9789189087866 by Smakprov Media AB

#1 PÅ NEW YORK TIMES BÄSTSÄLJARLISTA

»Fängslande och fartfylld thriller som levererar action i snabbt tempo från allra första sidan.«

NÄR DET FÖRFLUTNA HINNER IKAPP

LIBRARY JOURNAL

»Harlan Coben lyckas återigen överträffa sig själv.«

ETT BARN HITTAS i skogen på USA:s östkust. Han har överlevt ensam utan mänsklig kontakt och har inget minne av var han kommer ifrån. Pojken får namnet Wilde. 30 år senare har Wilde återvänt till skogen där han bor isolerad och utstött från den stad han vuxit upp i. Han har lämnat en lovande karriär inom militären bakom sig och föredrar ett avskilt liv utan några nära relationer.

»En enastående bladvändare för alla thriller-älskare.«

Men när en tonårsflicka försvinner spårlöst blir Wilde indragen i fallet. Han tvingas återvända till det samhälle han aldrig passat in i och upptäcker snart att staden och dess maktelit döljer mörka hemligheter som kan förstöra otaliga liv.

»En briljant konstruerad thriller som är omöjlig att lägga ifrån sig.« BETTER READING

»En storartad påminnelse om att Coben är lika skicklig på att bygga fängslande karaktärer som han är på att skapa oanade vändningar.« HEAT MAGAZINE

»Obligatorisk läsning för alla thriller-fans.« PROVIDENCE JOURNAL

»Harlan Cobens namn på omslaget är en kvalitetsstämpel.« THE PHILADELPHIA INQUIRER

HARLAN COBEN har utnämnts till en av vår tids skickligaste spänningsförfattare och toppar bästsäljarlistorna världen över. I den kärnfulla thrillern POJKEN FRÅN SKOGEN vävs ojämförlig spänning ihop med fängslande karaktärer och otroliga vändningar. Med ett medryckande driv utforskas brännande ämnen som utanförskap, lögner och konspirationer.

MAIL ONLINE

POJKEN FRAN SKOGEN

HARLAN COBENS böcker har sålts i över 70 miljoner exemplar och översatts till 43 språk. Han är den enda författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allan Poe Award, Anthony Award och Shamus Award. Harlan Coben är även verksam som manusförfattare till tv-serier och hans bok The Stranger (Främlingen) är nu aktuell som hyllad Netflix-serie.

SAN FRANCISCO CHRONICLE

»En bladvändare som fångar läsaren från första sidan.« THE REAL BOOK SPY

»Man kan lita på Coben när det gäller att leverera thrillers som är omöjliga att lägga ifrån sig.«

POJKEN FRAN SKOGEN O

FORBES

HArlan Coben

pojken från skogen Översättning: Peter Samuelsson

Av Harlan Coben finns tidigare utgivet på Bookmark Förlag: Saknar dig (2016) Främlingen (2017) Sanningen (2018) Inte utan dig (2019) Inte ett ord (2020)

www.bookmarkforlag.se The Boy from the Woods © Harlan Coben 2020 Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2021 Översättning: Peter Samuelsson Omslag: Anders Timrén Omslagsbilder: Trevillion, Shutterstock Författarfoto © Olivier Vigerie Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2020 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label isbn: 978-91-89087-86-6

Till Ben Sevier Förläggare och vän Tolv böcker, på den trettonde

Ur The North Jersey Gazette 18 april 1986

ÖVERGIVET ”VILT BARN” HITTAT I SKOGEN Mystisk upptäckt av livs levande ”Mowgli” Westville, New Jersey – En av senare års märkligaste nyheter måste vara att en liten pojke med spretigt, långt hår, uppskattningsvis mellan sex och åtta år gammal, har hittats i nationalparken Ramapo Mountains i närheten av förorten Westville där han bott helt själv. Ännu märkligare är att polisen eller andra myndigheter varken vet vem han är eller hur länge han har befunnit sig där. ”Han är som Mowgli i Djungelboken”, säger vice polischef Oren Carmichael vid Westvillepolisen. Pojken – som både talar och förstår engelska men inte vet vad han heter – upptäcktes först av Don och Leslie Katz från Clifton, New Jersey, under en vandring i nationalparken. ”Vi höll på att städa upp efter vår picknick när vi hörde att det prasslade i skogen”, sa mr Katz. ”Först blev jag rädd att det var en björn, men sen såg vi tydligt en springande pojke en bit bort.” Tre timmar senare hittades pojken i ett primitivt läger av nationalparksvakter och lokalpolis. Han var mager och klädd i trasor. ”Just nu vet vi inte hur länge han har bott i skogen eller hur han har hamnat här”, säger chefen för New Jerseys nationalparkspolis, Tony Aurigemma. ”Han har inga minnen av sina föräldrar eller andra vuxna. Vi 7

