FÖRFATTARENS ANMÄRKNING
F
ånga och döda bygger på två års rapportering. Den baserar sig på över tvåhundra intervjuer med olika källor, liksom hundratals sidor med avtal, mejl och dokument samt dussintals timmar ljudinspelningar. Den har också varit föremål för samma rigorösa faktakontroll som de artiklar i tidskriften The New Yorker som den bygger på. All dialog i den här boken är hämtad direkt från samtida redogörelser och inspelningar. Eftersom den här berättelsen handlar om övervakning, hände det ofta att tredje part bevittnade eller i hemlighet spelade in samtal och att jag ibland lyckades skaffa mig åtkomst till dessa vittnesmål och inspelningar. Jag följde rådande etiska och juridiska normer när jag genomförde mina egna inspelningar. De flesta av källorna som du kommer att möta på de här sidorna har gett mig tillstånd att använda deras riktiga namn. En del har dock varit oförmögna att göra så av rädsla för juridiska repressalier eller på grund av hot mot deras fysiska säkerhet. I de fallen har samma kodnamn som användes för källorna under den journalistiska rapporteringen i andra medier använts också här. Inför utgivningen av den amerikanska originalutgåvan, med titeln Catch and Kill, kontaktade jag alla nyckelpersoner i boken och erbjöd dem 11
inlaga_FINAL.indd 11
2020-02-03 16:32
fånga och döda möjlighet att bemöta anklagelserna som framförs mot dem. Om de gick med på att samtala med mig, återspeglar deras berättelser vad de svarade. Om de avböjde att medverka, har jag gjort en ansträngning i god tro att inkludera befintliga offentliga uttalanden från dem. När det gäller de skriftliga källor som citeras i boken har den ursprungliga ordalydelsen, inklusive stavfel och redigeringsfel, bibehållits. Fånga och döda utspelar sig mellan slutet av 2016 och början av 2019. Boken innehåller beskrivningar av sexuellt våld som en del läsare kan komma att finna stötande, upprörande eller traumatiska.
12
inlaga_FINAL.indd 12
2020-02-03 16:32
inlaga_FINAL.indd 13
2020-02-03 16:32
inlaga_FINAL.indd 14
2020-02-03 16:32
D
e två männen satt i ett hörn på Nargis Cafe, en rysk-uzbekisk restaurang i Sheepshead Bay i New York-stadsdelen Brooklyn. Det var sent på året 2016 och kallt ute. Stället var utsmyckat med små prydnadsföremål – tchotchkes – från stäpperna och keramiska avbildningar av livet på landet: farmödrar och mormödrar i hucklen och bönder tillsammans med sina får. En av de två männen var ryss och den andra var från Ukraina. Men det här var en distinktion som inte gjorde någon större skillnad. Båda var barn av den sönderfallande Sovjetunionen. De såg ut att vara i mitten av trettioårsåldern. Roman Chajkin, ryssen, var kort och smal och flintskallig, med en grälsjukt rynkad näsa och mörka ögon. Allting annat hos honom var blekt: ögonbrynen fanns knappt där, den skalliga hjässan var blank och glansig. Han kom ursprungligen från staden Kislovodsk, vars namn ordagrant betyder ”sura vatten”. Hans ögon flackade runt i rummet, ständigt på vakt. Igor Ostrovskij, ukrainaren, var längre och lite knubbigare. Han hade lockigt hår som blev ostyrigt när han lät det växa fritt. Han och hans familj hade flytt till USA i början av 1990-talet. Precis som Chajkin var han ständigt på jakt efter ett påhugg. Han var också nyfiken och lade gärna näsan i blöt. När han gick på high school misstänkte han att flera av hans klasskamrater sålde stulen kreditkortsinformation, han rotade i saken tills han kunde bevisa det och hjälpte sedan polisen att sätta stopp för bedrägerierna. Chajkin och Ostrovskij talade engelska med slavisk brytning, interfolierad med uttryck från hemlandet. ”Krasavtjik!” brukade Chajkin säga, ett ord hämtat från det ryska ordet för ”snygg”, som dock i praktiken fungerade som beröm för en talang eller ett väl utfört arbete (som i ”snyggt jobbat!”). Båda männen var verksamma 15
