RYSKA DOCKOR
av Martha Hall Kelly i översättning av Cecilia Berglund Barklem
Ryska dockor är ett fiktivt verk. Alla händelser, dialoger och individer i boken, med undantag för några välkända historiska personer, är sprungna ur författarens fantasi och ska inte uppfattas som verkliga. I det fall där verkliga historiska personer förekommer är alla situationer, händelser och dialoger helt och hållet fiktiva och inte ämnade att återge verkliga händelser eller att ändra det faktum att det är ett fiktivt verk. I alla andra avseenden är all eventuell likhet med någon individ, död eller levande, helt och hållet slumpmässig.
BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Ryska dockor originalets titel: Lost roses copyright © 2019 by Martha Hall Kelly utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2021 översättning: Cecilia Berglund Barklem omslag: Emma Graves tryck: ScandBook AB, Falun, 2021 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.conscoiuslabel.org isbn: 978-91-89087-93-4
av martha hall kelly: skönhetens väg ryska dockor
Till Katherine och Mary – för alltid sammanbundna med silvertråd.
innehåll
Prolog sid 9 Del ett sid 13 Del två
sid 67
Del tre sid 223 Epilog sid 501 Författarens kommentar
sid 505
Författarens tack
sid 511
Fotografier
sid 516
Elizas släktträd
sid 518
Prolog 1912
Luba J
ag lade tusenfotingen i Elizas toffel därför att jag var så säker på att hon skulle stjäla min syster Sofija från mig. Bara därför. Jag var åtta och hade precis mist min mor. Jag skulle inte klara att mista Sofija också. Eliza Ferriday var amerikanska och en vän till familjen. Hon lät oss bo hemma hos sig i Paris en vecka strax före jul, eftersom vi hade blivit dittvingade. Vår far hade gift om sig och åkt på smekmånad till Sardinien med sin nya fru Agnessa, och vi fick inte vara ensamma hemma i Sankt Petersburg. Vi var två ryska systrar som var släkt med tsaren. Fars nya fru avskydde mig eftersom hon var den första jag hade övat mitt tusenfotingknep på när hon kom på besök i november. Det hon avskydde mest var att jag var så intresserad av astronomi, och hon hade övertalat far att ta bort alla mina kartor över stjärnbilderna. Hon sa att de störde mina franskstudier. Hon hade försökt locka ut mig med en dockservis av Limogesporslin, men jag vägrade att sätta foten utanför mitt rum på hela november. När Sofija fick jullov från Brillantmontskolan i de schweiziska Alperna strålade vi samman i Genève och tog tåget till Paris. Sofija var blek och mager efter mors plötsliga död i våras, och hon sa knappt ett ord på hela tågresan. Istället satt hon med näsan i alla 9
martha hall kelly
böcker som hon hade i sin fullproppade resväska. När vi rullade in på Gare de Lyon satt hon och betraktade de andra resenärerna ute på perrongen. Hon tänkte nog på mor och hur hon hade stått och väntat på henne där så många gånger på loven. Eliza var ensam i Paris, men snart skulle hennes make och dotter ansluta från New York, och hon ägnade varenda vaken stund åt att få oss att trivas. Den första dagen tog hon med oss för att hjälpa till i ett soppkök i Le Marais, och jag såg med egna ögon hur Eliza och Sofija blev bättre och bättre vänner för varje sekund som gick. Hon fick min syster att skratta så lätt. De var som ler och långhalm där de stod och arbetade sida vid sida – de slevade soppa från en enorm, silverfärgad gryta medan jag dukade av de använda skålarna från borden. Nästa dag stod jag och tittade avundsjukt efter dem när de gick arm i arm till julmarknaden och diskuterade för- och nackdelar med gås respektive anka till middag och vilken choklad de skulle köpa på karamellbutiken À la Mère de Famille. Senare i veckan satt vi och spelade kort vid brasan en kväll. De lät mig vinna så att de kunde övergå till att diskutera böcker och män och annat trist, och så satt de uppe halva natten och pratade och pratade. Jag längtade hem till Sankt Petersburg så att jag fick ha Sofija för mig själv igen. Kvällen innan vi skulle åka hem kom de in i mitt rum och väckte mig precis när jag hade somnat – glöden hade ännu inte falnat i eldstaden. ”Vakna, vännen”, viskade Sofija i mitt öra. Hon strök bort håret från min panna som mor brukade göra. ”Sätt på dig kappan över pyjamasen och följ med.” ”Vi har en överraskning åt dig”, sa Eliza. Yrvaket följde jag efter dem ut i den kalla nattluften. Vi promenerade genom ett stilla Paris, bort mot Eiffeltornet. När vi kom fram stannade vi framför en enorm, mörk glob som tornade upp sig högt ovanför oss. ”Vad är det där för ett ställe?” frågade jag. 10
