9789189087507 by Smakprov Media AB

FOTO: PHILLIPA GEDGE

SOPHIE HANNAH , född 1971, är en brittisk

författare och poet vars verk givits ut i trettio länder. Hon beskrivs som nydanande inom kri minallitteraturen och hyllas för sin psykologiska skärpa. 2013 vann hon pris i Storbritannien för årets bästa kriminalroman. I år, på 100-årsjubileet av Agatha Christies första Poirot-deckare, återvänder detektiven i Hannahs fjärde mordgåta. Hercule Poirot spelar även huvudrollen i Hannahs tidigare böcker Monogrammorden (2014), Stängd kista (2016) och Ett delat mysterium (2018). SAGT OM SOPHIE HANNAHS BÖCKER:

»Litterär magi!« Washington Post »En deckare i sann Agatha Christie-anda. Upplösningen är en nervkittlande historia där som vanligt klurige Poirot trollbinder både sina åhörare och den som läser boken.« Allers »Hercule Poirot i ny regi lämnar ingen besviken.« Litteraturmagazinet »Jag utmanar er att INTE sträckläsa.« Bokhora

Hannah_Morden_ORIG.indd 1,4-5

E NGL AND, 1 931 . Hercule Poirot kontaktas av

Richard Devonport, som vill att detektiven ska bevisa att hans fästmö Helen är oskyldig till mordet på hans bror Frank. Tillsammans med kommissarie Edward Catchpool reser Poirot med buss till Devonports exklusiva egendom på King fisher Hill. På bussen kräver plötsligt en upprörd kvinna att få gå av. Hon är övertygad om att hon kommer att bli mördad om hon sitter kvar i sitt säte. Poirot får onda aningar, och hans känsla be kräftas när ytterligare ett mord sker. AGAT HA CHR I ST I E har skrivit otaliga romaner,

dramer och noveller om detektiven Hercule Poirot och i år är det 100 år sedan hon debuterade med sin första pusseldeckare om den folkkäre detekti ven. Med Morden på Kingfisher Hill gjuter Sophie Hannah återigen liv i den belgiske detektiven med en ny engagerande mordgåta i sann Christie-anda.

ISBN 978-91-89087-50-7

9 789189 087507

S O P HIE H A NN A H | MORDEN PÅ KINGFISHER HILL

»Det gör mig lycklig att se Hercule Poirot i så goda händer.« GILLIAN FLYNN

MORDEN PÅ KINGFISHER HILL ET T NY T T FALL FÖR HE RCULE POIROT

SOPHIE HANNAH

FÖRFATTARFOTO © ANGUS MCBEAN, HARVARD THEATRE COLLECTION, HARVARD UNIVERSITY

BOOKMARK

A G AT H A C H R I S T I E (1890–1976) är känd

över hela världen som kriminalromanernas drottning. Hennes böcker har sålts i mer än tre miljarder exemplar vilket ingen annan författare i modern tid kommer i närheten av. Totalt har Christie skrivit åttio kriminal romaner och novellsamlingar, nitton dramer samt sex romaner under pseudonymen Mary Westmacott. I år är det 130 år sedan Agatha Christie föddes och dessutom 100 år sedan hon debuterade som författare med sin första pusseldeckare om Hercule Poirot i En dos stryknin.

OMSLAG: SARA R. ACEDO

2020-09-01 13:44

MORDEN PÅ KINGFISHER HILL E T T N Y T T FA LL F Ö R H E R C U LE P O I R OT

SOPHIE HANNAH ÖV ER SÄT T NIN G : ANNIK A SUNDBERG BOOKMARK

Hannah_Morden_titels.indd 1

2020-09-02 15:19

www.bookmarkforlag.se The Killings at Kingfisher Hill Copyright © 2020 Agatha Christie Limited. All rights reserved. agatha christie, poirot and the Agatha Christie Signature are registered trademarks of Agatha Christie Limited in the UK and elsewhere. All rights reserved. www.agathachristie.com Originalmanus: Sophie Hannah Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2020 Översättning: Annika Sundberg Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook AB, Falun 2020 isbn 978-91-89087-50-7 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label

Den här boken tillägnas min vän Helen A – precis som jag en stor Agatha-fantast.