inlaga_FINAL.indd 15
2020-02-03 16:32
Prolog inom undanflykts- och övervakningsbranschen. När Ostrovskij hade funnit sig vara mellan privatdetektivuppdrag år 2001, hade han googlat ”ryska privatdetektiver” och mejlat Chajkin på vinst och förlust och bett om uppdrag. Chajkin hade gillat Ostrovskijs ”chutzpah” och börjat anlita honom för olika övervakningsuppdrag. Sedan hade de hamnat i gräl om Chajkins arbetsmetoder och glidit ifrån varandra. När tallrikarna med kebabspett anlände förklarade Chajkin hur mycket han hade tänjt på gränserna sedan de senast hade arbetat ihop. En ny och ljusskygg kund hade kommit in i bilden, ett företag vars namn han inte ville nämna eftersom det använde honom som underleverantör. Han hade stora saker på gång. ”Jag håller på med en del riktigt häftiga grejor”, sade han. ”Riktigt skumma saker.” Han hade också lagt sig till med en del nya arbetsmetoder. Han kunde numera lägga vantarna på bankkontoutdrag och icke- auktoriserade kreditupplysningar. Han hade hittat sätt att ta reda på en telefons geotaggningsdata för att kunna spåra intet ont anande mål. Han beskrev hur mycket telefontrixandet kostade: några tusen dollar för det vanligaste tillvägagångssättet, med billigare alternativ när det gällde lättlurade satar och dyrare när det handlade om dem som visade sig vara mer undflyende och svårfångade. Chajkin sade att han redan hade använt sig av den här taktiken med framgång, i ett fall där en person hade anlitat honom för att spåra upp en familjemedlem. Ostrovskij tyckte det lät som om Chajkin mest snackade skit. Men Ostrovskij behövde uppdraget. Och Chajkin, visade det sig, behövde fler par händer för att vara sin nya mystiska kund till lags. Innan de skildes åt, frågade Ostrovskij återigen om telefonspårningen. ”Är inte det olagligt?” undrade han. ”Eh …”, svarade Chajkin. På en närbelägen, kakelklädd vägg, hängde ett blåvitt ”onda ögat” i ett snöre och iakttog dem. 16
inlaga_FINAL.indd 16
2020-02-03 16:32
inlaga_FINAL.indd 17
2020-02-03 16:32
inlaga_FINAL.indd 18
2020-02-03 16:32
KAPITEL 1:
BANDET
V
ad menar du med att inslaget inte kommer att sändas imorgon?” Mina ord flöt ut och blev hängande över den tomma nyhetsredaktionen på fjärde våningen på Rockefeller Plaza 30, inuti Comcast Building, som tidigare hade varit GE Building, som i sin tur ännu tidigare hade varit RCA Building. I andra änden av linjen pratade Rich McHugh, min producent på NBC News, över ljuden av något som lät som bombningen av Dresden men som i själva verket utgjorde det normala ljudlandskapet i ett hushåll som inkluderade två uppsättningar små tvillingar. ”De ringde alldeles nyss, de är … nej, Izzy, du måste dela med dig – Jackie, var snäll och bit inte din syster – pappa pratar i telefon …” ”Men det är den starkaste berättelsen i hela serien”, insisterade jag. ”Kanske inte den som är bäst teve, men den bästa underliggande berättelsen …” ”De säger att vi måste flytta den, det är fakakt”, sade han och missade den sista stavelsen. (McHugh hade för vana att försöka sig på jiddischord, men det slutade aldrig väl.) Att sända en serie på varandra följande inslag med undersökande journalistik som den som McHugh och jag var i färd med att sjösätta krävde en särskild sorts koreografi. Inslagen var långa och krävde flera dagars arbete i tevekanalens klipprum. Att byta datum på ett av inslagen skulle få stora följdverkningar. ”Flytta det till när?” frågade jag. 19
inlaga_FINAL.indd 19
2020-02-03 16:32