ryska dockor
Eliza, Sofija och jag rusade uppför de tre metalltrapporna, genom några tunga sammetsdraperier och in i ett mörkt rum. Det var svart som natten där inne, men jag kunde urskilja några bakåtlutade stolar intill oss, sådana som de brukar ha på båtdäck, fast stoppade. Eliza och Sofija hittade våra platser, och jag lade mig mellan dem. Runt omkring oss såg jag andra som gjorde samma sak. ”Väckte ni mig bara för det här?” viskade jag till Sofija. ”Vänta ska du få se”, sa hon. Hon tog mig i handen, och det välvda taket ovanför oss vaknade till liv med alla stjärnbilder och hela himlen så som jag hade sett den hundratals gånger från jorden. I stjärnljuset såg jag att salen var full av folk som låg i stolar precis som vi och tittade upp i det enorma taket. ”Den kallas för Himmelsgloben”, sa Eliza. ”Det är ett planetarium.” Jag låg där alldeles förstummad allt eftersom de olika stjärnbilderna dök upp på den mörkblå himlen. Libras våg. Den starkt lysande Skorpionen. Till och med Draken, som bara brukade synas lite svagt, ringlade sig förbi Lilla björnen. Sofija lutade sig tätt intill mig och viskade: ”Där uppe är mor nu.” Jag låg där och höll andan medan månen drev förbi, gick från hel till en tunn skära, och för första gången sedan mor gick bort kände jag mig lycklig. Eliza tog min andra hand, och jag lät den ligga varm i hennes. ”Vi tänkte väl att du skulle tycka om det.” Medan vi låg där under stjärnhimlen slog det mig att jag aldrig hade mist min syster. Jag hade bara fått en till, precis lika strålande som den första.
DEL ETT
Kapitel 1 1914
Eliza D
et var en helt vanlig vårfest, som alla andra i Southampton. Som vanligt spelade vi krocket och badminton och roade oss på varandras bekostnad. Festen ägde rum hemma hos min mor på Gin Lane, en rymlig, vit fjällpanelsvilla omgiven av en gulbrun gräsmatta som böljade ut i havet. Drottning Annas stuga, som av de flesta kallades Mitchells villa efter fars släkt, stod på rad tillsammans med sina systrar längs Long Islands trädlösa South Fork i delstaten New York, likt passagerare som blickade ut mot havet från båtdäck. Om jag hade varit mer uppmärksam den dagen, när jag betraktade de unga männen som stod och skrattade över krocketbågarna, hade jag kanske kunnat förutse vilka av dem som snart skulle ligga döda i Argonnernas skogar, eller vilka av kvinnorna som skulle byta sina elfenbensvita sidenklänningar mot svart sorgflor. Jag skulle inte ha pekat på mig själv. Det var i slutet av maj och egentligen alldeles för kallt här vid havet för att ha en stor fest, men mor var fast besluten att ta ett storstilat avsked av våra ryska vänner, familjen Stresjnaijva. Jag stod i det kyliga, rymliga vardagsrummet på husets baksida. Genom de saltstänkta panoramafönstren hade jag utmärkt utsikt över trädgården, som från styrhytten på en ångbåt. Saltet 15
martha hall kelly
grumlade utsikten över gästerna som i sakta mak rörde sig över gräsmattan ner mot sanddynerna. Jag kände två armar kring midjan, och när jag vände mig om såg jag att det var min elvaåriga dotter Caroline. Hon nådde redan nästan upp till min axel, och håret var blont som sommarhö och uppsatt med ett vitt hårband. Bredvid henne stod hennes vän Betty Stockwell, som var Carolines raka motsats – dryga decimetern kortare och redan på god väg att utvecklas till en mörk skönhet. Trots att de båda hade likadana vita klänningar var de så olika man kan bli. Caroline släppte inte taget om min midja. ”Vi ska ta en promenad på stranden. Och far hälsar att han är ledsen att han valde kläder utan din hjälp i morse, men att du inte ska missunna honom lite Dubonnet för den skull.” Jag