9789189169241 by Smakprov Media AB

BOK 2

Alla bibeltexter är hämtade från Svenska Folkbibeln 1998 (SFB98) om inget annat anges. Se noter och litteraturlista. © Svenska Folkbibeln.

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se

BOK 2

PIER SEGER

www.parlanforlag.se

Sju patriarker 9 Avfällingen Lamak 31 Guds söner 71 Jättar 92 Gilgamesh och Enkidu 134 Gilgamesh drömmer 152 Sethiterna och Metusalehs barn 159 Vredens kalk 204 Krigets röda stig 210 Sista dagars rättfärdiga 255 Syndafloden 296 Arvet efter Noah 318 Epilog, Noahs barn 322 Färfattarens efterord 325 Litteraturlista 337 Noter 339

Vi som tror vet att vi är från en annan värld. De som inte tror vet att primaterna är våra fäder. Att apan är verklig och Gud blott en saga. Betänk då om sagan är verklig och det som synes verkligt blott är en saga?

Ty som det var i Noas dagar så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara.” (Matteus evangelium, kapitel 24, vers 37–39)

e var gudsmän, överstepräster, eller om man nu vill kalla dem för folkets ledare, som levde samtidigt med Enosh. Dessa sju var Enosh barn och barnbarn. De var sonen Kenan, hans son Mahalael, hans son Jered, hans son Enokh och hans son Metusaleh, hans son Lemek och hans son Noa. Enokh, Jareds son, kom att skriva en bok om livet med Gud. En bok som skulle gå i arv till sonsonsonen Noa, men sedan gömmas så väl att ingen skulle finna den. Ingen eller kanske någon vid tidens slut?

För Enokh är farfarsfarfars Enosh hemkomst från landet Nod i söder det största som hänt honom. Något som han förstår kommer att

sätta spår i hans liv för alltid. Enokh deltar med liv och glädje i den feststämning som råder bland folket i norr. Det är ingen ände på gästabuden och alla vill höra den gamle Enosh, Enoks farfarsfarfar, berätta om äventyren i Nod om och om igen. Guds rike har äntligen segrat. Kanske är det nu Guds löften ska fullbordas, tänker Enokh. Kanske är det nu som det ska fullbordas; löftet som Adonai gett till Adam om att skilsmässan från Gud inte för alltid ska bestå. Alla i byn som han samtalar med har samma åsikt: att det är nu som kvinnans säd äntligen och slutgiltigt har krossat ormens huvud. Snart kommer Adonai att återkomma till jorden för att åter igen vandra med dem och regera över människorna. Slut på nöd, slut på sorger, slut på sjukdomar och våld. Och slut på ond, bråd död eller alltför korta liv. Förbannelsen att döden dö är utplånad. Allt blir nu förlåtet och en evighet med Gud står för dörren. Edens lustgård ska återuppstå! Så tror var man och kvinna. I hemmen, på festerna och var man än träffas, så spekuleras det om hur nära förestående den eviga fridens rike är. När ska Messias, kvinnans säd, stiga ned på jorden? Kanske har han redan kommit och vandrar bland människorna? Kanske är det rent av den gamle Enosh som är fridsfursten? Guds välsignelser över folket i norr, såväl som folket i söder, flödar över och alla lever i välmåga. Det vill säga så gott som alla. Alla Satans bränder är inte helt släckta. Längst där nere sydöst om Nod pyr ”Melammu” den svarta elden. För vid de högresta Zagrosbergens rand finns det fortfarande de som inte följer Adonai. Där, i landet Aratta, har man alltjämt glömt sin faders ansikte. Och öster om bergen i den glödheta öknen Dasht-e-lut, där man tror att endast skorpioner och huggormar bor, smider ondskan sina svärd över svarta eldar. För de vilsna själar som hittar hit till jordens hetaste plats bjuder ökendemonerna upp till dans. Enosh son Kenan har en son vid namn Mahalael som i mångt och mycket är Enosh motsats. Inte så att han inte följer Guds väg,

men det är svårt för Enokh att få något grepp om honom, då han är mycket tystlåten och lätt uppfattas som hemlighetsfull. Han är en bönens man som ofta drar sig undan det sociala livet med andra i Adams by. Enokh flyttade i unga år från staden Mari, vid den stora floden Frat, tillbaka till Adamsbyn. Hans far Jered stannade kvar vid floden, men är ofta ute på resa till städerna i norr för att möta andra ledare och få information om vad som händer och om Guds lagar åtföljs. Sålunda har Jered sällan tid med att besöka sin son Enokh, varför denne tyr sig till sin farfar, Mahalael. Han känner gudsnärvaron i umgänget med sin farfar och vill veta så mycket som möjligt om vem Gud egentligen är. Frågorna är många, men han får bara korta svar eller inga svar alls. Den gamle är besynnerligt hemlighetsfull. Trots att han inte får Mahalaels tunga att lossna så känner Enokh en sällsam frid i bönen, Guds frid som han kommer att bära med sig resten av livet. Enokh och hans fru Edna har alltid fört ett liv i Guds närhet. En natt hör hon i en dröm en ängel viska att sonens namn ska vara ”Metusaleh”, vilket betyder När han dör skall det ske. Enokh frågar sin visa farfarsfarfar Enosh om vad detta månne betyda, men inte ens han kan tyda drömmen. Vad det är som ska ske är det ingen som förstår, men Enokh vill få visshet. Efter att han, sextiofem år fyllda, och hans kära fru Edna, fått sonen Metusaleh så känner han sig manad av Guds ande: Ruah, att för en tid dra sig tillbaka till en plats ute i öknen som han ska visa honom. Åren går och Enokh hör gång på gång rösten som skaver i hans inre. Rösten som ropar från öknen. Flera gånger har han varit på väg. Packat sin ränsel, men inte förmått sig att ta steget. Steget att lämna sin familj för en oviss tid. Under tiden växer hans son Metusaleh upp till en lång och ståtlig man med ljust hår och skarpa anletsdrag. Han har en hård uppsyn, men är allt annat än barsk. En blidare herre är sällan skådad. Edna kan inte för sitt liv förstå från vem Metusaleh har fått sin stora näsa och vassa haka. Hon kan inte erinra sig någon anfader som han skulle kunna brås på. Nästan ett