kollar med andra myndigheter, men hittills har vi inte fått napp på något saknat barn med rätt ålder eller utseende.” Under det senaste året har det förekommit uppgifter om att fotvandrare i Ramapo Mountains sett en ”vild pojke” eller en ”liten Tarzan” som överensstämmer med pojkens signalement, men det har mestadels betraktats som vandringssägner. James Mignone från Morristown i New Jersey säger: ”Det är som om någon fött honom och sen bara lämnat honom där i skogen.” ”Det är det märkligaste fallet med någon som hittats i skogen vi varit med om”, säger polischef Aurigemma. ”Vi vet inte om pojken varit här i några få dagar, veckor, månader eller till och med år.” Alla med information om pojken ombeds kontakta Westvillepolisen. ”Det måste finnas någon som vet”, säger Carmichael. ”Pojken kan inte bara ha uppstått ur tomma intet där i skogen.”

DEL ETT

KAPITEL ETT 23 april 2020 Hur står hon ut? Hur står hon ut med det här helvetet varje dag? Dag efter dag. Vecka efter vecka. År efter år. Hon sitter i skolans aula, med blicken rakt fram, oseende, utan att blinka. Med stenansikte. Hon ser sig inte om. Hon rör sig inte. Hon bara stirrar stelt framför sig. Hon är omgiven av klasskamrater, bland dem Matthew, men hon tittar inte på någon av dem. Killarna – Ryan, Crash (jo, han heter faktiskt så), Trevor, Carter – säger hela tiden fula ord till henne, viskar fruktansvärt elaka saker och skrattar hånfullt. De kastar saker på henne. Gem. Gummisnoddar. Knäpper snorkråkor på henne. De tuggar pappersbitar till blöta bollar som de skjuter iväg mot henne. När de fastnar i hennes hår skrattar de ännu mer. Flickan – som heter Naomi – rör sig inte, försöker inte ta papperstussarna ur håret. Hon bara stirrar rakt fram. Hennes ögon är torra. Matthew minns för två eller tre år sen, när hennes ögon fylldes av tårar under de oupphörliga och ständiga, dagliga trakasserierna. Men inte nu längre. Matthew tittar på. Han gör inget. Lärarna är döva för det numera och märker det knappt. En 11

av dem ropar lamt: ”Okej, Crash, nu räcker det”, men varken Crash eller någon av de andra bryr sig om det. Samtidigt låter Naomi det bara ske. Matthew borde göra något för att stoppa mobbningen. Men han gör inget. Inte längre. En gång försökte han. Det gick inte bra. Matthew försöker minnas när allt började gå fel för Naomi. I lågstadiet var hon alltid glad. Alltid med ett leende, det är så han minns henne. Visst, hennes kläder var gamla och ärvda och hennes hår var ofta smutsigt. Några av de andra tjejerna retade henne för det. Men det var inte så farligt, inte förrän den gången i fyran när hon blev sjuk och kräktes på mrs Walshs lektion. Det sprutade som i en kaskad över linoleummattan så att det stänkte blöta bruna bitar av något obehagligt på Kim Rogers och Taylor Russell. Det luktade och mrs Walsh fick avbryta lektionen och alla skickades ut till fotbollsplanen, även Matthew, med fingrarna för näsan och äcklade bläljud. Och efter det hade inget varit som förut för Naomi. Matthew tänker ofta på det. Hade hon inte mått bra den morgonen? Hade hennes pappa – hennes mamma var redan ute ur bilden – tvingat henne till skolan? Om Naomi hade stannat hemma den dagen, skulle allt i så fall varit annorlunda för henne i dag? Var det den gången hon kräktes som ändrade på allt eller var det ofrånkomligt att hon skulle tvingas vandra den här hårda, mörka och plågsamma vägen? En ny spottloska fastnar i hennes hår. Fler glåpord. Fler hånskratt. Naomi bara sitter och väntar på att det ska sluta. I alla fall för stunden. Kanske för dagen. Hon måste ju veta att det inte kommer att ta slut. Inte i dag. Inte i morgon. Helvetet tar aldrig slut särskilt länge. Det är hennes ständiga följeslagare. Hur står hon ut? 12

Vissa dagar, som i dag, observerar Matthew verkligen vad som händer och vill göra något. Men oftast inte. Mobbningen fortsätter naturligtvis även de dagarna, men det är så vanligt, så vardagligt, att det blivit som ett bakgrundsbrus. Matthew har lärt sig en hemsk sanning: Man vänjer sig vid grymhet. Den blir något normalt. Man accepterar den. Man går vidare. Har Naomi också bara accepterat det? Har hon blivit immun? Matthew vet inte. Men hon är alltid där, varje dag sitter hon på sista raden i klassrummet eller första raden i aulan eller i ett hörn i kafeterian. Tills en dag – en vecka efter den här samlingen i aulan – då hon inte längre är där. En dag är Naomi borta. Och Matthew måste ta reda på varför.

