__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

us m n e m o s t s y T


Molly – Tyst som en mus


Molly – Tyst som en mus Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Författare: Anna Hwasser (Alemo) Omslag: Mattias Norén, Idus förlag. Foto: iStockphoto Sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-89147-93-5


Molly Tyst som en mus


1. ”Molly, vad tror du?” Eva står framme vid den vita tavlan och Molly vill bara sjunka genom stolen. Varför frågar hon inte någon av de andra? Någon av dem som räcker upp handen och mer än gärna vill svara på frågan. Molly rycker på axlarna och tittar ner i bänken där någon dragit ett blått streck med en tuschpenna. Det ljusa håret hänger fram och döljer delvis hennes ansikte. ”Vet inte”, mumlar hon och önskar att hon var någon annanstans. Var som helst utom i fyrornas klassrum. ”Jo, men det tror jag att du gör.” Deras lärare ler brett och tar några steg närmre. Som om det skulle hjälpa. Som om det skulle få Molly 7


att våga prata högt och berätta för hela klassen att Vänern och Vättern är de sjöar som är störst i Sverige. För Molly kan svaret, men hon kan bara inte svara. Hon öppnar munnen något, formar den. Men inget ljud kommer. Alla de andra i klassen tittar på henne nu. Astrid fnissar lite och viftar med sin hand. Josef kliar sig i det svarta håret och de bruna ögon kollar ömsom på henne, ömsom på Eva. ”Det är Vänern och Vättern!” Benny skriker ut svaret över hela klassrummet. Eva vänder blicken mot honom istället och Molly andas ut. ”Ja, det är rätt, Benny. Men du måste vänta tills du får ordet. Nu fick ju inte Molly svara.” Det gör absolut ingenting, tänker Molly. Benny får mer än gärna svara. Han kan få svara på alla frågor. ”Men hon är ju tyst som en mus”, muttrar Benny och suckar. Molly sänker blicken. Hon har hört det förut. Flera gånger. Precis som ”tystlåten”, ”blyg”, ”mussla” och andra saker som antyder att det 8


är dåligt att vara som hon. Att det är något fel på henne. För tydligen ska man vara utåtriktad och pratsam. Och skrika rakt ut i klassen som Benny. Det är det rätta. Och Molly är så långt ifrån rätt man kan komma. Nästan som om hon har en neonskylt med texten ”FEL” ovanför huvudet så att ingen ska kunna undgå att se hur misslyckad hon är. När skoldagen är slut trär Molly in armarna i ryggsäckens remmar och trycker upp den tunga dörren. Flera av hennes klasskompisar springer förbi på väg till fritids. Men själv ska hon gå direkt hem. Det är mörkt och grått ute, inte som hemma där december brukar innebära att gnistrande, vit snö täcker marken. Fast så kommer hon ihåg att detta är hemma nu. Det är här de bor. Mamma, pappa, lillasyster Moa och hon själv. Det har gått nästan fyra månader sedan de flyttade och mamma säger att det kommer kännas bättre snart. Att Molly kommer känna sig som hemma. Men det kommer inte att hända. Det 9


känns bara fel att bo i Skåne. Och hon vill inte känna sig hemma här. Hemma är ju hemma. I Dalarna. Inte långt nere i södra Sverige där vintern lyser med sin frånvaro. ”Ska du gå hem nu?” Astrid kommer ut ur kapprummet och drar upp blixtlåset i jackan ända upp till hakan. Molly nickar, men säger inget. ”Jag med. Min storebror går inte på fritids och jag ska få testa att gå hem direkt efter skolan jag också.” Molly nickar igen, känner att hon verkligen borde säga något nu. Hon kan faktiskt prata. Vet hur man gör. Men hon vet inte vad hon ska säga. Så var det aldrig med Bella. Då kunde Molly prata hur mycket som helst. Men hennes bästa kompis bor kvar i Dalarna och är inte här. ”Okej”, mumlar Molly till slut och inombords himlar hon med ögonen åt sig själv. ”Varför svarade du inte på Evas fråga i klassrummet förut?” ”Vet inte”, pressar Molly fram. Samma ord 10