Midnatt i Gravesend Kapitel 1

Den här berättelsen tar inte sin början vid midnatt i Graves end, utan på Buckingham Palace Road i London klockan tio i två på dagen den 22 februari 1931. Det var då konstigheterna satte i gång, när monsieur Hercule Poirot och kommissarie Edward Catchpool (hans gode vän och den här historiens berättare) stod tillsammans med trettio främmande människor i en utspridd klunga – alla hörde uppenbart till samma sällskap, men ingen stod särskilt nära någon annan. Gruppen bestod av både män och kvinnor, samt ett spädbarn som låg i famnen på sin mor och var så inbyltat att det påminde om en mumie. Alla skulle inom kort anträda en resa som jag uppfattade som märklig redan innan jag förstod riktigt hur häpnadsväckande den skulle bli. Vi hade samlats vid bussen som skulle föra oss från London till det berömda exklusiva bostadsområdet Kingfisher Hill utanför staden Haslemere i Surrey, en trakt som ofta prisades för sin enastående vackra natur. Trots att alla passagerare hade varit på plats i god tid före bussens planerade avfärd hade vi inte släppts ombord än. I stället stod vi och

huttrade i den råa februarikylan, stampade med fötterna och blåste på våra handskbeklädda händer för att hålla oss varma. Det var inte midnatt, men däremot den sortens vinterdag som är svältfödd på dagsljus ända från gryningen till skymningen. På bussen fanns säten för trettio resenärer och allt som allt skulle trettiotvå personer följa med: chauffören, det inbyltade barnet i moderns famn och så alla vi andra som skulle inta passagerarplatserna på båda sidor om mittgången, däribland en representant för bussbolaget. Medan jag stod och frös bredvid Poirot slog det mig att jag hade mer gemensamt med spädbarnet än med någon av mina andra medresenärer. Trettio av de trettiotvå personerna visste varför de skulle åka dit de åkte den dagen. Poirot hörde till denna lyckliga skara. Busschauffören visste också varför han befann sig där: det var hans levebröd – ett skäl så gott som något. Spädbarnet och jag var de enda som inte hade den blekaste aning om varför vi skulle gå ombord på den grällt målade bussen, och av oss två var det bara en som uppfattade denna okunskap som ett problem. Det enda jag kände till var bussens ändhållplats: Kingfisher Hill, ett privatägt bostadsområde på bortåt niohundra tunnland, där det fanns en golfklubb, två tennisbanor och en simbassäng ritad och byggd av den firade arkitekten sir Victor Marklew och vars vatten var uppvärmt året om. Ett lantställe på det lugna och grönskande Kingfisher Hill låg utom räckhåll för alla utom de allra rikaste, men det hindrade inte Londonborna från att ständigt prata om det. Det är möjligt att jag hade sett fram emot att köra in genom 8

de omtalade grindarna för första gången ifall Poirot inte hade förtigit anledningen till besöket för mig. Irritationen över att bli mer förd bakom ljuset än vanligt överskuggade min förväntan. Var jag kanske på väg till ett möte med en blivande drottning? Ibland ryktades det på Scotland Yard att invånarna på Kingfisher Hill framför allt bestod av kungligheter och aristokrater, och allting framstod som möjligt på en resa som Poirot låg bakom. Bussen avgick klockan två enligt tidtabellen och jag har svårt att tro att händelserna som föregick chaufförens muntra ”Då bär det av, gott folk!” tog ens en kvart i anspråk. Därför var klockan med stor sannolikhet tio i två när jag lade märke till henne: den olyckliga kvinnan med det oavslutade ansiktet. Jag kan lika gärna berätta att jag först gav det här kapitlet rubriken ”Ett oavslutat ansikte”. Poirot föredrog originaltiteln och protesterade när jag sa att jag hade ändrat den. ”Catchpool, ni visar en tydlig tendens till orimlig motsträvighet.” Han spände ögonen i mig. ”Varför ger ni detta ytterst viktiga kapitel en rubrik som bara skapar förvirring? Ingenting av betydelse hände vid midnatt i Gravesend, varken den dagen eller någon annan dag! Vi stod och väntade i London, mitt på ljusa dagen. Långsamt förvandlades vi till isblock i kylan, utan att få någon som helst förklaring till varför man inte öppnade åkdonets dörrar och släppte in oss.” Poirot tystnade och rynkade ögonbrynen. Jag avvaktade medan han separerade de två skilda irritationsmomenten som han oavsiktligt hade bakat ihop i sin harang. ”Scenen utspelade sig definitivt inte vid midnatt i Gravesend.” ”Men det nämner jag faktiskt i min …” ”Jovisst, det nämner ni. Det är er plikt, n’est-ce pas? Ni har 9