helt sekel passerar medan Enokh alltjämt grubblar över betydelsen av hans sons namn: När han dör skall det ske. Vad är det som ska ske och som verkar så betydelsefullt att det inte lämnar honom någon ro? Många gånger har han dryftat betydelsen av namnet Metusaleh då han varit inför Gud i sällskap med sin farfar. Och hur många gånger har han inte manats av Ruah att ge sig iväg ut i öknen, men ej förmått lämna sin familj? Ännu en afton går solen ned över stäppen i väst, medan Enokh vandrar den nötta stigen till den enkla stenkojan vid byns utkant. Mahalael, som sitter vid sin murade, öppna spis, gör en välkomnande gest med sin hand och erbjuder honom att slå sig ned på den bönematta han alltid sitter på när de ska be tillsammans. Ljuset från eldens lågor spelar över den vitkalkade väggen. Bara knastret från virket hörs i stillheten. Under detta bönemöte talar Mahalael profetiskt: − Jag ser en trekant och i trekanten finns ett allseende öga och ur trekanten kommer en röst som säger: Detta är vad som kommer att ske. Detta är vad Herren beslutat i sitt rådslut med sig själv. Han säger att han är helig och att hans tal är tre: Allt som Är, är tre. Jag är tre och tre spikar genom min kropp ska ge människan evigt liv åter, människan är tre och allt annat jag skapat är gjort av tre. Vattnet som ger liv åt allt på jorden är gjort av tre. Jag har skapat tiderna och de är också tre. Kom ihåg siffran tre, ty det är en nyckel till att förstå vad som komma skall. Men jag ser också en stor seraf, liksom en ormdrake som slukar en huggorm utan att skadas av dess gift. Den ringlar sig runt hela jorden och sväljer allt i sin väg. − Vad ska nu allt detta betyda? frågar Enokh när Mahalael hämtar andan för att fortsätta. − Skåda och se: Människorna ska bli som ormar och sprida sitt onda gift över hela världen, Men seraf-ormen1 är större och mer fruktansvärd än alla andra ormar. Den kommer att släppas lös i slutet av denna tid. Den stiger upp ur havet för att förtära jordens

inbyggare med elden som strömmar ur dess gap. Denna värld ska förgås i vatten, men den spillra av liv som är mig trogen skall frälsas ur detta. Jag ser ett hav som täcker hela jorden och på dess vilda vågor stävar ett skepp i ensamt majestät. Detta är den första tiden. Sedan kommer den andra tiden. Ve dig då, du jord och dig, du hav. Åter ser jag seraf-ormen komma fram till er i stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort. Han söker och han finner kvinnan som är havande och bär på ett gossebarn. Han börjar jaga henne för att döda henne och barnet. Men åt kvinnan ges den stora örnens två vingar så att hon kan flyga ut i öknen till den plats där hon får sitt uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran ifrån den onda serafens åsyn. Jag ser draken spruta vatten ur sitt gap mot kvinnan såsom en ström för att strömmen ska bortföra henne. Men jorden ska komma kvinnan till hjälp. Jorden ska öppna sin mun och dricka upp strömmen som ormdraken sprutat ut ur sitt gap. Han ska vredgas än mer på kvinnan och gå åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som håller Guds bud och har Adonais vittnesbörd.2 Mahalael torkar sig i pannan där svettpärlor trängt fram mellan rynkorna. Den gamle är märkbart ansträngd av att Ruah använder hans röst. Så här länge har han aldrig talat. Enokhs ögon är stora och hakan faller ner i pur förvåning över den gamles profetiska tal. Men den gamle har inte slutat tala. Han har bara hämtat luft för att fortsätta: − När den andra tidens förföljelser är till ända kommer den tredje tiden och då skall Adonai låta människorna dricka det heliga vatten som kommer från honom. Jag, Ruah, skall tala till mitt folk och orden ska bli till ett vatten som ger liv; Livets vatten som ska fylla alla som öppnar sina munnar för att dricka det. Livets vatten som rinner upp i livets träd. Människan ska inte längre döden dö. Nej! Hon ska väckas ur sin sömn, ty hon är inte död för Gud längre. För Fadern ska se henne i sin son. Ty sonen utgjuter sitt blod för människornas försoning med Gud. Men innan denna tid, den tredje