strök henne över ryggen. ”Hälsa din far att det är oförlåtligt att färgblinda män smugglar in gula strumpor i sin garderob.” Caroline log upp mot mig. ”Du är bäst, mamma.” Ett ögonblick senare såg jag henne springa över gräsmattan ner till stranden, förbi männen som stod ute i havsbrisen i sina fladdrande, vita flanellbyxor med ett stadigt tag om stråhattarna. Damerna stod vända mot solen i sina kanvasskor och gräddvita linnedräkter som de bar över nätta skjortblusar. De flesta av dem var just hemkomna från ställen som Palm Beach, nöjda över att känna nordliga vindar igen. Mors suffragettvänner, de flesta klädda i svart taft och siden, utgjorde en mörk kontrast mot den annars så bleka gräsmattan, likt kråkor som svassade runt i ett gyllene vetefält. Min mor, Caroline Carson Woolsey Mitchell, kom och krokade arm med mig framför fönstret. ”Är det inte lite väl kyligt för att promenera på stranden?” Hon var sjuttio år och lika reslig som jag med sina dryga hundraåttio centimeter. En kvinna av rejält jänkarvirke som ursprungligen kom från New England och som hade tagit sig igenom lika många hjärtesorger som stormar i sitt liv. 16
ryska dockor
”De klarar sig”, sa jag och kisade för att se Caroline som tillsammans med sin far och Betty redan hade hunnit ner på stranden. Vinden fångade Carolines vita klänning så att det såg ut som om hon var på väg att lyfta upp i skyn. ”Har de tagit av sig skorna?” undrade mor. ”Jag hoppas verkligen att de kommer in snart.” Höga, vita gäss syntes på havet, och de tre gick böjda mot den starka vinden. Mor slog sina varma armar om mig. ”Vad tror du att de pratar om, de där två?” Vinden fick fatt i Henrys platta halmhatt, och Caroline sprang ut i vattnet efter den. ”Om allt möjligt. De har sin egen lilla värld.” ”Hon har tur som har en far som ägnar sig åt henne.” Hon hade förstås rätt, som vanligt. Men nu skulle Caroline antagligen ligga och hosta halva natten efter all havsluft. Henry vinkade nedifrån stranden, som en skeppsbruten som flutit i land på en öde ö. Jag vinkade tillbaka. ”Han kommer att bränna sig med sin ljusa hy.” Mor vinkade också. ”De är ju så känsliga, de där irländarna.” ”Han är bara till hälften irländare.” Hon klappade mig på armen. ”De kommer att sakna dig.” ”Jag blir inte borta så länge.” Sofija och hennes familj hade varit här på besök från Sankt Petersburg i en månad, och imorgon skulle jag följa med dem när de reste hem. ”Jag är så orolig. Ryssland är så långt borta. Det finns gott om andra trevliga platser att besöka så här års.” ”Det kan vara enda chansen att få se Ryssland. Kyrkorna. Baletten …” ”Och de svältande bönderna.” ”Inte så högt.” ”Nog för att de avskaffat livegenskapen, men tsaren behandlar likväl de fattiga som slavar.” 17
martha hall kelly
”Men jag kommer att bli tokig om jag måste sitta instängd här uppe. Caroline och Henry klarar sig fint utan mig.” ”Nåväl, det är åtminstone inte krig. Ännu.” De som läste tidningarna noggrant förstod att journalisterna förutsåg en konflikt med Tyskland, men världen hade stått vid krigets rand så många gånger att de flesta New York-bor inte visade något större intresse när det kom på tal. ”Bekymra dig inte, mor.” Hon skyndade iväg, och jag klev ut på verandan där den salta vinden fick fatt i mitt hår. Jag samtalade artigt med några av gästerna, med vågornas dån och ett och annat krocketslag i bakgrunden. Jag banade mig väg genom folksamlingen, trängde mig förbi mjuk sammet och kashmir, på jakt efter min vän Sofija. Mina föräldrars vänner var uppdelade i två avgränsade läger. Far var död och borta sedan många år, men mor bjöd fortfarande alltid hans vänner. Han hade varit högsta hönset i det republikanska partiet i New York, vilket syntes på hans vänner: advokatkollegor med sina fruar, finansmän och en och annan magnat som hade lyckats på egen hand. Mors vänner var helt klart mer livliga av sig: skådespelare och konstnärer och suffragetter stöpta i alla möjliga former. Många kom från fjärran platser som fars vänner bara kunde förmå sig att viska om: Nairobi, Bangkok, Massachusetts. Allt jag behövde göra för att hitta