helt utan anledning tvingat er själv att immediatement klargöra att en viss förutsättning inte gällde. Det är ologiskt, non?” Jag nickade bara. Jag skulle ha låtit uppblåst om jag hade gett honom det svar jag tänkte på. Poirot är den mest framstående detektiven i hela världen, men han är ovan att berätta historier skriftligen och det händer – om än ytterst sällan – att han har fel. Som jag redan har nämnt kunde man knappast beskriva just den här eftermiddagen med uttrycket ”mitt på ljusa dagen”, medan ”midnatt” – inte tidpunkten utan ordet – i hög grad har med vårt fall att göra. Om orden ”Midnatt i Gravesend” på ett bokomslag inte hade fångat min blick innan vi avreste den dagen är det möjligt att ingen skulle ha fått veta vem som låg bakom morden på Kingfisher Hill. Men jag går händelserna i förväg och måste återgå till vår väntan i kylan. Poirot begrep kanske inte varför vi tvingades stå kvar ute i den skoningslösa blåsten, men det gjorde jag. Som så ofta när människor är inblandade var orsaken fåfänga – närmare bestämt mr Alfred Bixbys fåfänga. Bixby var ägaren till det nybildade bussbolaget Kingfisher Coach Company och han ville att vi alla skulle uppmärksamma det vackra fordon som vi inom kort skulle färdas med. Ända sedan Poirot och jag kommit fram till hållplatsen drogs Bixby till oss, som om han påverkades av en ny sorts tyngdlag. Han var så lycklig över att den store Hercule Poirot hörde till hans kundkrets att han inte brydde sig om någon annan. Detta var en omständighet som inte direkt gynnade mig – min fysiska närhet till min vän innebar att jag tvingades uthärda allt som sades till honom. ”Visst är hon magnifik? Blå och orange, precis som kungsfiskaren! Ett riktigt smycke! Titta bara på hennes linjer! Det är vad jag kallar skönhet. Håller ni inte med, monsieur Poirot? 10

Ute på vägarna är hon den enda i sitt slag. Det senaste vad gäller bekvämlighet, det kan jag lova! Bara titta på dörrarna! Perfekt passform. En häpnadsväckande triumf för ingenjörskonsten. Titta bara!” ”Verkligen mycket välgjorda”, sa jag eftersom han inte skulle släppa ombord oss förrän vi hade uttryckt tillräcklig beundran för fordonet. Poirot var ovillig att förställa sig och utstötte ett missnöjt, gutturalt ljud. Bixby var en smal, kantig man med utstående och uppspärrade ögon. När han fick syn på två kvinnor som gick på andra sidan vägen, iförda hattar och kappor, uppmärksammade han oss på dem och ropade: ”Damerna där borta kommer för sent! Haha! De borde ha bokat platser i förväg. Om man vill resa med Kingfisher Coach Company kan man inte bara dyka upp och hoppas på det bästa, för i så fall får man ingen plats. Ha! Beklagar, mina damer!” De två kvinnorna måste ha hört Bixby, men struntade i honom och fortsatte målmedvetet framåt. De skulle troligen inte ha lagt märke till oss om Bixby inte hade ropat till dem. De var ointresserade av såväl bussbolaget som dess fyrhjuliga, blå och orange fordon. Bixbys desperata och ovärdiga beteende fick mig att undra om hans företag verkligen var så framgångsrikt som han hävdade. ”Hörde du? Mr Bixby var just tvungen att avvisa två damer”, sa en man i närheten till sin reskamrat, som svarade: ”Det är inte mer än rätt om de inte hade anmält sig. Han sa ju att alla var här när han hade bockat av oss på sin lista. Jag begriper inte varför folk inte kan planera.” Eftersom jag var lättirriterad den dagen störde det mig att Bixby lyckats lura åtminstone två personer med sin ofina bluff. 11

Medan han förklarade hur han hade startat sitt företag nickade jag och gav ifrån mig uppskattande läten på vad jag hoppades var de rätta ställena. Han sa något om att de flesta saknade uppfinningsförmåga och inte kunde föreställa sig sådant som inte redan existerade … att han själv ägde en fastighet på Kingfisher Hill tack vare vinsterna han gjort på tidigare affärer, men att det var krångligt att ta sig till London trots det relativt korta avståndet … att han aldrig lät sig styras av rädsla, inte ens nu när både den nationella och globala ekonomin var i fritt fall … Jag minns att jag tänkte: ”Jaha, men om Alfred Bixby har ett hus på Kingfisher Hill kan invånarna inte bara vara kungligheter och aristokrater”, men i just det ögonblicket fick jag syn på en kvinna som stod ensam i gruppens utkant. Vad som slog mig var hennes skräckslagna min, något som fick mig att glömma alla mina andra funderingar. ”Ett oavslutat ansikte”, mumlade jag. Ingen hörde mig. Alfred Bixby var i full färd med att räkna upp alla brister han kunde hitta hos Ramsay MacDonald och ”skurkarna och de förtappade själarna i hans ryssvänliga regering” och överröstade mina ord. Kvinnan såg ut att vara i tjugoårsåldern. Hon bar en elegant grön hatt och kappa, och därunder en urblekt, nästan färglös klänning som såg ut att ha tvättats oräkneliga gånger. Hennes skor behövde putsas. Hon var inte direkt oattraktiv, men hennes hy var blek och blodfattig och alla hennes anletsdrag gav samma intryck: det var som om någon hade avstått från de avslutande penseldragen som skulle ha gjort henne mer konventionellt tilldragande. Hennes läppar var tunna, bleka och spända och hennes ögon 12

