9789189169036 by Smakprov Media AB

ELVA TANKAR frĂĽn elva platser

Bibelöversättning som används är Bibel 2000 © Svenska Bibelkommissionen Den här boken är tryckt på ett Svanen-märkt tryckeri På andra förlag har tidigare utkommit av Hanna Johnselius: Sorgens änglar Elva personporträtt från Kalix

Boken har en egen spotifylista där varje text har sin egen låt: Elva tankar från elva platser

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se

© Hanna Johnselius och Pärlan Förlag Titel: Elva tankar från elva platser Text: Hanna Johnselius Omslagsfoto: Mats Engfors/Fotographic Tryckt av: Dardedze Holografija i Lettland, 2020 ISBN: 978-91-89169-03-6

ELVA TANKAR från elva platser

av HANNA JOHNSELIUS

Till dig, läsaren

Den här boken handlar om tankar som uppstått på olika platser. Alla platser är inte geografiska utan någon utspelar sig i mitt inre. Du kan läsa boken i ett svep eller hoppa mellan texterna beroende på vad du blir nyfiken på. De fyra första texterna är inlästa för Sveriges Radio P1: Tankar för dagen under november 2019.

Rosa himmel

Rosa himmel är kanske en av de mest populära svenska låtarna just nu. Den är skriven av Jonathan Johansson och finns med i Netflix miniserie Störst av allt, där den framförs av Molly Sandén. Jag hörde låten för första gången på klimatdemonstrationen Global Strike for Future, i Stockholm i våras. Demonstrationen avslutades i Kungsträdgården där Molly Sandén var en av artisterna som uppträdde på scenen. Innan dess hade vi vandrat från Humlegården i ett gigantiskt demonstrationståg med tusentals strejkande skolungdomar och studenter. Jag var där tillsammans med andra präster och pastorer som engagerat sig i klimatfrågan. Det var en sådan kraft i det ringlande demonstrationståget, med Greta Thunberg i spetsen, som vandrade vägen fram till Kungsträdgården. Växelropen skallade längs Stockholms gator: ”Vad ska vi

göra? RÄDDA KLIMATET! När? Nu! När? Nu! När, när, när? NU, NU, NU!” Det fanns en otrolig glädje bland alla ungdomar som förenats kring något meningsfullt. Något gemensamt. Och enligt många psykologer så är just ett demonstrationståg något som kan dämpa den klimatångest som många lider av idag. Att få göra något aktivt som man vet kan leda till att man blir lyssnad på gör att ångesten dämpas. Det var också det som hjälpte Greta Thunberg att ta sig ur sina hopplösa tankar och sin oro inför klimatförändringarna. Hon gjorde en aktiv handling när hon satte sig med sitt plakat utanför riksdagshuset. Väl framme vid Kungsträdgårdens scen blev det mer ramsor, underhållning och tal av Greta. Och så fick vi höra Molly Sandén sjunga Rosa himmel. Alla ungdomar sjöng med. Jag blev lite förvånad över att de kunde låten. Den hade ju nyligen släppts. Men jag förstod senare att det kommer sig av att väldigt många ungdomar har sett miniserien Störst av allt. Rosa himmel är en låt som etsar sig fast. Det handlar om den första förälskelsen som brister, studenten, drömmar som grusats och saknad av det som en gång var. Det är vackert när himlen färgas rosa, men fenomenet är inte helt naturligt. Enligt många metrologer så beror det på föroreningar. Smutsiga partiklar i luften som ljuset reflekteras mot. Utsläpp orsakade av oss människor. Det blir som att vår slit- och slängmentalitet avspeglar sig som ett utropstecken i den rosa himlen. En påminnelse. Precis som regnbågen en gång blev en påminnelse i berättelsen om Noas ark. Noa och hans familj och alla djuren på arken blev räddade undan den stora syndafloden. Noa och hans efterkommande

fick sedan i uppdrag att ta hand om jorden med aktsamhet. Och Gud satte regnbågen på himlen som en påminnelse och en löftesbåge om att inte sända några fler syndafloder så länge människorna tog sitt ansvar. Men uppenbarligen har vi inte tagit vårt ansvar, då fler och fler svåra översvämningar och naturkatastrofer drabbar vår jord. Och ovanför oss ser vi ibland den rosa himlen. Nu pockande. Som en varning. Som en uppmaning.