fånga och döda I andra änden av ledningen hördes en dämpad krasch och flera på varandra följande skrattattacker. ”Jag får lov att ringa tillbaka till dig”, sade McHugh. McHugh var veteran inom tevebranschen och hade arbetat för Fox och MSNBC och, under större delen av ett decennium, för teveprogrammet Good Morning America. Han var stormagad, rödhårig, ofta rödflammig i ansiktet och hade en förkärlek för flanellskjortor. Han hade en öppenhjärtig och lakonisk kvalitet som ofta skar rätt igenom den interna företagsbyråkratin. ”Han ser ut som en jordbrukare”, hade chefen för grävredaktionen sagt när han parade ihop oss förra året. ”Och han låter som en bonde när han pratar. Ni två har inte mycket gemensamt.” ”Varför para ihop oss i samma arbetsgrupp då?” frågade jag. ”Ni kommer att vara bra för varandra”, svarade han med en axelryckning. McHugh hade verkat skeptisk. Jag är inte särskilt förtjust i att prata om min familjebakgrund, men de flesta människor känner till den ändå: min mamma, Mia Farrow, var skådespelerska; min pappa, Woody Allen, regissör. Min barndom smetades ut över tabloidernas löpsedlar och förstasidor när Woody Allen anklagades för sexuella övergrepp på min då sjuåriga storasyster, Dylan, och inledde ett sexuellt förhållande med en annan av mina systrar, Soon-Yi, som han senare också gifte sig med. Det hade förekommit lite skriverier när jag började på college som ovanligt ung, och sedan när jag som nyanställd statstjänsteman inom Utrikesdepartementet stationerades i Afghanistan och Pakistan. År 2003 hade jag tecknat ett fyra år långt kontrakt med NBC Universal för att vara programledare för ett förmiddagsprogram i deras nyhetskanal MSNBC under det första året. Jag drömde om att göra programmet seriöst och faktadrivet och var när året gick mot sitt slut stolt över hur jag hade använt den föga prestigefyllda sändningstiden åt att sända förinspelade inslag med granskande journalistik. Programmet fick en del dåliga 20
inlaga_FINAL.indd 20
2020-02-03 16:32
Bandet
recensioner i början och god kritik i slutet och hade få tittare från början till slut. Nedläggningen gick närmast obemärkt förbi; flera år efteråt kom fortfarande klämkäcka bekanta fram på fester och berättade för mig hur mycket de älskade programmet och att de fortfarande brukade titta på det varje dag. Jag förflyttades till huvudkanalen för att arbeta som undersökande korrespondent. Så vitt Rich McHugh anbelangade, var jag en ung lättviktare med ett berömt namn, på jakt efter något att göra eftersom mitt kontrakt hade överlevt mitt nedlagda teveprogram. Det är här jag borde säga att skepsisen var ömsesidig, men jag ville bara att alla skulle gilla mig. Att arbeta tillsammans med en producent ute på fältet innebar att vi tillbringade mycket tid ihop ombord på flygplan och i hyrbilar. Under våra första gemensamma uppdrag gäspade tystnaden mellan oss medan skyddsräcket vid motorvägen flimrade förbi, eller så fyllde jag ut tystnaden genom att prata alldeles för mycket, avbruten av en och annan grymtning från McHughs sida. Men vår udda lilla arbetsgrupp gav snart upphov inte bara till starka, journalistiskt granskande inslag till mitt program Today och kanalens Nightly News, utan också till en motvillig ömsesidig respekt. McHugh var smartare än de flesta som jag mött inom nyhetsbranschen och en skicklig manusredaktör. Och vi älskade båda en riktigt tung story. Efter samtalet med McHugh, slängde jag ett ögonkast på text teverubrikerna på en av nyhetsredaktionens teveapparater, och skickade sedan ett sms till honom: ”Är de rädda för sexuella övergrepp?” Inslaget som vi hade blivit ombedda att senarelägga handlade nämligen om hur olika amerikanska college hade slarvat med att utreda sexuella övergrepp på sina campus. Vi hade intervjuat både offer och utpekade förövare, som emellanåt grät, och ibland medverkade med dolda ansikten. Det var det slags inslag som, om det sändes som planerat klockan åtta på kvällen, skulle kräva att 21
inlaga_FINAL.indd 21
2020-02-03 16:32
fånga och döda Matt Lauer rynkade ögonbrynen, uttryckte sin uppriktiga oro och medkänsla, innan han övergick till ett inslag om kändisars hudvård. McHugh svarade snabbt: ”Ja. Rädda för allt med Trump och sedan sexuella övergrepp.”
