. a k i l o Pa n e r u m is dor av Sara Salander På olika sidor av muren
r o d i s a k i l o Pa n e r u m av Salander Sara
Böcker utgivna på Idus förlag av Sara Salander: Rafael Holst’s dagbok, päronsplitt och hallonsaft, 2018 Mirakel och hemligheter, 2019 Jag kan inte vara hos dig nu, 2019 Sommarmirakel, 2020 Rakt fram är den rätta vägen, 2020
På olika sidor av muren Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Sara Salander © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-89147-99-7
I always thought it was better to lie Cause telling the truth is scary sometimes Some people say that it’s healthy to cry but I’d rather keep it buried inside Miss Li
Älskade Pytte, Jag förstår om du är ledsen, förtvivlad och arg. Det jag gjorde var fel. Jag tar mitt straff men det gör mig ledsen att jag genom min dumhet även straffar dig. Du som inte har gjort något fel. Förlåt älskade Pytte! Jag är verkligen ledsen och ännu mer ledsen nu när du inte kan bo kvar hos farmor längre. Om det är en liten tröst är sex år inte så lång tid på riktigt, Pytte. Jag kommer att slussas ut tidigare än så om jag sköter mig. Och älskade Pytteliten, jag sköter mig. För allt jag är värd. Och tiden går fort, även om den just nu går så plågsamt långsamt. Snart är jag hos dig igen. Snart. Jag ska bli en bättre mamma. Det lovar jag dig. Jag ska bli den mamma du förtjänar. Du är mitt allt. Min stolthet. Saknar dig! Älskar dig! Kram mamma 7
Kapitel 1 Jag svänger in på gatan och hoppar av cykeln i farten. Min nya fina cykel som jag i hemlighet är väldigt glad åt. Men det tänker jag aldrig i livet erkänna, inte för någon. Hur glad jag än är för min cykel skulle jag alla dagar i veckan, utan tvekan, välja bort den om det betyder att jag kan få bo i min gamla lägenhet igen. Tillsammans med mamma. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. Inte för att allt var helt och hållet jättebra då heller. Det var det inte. Inte på långa vägar. Mamma var ofta så himla ledsen. Ibland så ledsen att hon inte orkade kliva upp ur sängen och jag fick springa hem från skolan. Hem till henne. Vi hade ont om pengar också och ibland hatade jag mamma för att hon inte klarade av att vara normal. 9
Och jag hatade pappa också på samma gång som jag saknade honom. Nu bor vi längre ifrån varandra, men då, i mitt gamla liv när vi fortfarande bodde i samma stad träffade jag ändå honom knappt. Tvärt om försökte jag undvika pappa. I alla fall om jag såg honom på stan. Att det är min pappa som träffar a-lagarna och dricker sprit så att alla kan se är min hemlighet. Jag vill inte rusa rakt in i den och undviker därför alla platser dit jag vet att han brukar gå. Lika skickligt som han undviker mig. Ibland tror jag nästan att han har glömt att han har en dotter. Farmor har inte glömt mig. Henne tycker jag om. Hon gör sitt bästa. Det har hon alltid gjort, men eftersom mamma avskyr henne har farmor alltid hållit sig i bakgrunden. Ända tills allt hände som omkullkastade mitt liv för det var då jag flyttade hem till farmor. Fast nu kan jag inte bo kvar där heller på grund av den där stroken … Ofrivilligt snyftar jag till. Jag vill inte tycka synd om mig själv. Självömkan är något av det 10
värsta jag vet och jag gråter aldrig. Men jag saknar farmor och mamma. Lilla fina mamma med sina svarta bottenlösa dagar. Mamma helt apatisk i sängen. En smutsig, ostädad lägenhet. Inga pengar! Ingen mat! All ångest! Men det fanns bra dagar också. Dagar när mammas svärta försvann och ersattes av regnbågens alla färger. Dagar när hon blev manisk och glad och klarade allt. Nästan allt. Det var hon och jag mot världen. Vi två var starka tillsammans och även om det var svårt ibland slapp jag i alla fall att sakna. Där och då, i mitt gamla liv. Jag leder cykeln långsamt sista biten och tänker på hur dum jag var. Så osmart av mig att önska saker som cykel, trådlösa lurar och en laptop som bara ställde krav på mamma. Krav som gjorde att hon mådde ännu sämre. Jag borde ha vetat bättre och skyddat mamma. Istället skrev jag en önskelista till jul och sen försvann mamma. 11