KAPITEL TVÅ Hipstertyckaren sa: ”Hur svårt kan det vara? Lås in honom och kasta bort nyckeln.” Det var direktsändning och Hester Crimstein var just på väg att kontra när hon i ögonvrån fick syn på sitt barnbarn. Det var svårt att se honom i det skarpa strålkastarljuset i studion, men nog var det väl ändå Matthew? ”Vänta lite, det där var väl ändå lite magstarkt”, sa programledaren, en gång i tiden söt privatskolesnobb vars främsta debatteknik var att visa upp en stelt förvånad min, som om hans gäster var idioter, hur vettigt det de sa än var. ”Vad svarar du på det, Hester?” Att Matthew plötsligt var här – för det måste vara han – störde hennes lugn. ”Hester?” Inte det bästa ögonblicket att låta tankarna vandra, påminde hon sig. Fokusera! ”Du är en tönt”, sa Hester. ”Förlåt?” ”Du hörde vad jag sa.” Hon riktade sin välkänt dödande blick mot hipstern. ”Du är en tönt.” Varför är Matthew här? Hennes barnbarn hade aldrig förut kommit till henne på jobbet utan förvarning – inte till kontoret, inte till domstolen, inte till tv-studion. 14

”Kan du utveckla det?” frågade programledarsnobben. ”Visst”, sa Hester. Hon höll kvar sin brännande blick på hipstertyckaren. ”Du hatar USA.” ”Va?” ”Allvarligt talat”, fortsatte Hester och höll upp händerna, ”varför ska vi alls ha domstolar? Vad är de bra för? Vi har ju den allmänna opinionen, eller hur? Ingen rättegång, ingen jury, ingen domare … Låt Twittermobben härska.” Hipstertyckaren sträckte lite mer på sig. ”Det var inte det jag sa.” ”Det var exakt så du sa.” ”Det finns bevis, Hester. En mycket tydlig video.” ”Åh, en video! Har man hört.” Hon viftade med händerna som om hon talade om ett spöke. ”Alltså, domare och jury behövs inte. Det räcker med dig, som Twittermobbens upphöjda ledare …” ”Jag är inte …” ”Tyst, det är jag som talar nu … Förlåt, jag har glömt vad du heter. Jag kallar dig hipstertyckaren för mig själv i huvudet. Är det okej om jag säger Chad?” Han öppnade munnen, men Hester bara fortsatte. ”Bra. Låt höra då, Chad, vad är ett lämpligt straff för min klient tycker du? Jag menar, eftersom du ändå tänker säga om han är skyldig eller oskyldig så kan du väl avkunna domen åt oss också?” ”Jag heter” – han sköt upp sina hipsterglasögon på näsan – ”jag heter Rick. Och alla har sett videon. Din klient slog en man i ansiktet.” ”Tack för den analysen. Vet du vad som skulle vara till stor hjälp, Chad?” ”Jag heter Rick.” ”Jaja, Rick, Chad. Spelar roll. Det som skulle vara till stor hjälp, verkligen otroligt stor hjälp, vore om du och din mobb helt enkelt bestämde åt oss. Tänk så mycket tid som skulle sparas in. Vi skulle bara behöva lägga upp en video på sociala 15

medier och förklara folk skyldiga eller oskyldiga beroende på svaren vi får in. Tumme upp eller tumme ner. Inga vittnen skulle behövas heller, eller bevis. Bara domare Rick Chad här.” Hipstertyckaren blev röd i ansiktet. ”Vi såg alla vad din rika klient gjorde med den stackars mannen.” Programledarsnobben avbröt. ”Innan vi fortsätter kan vi väl titta på videon igen så att nytillkomna tittare förstår vad vi pratar om.” Hester var på väg att protestera, men videon hade visats otaliga gånger redan och skulle visas otaliga gånger till, och hennes protester skulle vara både lönlösa och få hennes klient, en framgångsrik finanskonsult vid namn Simon Greene, att verka ännu mer skyldig. Ännu viktigare var att Hester skulle kunna använda de få sekunderna medan kameralampan var släckt åt att kolla till Matthew. Den virala videon – fyra miljoner visningar, snart fem – hade spelats in av en turist med en Iphone i Central Park. I bild såg man Hesters klient Simon Greene, klädd i en perfekt skräddarsydd kostym med en Hermès-slips knuten med en felfri windsorknut, knyta näven och slå en luggsliten och sjavig man som Hester visste hette Aaron Corval rakt i ansiktet. Blodet sprutade från Corvals näsa. Bilden var som hämtad ur en Dickensbok – rik krösus ger fattiglapp en rak höger. Hester sträckte på halsen mot Matthew och försökte möta hans blick genom det disiga strålkastarljuset i studion. Hon var en ofta anlitad juridisk expert på kabelkanalernas nyheter och två kvällar i veckan hade ”kändisadvokaten” Hester Crimstein ett fast inslag på just den här kanalen under rubriken ”Crimstein on Crime”, även om hennes namn inte uttalades som crime utan som krimstiin, men allitterationen ansågs tillräckligt tv-mässig och rubriken såg bra ut i nederkant, så kanalen körde på den. 16