Det var en söndagskväll i början av oktober 2016. Den föregående fredagen hade Washington Post publicerat en artikel med den blygsamma rubriken: ”Trump fångad på band med extremt oanständigt prat om kvinnor 2005”. Det fanns en video som publicerades samtidigt med artikeln, och som var av det slag man brukar benämna ”not safe for work”. I en monolog som fångats på band av kändis nyhetsprogrammet Access Hollywood, höll Donald Trump låda om att ta kvinnor ”på fittan”. ”Jag försökte knulla med henne. Hon var gift”, hade han sagt. ”Nu har hon stora fejktuttar och allt.” Trumps samtalspartner hade varit Billy Bush, programledare för Access Hollywood. Bush var en småväxt man med snygg frisyr. Man kunde placera honom framför nästan vilken kändis som helst och han producerade en stadig ström av snabbt glömt men emellanåt ganska märkligt röda-mattan-tjatter: ”Hur känner du för din rumpa?” frågade han en gång Jennifer Lopez. Och när hon, märkbart obekväm över frågan, svarade: ”Driver du med mig? Frågade du mig verkligen om min rumpa nyss?”, sa han bara glatt: ”Ja, det gjorde jag.” Och medan Trump beskrev hur han utnyttjade kvinnor, kvittrade och smilade Bush således sitt samtycke: ”Ja! Donald har hela inne!” Access Hollywood ägdes av NBC Universal. Efter att Washington Post hade släppt sitt avslöjande den där fredagen skyndade sig NBC:s plattformar och kanaler att trumma ut sin version. När Access Holly wood sände inslaget klippte man bort några av Bushs mer pikanta 22
inlaga_FINAL.indd 22
2020-02-03 16:32
Bandet
anmärkningar. En del kritiker undrade när NBC:s ledning hade fått kännedom om inspelningen och om de medvetet hade hållit på den. Läckta redogörelser beskrev olika tidsmässiga förlopp. I ”bakgrundssamtal” med reportrar hävdade några av NBC:s chefer att avslöjandet helt enkelt inte hade varit färdigt att sändas, att det hade krävts ytterligare juridisk granskning. (Om ett av de här samtalen, konstaterade en Washington Post-skribent syrligt: ”Chefen ifråga var fullständigt omedveten om vilka eventuella specifika juridiska frågeställningar som kunde uppstå genom att sända en elva år gammal inspelning med en presidentkandidat som helt uppenbart var medveten om att han filmades till ett teveprogram som skulle sändas.”) Två av NBC Universals jurister, Kim Harris och Susan Weiner, hade granskat inspelningen och gett klartecken till att den kunde sändas, men NBC hade tvekat, och därmed gått miste om ett av de viktigaste avslöjandena i en valrörelse under en generation. Det fanns ett annat problem också: programmet Today hade precis anlitat Billy Bush som en av sina programledare. Mindre än två månader tidigare hade man sänt ett ”Lär känna Billy”-inslag, komplett med ett filmat inslag där man fick se honom vaxa brösthåret i rutan. McHugh och jag hade ägnat flera veckor åt att redigera serien och se till att den var juridiskt vattentät. Men problemet blev tydligt så fort jag började göra reklam för serien i sociala medier: ”Kom för att se #BillyBushs ursäkt, stanna kvar och se #RonanFarrow förklara för honom varför en ursäkt är av nöden”, twittrade en tittare. ”Så klart de flyttade på inslaget om sexuella övergrepp”, messade jag till McHugh en timme senare. ”Billy Bush måste be om ursäkt för fittatafsningssnacket på spottloskeavstånd från vår sändningstid.” Billy Bush bad inte om ursäkt den dagen. När jag väntade i kulisserna till Studio 1A följande morgon och gick igenom mitt manus, tillkännagav Savannah Guthrie: ”I väntan på att frågan utreds har NBC News beslutat sig för att entlediga Billy Bush som programle23
inlaga_FINAL.indd 23
2020-02-03 16:32
fånga och döda dare för Todays tredje timme, med anledning av hans roll i samtalet med Donald Trump.” Och sedan fortsatte programmet med mera matlagning och mera burkskratt – och med mitt inslag om missbruket av narkotikaklassade ADHD-läkemedel bland collegestudenter, som skyndats på för att ersätta inslaget om sexuella övergrepp.
Under åren närmast före offentliggörandet av inspelningen från Access Hollywood, hade anklagelser om sexuella övergrepp åter börjat dyka upp mot komikern Bill Cosby. I juli 2016 hade tidigare Fox News-profilen Gretchen Carlson lämnat in en stämning mot kanalens högste chef, Roger Ailes, för sexuella trakasserier. Strax efter det att inspelningen släppts, ordnade kvinnor i minst 15 olika städer demonstrationer i form av sit-ins och protestmarscher utanför Trump-ägda byggnader. Kvinnorna skanderade slagord om frigörelse och jämlikhet, bar skyltar med bilder som tog tillbaka ordet ”pussy”; katter, som fräste och krökte rygg, prydda med texten ”pussy grabs back”. Fyra kvinnor lät publicera påståenden om att Trump hade tafsat på dem eller kysst dem utan medgivande, i stort sett enligt samma mönster som han hade beskrivit för Billy Bush. Trumps kampanjorganisation avfärdade dem som lögnerskor. En hashtag, som spreds av kommentatorn Liz Plank, torgförde förklaringar om varför kvinnor inte anmäler (#WomenDontReport). ”En (kvinnlig) åklagare sade att eftersom jag hade gjort en sexscen i en film så skulle jag aldrig kunna vinna mot en filmstudiochef”, twittrade skådespelerskan Rose McGowan. ”Eftersom det har varit en offentlig hemlighet i Hollywood/medierna & de har skambelagt mig samtidigt som de har hyllat min våldtäktsman”, tillade hon. ”Det är dags för lite jäkla rättvisa i det här landet.”
24
inlaga_FINAL.indd 24
2020-02-03 16:32