och sista, har nått sitt slut ska människan vandra krigets röda stig. En tredjedel av havet ska färgas rött och Gud skall låta tecken synas på himmelen och på jorden: blod och eld och rökstoder. Solen skall vändas i mörker och månen i blod förrän HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda. Men det skall ske att var och en som åkallar Herren Adonais namn ska bli frälst. Därefter ser jag något nytt för både Himmelen och Jorden. En evighet. Ett underbart fridsrike. Den gamle reser sig glädjestrålande upp med armarna mot taket. Han vacklar till och Enokh tar tag i honom och leder honom till en fåtölj där han utmattad dråsar ned. Efter denna bönestund och det profetiska Mahalael uttalat känner Enokh sig nu ännu mer beslutsam att ge sig iväg ut i öknen för att vara inför Herren för att få visshet. Farfar Mahalael har aldrig någonsin tidigare sagt så många och så gåtfulla ord på en och samma gång. Enokh är förbryllad, men bevarar anfaderns ord i sitt hjärta, fastän han ärligt talat inte förstår så mycket: En ormdrake som ska sluka allt på jorden och sprutar vatten efter en kvinna som ska föda ett gossebarn? Jorden som ska öppna sig för vattnet och ett nytt livgivande vatten som ska komma från Adonai som är livets träd? Tre som är en nyckel till att förstå? Tre tider? Hur allt ska förgås för att en ny jord och en ny himmel ska uppstå? Enokh går hem till sin fru Edna för att meddela sina planer som han hittills hållit för sig själv. Han har bestämt sig nu. Han känner doften av nylagad mat då han stiger in över tröskeln. Edna och hans son Metusaleh sitter redan och äter på en matta på golvet. Metusaleh, har just kommit hem från fälten där han fört deras fårhjord i bet tillsammans med sina bröder och alla deras söner. Enokh slår sig ned och får en skål varm soppa med fårkött. Han älskar fårköttet som Edna brukar tillaga. Han vet inte hur hon bär sig åt, men hennes soppa är mycket mer välsmakande än någon lammsoppa han ätit någon annanstans.

Ingen av dem är särskilt pratsam vid middagen, men Edna känner att det är något som trycker hennes man. Hon tittar flera gånger på honom mellan tuggorna utan att säga något. Han känner det som om han kan drunkna i Ednas själfulla och stora ögon. Ögon som brunnar. Ögon som ser rakt in i honom. Senare på kvällen samlas de för att äta lite kvällsvard bestående av te och bröd med getost till. Metusaleh, som inte är lika försiktig som den försynta Edna, tittar på Enokh och frågar rätt ut: − Far. Varför är du så tyst? Vad tänker du på? Enokh som ska just till att dricka en klunk, ställer ifrån sig den rykande muggen. − Ja, jag måste väl säga det nu, även om det känns svårt. Jag tänker söka mig ut i öknen ett tag för att vara inför Herren. Mahalael hade ett profetiskt budskap häromdagen och jag tror Herren vill tala med mig enskilt ett tag framöver. Ednas ansikte stelnar till när hon möter sin mans blick. − Ett tag? Hur länge då? − Jag vet inte. Endast Gud vet det. − Men Enokh, älskade! Jag respekterar och gläds över att du fruktar Gud så innerligt, men du har en familj också. Det känns som om du glömmer bort det ibland. Varför kan vi inte vara nog för dig? Jag och min son? Det känns som om du får allt mindre tid med oss och nu ska du resa bort också. På obestämd tid dessutom! Enokh ser sin fru i ögonen. Vad jag älskar denna späda, söta kvinna med sina stora, mörka ögon. Aldrig att hon grälar på mig. Män har berättat för mig hur deras fruar brukar nagelfara dem och ibland gräla på dem, men inte min Edna inte. Hon är alltid så snäll. För snäll för sitt eget bästa. Om jag gör något dumt så brukar hon bara försiktigt fråga hur jag tänkt, om jag tänkt, och om jag kanske kunde göra på något annat sätt. ”För min skull, älskling”, brukar hon pedagogiskt säga. Och nu uttrycker hon sig plötsligt så ovanligt starkt och rakt på

sak. Jag förstår hur orolig och sårad hon måste känna sig. −Älskling, börjar han och tar hennes lilla hand i sina händer. Jag känner Guds kallelse. Det är något viktigt Gud vill förmedla, inte bara till mig utan till hela vårt folk. Jag kommer tillbaka så fort Gud är färdig med mig. − Är det Mahalael som profeterat och sagt att Gud vill att du ska gå ut i öknen? frågar hon lite vasst. − Nej, min söta. Han profeterade visserligen om framtiden, men det var bara i svårförståeliga bilder. Men efter det har Guds Ande talat så tydligt om vad han vill att jag ska göra så jag kan inte tvivla. Jag har hört hans röst lika tydligt som du nu hör min röst. Guds Ruah har sagt att han vill stilla min oro och låta mig komma till ro med min familj. Men först vill han tala med mig i stillhet och i avskildhet. Edna tittar länge på honom, stryker hans skäggiga kind, varsamt. − Gör då vad du måste, säger hon uppgivet. Enokh packar ihop vad han behöver i sin ränsel, hämtar sin kamel som betar bakom huset och slänger upp packningen på djurets rygg och beger sig västerut. Ednas stora, sorgsna ögon följer honom och tynger hans sinne. Han rider i flera dagar över ett sterilt, platt landskap med endast torr buskvegetation i de talrika, uttorkade åarna, så kallade ”wadis”. Det är en torr och het färd, men ändå inte alltför ansträngande där han sitter på sin tåliga kamel på väg mot landet där solen går ned varje afton. Dag efter dag fortsätter han sin färd och väntar på ett tecken från sin Gud på vart han ska stanna för att invänta Guds röst. Landskapet blir allt kargare för varje dag och solen får halvöknen att flyta inför hans blick. Det gör ont i ögonen, men det hade varit mycket värre om han inte haft sin bredbrättade stråhatt som skänker ögonen vila. Han tappar räkningen på dagarna, men så en dag ser han berget Jabal som reser sig som en högplatå med bergstoppar som ristar sig mot molnen. Men berget verkar närmare än det är. Den steniga