Hennes sonson stod i mörkret. Hester såg att Matthew vred sina händer, precis som hans pappa brukade göra, och hon kände ett sådant styng djupt i bröstet att hon ett ögonblick inte kunde andas. Hon övervägde att snabbt gå tvärsöver studiogolvet och fråga varför han var där, men slagsmålsvideon var redan slut och Hipster-Rick Chad tuggade fradga. ”Fattar du?” Spottet flög och fastnade i skägget. ”Det är hur tydligt som helst. Din rika klient attackerade en hemlös man utan anledning.” ”Du vet inte vad som hände innan filmen startade.” ”Det spelar ingen roll.” ”Klart det gör. Det är därför vi har ett rättssystem, så att ledare för medborgargarden som du inte oansvarigt uppmanar pöbeln att ta till våld mot en oskyldig.” ”Hörru, det är ingen som har talat om att ta till våld.” ”Klart du har. Erkänn det någon gång. Du vill att min klient, som är pappa till tre barn och tidigare ostraffad, ska slängas i fängelse. Utan att passera gå, utan rättegång, utan någonting. Kom igen, Rick Chad, släpp fram din inre fascist.” Hester bankade i bordet, så att snobbprogramledaren ryckte till, och började skandera: ”Lås in honom! Lås in honom!” ”Sluta!” ”Lås in honom!” Ramsan började gå honom på nerverna, han blev högröd i ansikte. ”Det var inte alls så jag menade. Du överdriver med flit.” ”Lås in honom!” ”Sluta. Så är det ingen som säger.” Hester var en smärre begåvning när det gällde att härmas. Hon använde sig ofta av det i rättssalen för att på ett subtilt, för att inte säga omoget, sätt undergräva åklagare. Hon gjorde sin bästa imitation av Rick Chad och upprepade hans tidigare ord: ”Hur svårt kan det vara? Lås in honom och kasta bort nyckeln.” ”Det bestämmer domstolen”, sa Hipster-Rick Chad, ”men 17

om någon gör så, om han slår en annan människa i ansiktet på öppen gata, så förtjänar han att sägas upp och förlora jobbet.” ”Varför det? För att du och TaskigTandstatus och BazzaBrudarna69 säger det på Twitter? Du känner inte till situationen. Du vet inte om videon är äkta.” Det där sista fick programledaren att höja ögonbrynen lite extra. ”Menar du att den är manipulerad?” ”Det är möjligt, absolut. Jag hade till exempel en annan klient. Någon photoshoppade hennes ansikte på en person som satt bredvid en död giraff och sa att hon var jägaren som dödat den. Ett ex hade gjort det som hämnd. Kan ni tänka er vilket hat och vilka glåpord hon möttes av?” Historien var inte sann – Hester hittade på – men det kunde ha varit sant och ibland räckte det. ”Var är din klient Simon Greene just nu?” frågade HipsterRick Chad. ”Vad har det med saken att göra?” ”Han är hemma, va? Ute mot borgen?” ”Han är oskyldig, en fin och omtänksam människa …” ”Och rik.” ”Vill du avskaffa borgenssystemet nu?” ”En rik vit man.” ”Hör på, Rick Chad, jag vet att du ’hänger med’ och så, med ditt coola skägg och den där hipsterpottan … är det en Kangol? … men ditt sätt att dra in hudfärg och komma med enkla lösningar är lika dåligt som den andras sidans användning av hudfärg och enkla lösningar.” ”Wow, att försvara sig genom att börja tala om ’bägge sidor’.” ”Nej, grabben, det är inte bägge sidor, så hör på nu. Det som du inte fattar, du och dem du hatar, är att ni håller på att bli likadana.” ”Vänd på det”, sa Rick Chad. ”Om Simon Greene var fattig och svart och Aaron Corval rik och vit …” ”De är båda vita. Gör det inte till en fråga om ras.” 18

