Ă„ngeln i London
Ängeln i London Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Charlotte Ekbom Sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Omslagsformgivning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-89147-94-2
Charlotte Ekbom
Ă„ngeln i London
Kapitel 1 Angelika kontrollerade att säkerhetsbältet var fastspänt och såg ut genom det lilla flygplansfönstret. Som vita fluffiga kuddar susade molnen förbi utanför. Då och då kunde hon skymta land långt där nere. ”Fäller du upp din stolsrygg”, sa en flygvärdinna med kortklippt hår och log åt mannen i stolen bredvid Angelikas. De skulle snart påbörja inflygningen mot London City Airport och Angelika gapade stort för att släppa på trycket i öronen. Hon hade föredragit att ta båten, men mamma Sissela hade vägrat låta henne ta färjan helt själv. Mannen intill suckade och spände säkerhetsbältet över sin stora mage. Han justerade glasögonen och vände blad i den engelska dagstidningen han höll framför sig.
7
Varsamt strök han med pekfingret över sin gråbruna mustasch innan han högljutt blåste ut luften ur lungorna igen. Hur många gånger hade han suckat nu? Säkert en gång i minuten och de hade snart flugit i två och en halv timme. Det blev sextio gånger två, plus trettio. Hundrafemtio gånger på en flygresa, det måste vara något slags rekord. Angelika tänkte återigen på mamma som också hade suckat mycket den senaste tiden. Ibland satt Sissela under en filt i soffan i vardagsrummet och grät när hon trodde att ingen kunde se henne. Angelika förstod att hon saknade pappa, självklart gjorde hon det. Pappa Gustav hade bott själv i London i tre månader nu, men ändå hade Sissela inte velat åka dit och hälsa på honom en enda gång under hösten. Skönt att det snart var jul så att de fick vara tillsammans igen allihop, även om det inte var i huset hemma i Sverige som vanligt. Flygplanet gled nedåt genom mörka moln och Angelika stoppade ett tuggummi i munnen. Vattenmelonsmak, hennes favorit. Sissela hade
8
ropat på henne efter att de sagt hejdå på flygplatsen och kastat tuggummipaketet i en vid båge när Angelika befann sig nästan längst fram i kön till säkerhetskontrollen. Ett gäng tonårskillar som stod efter henne i kön hade visslat när hon fångade paketet med en lyra. Angelika hade velat sjunka genom golvet, men Sissela hade vinkat glatt även om Angelika kunde se att hennes ögon var blanka. Ännu en gång suckade mannen i stolen bredvid. Han vände blad i tidningen och bilden som dök upp fick Angelika att flämta till. Mitt på högersidan stod hennes pappa, med armen runt en fyllig, rödhårig kvinna med stora örhängen. I bakgrunden syntes stora vita skrivbord och massor av datorer. Försiktigt lutade sig Angelika över tidningen för att kunna läsa texten under bilden. Succé för Gustav Landberg och hans hårt arbetande team, stod det på engelska. Kanske var det på grund av allt hårt arbete som han inte hade kommit hem till Sverige en enda gång sedan i somras. Om man ska få ett företag att gå bra, måste man jobba väldigt hårt. Den
9
meningen hade Sissela upprepat flera gånger de senaste månaderna, kanske mest till sig själv. Mannen gav ifrån sig en ljudlig harkling och Angelika upptäckte att hon satt med huvudet lutat långt in över hans säte. Hon la generat sitt axellånga hår bakom örat. ”Förlåt”, stammade hon på engelska och pekade på tidningen. ”Min pappa …” Mannen tittade på henne över glasögonkanten med stora svarta ögon. På vänstra sidan av pannan satt ett runt brunt födelsemärke. ”Hur gammal är du?” frågade han strängt och höjde sina buskiga ögonbryn. ”Jag har precis fyllt tolv …” Det såg ut som att han skulle säga något mer, men istället lutade han sig fram över artikeln och studerade den noga. Hans mörka hår var kortklippt med inslag av grått vid tinningarna. Med tydliga rörelser vek han tidningen på mitten och räckte beslutsamt över den till Angelika. Hon fortsatte stirra på bilden en stund, men la sedan ner tidningen i knäet. Nu bredde London ut sig som en grå lekmatta
10
under flygplanet och Angelika lät axlarna sjunka. Gustav skulle vänta på henne vid utgången hade de bestämt när de pratade på Skype. Mannen vid Angelikas sida slöt ögonen och satte upp båda händerna på armstöden. Angelika stoppade omsorgsfullt tidningen i fickan på stolsryggen framför sig, precis innan planet tog mark. Snart var det fullt med folk i mittgången och det klickade när bagageluckorna ovanför sätena öppnades. Mannen tog sitt handbagage och slängde rocken över armen, men innan han gick vände han sig mot Angelika och räckte fram ett visitkort. ”Du har din mammas vackra ögon”, sa han med ett vemodigt leende. ”Om du någon gång behöver min hjälp får du gärna höra av dig.” Angelika tog förvånat emot visitkortet och läste bokstäverna i fet stil. Terry Mogan, Mogans Hotels, Covent Garden, London. ”Vet du vem min mamma och pappa är …?” Men Terry blinkade bara mot henne och försvann bort i flygplansgången. Flygvärdinnan med kortklippt hår lutade sig mot Angelika och viskade:
