FÖRORD
Onsdag den 12 augusti
Vid åttatiden på kvällen cyklar Anouk in på grusvägen till motionsspåret, däcken hörs knastra när de rullar på gruset. Hon stannar vid sidan av slingan och lutar cykeln mot trädet, som hon brukar, eftersom stödet på cykeln är trasigt. Hon plockar upp sin vattenflaska, som ligger i cykelkorgen och ger sig i väg.
Efter en kilometer in på motionsspåret hör hon hårda steg komma närmare, men hon reflekterar inte nämnvärt över det, eftersom det även är andra som besöker denna vackra idyll, och liksom hon är ute på sin runda.
En stor gråbrun skogshare sitter invid spåret och tittar nyfiket upp på henne när hon kommer springandes just innan motionsspåren delar sig. Anouk väljer att ta den kortare slingan, för hon känner sig lite seg i dag.
Hon ökar ändå på takten en aning och småspurtar uppför den långa, branta backen. Väl uppe stannar hon till och pustar ut. Dricker lite vatten och blickar ut mot horisonten. Då ser hon någon stå skymd bakom ett träd i början av uppförsbacken. Hon kisar med ögonen för att på så sätt få en lite bättre bild av personen, men tycker sig inte märka något igenkännbart i denne.
Hon sätter sig ner och tar ytterligare en klunk ur vattenflaskan, och ser då att den främmande figuren långsamt börjar gå uppför samma backe som hon själv just tagit. Nu kan Anouk se att det inte alls är någon vanlig joggare, så hon beslutar sig för att resa sig och springa vidare.
Efter några meter vänder hon sig om och ser då till sin förfäran att även figuren nu springer. Anouk genar över till en annan stig och springer in i skogen och sprintar sig fram mellan träden.
Den som är bakom henne tar samma väg, att det är henne han förföljer är nu Anouk helt säker på. Hon springer därför ännu snabbare, så fort hennes ben bara bär för att undfly förföljaren.
Hon snubblar på hala trädrötter, som har krupit upp genom den leriga marken genom de kraftiga skyfallen de senaste dagarna, och lyckas trots allt hålla balansen. Hennes skor kilas nästan fast i all modd, så för varje kliv hörs ett sörplande ljud där hon kämpar sig fram.
Anouk stannar till ett kort ögonblick vid ett dike och lyssnar efter minsta lilla ljud från sin förföljare.
Nu är hon rädd.
Ja, nästintill skräckslagen.
Hennes hjärta slår så kraftigt så det känns som att det hoppar ur kroppen på henne och hennes andhämtning blir allt tyngre. Snart får hon dock bukt med den och bestämmer sig för att hoppa över diket. Väl på andra sidan känner hon sig ännu mer tömd på krafter. Hon är helt slut, och måste därför snabbt hitta ett bra gömställe där hon kan återhämta sig.
Ljudet av förföljaren kommer allt närmre och hon vet att hon har ont om tid. Han är henne hack i häl.
Lite längre fram får Anouk syn på en kulle och blir tvungen att ta till pannbenet för en sista kraftansträngning till att ta sig upp på snabbast möjliga sätt. Kanske kan hon finna en lämplig plats däruppe, där hon både kan gömma sig och pusta ut.
När hon äntligen är uppe på kullen tar hon ett djupt andetag, samtidigt som hon gör en snabb översyn av platsen. Hon får syn på
en hög av stora stenar och grenar, som ser ut att täcka en öppning i berget. Med enorm kraftansträngning lyckas hon ändå åla sig in genom vad som visar sig vara ett litet hålrum.
Väl därinne lyssnar hon spänt efter sin förföljare, och vågar sig också på att försiktigt luta sig fram mot öppningen för att kunna se var han kan befinna sig.
Helt apropå dyker ett blodsprängt öga upp mellan stenarna i öppningen och DET stirrar rakt på Anouk! Kvickt ryggar hon bakåt och håller andan och hör steg försvinna bortåt. Hon pustar ut med ett innerligt hopp om att inte ha blivit upptäckt.
Hennes gömställe är allt annat än bekvämt. Det är fuktigt och kylan från de iskalla stenarna får Anouk att huttra. Hon kan även känna att ryggen, som hon vilar mot ett kallt stenblock, illavarslande börjar värka.
Också, blir det alldeles tyst.
Ljuden från fåglarna, som hon tidigare hört upphör och vindens svajande i trädkronorna hörs inte heller längre.
Inte ett ljud hörs.
Det enda hon kan förnimma är hennes egna hårda, dunkande hjärtslag.