påminde om två mörka hål i marken. Rent allmänt led hennes ansikte brist på detaljer och tydlighet – drag som behövde framhävas hade i stället bleknat. Allt det här är emellertid av underordnad betydelse. Det som gjorde mig intresserad och orolig var hennes på en gång skrämda, upprörda och djupt olyckliga ansiktsuttryck. Det var som om hon alldeles nyligen hade upplevt något förfärligt och uppskakande. Hon stirrade på bussen med så uppspärrade och maniska ögon att förklaringen knappast kunde vara att hon ogillade just den färgkombinationen. Om fordonet inte hade varit ett själlöst föremål skulle jag ha misstänkt att kvinnan hade sett det begå ett avskyvärt brott medan vi andra haft tankarna på annat håll. Hon såg ut att sakna sällskap och jag närmade mig henne utan att tveka. ”Ursäkta. Förlåt att jag tränger mig på, men ni ser ut att ha fått en obehaglig chock. Kan jag hjälpa till på något sätt?” Hon såg så skräckslagen ut att jag inte för en sekund undrade om jag hade inbillat mig det. ”Nej tack.” Hon talade svävande och verkade tankspridd. ”Är ni helt säker på det?” ”Ja. Jag … Ja. Tack.” Hon ställde sig fyra eller fem steg längre bort, närmare bussen. Jag kunde knappast hjälpa henne mot hennes vilja, så jag gick tillbaka till Poirot och Alfred Bixby, men fortsatte att hålla ett öga på henne. Snart blev hennes rörelser alltmer upprörda. Hon började gå runt, runt i små cirklar medan hennes läppar formade ljudlösa ord. Hela tiden hade hon samma förfärade min. Jag skulle just avbryta Bixbys monolog och göra Poirot uppmärksam på den unga damen när jag hörde en högljudd, 13

föraktfull kvinnoröst till vänster om mig: ”Ser ni flickan där borta? Vad är det med henne? Kanske tappade hennes mamma henne i golvet när hon var liten.” Modern till det inbyltade spädbarnet flämtade till och höll det närmare intill sig. ”Det finns ingen anledning att vara otrevlig, fröken”, sa en gammal man, ett påpekande som möttes av ett allmänt instämmande mummel. De enda som inte verkade lägga märke till replikskiftet var kvinnan med det oavslutade ansiktet och Alfred Bixby, som fortsatt att prata med Poirot, trots att Poirot inte längre lyssnade. ”Hon verkar faktiskt förvirrad”, sa någon. ”Vi borde kontrollera så att hon står med på passagerarlistan.” Detta ledde till en mängd yttranden: ”Mr Bixby sa att alla var närvarande.” ”Men varför öppnar de inte dörrarna? Ni där! Ni är chauffören, eller hur? Får vi gå ombord nu?” ”Om hon står med på listan kan hon inte gärna vara en galning som rymt från något sinnessjukhus, även om hennes beteende tyder på det”, sa den högljudda, otrevliga kvinnan. Också hon var ung – ungefär lika gammal som kvinnan med det oavslutade ansiktet. Hennes röst stämde inte alls överens med hennes elaka repliker, utan var påfallande melodisk och feminin – ljus och klar, nästan gnistrande. Om diamanter kunde tala skulle de låta som hon, tänkte jag. ”Herrn där borta pratade med henne alldeles nyss.” En gammal dam gestikulerade anklagande åt mitt håll och vände sig sedan mot mig. ”Vad sa ni till henne? Känner ni henne?” ”Inte det minsta”, svarade jag. ”Hon såg ut att må dåligt så jag frågade om hon behövde hjälp. ’Nej tack’, sa hon.” 14