marken övergår i lös sand och det blir tyngre för kamelen att ta sig fram, då marken stiger uppåt. Han sitter av och leder kamelen. Då och då kommer en vindpust som för upp finkornig sand i hans ögon och näsa. Svetten lackar och benen känns allt tyngre. Vilopauserna blir allt tätare. Det tar lång tid att ta sig dit. De måste mödosamt ta sig igenom sandöknen som breder ut sig runt högplatån. Till slut reser sig berget framför honom. Han följer bergets fot norrut och väljer att klättra upp på bergets östra sida. Den verkar inte vara lika brant, utan reser sig som en åsrygg för att avslutas med ett lodrätt stup uppe vid platåns högsta punkt. Väl uppe stannar han till, pustar och ser ut över det ödsliga panoramat, med stäppen långt där nere. Så hör han Ruahs röst som en viskning. ”Bli stilla, här!” Ett berg har han hittat som ensamt reser sig i denna annars så platta och sterila ödemark. Han har kämpat sig upp till dess topp, där han till sin förvåning funnit grönska med ett källsprång som rinner upp ur en spricka i berget. Flödet är inte mer än en liten rännil, men den räcker för att bevattna en liten sänka innan den rinner ned över bergskanten. Han slår upp sitt enkla tält och gör upp en liten eld av torra kvistar. Han hämtar vatten från bäcken och riggar upp kastrullen över elden för att koka sitt te. Sätter sig sedan med benen i kors och stirrar in i elden. Han läppjar på sitt rykande äppelte medan han betraktar bina som suger nektar från blommorna på ängen och med lite sökande finner han sedan dess bo med vildhonung. Han hittar också rötter och örter, liksom svärmar av gräshoppor som tidvis rastar där. Det är inte mycket till föda, men det räcker för att han ska överleva. Tacksamt noterar han att det inte är lika förödande hett här uppe på berget. Varje dag som går så söker han Gud i bön och lovsång. Han får vänta sju månvarv och får under tiden livnära sig på gräshoppor som han rostar över glöden och vildhonung som han doppar dem i. Varje dag tar han en bensträckare och vandrar i den vackra bergsterrängen. Han njuter av den vindpinade pinjeskogens dofter och fåglarnas sång, men ensamheten känns allt mer påträngande.

Han längtar hem till sin familj, men måste invänta Ruahs tilltal. Ruah som kommer att tala till honom då tiden är inne och när han har nått den stillhet som behövs. Hans tankar måste rensas från allt så Anden kan tala. Efter oändliga dagar som flyter samman lyckas han rensa ut alla tankar som distraherar honom, så han kan fokusera sig helt på att höra Guds röst. Då uppenbarar sig Ruah i en syn för honom: ”Jag har hört dina rop utan ord och funnit behag i din själ.” Nu förstår han att han är speciellt utvald av Gud för att helhjärtat kunna tjäna Gud Adonai. Och Ruah öppnar strax Enokhs ögon så att han av änglarna i himlarna får en helig syn. Han har knäböjt många gånger vid stenen som ligger alldeles uppe på kanten av stupet. Stenen som han brukar vila armbågarna på medan han ber i timmar. Denna gång öppnar sig molnen ovanför honom och han får se sex änglar träda fram ur skyn. Först ser han Ariel, bärande på ett klot, vandrande ned från den högsta toppens snöklädda hätta. Därnäst hör han åskan mullra och ser ett kolsvart moln krypa fram bakom toppen. Hela marken han står på skakar. Molnet sänker sig ned över honom och fram träder Uriel. Ytterligare tre änglar träder fram och presenterar sig: Rafael, Raquel och Sarakael. Sist kommer de två ärkeänglarna som i stort majestät tornar upp sig över de andra änglarna: Gabriel som är ledaren för Guds egen högvakt och Mikael som är deras översta ledare. Enokh skyggar med handen inför deras bländande uppenbarelse. Och människoandarnas ängel, Rafael, talar sålunda: ”Det jag säger dig är inte för detta släkte, utan för de framtida släkten som ska komma. Den helige och store, världens Gud, ska i den yttersta av tider nedstiga på ett berg som ska kallas Sinai berg och synas med sina härskaror och visa sig på himmelen i sin makts starkhet. Och alla ska förskräckas, och väktarna ska bäva, och stor fruktan ska fatta dem intill jordens ändar. De höga bergen ska skälva och de höga kullarna

sänka sig och smälta likt honung i eld. Jorden skall sjunka, och allt som är på henne ska förgås, och dom ska utgå över allting och över alla orättfärdiga. Men de rättfärdiga skall han skänka frid. Han ska beskydda de utvalda och nåden skall härska över dem. Alla ska de bli Guds barn och det skall gå dem väl och de ska bli välsignade och Guds ljus skall lysa för dem. Och se, han kommer med myriader heliga för att hålla dom över dem. För de ogudaktiga ska Herrens dom bli en eld till förgörelse, men för dem som tar emot hans kärlek och nåd ska domen bli till välsignelse och evigt liv. Kärlekslösheten tvingar Den Helige att gå till doms med allt kött för allt ont som syndarna och de gudlösa har gjort och begått emot honom och hans skapelse. Fördärvarna ska fördärvas, men de som söker sig till Guds famn ska förlåtas och upprättas. Dagar och tider ska komma då det ska fullbordas som i tidens begynnelse blev sagt, nämligen att kvinnans säd ska söndertrampa ormens huvud. Denne någon är Människosonen, som äger rättfärdigheten och hos vilken rättvisan bor och som uppenbarar alla de förborgade skatterna i Himlen till de som lyssnar till hans ord. Andarnas Herre har utvalt honom till att genom död och uppståndelse sona människans syndaskuld och så befria henne från den syndens lag som dömt henne till evig död. Han, Adonai från Eden från tiden före tiden, ska Gud låta återfödas i en kvinnas sköte. Och alla som tar emot honom ska få frid och evigt liv i det kommande nya Eden. I Guds paradis. I dessa tider ska allt fler böja sina öron och lyssna till Guds son, den smorde. Och de som vägrar vända om när Gudasonen kallar dem ska förhärda sina hjärtan och inte vilja ta emot den nåd han vill ge. Det är dessa som söker mästra himmelens stjärnor och lyfta sina händer mot den Högste och förtrampa jorden som de bor på. Deras gärningar är idel orättfärdighet och uppenbar orättvisa och deras makt är grundad på deras rikedom och tron på de gudar som är deras egna händers verk. De som väljer att tro på ulvar i fårakläder. På An, Enki, Enlil och Inanna. De har förnekat andarnas Herres namn. Allas vår Fader i Himmelen. Ty han är mäktig i alla rättfärdighetens hemligheter. Orättvisan ska försvinna likt en skugga och ej längre äga bestånd, ty den utvalde