Det är mitt fel. Om jag inte hade önskat mig alla de där sakerna hade mamma aldrig behövt lämna lägenheten. Då hade vi kunnat fira jul tillsammans. Utan julklappar visserligen men det hade inte spelat någon roll. Julklappar är inte hela världen. Jag kan välja bort att få presenter i resten av mitt liv om det betyder att mamma kommer tillbaka. Snälla, snälla kom tillbaka … Hur kunde jag vara så naiv? Jag önskar att tiden gick att spola tillbaka även om jag ofta var ledsen och orolig för mammas skull. Jag önskar … men tiden står still. Även om allt var långt ifrån bra var mitt liv i alla fall bättre då, för nu saknar jag hela tiden. Inte bara mamma. Konstigt nog saknar jag pappa och farmor också även om jag hälsar på henne så ofta det går. Saknaden är så stor att det värker i bröstet, tränger i halsen. Egentligen vill jag inte ha cykeln, inte längre. När Mange och Amanda överraskade mig med den redan andra dagen sa jag bara tack, 12
log knappt ens, fast jag har önskat mig en cykel hur länge som helst. Och den här! Den är till och med snyggare än de cyklar som Fannie och Filippa har. Jag plingar med ringklockan och tränger undan tankarna på den där naiva Pytte från ett gammalt liv. Jag kan inte göra om det förflutna. Det är bara att acceptera att jag var dum. Men just nu tänker jag inte gräma mig över det, för idag är jag glad. I varje fall i den här stunden. Det är tisdag och besöksdag. Jag gläntar på locket till brevlådan. Den är tom så Mange eller Amanda måste ha kommit hem före mig. Det kan inte vara Hugo i alla fall för han åker alltid direkt till innebandyträningen efter skolan på tisdagar. När jag kommer hem sent från Sagsjön tillsammans med Mange eller Amanda står Hugo nästan alltid i duschen och sjunger. Eller skrålar! Det är oklart om han tror att ingen hör genom den låsta badrumsdörren eller om han bara har gott självförtroende men snyggt låter det inte. 13
Mange och Amanda brukar alltid turas om att följa med mig till Sagsjön. Varannan vecka och millimeterrättvisa. Samma sak, om och om igen, trots att jag har sagt att jag lika gärna kan ta bussen. Eller be Camilla, min kontakt på soc att följa med. Jag är inte dum. Jag fattar ju att både Mange och Amanda bra mycket hellre hade velat göra andra saker. Följa med båda två till Hugos innebandyträning, ta promenader, basta, läsa en bok, slappa … Jag kan komma på tusen och åter tusen andra saker de säkert hade velat göra före det här. Deras nya tisdagstradition. Men nu är det som det är och det är knappast mitt fel. Även om det känns så. Mitt fel, mitt fel …
14
Kapitel 2 Det är nästan skrattretande att se hur perfekt min tillfälliga familj är. Här i huset hjälps alla åt. Mange och Amanda anstränger sig för att ge mig och Hugo lika mycket uppmärksamhet. För att inte tala om att ge Hedda uppmärksamhet, även om hon inte ens bor här längre, utan i Lund. Väldigt långt bort. Att anstränga sig är Manges och Amandas superkraft och jag antar att det gör dem till bra människor. Att det är därför de får vara familjehem åt sådana som mig. Jag låter locket till postlådan falla igen med en smäll samtidigt som jag ser mig omkring på gatan. Vällingbacken. Alltså, på riktigt. Gatan heter så. Det är inget skämt, även fast det låter så. Vem vill bo i en vällingbacke? Inte jag i alla fall. 15
Allt med Vällingbacken är som en kaskad av kräks. Manges och Amandas hus är trist. Vilket i sig inte är förvånande med tanke på att alla hus på gatan är trista. Små, hopträngda radhus i blått, grått, vitt och beige. Eller äggskal, latte eller greige som man också kan säga ifall man tycker att beige är tristare än trist. Men det spelar ingen roll. Färgen blir inte gladare för det. Allt är bara trist. Där Vällingbacken tar slut i en elegant men trist vändplan tar ett bullerplank vid innan Europavägen brusar förbi. Bortanför den – järnvägen med sina ständiga pendel- och godståg. Det dunkar i rälsen och skakar i grunden. Allt går så fort. Det bara susar. Ändå går allt så himla långsamt. Jag leder cykeln uppför plattgången förbi det lilla trädgårdsförrådet. Där förvarar Mange och Amanda skottkärran, gräsklipparen, krattorna, spadarna, hinkarna, krukorna, alla bra-att-ha-saker och andra konstiga redskap 16