”Jaha, mina damer och herrar”, sa Alfred Bixby, angelägen att återigen rikta allas uppmärksamhet mot sin stora stolthet. ”Är det inte dags att jag visar er den här splitternya skönhetens lyxiga innandöme? Det tror jag minsann att det är!” Flera resenärer rusade fram för att snabbt komma in i värmen, men jag ställde mig åt sidan och iakttog kvinnan med det oavslutade ansiktet. Hon backade från bussens öppna dörrar som om hon var rädd att den skulle sluka henne hel. Jag hörde Poirots röst bakom mig. ”Nu kliver vi på, Catchpool. Jag har fått mer av er engelska friska luft än jag tål. Aha … Ni iakttar la pauvre mademoiselle.” ”Vad tusan är det med henne, Poirot?” ”Jag vet inte, min vän. Antagligen är hon inte vid sina sinnens fulla bruk.” ”När jag talade med henne framstod hon som tillräknelig”, sa jag. ”I så fall har hennes tillstånd försämrats sedan dess.” Jag gick fram till henne en gång till och sa: ”Jag är ledsen att behöva tränga mig på igen, men är ni helt säker på att ni inte behöver hjälp? Mitt namn är Edward Catchpool. Jag är kommissarie på Scotland Yard och …” ”Nej!” Hennes läppar förvreds medan hon talade. ”Det kan ni inte vara. Det är omöjligt!” Hon backade rakt in i kvinnan med barnet. Det var som om jag plötsligt var den ende som existerade. Första gången jag hade tilltalat henne hade hon varit alltför uppslukad av sin rädsla och ångest för att lägga märke till mig. Nu verkade hon vara så fixerad vid mig att allt annat förbleknade. ”Vem är ni?” ville hon veta. ”Vem är ni egentligen?” 15

Poirot kom snabbt till mitt försvar. ”Mademoiselle, jag försäkrar att det är sant. Kommissarie Catchpool och jag är reskamrater. Jag heter monsieur Hercule Poirot.” Detta fick omedelbart synbar effekt. Hon såg sig omkring. Först nu verkade hon inse att hon lockat till sig flera lystna åskådare med sitt beteende. Sedan hängde hon med huvudet och viskade: ”Förlåt mig, kommissarien. Det är klart att ni är den ni påstår er vara. Jag vet inte vad det tog åt mig.” ”Vad är det egentligen som har hänt er?” frågade jag utan omsvep. ”Inget. Jag mår bra.” ”Det har jag svårt att tro.” ”Om jag behövde hjälp skulle jag be om det, kommissarien. Snälla ni, oroa er inte för min skull.” ”Nåväl”, sa jag utan övertygelse. ”Ska vi gå ombord?” Jag pekade på bussen och undrade om hon från och med nu skulle bete sig förståndigt. Trots hennes märkliga beteende var jag övertygad om att hon var fullt tillräknelig. Hon led inte av någon sinnessjukdom. Problemet handlade om känslor. ”Jag … Ni …”, stammade hon. ”Vi kan i alla fall gå och sätta oss, Catchpool”, sa Poirot bestämt. ”Ni och jag. Den unga damen vill bli lämnad i fred.” Kvinnan med det oavslutade ansiktet blev påtagligt lättad, och först nu, när hon och Poirot slöt sig samman mot mig, erkände jag mig besegrad. Hon försvann ur sikte när vi klev ombord, efter att ha ställt våra resväskor bland de andra. Kanske stod hon faktiskt inte med på Alfred Bixbys passagerarlista och hade inte varit på väg till Kingfisher Hill alls. När jag tänkte efter mindes jag inte att hon haft någon resväska med sig och hon bar ingen handväska. Hon hade kanske 16

ställt sig bland oss för att gömma sig för någon. Eftersom jag aldrig skulle få veta sanningen kom jag fram till att det var meningslöst att spekulera. När vi hade kommit på bussen såg jag att de flesta sätena var tomma. Förklaringen var enkel: flera hade dröjt med att gå ombord eftersom de gärna ville höra mitt samtal med kvinnan med det oavslutade ansiktet. Nu när jag hade gett upp mindes alla hur kallt det var. I gången bakom mig skockades passagerarna otåligt. ”Framåt marsch”, muttrade någon. ”Ja, var snäll och skynda er, Catchpool”, sa Poirot. Jag lydde och gick längre in i bussen, men bara några sekunder senare tvärstannade jag. I ögonvrån hade jag skymtat en bok som låg uppslagen på ett säte med omslaget uppåt och titeln klart synlig. Stod det verkligen …? Det hördes högljudda protester bakom mig, inte minst från Poirot, när jag backade för att kunna ta en närmare titt på bokomslaget. Jag hade sett fel. Bokens titel var Midnatt i Gravesend. Jag blinkade och tittade en gång till. Ja, definitivt Midnatt i Gravesend. Trots det hade jag varit säker på att det stått något helt annat. ”Vad sysslar den där figuren med egentligen?” Jag hörde en amerikansk röst från trängseln som jag hade orsakat i gången. ”Vi väntar faktiskt!” ”Alors, on y va, Catchpool”, sa Poirot bakom min rygg. En kvinnohand slet åt sig boken från sätet. Hennes snabba rörelse fick mig att vakna upp ur min trans och lyfta blicken. Det var den otrevliga kvinnan med diamantrösten. Hon tryckte boken till sitt bröst och blängde på mig, som om jag möjligen hade förstört den för all framtid bara genom att titta på den. 17