”Det handlar alltid om ras, men okej. Ifall killen i trasor hade slagit kostymnissen, skulle han inte ha haft Hester Crimstein som försvarare. Och han skulle just nu sitta kvar i häktet.” Hmm, tänkte Hester. Hon fick medge att Rick Chad hade en ganska bra poäng. Snobbprogramledaren sa: ”Hester?” Tiden för inslaget var på väg att ta slut, så Hester slog ut med händerna och sa: ”Inte ska väl jag vara den som säger emot Rick Chad när han påstår att jag är en fantastisk advokat?” Det lockade till skratt. ”Och det var allt vi hade tid för nu. Strax ska vi diskutera konflikterna kring nykomlingen i presidentvalet, Rusty Eggers. Är Rusty pragmatisk eller bara grym? Är han verkligen den farligaste mannen i USA? Så stanna kvar. Vi är strax tillbaka.” Hester drog hörsnäckan ur örat och knäppte av sig mikrofonen. Reklamen började samtidigt som hon reste sig och korsade studion mot Matthew. Han hade blivit så lång, åter så lik sin far, och hon kände ytterligare ett styng. Hester sa: ”Är din mamma …?” ”Hon mår bra”, sa Matthew. ”Alla mår bra.” Hester kunde inte hjälpa det. Hon slog armarna om den med största sannolikhet generade tonåringen och gav honom en riktig björnkram, trots att hon var en och femtiosju och han över en och åttio. Hon såg fler och fler ekon av fadern i sonen. Som liten, när hans pappa fortfarande levde, hade Matthew inte varit så lik David, men nu var han det – i hållningen, hur han gick, hur han vred händerna, den rynkade pannan – och allt detta fick hennes hjärta att brista igen. Egentligen borde det inte vara så. Det borde i stället ha gett lite tröst att se avbilden av hennes son i pojken, som om en del av David hade överlevt bilolyckan och levde vidare. Men i stället var det som om dessa spöklika glimtar skar i henne, rev upp såren igen, till och med efter så många år, och Hester undrade om smärtan var värd det, om det var bättre att det gjorde så här ont än att inte känna 19

någonting alls. Frågan var naturligtvis retorisk. Hon hade inget val och skulle inte vilja ha det på något annat sätt – att känna ingenting eller att en dag ”komma över det” skulle vara den värsta formen av svek. Så hon kramade om sitt barnbarn och knep ihop ögonen. Tonåringen klappade henne på ryggen, nästan som om han lät henne hållas. ”Nana?” Det var så han kallade henne. Nana. ”Är allt bra?” ”Ja då, allt är bra.” Matthew var mörkare än sin pappa. Hans mamma, Laila, var svart, vilket även gjorde Matthew till svart, eller icke-vit, eller rasifierad, eller brun eller något. Ålder var ingen ursäkt, men Hester, som var över sjuttio men sa till alla att hon slutat räkna vid sextionio – kom igen bara, skämta om ni vill, hon hade hört allt – tyckte att det var svårt att hänga med i terminologin. ”Var är din mamma?” frågade Hester. ”På jobbet, tror jag nog.” ”Har det hänt något?” frågade Hester. ”Det är en tjej i skolan”, sa Matthew. ”Vad är det med henne?” ”Hon är försvunnen, Nana. Jag behöver din hjälp.”

KAPITEL TRE ”Hon heter Naomi Pine”, sa Matthew. De satt i baksätet i Hesters Cadillac Escalade. Matthew hade gjort den timslånga tågresan från Westville, med byte på Frank Lautenberg-stationen i Secaucus, men Hester tänkte att det nog var enklare och smartare att skjutsa hem honom till Westville. Hon hade inte varit där ute på en månad, vilket var alldeles för länge, så hon kunde både hjälpa sitt synbart oroliga barnbarn och umgås en stund med hans mamma, och på så sätt slå ordspråkets två fåglar med det engelska språkets bildliga sten, vilket var en både våldsam och konstig tanke. Kastade man stenen och träffade två fåglar – och skulle det vara bra? Titta på mig, som kastar en sten på en vacker fågel. Varför? Vem skulle göra något sådant? Jag vet inte. Jag antar att jag är psykopat och oj – på något sätt träffade jag två fåglar! Hurra! Två döda fåglar! ”Nana?” ”Den här Naomi”, sa Hester och slog bort den fåniga inre monologen. ”Är hon din vän?” Matthew ryckte på axlarna på ett sätt som bara tonåringar kan. ”Jag har liksom känt henne sen vi var typ sex.” Inte ett direkt svar, men det fick vara. ”Hur länge har hon varit försvunnen?” ”I typ en vecka.” 21