och bråte. Boden är målad i samma färg som det höga, men smala huset och allt är ett hav av blått. Inte lavendelblått, koboltblått eller Medelshavsblått, utan blått. Blått som i gråblått. Trist. Som om någon har ätit blåbär och sedan bajsat ut det. Men insidan förvånar. Till och med överraskar. Jag blir lika tagen varje gång jag kommer in genom dörren även om jag har bott här i snart tre månader. Huset har tre plan förutom källaren där tvättstugan, förrådsutrymmen, värmepannan och bastun finns. Entréplanet är öppet modernt med ljusa väggar och dyrbar, men abstrakt och obegriplig konst som gör att mina fosterföräldrar har behov av kodlås med ett High tech-larm som är direkt uppkopplat till en larmcentral. De kan med hjälp av kameror se allt. Om det råkar börja brinna eller om en tjuv har brutit sig in kan de direkt ringa 112 och sen är saken biff. Riktigt smart. Förutom den dyrbara konsten finns det ett 17
kök, ett vardagsrum och ett stort badrum på entréplanet. Tar man trappan upp en våning finns två sovrum, varav det ena är mitt alldeles egna, vägg i vägg med ett litet badrum som har ett badkar på lejontassar. Mange och Amanda sover i det minsta rummet mittemot även om de är två, så det är verkligen inte tal om något master bedroom för deras del. Allra längst upp finns vindsvåningen. Dit går jag aldrig. Jag har bara varit där en gång. Det var min allra första dag här när Mange och Amanda visade mig runt i vad de kallade för husesyn. Då gick jag efter dem, runt, runt upp och ner och synade huset. Vindsvåningen är Hugos crib sedan Hedda flyttade ut, så jag har verkligen ingenting där att göra. Jag är nämligen varken intresserad av datorspel, tevespel eller en total mess av sunkiga oidentifierbara lukter, tvätthögar eller smutsdisk travad på fönsterkarmen, golvet och hyllplan. Eller av Hugo. Visserligen är han schysst, men jag har ingen lust att bonda med honom som en syster eller som 18
en kompis. Allt jag tänker göra att är försöka foga mig. Acceptera mitt nya liv och hålla mig borta från vindsvåningen. Förutom den är allt väldigt rent, snyggt och modernt. Inte alls som utsidan men jag antar att det är precis som det ska vara. Att det är så verkligheten är. Lurig och inte alls tillitsfull. Något kan verka vara på ett visst sätt men så skrapar man lite på ytan och vips framträder en helt annan bild. En helt annan förklädnad. En ny lögn. Eller kanske den verkliga sanningen, vem vet? Utsidan är i alla fall bara ljug. Jag tycks också vara på ett visst sätt. Mitt liv verkar vara på ett visst sätt. Men sanningen är alltid en annan. Alltid. Egentligen finns det bara en bra grej med att bo här och att ha börjat i en ny skola. Alex går i samma klass.
19
. a k i l o Pa n e r u m v a r o d si
Älskade Pytte, jag förstår om du är arg. Det jag gjorde var fel. Förlåt älskade Pytteliten! Jag är verkligen ledsen, speciellt nu när du inte kan bo kvar hos farmor längre ... Saknar dig! Älskar dig! Kram mamma Pytte läser mammas brev. Mammas förlåt. Men det spelar ingen roll. Ordet förlåt kan inte göra det gjorda ogjort. Mamma sitter i fängelse, på andra sidan muren och farmor har till råga på allt fått en stroke. Pytte har flyttat till ett familjehem hos Amanda och Mange. Allt är jobbigt. Mors dag närmar sig och passerar utan att Pytte får krama mamma. Men det finns några ljusglimtar i både gamla och nya vänner och dessutom kommer Titti, den folkilskna pirayan till hund, att spela en stor roll i Pyttes liv. Långsamt börjar hon att anpassa sig till sitt nya, tillfälliga liv. Men helt plötsligt är Alex, som hon börjar bli kär i, så konstig och undvikande … På olika sidor av muren är den andra och fristående uppföljaren till Jag kan inte vara hos dig nu som beviljats stöd av Kulturrådet. SAGT OM JAG KAN INTE VARA HOS DIG NU. Berättelsen är förankrad i verkligheten och tar upp saker som missbruk, psykisk ohälsa och att ha en förälder frihetsberövad på ett föredömligt sätt. Boken berör och författarens sätt att beskriva situationer och känslor är härliga och klockrena. En viktig, välskriven och engagerande bok för bokslukaråldern. BTJ, häfte nr 15, 2019 Lektör Anna-Karin Närkling
237 www.idusforlag.se