”Förlåt mig, det var inte meningen att …”, mumlade jag. Hon gav mig en ännu ilsknare blick. Hennes ansikte hade en hel del gemensamt med hennes röst. Om bara hennes ansikte eller hennes röst eller bådadera hade präglats av vänlighet och förståelse skulle hon ha varit en angenäm bekantskap. Jag insåg med ett ryck att jag kände igen henne. Den här unga damen med höga, skulpterade kindknotor, utsökta drag, blå ögon och vackra, gyllenblonda lockar stämde in på min mors favoritsort, i alla fall kroppsligen. Alla kvinnor som hon ansåg att jag borde vilja gifta mig med såg mer eller mindre ut som den här, bortsett från den argsinta grimasen. På vänsterhandens ringfinger bar ägarinnan till Midnatt i Gravesend en ring med en stor rubin. Ledsen, mamma, men det är för sent, tänkte jag. Hon är redan bortlovad till någon annan. Jag hoppas att han inte är känsligt lagd, för i så fall kommer han aldrig att överleva äktenskapet. Jag vände mig bort från henne och skulle just fortsätta längre in i bussen när hon gjorde något underligt och småaktigt. Först såg det ut som om hon tänkte lägga tillbaka boken, men sedan hejdade hon sig i sista sekunden och gav mig en menande blick. Hon höll boken strax ovanför sätet mellan oss. Det var omöjligt att misstolka hennes avsikt. Hon log illvilligt mot mig, medveten om att jag förstod hennes poäng. Vilken obehaglig kvinna! Hon njöt i fulla drag av sina tysta trakasserier. Hennes leende betydde: Det gör mig detsamma om någon annan ser boken, så länge ni inte gör det. Det var mitt straff för att ha snokat. Och det kunde hon möjligen ha rätt i. Jag hade kanske betett mig påfluget. När Poirot och jag hade satt oss bredvid varandra längre bak i bussen sa han: ”Säg mig, Catchpool, vad var det ni såg 18

som var så intressant att ni tvingade oss andra att stå kvar i gången så länge?” ”Ingenting. Jag tog miste. Och det var inte länge – det tog några sekunder, inte mer.” ”På vilket sätt tog ni miste?” ”Såg ni boken som kvinnan läste?” ”Den vackra, arga kvinnan?” ”Ja.” ”Ja, jag såg att hon hade en bok. Hon höll mycket hårt i den.” ”Antagligen trodde hon att jag skulle slita den ifrån henne”, sa jag. ”Det var den jag ville titta närmare på … hennes bok. Den hette Midnatt i Gravesend. När jag först skymtade den var jag säker på att det stod ’Michael Gathercole’. Det måste ha berott på M och G.” ”Michael Gathercole.” Poirot lät intresserad. ”Advokaten Michael Gathercole? Det var lustigt.” Han och jag hade lärt känna Gathercole året innan under en händelserik vistelse i Clonakilty i Irländska fristaten. ”Varför skulle Michael Gathercole, som är en obemärkt jurist, ha gett namn till en bok, Catchpool?” ”Nej, precis. Och det har han inte heller. Jag såg fel. Det är ingenting att diskutera.” ”Det skulle vara mer sannolikt att Gathercole var författaren till boken och att hans namn förekom på omslaget av den anledningen”, sa Poirot. ”Gathercole har inget med det här att göra. Det är någon annan som har skrivit boken Midnatt i Gravesend.” Varför kan han inte bara släppa det? tänkte jag. ”Jag tror att jag förstår varför ni såg ett namn som inte stod där, Catchpool … och varför det var just det namnet.” 19