Adonai är uppstånden inför andarnas Herre och hans härlighet varar från evighet till evighet och hans makt från släkte till släkte. I honom bor vishetens Ande som ger förstånd. Kunskapens och kraftens Ande. Och han skall döma det förborgade, och ingen skall kunna föra fåfängt tal inför honom, ty han är utvald inför andarnas Herre efter hans välbehag. Vid tidens slut skall han upplåta välsignelsens förrådskamrar, som är i himmelen, för att låta välsignelse komma ned på jorden över människobarnens verk och arbete. Frid och rätt ska förena sig under världens alla dagar och genom jordens alla släkten. Tusen sinom tusen och tio tusen sinom tio tusen, otaligt och oräkneligt många ska stå inför andarnas Herres härlighet. Deras boningar är under vingarna på andarnas Herre. Alla de rättfärdiga och utvalda ska stå inför honom liksom övergjutna av eldens glans. Och deras munnar ska vara fulla av lov och deras läppar prisa andarnas Herres namn. Alla som bor på jorden ska falla ned inför honom och tillbedja, lova, prisa och lovsjunga andarnas Herres namn. I evighet. Till detta blev han utvald innan världen skapades. Innan tidens början.3 Gud har i begynnelsen lagt jordens grund och himlarna är hans verk. De ska gå under, men han ska förbli. De ska nötas ut som en klädnad. Som en mantel ska Gud rulla ihop dem och som en klädnad ska de bytas ut. Men Gud är densamme och hans år har inget slut.4” I sin syn får Enokh en glimt av en ny Himmel och en ny Jord. Han ser in i rättfärdighetens lustgård där det växer mångahanda träd, höga, välluktande, vackra och härliga. Även Vishetens träd, som förlänar dem som äter därav mycken visdom. – Dess frukter ser ut som vindruvor och dess doft sprider sig vida omkring. Skönt är detta träd och hur härlig och ljuvlig är ej dess anblick, viskar Enokh andäktigt. Och den helige ängeln Rafael, som är med honom, svarar och säger: – Detta är vishetens träd av vilket din anfader Adam och din gamla mor Eva skulle fått äta. Men de valde att lyssna till ormen

Satans ord och åt istället av Kunskapens träd på gott och ont så att deras ögon öppnades. De fick därmed kunskap över sådant som var farligt för dem. Sådant som gjorde deras själar nakna och oskyddade för det onda. För fördärvaren. För Satan. Och Gud blev så tvungen att driva ut dem ur Lustgården. Och Enokh skriver ned allt detta i en bokrulle som han ger namnet ”Synernas bok”. Därefter beger han sig äntligen hemåt. Edna och Metusaleh gläds åt hans förändrade sinnelag. Han är som en ny man, fylld av glädje och frid. Den tunga oron och rastlösheten är som bortblåst och Edna behöver aldrig mer känna sig otillräcklig inför sin man. Åren går och Enokh fortsätter att hälsa på hos sin anfader som han känner så stark andlig gemenskap med. Det händer att timmen blir sen och att mörkret faller över Mahalaels lilla stenhus, blott en soluppgångs korta vandring från sitt hem. Han väljer då att sova över tills morgonen gryr och nattens rovdjur, mätta och stillade, lagt sig till ro. En av dessa gånger som han lagt sig till vila i sin anfaders hus så får Enokh i en syn se hur hela jorden blir uppslukad i ett stort svalg och hur berg och kullar sjunker ned däri. Han ser även höga träd som slits av från sina rötter, störtar ned och försvinner i djupet. Han ser tusen och åter tusenden av människoliv dras med i undergångens mörka hål. Män, kvinnor, såväl som barn, oxar och kameler. Ur djupen sprutar det eld som får vattnet att koka. Hela jorden skälver när marken rämnar så att djupens källor öppnar sig där emellan. Och vattnet drar över land och berg tills allt är täckt av vågornas dån. Och inget land synes mer. Enokh svettas kraftigt och vaknar med ett ryck. − Förgången är jorden, utropar han med så förfärad röst att den gamle vaknar. − Varför ropar och klagar du så, min son? Enokh berättar under stark affekt om den drömsyn som nyss varit så tydlig. Mahalael drar betänkligt i sitt långa och spretiga hakskägg.