Typ sex. Typ en vecka. Det drev Hester till vansinne – alla ”typ” och ”liksom” – men det här var knappast rätt tillfälle. ”Har du försökt ringa henne?” ”Jag har inte hennes telefonnummer.” ”Letar polisen efter henne?” Tonårig axelryckning. ”Har du pratat med hennes föräldrar?” ”Hon bor med sin pappa.” ”Har du talat med hennes pappa?” Han gjorde en min som om det var det dummaste han hört. ”Så hur vet du att hon inte är sjuk? Eller har åkt på semester eller något?” Inget svar. ”Vad får dig att tro att hon är försvunnen?” Matthew stirrade bara ut genom fönstret. Tim, Hesters chaufför sedan många år, svängde av Route 17 och in i hjärtat av Westville i New Jersey, mindre än en halvtimme från Manhattan. Ramapo Mountains, som faktiskt i alla bemärkelser är en del av Appalacherna, höjde sig framför dem. Minnena trängde sig på och högg till. En gång var det någon som sa till Hester att minnen gör ont, och mest ont gör de fina. När hon blev äldre insåg hon hur sant det var. Hester och hennes numera avlidna man Ira – död sedan sju år nu – hade haft tre pojkar vid foten av ”förortsbergen” (det var så de kallade dem) i Westville, New Jersey. Deras äldste son, Jeffrey, var numera tandkirurg i Los Angeles och inne på sin fjärde fru, en mäklare vid namn Sandy. Sandy var den första av Jeffreys fruar som inte var en opassande ung tandhygienist från hans egen mottagning. Ett framsteg, hoppades Hester. Mellansonen Eric arbetade i likhet med sin far före honom i den dunkla finansvärlden – Hester kunde för sitt liv aldrig förstå vad någon av dem faktiskt gjorde. Det var något med att flytta högar av pengar från A till B för att främja C. Eric och 22

hans fru Stacey hade fått tre pojkar med två års mellanrum, precis som Hester och Ira en gång. Familjen hade nyligen flyttat ner till Raleigh i North Carolina, som tycktes vara väldigt inne nuförtiden. Deras yngste son – och om sanningen skulle fram, Hesters favorit – hade varit Matthews pappa, David. Hester frågade Matthew: ”När kommer mamma hem?” Hans mamma, Laila, arbetade precis som farmor Hester på en större advokatbyrå men var specialiserad på familjerätt. Hon hade börjat karriären som Hesters kollega på somrarna medan hon gick på Columbia Law School. Det var så Laila hade träffat Hesters son. Laila och David hade förälskat sig praktiskt taget direkt. De hade gift sig. De hade fått en son som de döpte till Matthew. ”Jag vet inte”, sa Matthew. ”Ska jag messa henne?” ”Visst.” ”Nana?” ”Vad är det, älskling?” ”Berätta inte för mamma.” ”Om?” ”Om Naomi.” ”Varför inte det?” ”Gör det bara inte, okej?” ”Okej.” ”Lovar du?” ”Sluta”, sa Hester nästan irriterat över att han tyckte sig behöva säga det. Sedan mjukare: ”Jag lovar. Naturligtvis ska jag inte säga något.” Matthew fipplade med mobilen medan Tim gjorde den välbekanta högersvängen och sedan vänster, sedan ytterligare två gånger till höger. De var nu på en återvändsgata som såg ut som i en sagobok och hette Downing Lane. Längre fram fanns den timrade villa som Hester och Ira byggde för fyrtiotvå år sedan. Det var det hem där Jeffrey, Eric och David vuxit upp och som 23

Hester och Ira för femton år sedan, när sönerna var vuxna, hade lämnat när de bestämde sig för att flytta från Westville. De älskade sitt hem i utlöparna från Ramapo Mountains, Ira mer än Hester eftersom Ira, gud hjälpe henne, varit en friluftsmänniska som älskade att vandra och fiska och allt annat som en man med ett namn som Ira Crimstein inte borde ha gillat. Men det var deras tur att flytta. Westville var till för barnfamiljer. Man gifter sig, man flyttar från storstan, man får några barn, man går på deras fotbollsmatcher och dansuppvisningar, man blir lite för känslosam vid deras skolavslutningar, de fortsätter till universitetet, de hälsar på och de sover till sent, och sedan slutar de även med det och man är ensam och då är det faktiskt som i alla livets skeenden dags att lägga den perioden i livet bakom sig, sälja huset till ett annat ungt par som flyttar från stan för att få barn och börja ett nytt liv. En småstad som Westville hade inget att erbjuda när man blev äldre – och det var inget fel med det. Så Hester och Ira flyttade. De hittade en lägenhet på Riverside Drive i Upper West Side på Manhattan med utsikt över Hudsonfloden. De älskade det. I nästan trettio år hade de pendlat med samma tåg som Matthew tagit i dag, fast på den tiden bytte man i Hoboken, och att nu i en mer ärevördig ålder kunna vakna och promenera eller ta en snabb tunnelbanetur till jobbet var himmelriket. Hester och Ira tyckte om att bo i New York. Vad beträffade deras gamla hem vid bergen på Downing Lane slutade det med att de sålde det till sonen David och hans underbara fru Laila, som just hade fött deras första barn – Matthew. Hester tänkte att det kanske skulle kännas märkligt för David att bo i samma hus som han vuxit upp i, men han sa att det var perfekt att ha sin egen familj och låta sina barn växa upp där. Han och Laila renoverade hela huset, satte sin egen prägel på det, så att Hester och Ira nästan inte kände igen sig när de kom på besök. 24