den ryska falangen var att lyssna efter högljudda röster – de var en uppfriskande skränig hop som gärna gav sig in i heta diskussioner på en blandning av franska, engelska och ryska. Jag gick förbi familjen Stresjnaijvas läkare, doktor Vladimir Leonidovitj Abusjkin, en satt, flintskallig man som bar en lopäls över jacketten. Han stod och samtalade med mors läkare doktor Forbes, så nära att ölkaggarna snuddade vid varandra. ”Jag bryr mig inte om vad man gör i Sankt Petersburg”, sa doktor Forbes, vars ansikte var fårat och kinder plufsiga efter åratal av nattvak vid dödsbäddar och födslar. ”Sofija borde inte 18
ryska dockor
vara ute och resa om hon vill bära fram ett friskt barn. Vad hon behöver är vila och kalcium.” Doktor Abusjkin knyckte på nacken. ”Ha. Kalcium. Det är två månader kvar av graviditeten. Hon är frisk som en nötkärna.” ”Men hon är i riskzonen. Två missfall. Det är riskabelt med långresor.” Jag hittade alla ryssar på baksidan, längst bort på verandan tillsammans med mina skådespelarvänner: den gråsprängde E. H. Southern, som stod på knä, och hans fru Julia Marlowe. Julia stod vänd mot dem allihop uppe i mitt sovrumsfönster – hon och E. H. var visst i färd med att spela upp en av sina mest kända scener: Romeo och Julia på balkongen. ”Morgon gryr; nu får du gå”, utropade Julia med mitt överkast slängt över axlarna och ena armen utsträckt över publiken. Ryssarna stod med allvarliga miner och såg på den lilla pjäsen medan resten av festfolket fortsatte mingla, opåverkade av sin tids bästa amerikanska Shakespeareskådespelare – de hade redan sett dem uppträda så många gånger. Man kunde kanske fråga sig varför Julia och E. H. vid fyrtioåtta respektive femtiofyra års ålder spelade det berömda tonårsparet, men man behövde bara se dem på scenen en gång för att övertygas om hur skickliga de var. Julia avslutade scenen till entusiastiska applåder och ryska hurran från familjen Stresjnaijva. Det var en munter skock där ute på verandan: Ivan, patriarken, som var kusin med tsar Nikolaj II, stod och spanade ut över vågorna som bröts mot stranden med skjortärmarna fladdrande i vinden. Han var en vänlig och elegant man med en viss europeisk flärd. Henry hade träffat honom i arbetet många år tidigare när min man var en ung pälsuppköpare för Poor Brothers Dry Goods och Ivan var representant för den ryska handelskammaren. Ivans andra fru, grevinnan, stod bredvid en höggravid Sofija och hennes man Afon, som var militär. Hon stod och gav en 19
martha hall kelly
detaljerad beskrivning av hur hon brukade skicka sina smutsiga linnekläder hela vägen till Paris på tvätt. De flesta av gästerna var tillräckligt väluppfostrade för att inte stå och gapa och stirra, men den medelålders ryska skönheten var en fröjd för ögat – klädd i förra årets franska mode och utsmyckad med sobelstola, pärlhalsband och diamanter så stora att man aldrig hade skådat något dylikt före middagstimmen i Southampton. Sofija fångade min blick, log och himlade lite med ögonen. Hon var så vacker med sin lagom stora gravidmage. Till skillnad från mig – när jag var gravid med Caroline hade det mest sett ut som om jag hade en shetlandsponny i magen. Grevinnan tog ingen notis om läkarna som grälade alltmer högljutt, utan hejdade istället en servitris som var på väg förbi. ”Kan du vara snäll och hämta lite sodavatten, och gärna lite is?” Flickan rusade iväg, och grevinnan lade en hand på Sofijas axel: ”Du borde verkligen sätta dig ner. Tänk på hur länge du har väntat på det lilla miraklet, kära du. Och sluta äta nu, annars kommer Afon inte att vilja ta i dig efter förlossningen.” Sofija skakade av sig grevinnans hand. ”Snälla Agnessa, du har redan bett om två glas med sodavatten och inte ens rört vid dem.” ”Amerikanerna har iskuber så att det räcker och blir över, kära du.” Jag såg fram emot resan till Ryssland nästa dag, mitt livs resa. Inte nog med att jag skulle få vara med när Sofijas barn föddes, jag skulle äntligen få se Sankt Petersburg med den rikt smyckade Uppståndelsekyrkan, vars inre var helt täckt med juvelmosaik, och alla Rembrandttavlor i tsarens vinterpalats. Och det bästa av allt – jag skulle få träffa min bästa väninna varje dag. Jag tog Sofija under armen och drog med mig henne in i matsalen, ett rum som var tillräckligt stort för att rymma en rosenröd damastsoffa och ett enormt mahognybord som just nu dignade av kanapéer och efterrätter. 20