Jag avvaktade. ”Era tankar upptas av den olyckliga kvinnan som påstår att ni ljuger när ni säger er vara kommissarie Edward Catchpool från Scotland Yard. Hon förklarar att hon inte behöver någon hjälp, men ni tror henne inte och bereder er på fara. På elakt spel. Alors, i den del av er hjärna som arbetar i det fördolda kopplar ni dagens händelser till det som inträffade i fjol i Clonakilty, då faran var närvarande och spelet elakt.” ”Ni har säkert rätt. Hon har väl inte gått ombord än?” ”Det vet jag inte, mon ami. Jag har inte hållit uppsikt. Och nu har vi viktiga saker att tänka på.” Han tog upp ett litet, hopvikt papper ur rockfickan. ”Läs det här innan bussen börjar köra. Det är oklokt att läsa när man är i rörelse. Då blir magen upprörd.” Jag tog emot papperet och hoppades att det skulle innehålla förklaringen till vår resa till Kingfisher Hill. I stället satt jag och tittade på ett myller av ord i den minsta teckenstorlek man kunde tänka sig. ”Vad är det här?” frågade jag. ”Instruktioner? Till vad?” ”Vänd på den, Catchpool.” Jag vände på den. ”Förstår ni nu? Ja, det är instruktioner. Regler. Reglerna till ett spel som innehåller ett bräde och ett antal runda brickor med ögon – spelet Ögonstenar!” ”Ögon?” ”Ögon, Catchpool.” Poirot blinkade med sina. Det såg absurt ut och jag skulle ha skrattat om jag inte varit så uppgiven. ”Vad är det frågan om, Poirot? Varför har ni reglerna till ett sällskapsspel i fickan?” 20

”Det har jag inte.” Hans gröna ögon glittrade. ”Ni har dem i handen.” ”Ni förstår vad jag menar.” ”Jag har inte bara reglerna i min ägo. Jag har också tagit med mig själva spelet – det ligger i en ask i min resväska!” Det lät på honom som om det var en seger. ”Jag vill att ni läser igenom reglerna omedelbart eftersom ni och jag så snart som möjligt ska spela med varandra. Vi ska bli experter på Ögonstenar – verkliga entusiaster! Ni ser säkert att man ska vara minst två spelare.” ”Var snäll och förklara vad det här betyder”, sa jag. ”Jag tycker inte om sällskapsspel. Tvärtom avskyr jag dem. Och hur är just det här spelet kopplat till ert beslut att resa med mig till Kingfisher Hill? Försök inte slå i mig att det ena inte har med det andra att göra, för det tror jag inte på.” ”Ni avskyr inte Ögonstenar, Catchpool. Det är omöjligt eftersom ni aldrig har spelat det. Jag ber er: avfärda det inte utan vidare. Ögonstenar är inte som schack.” ”Liknar det sällskapsspelet där man ska köpa tomter? För det tål jag inte.” ”Ni talar om Monopol, n’est-ce pas?” ”Ja, så heter det tydligen. Ett vansinnigt slöseri med intelligenta människors tid.” ”Åh! Pourrait-il être plus parfait?” Jag hade aldrig sett Poirot bli så förtjust. ”Det är precis vad ni måste säga när vi kommer hem till la famille Devonport!” ”Vilka är familjen Devonport?” frågade jag. ”Ni måste säga det så att alla hör: ni avskyr Monopol.” ”Vad pratar ni om, Poirot? Jag är inte på humör för …”, jag hade varit på väg att säga lekar, ”… era vanliga påhitt.” 21

”Jag ägnar mig inte åt påhitt, mon ami. Var nu snäll och läs reglerna. Skjut inte upp det. Vi är snart på väg.” Med en suck började jag läsa. Eller snarare tittade jag på den minimala texten och försökte koncentrera mig, men trots mina ansträngningar förstod jag inte vad jag läste. Jag skulle just säga det till Poirot när jag hörde Alfred Bixbys upprörda röst över sorlet i bussen. ”Det här är dessvärre sista chansen, fröken”, sa han. Jag hade en plats vid gången och det hade Bixby också, så jag såg att han lutade sig framåt. Han satt på ett av sätena direkt bakom chauffören, nära dörrarna, och talade med någon utanför bussen. ”Ingen buss från Kingfisher Coach Company har någonsin avgått ens en minut efter utsatt tid och den traditionen tänker jag upprätthålla! Ni kan inte bara tänka på er själv, unga fröken! Jag har tjugonio andra passagerare att ta hänsyn till – varav en har ett litet barn med sig! Tänker ni följa med oss eller ej?” ”Det är hon”, mumlade jag när kvinnan med det oavslutade ansiktet strax därpå dök upp i gången. Hon hukade sig som om hon befarade att Bixby skulle resa sig från sin plats och ge henne en örfil, och det såg faktiskt ut som om han hade god lust att göra det. ”Stäng dörrarna”, sa han till chauffören, som lydde honom och startade motorn. Kvinnan, som visade tecken på att ha gråtit, stod orörlig längst fram i bussen. ”Var snäll och sätt er, fröken”, sa Bixby till henne. ”Det finns bara en plats kvar. Ni har inte precis något att välja på!” Han reste sig och pekade. ”Där borta … Sjunde raden.” ”Jag tror att ni kanske har rätt, Catchpool”, sa Poirot. ”La pauvre beter sig på ett sätt som börjar intressera mig. Ser ni hur intensivt hon funderar. Hon har en gåta att lösa. Innan hon gör det vet hon inte …” 22