Matthew stirrade fortfarande på mobilen. Hon rörde vid hans knä. Han tittade upp. ”Har du gjort något?” frågade hon. ”Vadå?” ”Med Naomi.” Han skakade på huvudet. ”Jag har inte gjort något. Det är det som är problemet.” Tim svängde upp på hennes gamla infart till hennes gamla hus. Minnena brydde sig inte om att snurra kring henne längre – nu gick de till storskalig attack. Tim lade växeln i parkeringsläge, vände sig om och såg på henne. Tim hade arbetat för henne i nästan tjugo år, ända sedan han kom till USA från Balkan. Så han visste hur det var. Han mötte hennes blick. Hon gav honom en minimal nick för att visa att hon klarade det. Matthew hade redan tackat Tim för skjutsen och klivit ur. Hester förde handen till handtaget, men Tim stoppade henne med en harkling. Hester himlade med ögonen och väntade medan Tim, ett stort stycke karl, rullade ur sätet och upp till stående och öppnade dörren åt henne. Det var en helt onödig gest, men Tim kände sig förorättad när Hester öppnade själv, och hon utkämpade tillräckligt många duster som det var. ”Jag vet inte hur lång tid det tar”, sa hon till Tim. Hans brytning var fortfarande stark. ”Jag finns här.” Matthew hade öppnat ytterdörren och lämnat den på glänt. Hester tittade på Tim igen innan hon gick uppför den stenlagda gången – den som hon och Ira lagt en helg för trettiotre år sedan – och gick in. Hon stängde dörren efter sig. ”Matthew?” ”I köket.” Hon gick mot baksidan av huset. Dörren till det stora kylskåpet, av fabrikatet Sub-Zero – det hade inte funnits på hennes tid – stod öppen och åter blixtrade en minnesbild av Matthews pappa i den åldern förbi, och av alla hennes pojkar i 25

high school-åldern: Jeffrey, Eric och David, alltid med huvudet i kylskåpet. Det fanns aldrig tillräckligt med mat hemma. När hon handlat var allt slut nästa dag. ”Är du hungrig, Nana?” ”Nej, det är bra.” ”Är du säker?” ”Ja. Berätta vad det är som har hänt, Matthew.” Hans huvud dök upp. ”Är det okej om jag äter något först?” ”Vi kan gå ut och äta middag om du vill. Jag bjuder.” ”Jag har för mycket läxor.” ”Som du vill.” Hester vandrade ut i ”mysrummet” där tv:n stod. Hon kände lukten av bränd ved. Någon hade nyligen använt eldstaden. Mycket märkligt. Eller kanske ändå inte. Hon tittade på soffbordet. Det var prydligt. Lite för prydligt, tänkte hon. Tidningarna i travar. Underläggen i travar. Allt på sin plats. Hester rynkade pannan. Medan Matthew var upptagen med sin macka smög hon sig på tå upp till övervåningen. Hon hade så klart inte med det här att göra. David hade varit död i tio år. Laila förtjänade att vara lycklig. Hester menade inget illa, men hon kunde inte låta bli. Hon gick in i stora sovrummet. Hon visste att David hade sovit på bortre sidan av sängen, Laila närmast dörren. Dubbelsängen var bäddad. Oklanderligt. Lite för prydligt, tänkte hon igen. Hon fick en klump i halsen. Hon korsade rummet och tittade i badrummet. Perfekt ordning där med. Hon kunde fortfarande inte låta bli och kontrollerade kudden på Davids sida. Davids sida? Din son har inte sovit här på tio år, Hester. Låt det vara. Det tog några sekunder, men till sist hittade hon ett ljusbrunt hårstrå på kudden. Ett långt ljusbrunt hårstrå. 26

Låt det vara, Hester. Sovrummet vette mot trädgården på baksidan och berget bortom den. Gräsmattan flöt ihop med sluttningen och försvann sedan bort bland några träd, sedan fler träd, som sedan blev till en tät skog. Hennes pojkar hade naturligtvis lekt där. Ira hade hjälpt dem bygga en trädkoja och ett fort och gud vet vad. De gjorde gevär och knivar av pinnar. De lekte kurragömma. En dag när David var sex och av allt att döma var ensam hade Hester råkat höra honom tala med någon i just den där skogen. När hon frågade honom om det blev lille David stel och sa: ”Jag lekte bara med mig själv.” ”Men jag hörde att du pratade med nån.” ”Åh”, hade hennes lilla pojke sagt, ”det var min osynliga kompis.” Det var så vitt Hester visste enda gången David ljugit för henne. Från undervåningen hörde Hester hur ytterdörren gick upp. Matthews röst: ”Hej mamma!” ”Var är farmor?” ”Här”, sa han. ”Eller, hm, Nana?” ”Kommer!” Med en känsla av både panik och av att vara en stor idiot smet Hester snabbt ut ur sovrummet och in på toaletten i hallen. Hon stängde dörren, spolade och lät till och med kranen rinna för att fullända intrycket. Sedan gick hon mot trappan. Laila stod längst ner och stirrade upp mot henne. ”Hej”, sa Hester. ”Hej.” Laila var fantastiskt snygg. Det gick inte att komma ifrån. Hon var bländande i en skräddarsydd grå affärsdräkt som smet åt där den skulle, vilket i hennes fall var överallt. Hennes blus var skimrande vit, särskilt i kontrast till hennes mörka hud. ”Är allt bra?” frågade Laila. 27