− Förskräckligt är det du skådat, min son. Din drömsyn visar på de ännu fördolda straffdomarna över syndarna på jorden. Människan måste nedsjunka i djupet och våldsamt förgås. Men nu, min son, låt oss stå upp och anropa härlighetens herre! Ty du förtröstar väl på honom? Låt oss nu be att åtminstone en återstod av människan ska bli kvar och att han inte ska förgöra hela jorden. Den natten blir det ingen mer sömn, då Enokh och den gamle anropar Adonai om de kommande släktenas öde. Varpå Enokh även nedtecknar såväl synen som bönen som betts. ”Lovad vare du, o Herre och Konung, stor och mäktig i din storhet, herre över himmelens hela skapelse, konungarnas Konung och all världens Gud. Din gudom och ditt rike och din storhet varar från evighet till evighet och din makt genom alla släkten. Alla himlar är din tron evinnerligen och hela jorden din fotapall från evighet till evighet. Ty du har skapat allt och härskar över allt. Intet är dig för svårt och ingen slags vishet undgår dig. Hjälp oss att inte vända oss bort från din tron, ej heller från ditt ansikte. Du som vet, ser och hör allting. Intet är dig fördolt. Om än änglarna från dina himlar syndar och förleder människorna att göra vad ont är så sparar du ändå din vrede ända till den stora domens dag. Och nu, o Gud och Herre, store Konung, anropar jag dig och beder att du hör min bön och kvarlämnar på jorden efterkommande. Utrota inte alla människor och gör inte åter jorden öde och tom så att fördärvet räcker för evigt. Herre, utrota från jorden allt kött som har förtörnat dig, men låt de rättfärdiga och rättsinniga för alltid bli behållna, likt en frörik planta. Dölj icke ditt ansikte för din tjänares bön, o Herre.” 3 Av alla sina förfäder är det mest Mahalael som Enokh träffar, men han umgås naturligtvis även med sina övriga förfäder medan de är kvar i livet. Således lever han även nära Kenans fader Enosh och

dennes fader Seth och får ta del av den livserfarenhet och vishet de kan ge. Han blundar och minns tillbaka till dagen han fick budet att hans anfader Adam, den förste på jorden, låg inför döden. Adam sträckte ut sin åldrade hand och nämnde hans namn vid dödsbädden. Han förklarade för de övriga samlade att han ville vara ensam med Enokh en liten stund. − Enokh, min son, sade han, när de blev ensamma. Du är särskilt utvald av Gud att föra tron vidare. Guds välsignelse och särskilda beskydd över dig och ditt hus och särskilt över den son Herren ska låta vara bokens väktare den dag du lämnar detta jordeliv. Enokh öppnar sina trehundraåtta år gamla ögon. Hakar loss fönsterluckorna och hör fåglarna hälsa den uppstigande solen med sin sång. Han tänker att även han, liksom Adam, nog ska få bli över niohundra år. Men Gud har andra planer. Endast Gud vet att han blott har femtiosju år kvar att leva. Satan, den gamle Ormen, hör bland andarna det viskas om Enokhs syner och boken han skriver. Han sänder därför ut sina furstar att leta upp honom, för att pina livet ur honom och förstöra hans bok. Ordet är hans värsta fiende då han vet att domen över honom och hans fallna ska komma ur Ordet. Det levande Ordet som bor i Enokhs bok. Han som är Adonai, universums skapare. Enokh hade inte förstått vem Adam menat då han yttrade sina sista ord om bokens väktare. Men så kommer en dag Guds Ande över Enokh och manar honom att kalla till sig sin son Metusaleh. Metusaleh är ute och vallar familjens får då en av Enokhs döttrar hittar honom med ett vilset lamm i famnen. − Vad har hänt? frågar hon förskräckt då hon ser att han har fullt av blodiga rivsår i ansiktet. Har du kämpat emot något rovdjur? − Lammet här hade kommit ifrån sin mor och trasslat in sig i ett törnesnår med långa otäcka taggar, säger han skrattande medan han släpper ned det vilt sprattlande lammet.

– Ja, det var då för väl att det inte var något värre än så. Jo, fader Enokh har skickat mig att hämta dig för något viktigt han ville tala med dig om. − Vad kan vara så viktigt att han inte kan vänta tills jag kommer hem i kväll? undrar Metusaleh. − Vi får väl se, svarar flickan. Sålunda vänder de hemåt. − Min son, säger Enokh så fort Metusaleh klivit över tröskeln. Kalla till mig alla dina bröder och församla alla dina söner. Ty Guds Ord kallar mig och Anden är utgjuten över mig att jag må säga er allt som ska hända ända in i evigheten. − Kan vi inte äta först? Jag är hungrig och evigheten är ju lång, skämtar Metusaleh. − Det är inget att skämta om, säger hans far gravallvarligt. Metusaleh gör som han blir tillsagd och när alla samlats kring Ednas väldoftande lammgryta talar Enokh, uppfylld av Ruah, till alla sina barn och barnbarn. Skriv dessa Guds ord i era hjärtan och för dem vidare till alla ni möter. − Hör, mina söner, er faders ord, och lyssna så som sig bör till min muns röst. Ty jag förmanar er, mina kära − älska rättskaffenheten och vandra i henne, ty hon ska leda er på goda vägar och vara er följeslagerska. Närma er henne inte med dubbelt hjärta och följ inte de som har ett dubbelt hjärta, utan vandra i rättfärdighet. För våldet ska föröka sig på jorden så att en stor straffdom kommer över den. All orättfärdighet ska få ett slut, men därmed är det inte tidens slut. Ännu en gång skall orättfärdigheten få makten, men all orättvisa, våld, hädelse, orenhet och brott ska en dag slutgiltigt få en ände på jorden. När då orättvisan och ondskan åter tilltar på jorden ska en stor straffdom från himmelen till slut komma över dess invånare. I de dagarna ska våldet bortskäras från sina rötter, liksom orättvisan och bedrägeriet. De ska begravas i havet och försvinna. Och