11
”Känner du honom? Angelika skakade på huvudet. ”Terry Mogan äger en massa flotta lyxhotell här i London.” Angelika gav flygvärdinnan en snabb nick och sträckte sig efter rycksäcken i bagageutrymmet. Lite lustigt var det ju ändå att han kände hennes föräldrar. Hon satte på mobilen och såg att hon fått två nya sms. Hej älskling, Jag vill bara höra att allt har gått bra. Hör av dig! Kram mamma
Det andra var från hennes kompis Stella, som skrev att hon redan höll på att sakna ihjäl sig och att det här jullovet skulle bli det tråkigaste någonsin eftersom Angelika var bortrest. Inget meddelande hade kommit från Gustav. Till slut var hon ute ur flygplanet och följde strömmen av människor genom passkontrollen och vidare till bagageutlämningen. Som tur var
12
kom hennes resväska ut bland de första på rullbandet. Hon hängde sin ryggsäck över axeln och drog resväskan efter sig. När hon gick genom tullen pirrade det i hela kroppen. Tänk att hon var i London! Hon skulle ha så mycket att berätta för Stella när hon kom hem. Folk tycktes stirra på henne när hon kom ut i ankomsthallen. Skyltar med olika efternamn hölls fram och det var svårt att veta var hon skulle fokusera blicken. I taket hängde turkosa skyltar som visade mot tunnelbana och bussar. Way out. I högtalarna hördes en gäll röst som uppmanade alla att hålla koll på sina tillhörigheter. Angelika ställde sig på tå för att se om hon kunde hitta pappa i folkvimlet. Han var lång, så det borde inte vara något problem att få syn på honom. En efter en försvann hennes medpassagerare iväg bort mot utgången. Hon drog med fingrarna genom sitt mörka hår och kände paniken komma smygande. Någon tycktes ropa hennes namn, det lät som en barnröst, men hon lyckades inte lista ut varifrån ljudet kom. Nu hördes rösten igen, från ett
13
annat håll den här gången och Angelika vände på huvudet. Hon fick känslan av att någon tittade på henne och skulle precis ta upp telefonen för att ringa pappa när hon kände hur en hand knackade på axeln. En rödhårig kvinna med stora örhängen stod framför henne och fingrade otåligt på ett par bilnycklar. Angelika försökte förtvivlat minnas var hon hade sett henne förut. ”Är det du som är Gustavs dotter?” frågade kvinnan på bred skånska och rättade till sin knut i nacken. Angelika nickade långsamt medan tuggummit försvann ner i halsen. Kvinnan böjde sig framåt och putade med munnen, som om hon förberedde sig på att prata med ett litet barn. ”Jag heter Liv. Gustav har mycket att göra på jobbet idag, så han bad mig hämta dig här på flygplatsen. Det har du väl inget emot?”
14
Kapitel 2 Angelika satt i bilen, en blå Mercedes med beige läderklädsel, och stirrade ut genom framrutan. Londontrafiken var extra tät så här i lunchtid och lukten av tung parfym och ny bil gjorde henne illamående. Liv trummade med sina knubbiga fingrar på ratten medan Angelika satt med händerna hårt knäppta i knäet. Kontorsbyggnader i tegel och glas svischade förbi och följdes av klassiska engelska radhus och butiker. Människor tycktes huttra i kylan och skyndade sig fram längs trottoarerna. Träden hade tappat alla sina löv och på himlen drog de mörka molnen ihop sig. Liv harklade sig ljudligt. ”Gustav är på ett mycket viktigt möte, så han bad mig köra dig direkt till hans lägenhet i Hampstead. Du ska få nyckeln så snart vi kommer fram.”
15
Angelika hummade till svar och såg hur regndroppar började falla mot fönsterrutan. Gustav hade låtit så entusiastisk på rösten när hon pratade med honom via Skype för några dagar sedan. ”Jag ska visa dig Big Ben och Piccadilly Circus”, hade han sagt och skrattat hest. ”Vi kan åka till Harry Potter-museet.” Sedan hade han varit tvungen att lägga på och gå på ett annat viktigt möte, men Angelika hade satt sig vid datorn och börjat googla på alla sevärdheter. Kanske kunde de åka till London Eye och Towern också. Vindrutetorkarna gick igång och Liv tvärnitande när hon nästan höll på att köra på en gammal dam med en tax i koppel vid ett övergångsställe. ”Jag har ju inte presenterat mig ordentligt”, fortsatte Liv och klappade lätt med handen på Angelikas ben. ”Jag är Gustavs kollega och partner. Ja, alltså inte sådan partner, haha, utan vi är båda delägare i Balloons & Flowers. Du vet ballonger och blommor, det är sådant som gör barn glada, inte sant?”