”Javisst.” Hester gick nerför resten av trappan. De två kvinnorna kramade hastigt om varandra. ”Så vad föranleder det här besöket?” Matthew kom ut i rummet. ”Nana har hjälpt mig med ett skolarbete.” ”Jaså? Om vadå?” ”Juridik”, sa han. Laila såg förvånad ut. ”Och du frågade inte mig?” ”Och, hm, om att vara på tv”, lade Matthew klumpigt till. Inte så bra på att ljuga, tänkte Hester. Också som sin pappa. ”Hm, förlåt mamma, liksom att vara en berömd advokat.” ”Är det så?” Laila vände sig mot Hester. Hester slog ut med händerna. ”Okej då”, sa Laila. Hester fick en minnesbild av Davids begravning. Laila hade stått där med Matthews hand i sin. Hennes ögon var torra. Hon grät inte. Inte en enda gång den dagen. Inte en enda gång inför Hester eller någon annan. Senare på kvällen tog Hester och Ira med sig Matthew för att äta hamburgare på ABG’s i Allendale. Hester hade åkt tillbaka tidigt. Hon gick ut på baksidan och till öppningen i skogen där hon sett David försvinna oräkneliga gånger för att gå och hälsa på Wilde, och till och med därifrån, till och med så långt bort kunde hon höra den skrovliga ensamma gråten från sovrummet. Snyftningarna var så hudlösa, så hjärtslitande, så plågade att Hester trodde att Laila kanske skulle gå sönder på ett sätt som aldrig skulle läka. Laila hade inte gift om sig. Om det funnits andra män de senaste tio åren – och det måste ha kommit många, många erbjudanden – hade hon inte sagt något om dem till Hester. Men nu var det det här med det lite för prydliga huset och det långa bruna hårstrået. Släpp det, Hester. 28

Utan förvarning sträckte Hester ut armarna och drog Laila intill sig. Överraskad sa Laila: ”Hester?” Släpp det. ”Älskar dig”, viskade Hester. ”Älskar dig med.” Hester blundade hårt. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna. ”Är allt bra?” frågade Laila. Hester samlade sig, tog ett steg tillbaka, slätade till kläderna. ”Bara fint.” Hon öppnade handväskan och tog fram en näsduk. ”Jag blir bara så …” Laila nickade. Hennes röst var dämpad. ”Jag vet.” Över hennes axel såg Hester Matthew som skakade på huvudet för att påminna henne om vad hon lovat. Hester sa: ”Det är bäst att jag åker.” Hon pussade dem båda och skyndade ut. Tim stod och väntade med dörren öppen. Han bar alltid svart kostym och chaffismössa, i alla väder, året runt, fastän Hester hade sagt att han inte behövde och varken skärmmössan eller kostymen passade honom riktigt. Det kanske var hans bastanta kropp. Det kanske var pistolen. Samtidigt som hon satte sig i baksätet vände hon sig om för att titta på huset en sista gång. Matthew stod i dörren. Han såg på henne. Det slog henne igen. Hennes barnbarn hade bett henne om hjälp. Det hade han aldrig gjort förut. Han hade inte berättat allt. Inte än. Men medan hon vältrade sig i sin egen nöd, sina egna sorger, i det här fruktansvärda hålet i hennes liv, påminde hon sig om att det var ett mycket större och hemskare hål för Matthew, som växte upp utan pappa, i synnerhet utan den pappan, utan den där fina och snälla mannen, han som hade varit det bästa Hester, och ännu mera Ira, hade haft – Ira, som hon var övertygad om hade dött av en hjärtattack eftersom han inte kommit över sorgen efter att ha förlorat sin son i den där olyckan. 29

Tim satte sig bakom ratten igen. ”Hörde du vad Matthew sa?” frågade hon. ”Ja.” ”Vad tror du?” Tim ryckte på axlarna. ”Han döljer något.” Hester svarade inte. ”Tillbaka till stan?” frågade Tim. ”Inte än”, sa Hester. ”Ta vägen förbi polisstationen i Westville först.”