de ogudaktigas alla avgudabilder ska bortskaffas och deras torn och tempel sjunka ned i havets djup. Därefter ska en tid och tider komma då ondskan åter sakta tilltar. Även denna nya värld ska förgås. Denna gång ska allt uppbrännas med eld och utrotas från jorden. Och Adonai ska framträda med vrede och vedergällning för att hålla dom på jorden. De onda ska kastas i fördömelsens eld och omkomma i vreden och i den stora fördömelsen som varar i evighet. Men de rättfärdiga ska vakna upp ur sin sömn, och visheten skall stå upp och ges åt dem för evig tid. Ve dem som bygger sina hus med synd, ty de ska utrotas och falla för svärd. Och de som orättfärdigt skaffar sig silver och guld ska i domen plötsligt omkomma. Ve er, ni rika, ty på er rikedom har ni förtröstat och den måste ni lämna, eftersom ni inte har tänkt på den Högste under er rikedoms dagar. Ni har hädat, utövat orättvisa och utgjutit oskyldigt blod, obekymrade över mörkrets och den stora domens dag. När allt detta skett ska en oändlighet av godhet och rättfärdighet komma. Från den stunden ska synden aldrig mer finnas. Jag har nu visat er både rättvisans och våldets vägar. Nu när ni vet vad som ska ske, vandra då på rättfärdighetens stigar så att ni inte förgås på domens dag. De som lyssnar på honom tar till sig budskapet om att en dom ska komma över världen på grund av människans gudsfrånvändhet. Vad de har svårt att förstå är att denna dom ska inträffa två gånger. Den första gången genom vatten och den andra gången genom eld. Och den andra gången ska Gud sända sin egen son Adonai för att slutgiltigt utrota all orättfärdighet och inplantera det eviga fridsriket. En av de som lyssnar frågar Enokh om när allt han talar om ska ske och om Gud kommer att ge några tecken eller varningar när tiden är inne. Enokh svarar:

− Du frågar om tider och stunder då allt detta ska ske. Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.5 Men Guds plan för att frälsa människan är att sända sin egen son på detta farliga uppdrag. Många tecken ska visa sig bland stjärnorna som ska förebåda detta. Fadern har tecknat med stjärnbilder allt från begynnelsen till tidens slut, ty stjärnorna är tecken som utmärker särskilda tider, dagar och år. Skåda i skyn jungfrun som i sitt sköte ska bära löftessonen. Skåda vågen, skorpionen, skytten, stenbocken, vattumannen, fiskarna, oxen, tvillingarna och slutligen den onda och falska kräftan som förebådar lejonet som är Guds löftesson. Han ska besegra kräftan och han ska komma ned med det eviga fridsriket.6 Femtio år senare, en dag i Enokhs trehundrasextiofemte levnadsår, vill han att sonen Metusaleh ska följa med honom upp på ett berg i närheten. Medan de vandrar stigen uppför så spanar Enokh över axeln flera gånger. Han tycker sig ha sett en mörk skugga följa efter dem. När de väl gått upp på det lilla berget undrar Metusaleh varför de inte tagit med sig ett lamm att offra för Herren, eftersom han gissar att det är syftet med utflykten. Men fadern svarar inte. Enokh stannar. Han lyssnar och spanar oroligt åt alla håll. Tyst tar han av sig manteln, rullar in något föremål han tagit med sig i manteln och överräcker den åt sin son med orden: − Tag detta, min son, och förvara det nära ditt hjärta där ingen ser det, viskar han. Metusaleh tar nervöst emot klädnaden. −Vad menar far? Men Enokh blir honom svaret skyldig. De står där länge och väntar, medan skuggan dröjer sig kvar i snåren. Den vässar sina öron och försöker att se, men förmår varken se eller höra orden från Enokh, då buskarna skymmer och vinden ligger på från fel håll. Enokh blickar tyst upp mot skyn och Metusaleh följer honom med blicken. Då får båda se hur en vagn av eld dragen av vita hästar kommer ner från himmelen. Den landar framför två förundrade och stumma människor. Vagnsdörren öppnas av en

ängel i skinande vita kläder. Enokh kliver in i vagnen och ängeln stänger ljudlöst dörren som i en dröm. Far vänder sig om i vagnen, tittar på sin son och bryter tystnaden. − Adjö, min son. Håll fast vid det du har så ingen tar din krona. Det prasslar till i snåret där en vettskrämd skugga kastar sig ut i mörkret för att undkomma eldvagnens ljus. Ensam och stum står Metusaleh kvar och tittar efter vagnen som gnistrande försvinner upp i skyn. Allting känns med ens så overkligt. Som om han bara drömmer. Länge står han och stirrar uppåt den molnfria skyn. Så overkligt! Nyss stod far bredvid mig och nu är han borta. Adjö far! Han går chockad hem och berättar för Edna och sin yngre bror om vad som har hänt, men ingen vill tro honom. Edna lägger sina händer för ansiktet och rusar snyftande in i sovrummet medan Metusalehs bror blir arg. − Har du tappat bort far din eller har någon tagit honom? Eller har han begett sig iväg för att be och vänta på nya uppenbarelser? Det är bäst att du säger oss sanningen! Metusaleh stirrar bara på sin bror utan att svara, vänder om och går ut i skymningen. Han går tillbaka till platsen där hans far blev hämtad av eldvagnen och två av hans bröder följer efter. Han stannar till där vagnen landade och ser att gräset är svartbränt och att stenarna har smält. Hans bröder kommer upp jämsides medan solens sista strålar försvinner. Båda vänder blicken mot Metusaleh och nickar. Livet blev inte så långt för Enokh, med den tidens mått mätt. Edna förblir änka, sörjer sin man, men vet att han har det bra hos Gud. Hon gifter aldrig om sig. Men både hon och sonen Metusaleh gläder sig ändå över att han har det bra hemma hos Gud. Ännu en gång fattar skrivarängeln sin penna och fyller ett nytt blad i Livets bok med sirliga ord.