som hon sa när läraren frågade. Samma ord som hon brukar använda när någon frågar något. Som om det är de enda ord hon kan. ”Jaha … Men vad störigt att Benny sa svaret.” Astrid drar ner den stickade mössan långt över öronen. ”Man ska faktiskt vänta på sin tur.” Molly rycker på axlarna. Säger inget. Säger inte att hon tyckte att det var bra. Att det kändes som om Benny räddade henne. ”Till nästa vecka kanske det är bäst att du gör läxan. Skolan är ändå viktig.” Astrid ser på henne med sina stora blåa ögon och Molly stelnar till. Vill säga att hon visst gjort läxan. Att hon kunde svaret. Att det inte handlar om det. Men hon förblir tyst, tittar åt andra hållet. ”Okej. Jag bor häråt.” Astrid nickar åt vänster, in mot de gula radhusen där en stor ljusklädd gran ståtar och sprider sitt sken över den gråmulna dagen. En julgran i plusgrader och med regnet hängandes i luften. Som om någon tagit fel på vilken årstid det är och glömt bort att det ska vara kallt och vitt ute. ”Hej då! Vi ses imorgon!” säger Astrid och 11


vinkar. Så försvinner hon iväg, rundar granen och är borta.

12


2. ”Hej gumman!” Mammas röst ljuder genom huset när Molly kliver in i hallen. ”Hej!” hojtar hon tillbaka och drar igen ytterdörren bakom sig. Ryggsäcken kränger hon av sig och slänger på bänken vid fönstret. ”Häng upp väskan!” Molly blänger inåt köket och tar av vinterjackan. Har mamma ögon i nacken? Hon släpper jackan på golvet. ”Och jackan!” Molly sparkar av sig skorna och sliter av sig mössan. ”Jag ska!” Hon stampar med fötterna och suckar högt, men hänger upp både väskan och jackan. Mössan låter hon ligga på bänken. Någon måtta får det ändå vara. 13


”Har du haft det bra i skolan idag?” Mamma kommer ut i hallen. Det långa håret är uppsatt i en knut där en penna och virknål är instuckna. ”Nej.” Molly är arg. Irriterad. Och allt är mammas fel. Och pappas, men han är inte hemma. ”Nähä, vad tråkigt att höra.” Mamma stryker henne över håret men Molly skakar av sig handen. ”Varför måste vi bo här? Jag vill att allt ska vara som vanligt. Som det var förut.” Molly klampar förbi mamma, in genom köket, förbi matplatsen – där köksbordet i vanligt ordning är täckt av tyger och sysaker – och in på sitt rum. Dörren smäller hon igen efter sig och sjunker sedan ner på sängen. Dumma mamma! Och pappa! Och dumma läraren i skolan! Och Astrid! Och alla andra! Det knackar på dörren. ”Gumman?” ”Gå!” Molly lägger sig på sidan med ansiktet vänt mot väggen. Dörren öppnas och sängen gungar till när mamma sätter sig på kanten. 14


”Molly, min Molly. Vad tråkigt att du är ledsen.” ”Jag är inte ledsen. Jag är arg!” Mamma fattar ju ingenting. ”Okej.” Mamma hummar och stryker Molly över ryggen. Egentligen vill Molly skaka av sig hennes hand, men samtidigt känns det ändå skönt. ”Varför var vi tvungna att flytta?” ”Men det vet du ju, gumman. Pappa fick ett nytt jobb.” ”Men inte du.” ”Jag jobbar hemma och säljer mina kreationer via nätet – så jag kan bo var som helst.” Mamma ler brett. ”Så när pappas förra jobb skulle stänga bestämde vi att det var bra för oss alla att flytta. Och nu bor vi nära mormor och morfar. Och farmor och farfar.” ”Det var inte bra för mig.” Molly plutar med underläppen och önskar att mamma kunde förstå hur dumt det var att flytta. ”Ge det lite tid så kommer det säkert att kännas bättre.” 15