Vasaloppet 2019

Jag vet inte riktigt hur jag tog mig igenom det. Jo, jag minns vissa sträckor tydligt, men det jag inte förstår är att jag åkte skidor elva och en halv timme i sträck – jämfört med dryga nio timmar, som jag tidigare har klarat Vasaloppet på, 2012 och 2013. Men i årets Vasalopp … hur orkade jag? Det stormade nästan ute på myrarna och det fanns knappt några skidspår. En del män som jag lyckades ta mig förbi hade istappar i skägget och på skidglasögonbågarna. Jag själv fick en snöbollsstor isklump i halslinningen på min buff. Det märkte jag inte förrän jag gått i mål. De lösa och nästan obefintliga spåren gjorde så att jag fick blånaglar på mina stortår på grund av friktionen som uppstod när jag skulle parera i pjäxorna mot den lösa snön. Nu har jag fått nya naglar, men de har fortfarande inte vuxit ut helt och hållet. Det fanns ändå ett spår att åka i. Det som blev när vi

åkte efter varandra. Som ett lämmeltåg. I tystnad. Alla djupt koncentrerade på att ta sig framåt i motvinden. Någon gång bröts tystnaden med ”Oooh!” ”Akta!” ”Hur gick det?!” när någon föll. Efter det här loppet kan jag lägga till tjurighet bland mina egenskaper. Jag bara skulle genomföra det där Vasaloppet, trots allt, för jag tänkte: ”Om jag bryter så kommer jag att tycka att Vasaloppet är alltför övermäktigt och oövervinnerligt. Men om jag genomför det här mycket jobbiga loppet så kommer jag att tycka att nästa lopp blir lättare.” Nästa år när jag ska stå i startleden – för jo, jag ska göra det igen – blir det nog dessutom lättare, eftersom jag kommer att stå ett led längre fram än sist när jag startade allra längst bak. Så första söndagen i mars bär det av igen. För fjärde gången. Man bör ju ha tränat ganska mycket inför ett Vasalopp. Men jag har inte åkt särskilt mycket rullskidor i sommar. Några gånger har jag tagit mig ut och det är bättre än förra sommaren då jag inte åkte några rullskidor alls. Så fort snön kommer så får jag se till att nöta några mil. Helst 30. Det handlar inte om att vara snabb. Det handlar om att nöta och nöta – och nöta. För man blir ju bra på det man gör. Så fungerar i alla fall våra hjärnor enligt hjärnforskningen. Och våra hjärnor till och med tänjs ut eller expanderar inuti när man gör samma sak om och om igen. Det är därför det är så lätt att hamna i ovanor och beroenden. Vi blir till slut vad vi tänker. På gott och ont. I en prestation är det 80 procent fysisk insats och resten är tankarnas kraft. Så det var nog de där 20 procenten hjärnaktivitet som tog mig igenom Vasaloppet 2019. Och det som är så fantastiskt när man är ute och åker så

många timmar är att det inte finns någon tidsbrist i att intala sig och lära hjärnan, och samtidigt kroppen, att man ska klara det. Särskilt när en belöning väntar – att det bara kan bli lättare nästa gång.

När Sorgen hälsar på

Sorgen, du är en gäst som är oinbjuden. Du kommer oftast plötsligt och har en dålig tajming. Du är inte bara oinbjuden; du sprider vemod, kyla och tungsinthet omkring dig. Din närvaro gör att min kropp känns tung och trött och jag får en värk i bröstet. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Det går inte att äta med dig vid bordet. Maten smakar ingenting och tuggorna fastnar som en klump i halsen. Det går inte att få någonting gjort när du vandrar omkring i huset. Du är i vägen överallt. Det går inte att tänka och fokusera. Det går inte att prata färdigt. Det går inte att köra bil med dig som passagerare – då är det lätt att köra fel. Det går inte att ta en promenad utan att du ska följa med. Och när jag tror att du för en stund har gått och lagt dig och jag tar min te-mugg och sjunker ner i soffan och ska se min favorit TV-serie − då kommer du och sätter dig bredvid

och stör. Det går inte heller att sova, eftersom du gärna följer med in i sovrummet och håller låda, helst hela natten. När du, Sorgen, hälsar på så blir det kaos i huset. Alla ljus tar slut och alla tårar rinner ut. Och ibland när du hälsar på så skrivs det prosa och poesi och kanske görs det någon hitlåt någonstans. För du kan skapa kreativitet. En del hus har aldrig varit mer städade och nyrenoverade och fyllda av bakverk som när du hälsar på. När Sorgen hälsar på så sprids det hjärtan på Facebook och kramar på SMS. Men det kommer också andra gäster − med blommor och verkliga kramar. När det händer så traskar du iväg för en stund. Och när du kommer tillbaka så är du inte lika påträngande. Sorgen, du är en oinbjuden gäst som måste komma ibland. Hos en del har du varit många gånger och hos andra är du kanske bara någon enstaka gång. Men ingen lämnas i fred för dig. Du kan bli väldigt långvarig eller bara vända i dörren. När du äntligen går så lämnar du alltid något efter dig. En del kan sakna dig, men de flesta andas ut en lättnadens suck. Jag hoppas att du inte kommer tillbaka på länge. När du gått så kommer färgerna tillbaka. Men skarpare än förut. Solen som varit grå lyser gult igen. Men ännu mer intensivt än tidigare. Skrattet fastnar inte längre i halsen – det sprider sig istället genom hela kroppen och ger välbehag. Dofter blir starkare och maten har aldrig smakat godare och kramar har aldrig varit skönare. Och inom mig känner jag något som vuxit – en styrka och en trygghet. Då knackar det på dörren. En ny gäst står utanför. Det är Hoppet som vill komma in. Och jag öppnar dörren.