ryska dockor
”Tack för att du räddar mig från dem. Agnessa är livrädd och tror att barnet ska komma vilken sekund som helst.” ”Det är ändå arvtagaren vi talar om. Du vet ju hur mödrar är.” ”Styvmödrar. Och Afon är i upplösningstillstånd – han blir mer och mer som ett barn själv, ju närmare förlossningen vi kommer.” ”Jag är så glad att vi åker imorgon, raring. De kommer att oroa sig mindre där hemma.” Hon sträckte sig över bordet och höll upp en av mors kakor. ”Vad kallas de här?” Jag älskade Sofijas röst – den var så trösterik. Hennes ryska brytning hade inte många hårda kanter, och det hände ofta att folk slutade med det de höll på med, lutade sig fram och bara lyssnade. ”Smörkolekakor, ett recept från inbördeskriget.” Jag hade bett köket att baka mormor Woolseys traditionella godsaker. Stekta äpplen. Mördegskakor och björnbärssaft. Sofija åt kakan i tre tuggor. ”Jag önskar att jag kunde stanna här i all evighet och leva på smörkolekakor. Resan hem är så hemskt lång …” ”Båt till Frankrike och tåg till Sankt Petersburg? Det låter ju som rena himmelriket. Det är underbart att slippa New York på sommaren.” Sofija sträckte sig efter ännu en smörkolekaka. ”Hur kan du säga så? Där hemma har halva Ryssland gått ut i strejk. Du uppskattar inte vad du har här. Stranden och Manhattan …” ”Antingen fast här ute i en blöt baddräkt eller instängd i en het lägenhet i stan? Utlandsresor är det enda botemedlet.” ”Man kan ju alltid arbeta som volontär.” ”Och bli en av alla dessa välgörenhetsfantaster som skryter om sina mjölkfonder och kyrkotillställningar? Inte mor, förstås, men de flesta av dem gör inte någon riktig skillnad, och de vidgar verkligen inte sina vyer.” 21
martha hall kelly
”Men du brukar väl segla …” ”Bara under vapenhot. De enda båtar som intresserar mig är ångfartygen som går österut. Och förresten saknar jag Luba.” ”Det gör jag också. Jag önskar att Agnessa inte hade övertalat far om att hon behövde studera till sin …” Sofija lade handen på magen och stönade. ”Är det barnet?” frågade jag och kände hur det började snurra i huvudet. Det var för tidigt. ”Det var nog inget.” Det samlades fler och fler gäster kring bordet, nyfikna på vad som bjöds. Mor svepte förbi oss med den distinkta Woolseyhakan i vädret, också hon obrydd över de käbblande läkarna. Hon lämnade en märklig men behaglig doft av salt, Jickyparfym och malkulor efter sig. Hennes sätt att handskas med bekymmer var som vanligt att le och inte låtsas om dem, hantera problemen som om de bara var en övergående stormby. Jag kände något kallt och sammetslent mot armen, något som bara kunde vara bäverpäls, och när jag vände mig om såg jag vår granne Electra Whitney sträcka sig över bordet efter en kanapé. Hon såg ut som den mest väderbitna sidan av en lada i ansiktet. Electra bodde några hus längre bort på Gin Lane, i en dyster sarkofag till villa där varenda dörr vaktades av livréklädda betjänter. Hon var ensam den här dagen, och inte omgiven av sina kompanjoner från trädgårdssällskapet Pink and Green, De rosagröna, som hon brukade vara. Electra tog för sig av den rökta laxen och dröjde sig kvar. Stod hon och tjuvlyssnade? Vår trädgårdsmästare, som passande nog hette mr Gardener, klev in i rummet med bägge händerna om en Revere-vas av silver. Den var fylld till brädden med hans omtalade kulturrosor, allt från gräddvita till mörkröda i färgen. Sofija flämtade till och tryckte ena handen mot sitt svullna klänningsliv. ”Vi tänkte väl att du skulle tycka om dem”, sa jag. Sofija 22
ryska dockor