”Jag har gett det tid. Flera månader. Och det har inte blivit bra alls. Jag hatar att bo här.” ”Moa trivs …”, börjar mamma. ”Men inte jag!” Självklart trivs Moa. Hon trivs alltid. Överallt. Och med alla. Hon är inte blyg eller osäker. Hon vet alltid vad hon ska säga. Molly önskar att hon hade varit mer som Moa. Trots att Moa är en ganska så irriterande typ. Rent av störig om hon ska vara ärlig. Men om Molly hade varit mer som sin lillasyster skulle alla vuxna och barn gilla henne. Ingen skulle tycka att hon var konstig. Ingen skulle säga att hon var tyst som en mus. Och hon skulle kunna svara på frågor. Prata med alla. Molly suckar ljudligt. Varför är det så fel att vara tyst? Fast ibland är det rätt. När man sitter i skolan och räknar eller skriver, då ska man helst vara tyst. Då är det bra. Molly tycker att man kan få vara tyst när man vill. ”Jag tror verkligen att det kommer att bli bättre. Att du snart kommer känna dig som hemma här.” 16


Sängen gungar till igen när mamma reser sig och Molly snurrar över på rygg. ”Nej, det kommer jag inte. Och förresten ljög ni!” Molly blänger på mammas rygg. ”Ljög vi?” Mamma lutar sig över skrivbordet och arrangerar om dalahästarna i trä som står på fönsterbrädan bredvid adventsljusstaken. ”Ja. Ni sa att vi skulle köpa en hund. Men det har vi inte gjort.” ”Nja, vi sa att vi kanske skulle köpa en hund. Att vi skulle fundera på det.” Molly sätter sig upp och tittar på mamma med tårarna rinnande nerför kinderna. ”Ni sa visst att vi skulle köpa en hund.” Molly vet att det kanske inte är riktigt sant men det struntar hon i. En liten hund skulle göra allt så mycket lättare. Då skulle hon ha någon att ta hand om. Och någon skulle älska henne. En hund skulle inte bry sig om ifall hon var pratsam eller tyst. ”Det är mycket ansvar att ha en hund.” Mamma vänder sig om och ser allvarligt på henne. ”Men gumman, inte ska du vara så 17


ledsen.” Hon ställer ifrån sig hästen hon har i handen och slår sig ner på knä bredvid sängen. ”Jag är bra på att ta ansvar. Jag kan ta hand om en hund. Snälla mamma. Då skulle det vara mer som hemma för mig.” Molly är övertygad om att en hund skulle göra livet så mycket bättre. ”Det är inget vi kan bestämma nu. Pappa och jag får prata om det.” Mamma stryker henne över kinden. ”Kom så äter vi mellanmål. Det blir bara du och jag. Moa har följt med Sigrid hem idag.” Mamma håller på att städa undan på köksbordet när Molly kommer ut från sitt rum. ”Så, nu får vi plats att fika tillsammans. Det blir väl mysigt?” Hon ler brett med sina stora, röda läppar. Mamma älskar läppstift. Särskilt rött. Och nu när det är december är de rödare än vanligt. Som om läpparna redan börjat fira jul. ”Vad vill du ha?” ”Kan man få glass?” försöker Molly och slår sig ner. Mamma tvekar en stund, men nickar sedan. 18


”Självklart kan du få det.” Hon går bort till frysen och plockar fram ett glasspaket. Molly ler lite lagom ynkligt. Det är faktiskt mysigt när mamma passar upp på henne. Skämmer bort henne. Hon känner sig speciell då. Tallriken blir alldeles överfull med glass, strössel och chokladsås. Molly börjar systematiskt dela vaniljglassen i mindre och mindre bitar. ”Jag har sytt nya kläder idag.” Mamma håller upp ett tygstycke som mest ser ut som ett gammalt blommigt överkast. Eller en gardin. ”Fint va?” Molly stoppar in en sked glass och nickar trots att hon inte alls håller med. ”Jag brukar ju mest sy till små barn eller vuxna, men detta är i din storlek. Perfekt för en tioåring.” Molly stelnar till och fäster blicken på plagget. ”Kommer du ihåg när du var liten? Det var då jag började sy barnkläder. Bebiskläder. Och du var modell.” Mamma närmar sig med det gardinliknande klädesplagget. 19