Utan förvarning tar någon tag i Anouk’s ben och drar abrupt ut henne från hennes gömställe. Samtidigt, som denna någon drar ut henne, slår hon i sin redan värkande rygg mot en sten med en kraftig smäll och det smärtar till ordentligt.
Väl ute från sitt tillfälliga gömsle chockstirrar hon upp mot en storvuxen grotesk man.
Han rycker bryskt tag i hennes överarm och drar upp henne på fötter och kastar sedan upp henne på sin axel. Anouk skriker av både rädsla och av smärtan från sin rygg.
Runt dom är det fortfarande tyst.
Den groteska mannen stegar över diket, och fortsätter sen lunkande vidare bort mot stigen. Smärtan i Anouk´s rygg känns ännu värre där hon hänger på hans axel, hon känner att tiden liksom stannat när han bär henne på sin axel genom skogen.
När han slutligen stannar till invid en stor svart bil, slänger han hårt ner Anouk till marken.
Bakluckan öppnas.
Mannen tar fram ett rep och binder fast henne hårt.
Anouk är stel av skräck och vågar varken fråga mannen om vad som faktiskt sker eller vad som kommer att ske härnäst.
Mannen lyfter upp henne och slänger in henne i skuffen. Inne i bagageluckans mörker kan hon höra hur låset slås till.
KAPITEL
1
Måndag den 4 oktober
Det ihållande regnet forsar nedför takpannorna, likt stora glaskulor på en rutschkana. Åskan mullrar och blixten lyser upp natthimlen som ett vackert fyrverkeri.
En ensam, blöt och herrelös katt smyger omkring och letar mat bland husen på White Street.
White Street ligger i norra delen av New Bern mellan Bern Street och New Bern Street, som mynnar ut i George Street; en genomfartsled med en hel del trafik.
White Street är fortfarande belagd med gatsten. Tydligen har man glömt denna korta vägstump, när de asfalterade resten av stadens gator. Gatstenen härstammar från den tid då hästarna gjorde staden levande. New Bern i North Carolina hade då en aktiv roll i den amerikanska södern.
Ljusen från gatlyktorna speglar sig i ett fönster på andra våningen. Värmen inifrån och det kyliga vattnet, som rinner på fasaden har gjort att fönstret immat igen. I och med att en ny dag snart gör sin entré, blir luften tjockare och fuktigare, som i sin tur gör sikten sämre.
Aimee sover tungt och blir inte väckt av det ihållande droppandet mot fönsterblecket, det som i stället väcker henne är väckarklockan som ihärdigt ringer. Med högra handen trevar hon i mörkret för att få tyst på eländet. Sedan drar hon vänsterhanden över ansiktet och torkar bort svetten som bildats under nattens mörka timmar.
”Inte nu igen ...”, mumlar hon.
De senaste nätterna har hon kastat sig av och an i sängen. Oredan i sängen kan bevittna om detta, lakanen är våta och skrynkliga.
Aimee drar handen genom det fuktiga korta håret och kastar sedan en blick på den vita korgstolen precis invid fönstret. Där ligger han, hennes trogna vän och skötebarn, katten Vincent.
För snart tre år sedan smög en vilsen katt in på Aimees bakgård, katten var anskrämlig och hade en hel del sår, förmodligen från strider med andra katter. Aimee som alltid har haft ett stort hjärta för djur, lyckades bli vän med den anskrämliga katten. Hon tog katten till sig och döpte honom till Vincent.
”Kom Vincent, kom”, lockar hon och klappar på täcket.
Vincent hoppar upp i sängen och hon ger honom en lätt puss på den fuktiga nosen, som smakar salt. Han sätter genast i gång att spinna och trampar sedan intensivt på täcket, som om han jagade bort ormar.
”Godmorgon på dig, Stampande-gubben”, skrattar hon och ger honom en bamsekram. ”Nu ska jag ta och fixa lite frukost till oss, för mat i magen måste vi ju ha, eller hur?”
”Mjau”, jamar Vincent, som ett svar och knockar sitt huvud mot hennes haka.
Aimee stiger upp och Vincent hoppar ner springandes raka vägen ner till köket. Aimee däremot, som inte helt fått sömnen ur ögonen släpar sig barfota in till badrummet. Framför badrumsspegeln studerar hon sitt trötta ansikte och rör lätt med sina fingertoppar runt ögonen, likt som en liten smekning.
”Jaha, mörka ringar under ögonen ... kan bara betyda en sak, samma jävla mardröm igen!”
Hon känner sig olustig.
Håret står på ända och hon ser allt annat än utvilad ut. Hon går fram till badkaret, vrider på kranarna och plockar fram två gröna badlakan.