hade en gång i tiden varit på väg att utbilda sig till botaniker, och hon studerade fortfarande växtlära för nöjes skull. När hon inte vandrade omkring på dynerna och letade efter strandrosor ägnade hon timmar åt att föröka orkidéer i mors växthus. Mr Gardener ställde vasen på det välpolerade matsalsbordet, den filtklädda botten ljudlös mot mahognyn, torkade händerna på sin vita overall och vände sig om för att gå. Mr Gardeners släkt hade känt min mors i två generationer. Han var oerhört godhjärtad – en lång och stilig herre med en grovarbetares kropp, lika mörk som den leriga jord han hade vigt sitt liv åt. Sofija tog tag i hans armbåge. ”Ni är verkligen makalös med rosor, mr Gardener.” Electra makade sig närmare bordet och granskade mr Gardener från topp till tå. Blicken gled över till rosorna. Den ena blomman var vackrare än den andra: en skär mossros som hette William Lobb med taggiga, mosslika foderblad, en vit Madame Bosanquet som doftade underbart. Sofija andades in doften. ”Jag har aldrig sett något liknande. De doftar fantastiskt. Har ni precis fått hit dem från Kina?” ”Nej frun. De är kulturrosor. Några av de finaste gamla rosorna växer bara vilt numera.” ”Han hittar dem på de mest osannolika platser”, sa jag. ”På kyrkogårdar, brädgårdar.” ”Jag kan tänka mig att de är resistenta mot sjukdomar också”, sa Sofija. ”Mr Gardener är en riktig trollkarl. Den där gräddvita med guldtrådar mitt i är …” ”Mrs Mitchells favorit, och min också”, sa han och log. ”Katarina Zeimet – en sådan härdig ros, och den blommar jämt. Allt den kräver är vatten och lite näring.” ”Han skulle nog gärna ordna några åt er. Inte sant, mr Gardener?” frågade jag. ”Som du kan ta med dig hem till ditt drivhus.” Electra tog ett steg mot oss. ”Det är faktiskt olagligt att föröka en växt som fortfarande är patenterad utan att betala en avgift. Vissa skulle nog kalla det för stöld.” 23
martha hall kelly
Mr Gardener rätade på sig och såg ner i golvet. Jag vände mig mot henne. ”Att ta en stickling från en vild växt är inte stöld, och det är knappast värre än att tjuvlyssna på folk, Electra Whitney.” ”Sådant här stötte man minsann aldrig på i Southampton förr i tiden”, sa hon. ”Man stötte aldrig på folk som var otrevliga heller.” Electra drog sig undan när mor kom in från verandan, i spetsen av en trupp med gäster som hon vinkade med sig in i matsalen. Mr Gardener bugade sig lätt och gick. När skulle Electra Whitney lära sig att sköta sitt? ”Kom nu”, ropade mor. Gästerna började mingla runt omkring oss, och servitriserna kom ut med silverbrickor med bärnstensgul champagne. Afon kom och ställde sig bredvid Sofija. I civila kläder såg han ganska vanlig ut, om än stilig, men i sin mörkblå uniform gick det inte att ta miste på att han var ryss, med de bruna ögonen, de täta ögonfransarna och det tjocka, korpsvarta håret. ”Din mor letar efter dig, Sofija”, sa Afon. ”Och Eliza, doktor Abusjkin knuffade just in er läkare i tevagnen.” ”Åh, nej.” Sofija rynkade pannan. Mor ställde sig på en pall. Hon hade fortfarande stolt hållning efter alla år av övning med ett kvastskaft bakom ryggen. Hon fäste glasögonskalmarna bakom öronen medan hennes suffragettvänner flockades omkring oss med sina prasslande sidenklänningar. ”Tack för att ni har kommit allihop!” ropade hon och bredde ut armarna. ”Tack själv!” ropade någon bland gästerna. Jag klingade en sked mot glaset och gästerna tystnade. Mor harklade sig. ”Det är inte varje dag vi har gäster som är så …” De franska dörrarna i vardagsrummet slogs upp med en smäll, och läkarna kom in med grevinnan i släptåg. 24
ryska dockor
”Kan någon vara vänlig och ringa polisen”, ropade doktor Forbes. ”Han är berusad och har sannolikt brutit handleden på mig.” Mor vände sig mot dem. ”Mina herrar, doktorer. Vi har faktiskt fest här …” ”Åh, nej”, ropade Sofija från soffan och tog sig om magen. ”Eliza …” Jag rusade fram till henne, och Afon föll på knä vid hennes fötter. Grevinnan började vanka av och an medan hon fläktade sig med händerna. ”Dieu, sauve-nous! Barnet kommer!” Mor skyndade sig fram till oss och kavlade upp ärmarna. ”Hämta min väska”, ropade hon. Vår hushållerska Peg sprang efter den svarta läkarväskan. Sofija sträckte sig efter min hand. ”Gå inte, Eliza.” Jag höll henne i handen och bad en stilla bön att barnet skulle klara sig. Jag fick känslan av att jag aldrig skulle få se Sankt Petersburg.