”Vet hon inte vad då?” ”Om hon vill följa med oss eller inte. Hennes obeslutsamhet orsakar henne stor ångest.” När de övriga passagerarnas missnöjesyttringar blev allt ljudligare skyndade den olyckliga kvinnan längre in i bussen och satte sig. Några sekunder senare var vi på väg och inom kort var Bixby uppe på fötter igen. Han gick fram och tillbaka i gången för att tala med var och en av oss och beklaga att vi nästan hade tvingats uppleva en försening. Annars skulle resan otvivelaktigt bli den bekvämaste och skönaste vi kunde tänka oss. På grund av det omåttligt starka motorljudet missade jag ett eller annat ord. Bixby påtalade inte denna olyckliga omständighet – han gav ingen ursäkt eller förklaring – en tystnad som ledde mig till slutsatsen att oväsendet skulle pågå hela vägen till Kingfisher Hill. När vi hade varit på väg i högst tio minuter och Bixby nästan hade hunnit ända längst bak i bussen med sitt lilla tal hörde jag ett högt ångestskri. Det kom från en plats flera rader längre fram. Omedelbart efter tjutet visade sig kvinnan med det oavslutade ansiktet i gången igen. ”Var snäll och stanna bussen!” ropade hon till Bixby. Sedan vände hon sig om och tilltalade chauffören: ”Stanna genast bussen. Jag måste … Snälla ni, öppna dörrarna. Jag kan inte sitta kvar här.” Hon pekade på sitt säte. ”Jag … Om inte någon kan byta plats med mig måste ni släppa av mig.” Bixby skakade på huvudet. Han krökte på överläppen. ”Hör nu här, fröken”, sa han och närmade sig henne långsamt. Poirot reste sig och ställde sig i gången mellan kvinnan och Bixby. ”Monsieur, om ni tillåter mig att ingripa?” sa han och bockade sig. 23

Bixby verkade osäker, men nickade. ”Bara det inte leder till någon försening, monsieur Poirot. Det förstår ni säkert. Passagerarna har familjer som väntar på dem.” ”Bien sûr.” Poirot vände sig till kvinnan. ”Mademoiselle, ni vill alltså sitta på en annan plats?” ”Ja. Det måste jag. Det är … Det är viktigt. Annars skulle jag inte be om det.” En skarp, ljus röst som jag kände igen alltför väl sa: ”Monsieur Poirot, kan ni vara snäll och gå henne till mötes och ge henne er plats. Jag sitter mycket hellre bredvid en världsberömd detektiv än en toka. Den senaste kvarten har hon inte gjort annat än flämtat och darrat. Det är oerhört utmattande.” La pauvre mademoiselle, som Poirot kallat henne, hade alltså suttit bredvid kvinnan med den där eländiga boken! Inte konstigt att hon ville byta plats. Hon hade antagligen begått misstaget att kasta en blick på omslaget och fått en rejäl utskällning. ”Vad är det för fel på er plats?” frågade Poirot. ”Varför vill ni sitta någon annanstans?” Hon skakade våldsamt på huvudet. Sedan utbrast hon: ”Ni kommer inte att tro mig, men … jag är dödens om jag sitter kvar där. Någon kommer att döda mig!” ”Var snäll och förklara vad ni menar”, sa Poirot. ”Vem kommer att döda er?” ”Det vet jag inte!” snyftade kvinnan. ”Men jag vet att det gäller den platsen. Till höger om gången, sjunde raden framifrån. Bara den platsen och ingen annan. Så sa han. Om jag sätter mig någon annanstans kommer jag inte att råka ut för något. Snälla ni, kan vi byta plats med varandra?” ”Vem sa detta till er?” 24

”Mannen! En man. Jag … Jag hade aldrig träffat honom tidigare.” ”Och om ni sitter på just den platsen, vad sa mannen skulle hända då?” frågade Poirot. ”Det sa jag ju precis!” tjöt kvinnan. ”Han sa att jag skulle bli mördad! ’Sanna mina ord’, sa han. ’Ta min varning på allvar, annars lämnar ni inte bussen levande.’”