När temperaturen känns okej, drar hon av sig trosorna och kliver i. För att slippa få vatten på golvet, som kan sinka henne, så drar hon för duschförhänget.
Vattnet silar över hennes smala vältränade kropp, den är välbevarad trots att hon passerat de trettio. Smånynnade tvålar hon in sig.
Katten Vincent som redan är i köket, sitter framför kylskåpet och väntar på sin mat. Snart upptäcker han att matte inte kommer, så då springer han tillbaka till övervåningen igen. Vid badrumsdörren pressar han in sin fuktiga nos mellan dörren och karmen och puttar på så sätt upp dörren. Sätter sig på den röda badrumsmattan och jamar så mycket han bara förmår, som i ett försök att överrösta duschljudet.
”Men Vincent då!” ropar Aimee med lödder i ansiktet genom duschdraperiet. ”Jösses, så du låter, nu får du allt ha lite tålamod, jag är strax klar.”
Vincent är smart nog att förstå vad matte säger, så han sätter i gång med sina egna morgonbestyr i stället genom att slicka sig ren.
Aimee kliver ur badkaret och torkar sig torr. Det korta håret får sig en ordentlig omgång med hårfönen, sen lägger hon i lite skum och borstar snabbt igenom det. Mer behöver hon inte göra med sin lättskötta frisyr.
Från garderoben letar hon fram den gråa dräkten och den vita blusen. Klär sig och försöker sen finna ett lämpligt halsband i det gamla smyckeskrinet, det som hon ärvt efter sin mormor. Men finner inget som hon tycker passar, så hon struntar i det. Men guldörhängena hon fått av Kevin, dom tar hon på sig. Hon bäddar kvickt och går sen ner till köket.
Vincent sitter och jamar högt, så hon bestämmer sig för att ge honom mat först, så det blir tyst. Hon häller upp torrfoder och fyller
upp färskt vatten i hans skålar. Efter att ha gjort rent kattlådan tvättar hon händerna och plockar fram en svart stor tekopp från skåpet, ställer den på bordet och knäpper på kaffebryggaren, som hon förberett kvällen innan.
Hon plockar fram smör och ost. I brödlådan hittar hon en halv fullkornslimpa och tar ut två skivor. Brer på lite smör och lägger två ostskivor på vardera mackan.
Vincent jamar högt vid hennes fötter, och Aimee som har svårt att säga nej, ger honom en tunn ostskiva.
Hon kastar en snabb blick ut genom fönstret och suckpustar: ”Helvete också, nu har det regnat sedan i går, när ska detta sluta?!”
Efter frukosten, som hon ätit på stående fot ser hon att klockan, som hänger över köksdörren, snart är halv åtta. Samtidigt som hon ställer ner koppen i diskhon, lägger hon märkte till ett litet kryp, som försöker ta sig upp, så hon vrider helt sonika på vattnet och vips försvinner den ner i avloppet.
Väl ute i hallen sätter hon på sig kappan och skorna. Laptoppen lägger hon ner i väskan.
Vincent traskar efter.
”Ledsen grabben, men plikten kallar och jag måste i väg till jobbet, jag är snart hemma igen”, ler hon och stänger dörren.
KAPITEL 2
Aimee kunde inte finna sitt paraply och är tvungen att springa till sin bil för att inte bli alltför blöt.
Hennes bil, ”pärlan”, en Ford Falcon -68 står under hennes carport och väntar in henne. Hon låser snabbt upp och backar ut på vägen.
Vid den här tiden på morgonen är det oftast lugnt, men hon sätter ändå på radion för att höra på eventuella rapporter om trafikstockningar för säkerhets skull. Hon väljer att ta en annan väg än den hon annars brukar ta och svänger söderut på North Bern Street i stället. Hon sätter vindrutetorkarna i läge för intervall, det tycker hon borde räcka.
Då märker hon att senast Forden var på service borde hon ha tänkt på att byta torkarblad, för nu blir det mest randigt när torkarna far över rutan, samtidigt som de ger ifrån sig ett skrapande oljud. Några tryck på knappen för spolarvätska hjälper visserligen lite för sikten är inte så dålig.
Hon passerar Cypress Street och är strax framme vid trafikljusen. För en gång skull är det grönt ljus, så hon passerar korsningen utan problem. Hon passar på att kasta en snabb blick till höger, där hon kan se sin väninna Kirstens hus. Hon kör vidare och kommer fram till Queen Street där det är rött ljus. På radion berättar reportern om en trafikolycka på George Street och att trafiken för närvarande