Första världskriget tvingar Eliza och Sofya att leva åtskilda på var sin sida Atlanten, men de nära vännerna skriver till varandra varje dag. Medan Sofya gömmer sig i familjens sommarpalats för att undkomma upprorsmakarna som vill störta den ryska aristokratin, kämpar Eliza för de nödställda flyktingar som lyckats ta sig till New York. MARTHA HALL KELLY slog igenom med
den internationella bästsäljaren Skönhetens väg som sålt mer än 50 000 exemplar bara i Sverige. Hon har gjort sig ett namn genom sin förmåga att levandegöra äldre epoker och ge ett lika spännande som välbehövligt kvinnligt perspektiv på vår historia. Under de tio år hon ägnade åt att göra research inför debutromanen kom hon över mycket material och häpnadsväckande uppgifter om huvudpersonen Caroline Ferridays mamma, Eliza, som hon nu omsatt till en ny fängslande berättelse. I Ryska dockor skildrar hon historien som leder fram till den förra boken. Serien har fått en trogen läsarkrets som nu längtar efter den tredje boken om historiska kvinnors avgörande livsverk och förmåga att inspirera kommande generationer.
Men den ryska landsbygden är inte den trygga plats som Sofyas familj hade hoppats på. Dessutom visar det sig att barnflickan Varinka är i klorna på en av de mest hänsynslösa bolsjevikerna.
”Episk ... väcker till liv och belyser de otaliga berättelser om kvinnor och familjer som inte befunnit sig på krigsfronten men ändå fått sina liv förändrade i grunden.” Booklist (Starred review) ”Tre okuvliga kvinnor som levandegör en skrämmande tid i historien.” Publishers Weekly
När breven slutar komma från Sofya tar Eliza saken i egna händer, samtidigt som Sofya inte skyr några medel för att rädda sina älskade.
”Språket är rikt och levande med många tidsenliga detaljer … En nyanserad berättelse om kvinnors styrka.” Kirkus review
”Boken är, som sin föregångare, inspirerad av verkliga händelser och lika väl researchad. Det är en anmärkningsvärd historia som ännu en gång befäster den styrka som kvinnor bär på.” PopSugar
RYSKA DOCKOR är en berättelse om starka kvinnor, stark vänskap och den oövervinneliga styrka som uppstår när liv står på spel. Boken bygger på verklighetens Eliza Ferriday, mamma till Caroline Ferriday vars heroiska insatser under andra världskriget trollbundit mer än 1,5 miljoner läsare i Skönhetens väg.
”Ryska dockor är inte bara en lysande historisk berättelse, utan en kärlekssång till alla de sätt varpå vår vänskap kan bära oss genom de allra värsta tiderna.” Lisa Wingate, författare till Innan ni tog oss
”En charmig och alltigenom levande historisk roman.” PEOPLE
”Du kommer att vilja dela den här boken med alla du känner.” Shelf Awarness Omslagsdesign: www.designstudioe.com Bilder: Arcangel, iStock & Shutterstock Författarfoto: Jeffrey Mosier
ISBN 978-91-89087-93-4
9 789189 087934
EN INTERNATIONELL BÄSTSÄLJARE