanske du då upptäcker att sanningen är en helt annan än den du ser i vanliga världen. Du är del av en annan värld nu också, förstår du. Du kan kalla det Kartvärlden om du vill, för att göra det lättare att förstå, men i grunden är det mitt rike.” ”Där du bestämmer, alltså.” ”Om jag är din kung så är det ditt rike också, eller rättare sagt din värld där jag bestämmer.” ”Kan du bestämma att Tessa blir frisk då?” ”Låt mig förklara det så här: Du lever i båda världarna samtidigt – mitt rike och den vanliga världen. Och båda världarna påverkar varandra. Du lever i den vanliga världen och där regerar synden – alltså allt som är ont, för att människan släppte in det i världen, du vet när Adam och Eva åt av frukten jag förbjudit dem – och det gör att ondska finns i världen: sjukdom, smärta, hat, brottslighet, naturkatastrofer och allt som är svart och förvridet och hemskt. Jag gav mitt liv för att besegra ondskan, och det gjorde jag. Du kan se mitt rike när sjukdomar blir helade, när du känner min närhet och när kärlek segrar, men det är också ett rike som inte har kommit i sin helhet ännu, så som det ska göra en gång när jag kommer tillbaka igen och när jag skapar en ny jord och en ny himmel. Mitt rike finns här och påverkar och förändrar och är den verkliga sanningen, men eftersom den vanliga världen finns också så existerar även allt det andra samtidigt, och ibland är man sjuk. Man kan säga att mitt rike finns här redan nu 16
men ännu inte.” Jag vet inte riktigt om jag förstod vad han sa, mer än det där om att det var två kartor – en som var kartboken och alltså den vanliga världen, den som jag rör mig i varje dag, och en som var den här andra världen, och att de existerade samtidigt på samma ställe och påverkade varandra. Det var typ som olika dimensioner, så att jag faktiskt rörde mig i Kartvärlden också hela tiden, fast jag inte alltid såg det. Jag satt ju här i gräset i Kartvärlden samtidigt som jag satt i min trappa hemma och just nu var det tillräckligt verkligt för att förstå att det var på riktigt. Men jag hade alltså varit i Kartvärlden hela tiden förut också, bara att jag inte sett det lika tydligt som nu. ”Jag förstår nog inte helt vad du menar”, sa jag högt, ”men jag undrar varför jag är här.” ”För att du har ett uppdrag”, sa Jesus enkelt. ”Jag vet att din familj går igenom något svårt och jag vill hjälpa dig. Kartan leder dig till olika portaler i mitt rike och i varje portal finns en sanning, eller nyckel om du vill, som kan visa dig vägen.” Jag tittade på kartan som svävade intill mig, som en trogen liten fågel som höll sig i närheten. Jag såg var jag satt, och jag såg Jesus bredvid mig som ett ljus som lyste upp resten av kartan, och lite nedanför prärietrappan, till höger om mig, i det som var köket i den vanliga världen, var en mörk prick. Det såg ut som en skuggprick med svarta tentakler som rörde sig kring den. ”Det där är min mamma”, viskade jag förskräckt. ”Ja”, sa Jesus lugnt. När jag tittade upp på honom såg han så sorgsen ut och hans ögon var glansiga. ”Hon har tappat hoppet.”
17