”Enokhs hela ålder blev alltså 365 år. Sedan Enokh på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom.” 7 Satan, ormen från urtiden, rasar över Enokhs uppryckande och försöker fundera ut ett sätt att ta reda på vem som nu har bokrullen i sin ägo. Han vandrar fram och åter med knutna nävar i sitt palats med de svarta tornen. Hans mästerspion följer honom ängsligt med blicken. Han ångrar nästan att han rapporterat vad han sett. Så här uppretad kan han inte minnas att han har sett sin mästare sedan den dag då Adonai skapade människan. − Jag MÅSTE bara få veta vad som står i den där bokrullen, spottar han fram mellan sammanbitna tänder. Jag känner på mig att Adonai funderat ut något nytt, smart sätt att snara mig och förstöra mina planer på att ta över hela jorden. Har Enokh gett den till Metusaleh och var förvarar han den i så fall? Satan, urtidsormen från Eden, vill få reda på var Enokhs bok finns. En natt när alla sover så sänder han sin mörka tjänare som tyst smyger in i Ednas hus. Han söker överallt, men kan inte finna minsta spår efter någon bokrulle. Han glider som en kall dimma in i alla vrår och uthus. Det sovande husfolket drar åt sig täckena hårdare inför kölden, men märker annars ingenting. Skuggan drar vidare och vänder på varje sten i hagen och söker igenom varje träd utan att känna minsta lukt av någon bokrulle. Besviken drar han sig tillbaka ut i mörka natten. Endast Metusaleh vet var den ligger gömd och Guds Ruah skyddar både rullen och Metusaleh. Enokh hade i en profetisk änglasyn fått veta vad som skulle hända när hans son Metusaleh en dag skulle dö. ”När han dör skall det ske”, det är vad hans namn betyder. Det är då som Gud ska tvätta bort all synd från jorden med en syndaflod, hade ängeln sagt. Då åren går och Enokh inte dyker upp förstår alla Enokhs barn att Metusaleh talat sant om uppryckelsen. Guds Ande, Ruah, manar Metusaleh att samla ihop sina söner och bröder, samt boskapen,

och dra iväg västerut till Sarons dal ända vid Västra havet, för att undslippa straffdomen och skydda Enokhs bok. Gud sänder ut tvåhundra tungt beväpnade änglar att bevaka vägen dit så att inga fallna änglar ska drista sig att följa efter. Där, på berget Karmels bördiga sydsluttningar, sätter de upp sina tält och där för de sina får i bete. Långt ifrån Nods land där skuggorna växer sig allt längre. Den förstfödde sonen Lemek väljer dock att stanna kvar i staden Mari vid floden Frat. Han kan för sitt liv inte förstå varför de ska dra västerut då de har det så bra där de är, i landet Nineve. Han har frågat Metusaleh flera gånger varför, men bara fått svaret att ”det är Herrens vilja”. År följer på år och det går bra för Lemek. Han idkar byteshandel med städerna i öster och samlar på sig rikedomar och makt. En dag är han den rikaste och mest betydelsefulla personen i hela Nineve. Han är rättvis och ärlig i sina affärer och blir mycket uppskattad för sin generositet. Med tiden utser folket honom till ledare inte bara för staden Mari, utan för hela folket i Nineve. Etthundrafemtiotre år efter Enokhs död dör även hans farfarsfarfar, den store patriarken och gudsmänniskan Enosh. Vid niohundrafem års ålder lägger han ner sin vandringsstav, ettusenetthundrafyrtio år efter att Adam och Eva så snöpligt gjort sorti från Edens lustgård. Så var det alltså inte heller Enosh, som de trott vara fridsfursten av evighet, som skulle ge dem alla evigt liv åter. Adonais fridsrike som skulle bli en återupprättelse av Edens paradis. Nej, alltjämt synes döden härska över människan. Begravningen blir en stor tilldragelse med folk från alla väderstreck. Gråtande drar sig många till Adamsbyn. Särskilt sörjer de närvarande sju patriarkerna sin trosfader. Den yngste av dem, Noah, är också med. Han är en spänstig ung man blott fyllda åttiofyra år. Kung Mehujael från landet Nod i söder har infunnit sig med en delegation för att hedra minnet av hans vän Enosh.

Adonai följer båda länderna och ser hur de utvecklas. Han summerar sina intryck. Mycket har hänt både i nordanlandet Nineve och i söderns Nod. Väckelsen har dragit fram i båda rikena, men det finns ändå skillnader. Successionsordningen är inte densamma. I Nod släpper kungen makten till den namnkunnigaste av sina söner först vid sin död. Nordanlandet har inte ens kungar. Det styrs i stället av en samling patriarker som fungerar som överstepräster. Den främste av dem var Enosh och dennes fader Set som dött för nittioåtta år sedan. Med tillfredställelse har han noterat att Nordanlandet fungerar som en teokrati där det aldrig är några diskussioner eller någon rivalitet om vem eller vilka som ska styra landet. Folket lyfter helt enkelt fram de ledare som på ett utmärkande sätt har med Gud att göra. Ledare i Seths blodlinje. Ett slags folkets teokrati där patriarker förverkligar Guds vilja på jorden. Åtminstone en del av den. Trots väckelsen i Nod så verkar folket där nere aldrig att bli lika enat som sitt brödrafolk i Nineve. Kungen måste hela tiden vara på sin vakt för att inte någon ättling med våld ska ta makten och döda honom.