”Glöm det!” Molly spärrar upp ögonen. ”När man köper kläder på nätet vill man gärna veta hur de ser ut på. Alltså på en riktigt person.” Mamma lägger huvudet på sned och håller upp sin kreation framför sig. Sveper med blicken över Molly som om hon måttar med ögat och försöker föreställa sig henne iklädd det gamla överkastet. ”Jag vill inte!” Tio minuter senare står Molly framför spegeln inne i mammas syrum. Eller det som ska vara mammas syrum, men som mest används till förvaring. Syr gör mamma nästan alltid vid köksbordet. Längs ena väggen är en lång klädstång uppsatt och alla möjliga skapelser som mamma har sytt trängs sida vid sida. När Molly och Moa blev stora övergick mamma till att mest sy kvinnokläder. Men några bebiskläder finns fortfarande med i sortimentet. ”Mollys mysiga bomullsbody” och ”Moas spralliga sparkbyxa” är storsäljare enligt mamma och kommer i nya färger varje år. 20


”Åh, så fin du är!” Mamma klappar händerna av förtjusning. Molly granskar sin spegelbild. Fin är inte ordet hon skulle använda för att beskriva synen hon har framför sig. Plagget, en sorts overall – eller onepiece – i gult, rött och grönt, har en inbyggd cape och vida ärmar. Som trumpeter. Hade de haft en liten hund, katt eller hamster hade den kunnat krypa in där och gömma sig. Molly rör på armarna så att tyget svänger fram och tillbaka. ”Visst är det skönt material?” Mamma rättar till slängkappan baktill. ”Mjukt”, säger Molly. Det är åtminstone sant. ”Och om man är kall kan man dra fram sjalen så här.” Mamma arrangerar och visar. ”Perfekt!” Molly möter mammas blick i spegeln och håller tillbaka en grimas. ”Och är det ännu kallare, kanske om man är ute, så kan man göra så här.” Mamma drar upp capen över huvudet på Molly som har svårt att hålla sig för skratt. ”Tyget är dubbelsytt. Visst är det fint när man vänder fram undertyget så här?” Mamma far 21


fram som en ettrig fluga och petar än här, än där. ”Verkligen”, pressar Molly fram. ”Kan vi gå ut i trädgården och ta några bilder?” Mamma knäpper händerna och tittar bedjande på henne. Molly tvekar. ”Du får inte visa dem för någon.” ”Självklart inte.”

22


3. Molly tränger sig fram mellan barnen i kapprummet och drar samtidigt av sig vantarna. ”Syr din mamma kläder?” Rösten bakom får henne att hejda sig och hon vänder sig sakta om mot Astrid. ”Va?” får hon fram. Astrid håller upp sin mobiltelefon och varningsklockor börjar ringa inuti Mollys huvud. Det känns som om allt går i slowmotion och som om hon ser på det som sker utifrån. ”Vad då?” Benny norpar åt sig Astrids mobil. En kort stund stirrar han bara på den, men sedan skrattar han så högt att Molly tycker det ekar mellan väggarna. Alla runt omkring stannar upp med det de gör och tittar nyfiket på dem. 23


Tioåriga Molly är blyg och har svårt att finna sig tillrätta i sin nya skola. Och inte blir det bättre när hennes mamma lägger ut en pinsam bild på nätet som alla klasskompisarna skrattar åt. Det enda som kan få Molly att bli glad är en hund och till slut ser drömmen ut att gå i uppfyllelse. Men istället för den söta, lilla valp som Molly sett fram emot, flyttar en trött, gammal hund hem till dem. Samtidigt närmar sig klassens julavslutning och alla elever förväntas stå på scen. Molly får ont i magen bara hon tänker på det. Hur ska det gå?

ISBN 978-91-89147-93-5

www.idusforlag.se

9 789189 147935

Profile for Smakprov Media AB

9789189147935  

9789189147935  

Profile for smakprov