16
Angelika vände bort huvudet och himlade med ögonen. Varför hade hon gått med på att åka själv till London utan Sissela? Varför var det inte Gustav som satt bredvid henne i förarsätet? Bilen for längs med Regent’s Park, förbi St. John’s Woods tunnelbanestation och sedan vidare uppför den långa Finchley Road. Angelikas kurrande mage påminde henne om att hon inte hade ätit sedan hon var på Arlanda. Förhoppningsvis fanns det lite mat hon kunde värma i lägenheten. Liv kastade en snabb blick på Angelika och skruvade på överkroppen. ”Jag är så tacksam över din pappa, ska du veta. Hade det inte varit för honom vet jag inte vad jag hade gjort idag. Antagligen hade jag varit arbetslös eller suttit på en parkbänk i Hyde Park och matat duvorna, haha. Vi träffades på flyget till London i september och en vecka senare erbjöd han mig jobbet på Balloons & Flowers. Visst är det helt fantastiskt?” ”Verkligen”, mumlade Angelika och undrade tyst hur långt det var kvar till lägenheten. Kanske borde hon ändå ha väntat på pappa. Sissela skulle bli galen om hon visste att Angelika följt med en främmande människa från flygplatsen.
17
”Jag ska bara ringa ett samtal”, sa hon och stack klumpigt ner handen i jackfickan. Liv nickade ansträngt medan Angelika slog numret på sin mobil med fumliga fingrar. Som tur var svarade Sissela efter en enda signal. ”Älskling, hur har det gått? Gick flygresan bra? Har du träffat pappi än?” Varför envisades hon med att kalla Gustav för pappi? När Angelika var liten hade hon tyckt att det lät fint, nästan lite gulligt, men hon var äldre nu och pappi kändes bara pinsamt. ”Allt är som det ska”, svarade Angelika kort. Det var bara dumt att oroa Sissela i onödan. ”Har du köpt din flygbiljett nu?” Angelika hade helst velat att hon och Sissela skulle åka tillsammans till London, men hennes mamma hade kommit med den ena ursäkten efter den andra för att stanna kvar i Sverige några dagar extra. Hon hade tusen saker att göra på biblioteket där hon jobbade, hade hon sagt, och kanske skulle morbror Verner komma upp från Vimmerby i några dagar. ”Du och pappa kommer få kvalitetstid”, hade
18
hon kvittrat på sitt bohemiska vis när hon övertalat Angelika att åka till London flera dagar i förväg. Det knastrade till i luren och ett kort tag trodde Angelika att samtalet var brutet. ”Eh … jag kan nog inte komma förrän den tjugotredje … Verner har några saker han behöver hjälp med, vi får se hur vi löser det, älskling. Men vi hörs snart! Hälsa pappi! Puss och kram!” Det blev tyst i telefonen och Angelika bet sig hårt i överläppen. Hon sneglade på Liv som satt och fingrade på ratten med ett nöjsamt leende. ”Är vi framme snart?” frågade Angelika försiktigt och slätade till luggen med handen. ”Jadå, Arkwright Road ligger här framme till höger, precis innan konstmuseet. Om du inte har något emot det släpper jag av dig i korsningen. Jag är sen till ett möte och måste åka direkt till kontoret, men du behöver bara gå uppför backen en liten bit, så vips är du framme.” Angelika sjönk djupare ner i sätet och slängde åter en blick på sin mobil. Inte ett meddelande från Gustav. De hade inte träffats på tre månader
19
”Hallå?” ropade Angelika men fick inget svar. Ljudet av hennes egen röst ekade i huvudet. Hon ryckte till när hon såg sig själv i hallspegeln och vände sig instinktivt bort. Precis som på flygplatsen fick hon en egendomlig känsla av att någon iakttog henne. Tolvåriga Angelika reser själv till London för att hälsa på sin pappa Gustav. Tanken är att mamma Sissela också ska komma dit efter någon vecka, men Angelika inser snart att ingenting kommer bli som hon tänkt sig. Gustav jobbar jämt, Sissela drar sig för att boka biljetten och Angelika lämnas ensam kvar i lägenheten i London. Samtidigt börjar märkliga saker hända. Vem är den underliga mannen på flygplanet? Vad vill den gamla damen på kyrkogården och vilken är hemligheten som alla tycks känna till utom Angelika? Kommer deras familj någonsin vara tillsammans igen? När Angelikas farmor dyker upp bestämmer de sig tillsammans för att ta saken i egna händer. Ängeln i London är en varm, spännande feelgood-berättelse som är svår att lägga ifrån sig. Charlotte Ekbom är sedan tidigare känd för sina spännande relationsromaner för vuxna.
ISBN 978-91-89147-94-2
www.idusforlag.se
9 789189 147942