FÖRSPEL
D E T Ä R I N G E N vanlig jävla 30-åring som tidigt på kvällen,
under senhösten år 2000, inväntar sina gästers ankomst i den anrika restaurangen Ulla Winbladhs festvåning på Djurgården i Stockholm, uppklädd till tänderna i en svindyr trasa (som ser lite billig ut, i ordets absolut bästa bemärkelse) i svart och blod rött från Dolce & Gabbana och stilettklackar från Jimmy Choo, för att fira sin jämna födelsedag – den som utgör det officiella vuxenblivandet. Det är jag, Dominika, som ska firas och jag är allt annat än vanlig. Om man vill och vågar, och det gör jag, skulle man kunna säga att jag är en alldeles extraordinär ung kvinna med utomordentlig koll på läget. Från jämnåriga vänner har jag hört talas om trettioårskrisen. De ältar, bävar och bannar sig själva för att inte ha kommit dit de vill i livet eller hunnit göra sådant som de drömt om innan vuxenbilan, i egenskap av den fruktade trettioårsdagen, obevekligt och i hög hastighet träffar dem. Visst, jag har förståelse för hur de känner, men jag delar inte upplevelsen. Samtidigt som jag fortfarande känner mig odödlig är jag på det stora hela mycket nöjd med mig själv och livet, allt det jag hunnit med och åstadkommit. I ett rasande tempo. Jag fattar allt, kan allt, har allt jag vill ha och har bockat av samtliga punkter på min saker-attgöra-innan-man-fyller-30-lista. Här är ett axplock:
inlaga_TILLTRYCK.indd 5
2020-08-26 11:59
DOMINIKA PECZYNSKI
6
• • • •
Varit popstjärna – check Jobbat som programledare – check Gjort internationell karriär inom kändiseri – check Sadlat om till framgångsrik företagare – check
Inte så illa pinkat för en fattig polsk invandrarflicka från miljonprogrammen. Inför aftonens festligheter pågår mycket intensiva förberedelser i Winbladhs flotta festvåning. Det är alltid en fröjd att se på när proffs jobbar, när man kan vara helt trygg i att slutresultatet blir perfekt. Jag har provätit trerättersmenyn som ska serveras under kvällen, valt viner med omsorg, eller åtminstone efter pris eftersom jag fortfarande inte lärt mig att tycka om vin utan föredrar sötsliskiga drinkar. Det kan ju aldrig bli fel med det dyraste, tänker jag. Men kanske överdrev jag en smula med blomsterdekorationerna? Var det verkligen nödvändigt att välja så överdådiga bordsarrangemang? Kommer någon bry sig egentligen? Men borden blir så vackra och inbjudande när allt väl är på plats och stearinljusen i silverkandelabrarna tänds – för floristen har gjort ett fantastiskt jobb – och jag har ju faktiskt råd. Och man fyller bara 30 en gång, då får det fan kosta. Fast det här med öppen bar kanske var lite att ta i? Det kan ju dra iväg och jag har gott om vänner och bekanta som är väldigt törstiga och aldrig vill gå hem. Jaja, det löser sig. Jag har koll på läget. Om bara allt går vägen med mitt bolag Lovesearch så är jag snart stenrik också. Det är inte bara i yrkeslivet som det går bra för mig. Jag kan även meddela att jag har allt på det torra inom det privata, trots viss turbulens. Det är svårt att tro det när man ser mig, eftersom gravidkilona helt och utan minsta ansträngning runnit av mig, men faktum är att jag nyligen blivit mamma. Den lilla bebis-
inlaga_TILLTRYCK.indd 6
2020-08-26 11:59
J AG G Ö R S O M J AG V I L L
7
flickan Hannah, som bara är några månader gammal, är inte med på festen utan ligger hemma i etagevåningen på Östermalm och sover, i sällskap av en barnflicka, eftersom även hennes pappa Claes, alltså min pojkvän och sambo, är med mig på festen. Så ja. Check, check, check, check. Jag lever under ordnade, äktenskapslika former med en helt objektivt skitsnygg karl och medan han och jag, i väntan på gästernas ankomst, skålar med varandra i Laurent-Perrier grattar jag tyst mig själv för detta utmärkta val av far till min dotter. Med sina isblå ögon, perfekt diminutiva skandinaviska näsa, sin vita, jämna tandrad, blonda kalufs (som dessvärre inte matchar den kroppsliga ryamattan) och ytterst välfungerande hjärna utgör Claes ett avelsmaterial av sällsynt hög kvalitet. Fattig är han inte heller, om man så säger, och det är så klart ingen nackdel. Man får ju inte vara dum, brukar min bästa väninna, adopterade storasyster och heliga modersfigur Camilla Thulin säga, och hon har rätt. Äktenskapet tror jag inte på, så den punkten finns inte på min checklista. Tvärtom har jag svurit dyrt och heligt inför alla och envar att jag aldrig ska gifta mig för att det är så töntigt. ( Ja, jag vet. Skjut mig.) Jag föraktar både äktenskapet och själva bröllops ceremonin som jag, ung och radikal, uppfattar som en förljugen, småborgerlig charad där en vuxen kvinna klär ut sig till oskuld/ prinsessa (skjut igen) och därefter förväntas byta efternamn – från sin pappas till sin makes. Jag avskyr bröllop och skyr dem som pesten, även när nära vänner gifter sig hittar jag på ursäkter för att slippa gå, och jag vill definitivt inte ha ett eget, aldrig någonsin. Egentligen, när man tänker efter, vilket jag inte alls gör när klockslaget då gästerna ska anlända bara är några minuter bort och all febril aktivitet från personalens sida upphört och ett lugn infunnit sig, är det rätt pinsamt med påkostade födelsedagsfester som man anordnar för att fira sig själv också. Narcissistiskt på ett inte så coolt sätt eftersom narcissistiskt beteende, för att uppfat-
inlaga_TILLTRYCK.indd 7
2020-08-26 11:59
8
DOMINIKA PECZYNSKI
tas som charmigt och intressant, bör ske på andras och inte eget initiativ. Eventuellt har jag vid något tillfälle lovat att jag aldrig ska ha ett stort kalas i min egen ära. Ändå står jag här nu, utan att skämmas. Gästerna är på väg. Tal ska hållas, skålar utbringas och jag ska besjungas av det enda skälet att jag inte dött än. Och sedan ska jag pröjsa en massa pengar och ingen i hela världen bryr sig ett endaste dugg. Men just nu – när de första gästerna anländer – är min egen fulländning det enda jag kan förnimma, utan att formulera orden. Ung och osårbar men ändå oändligt vis och erfaren, långt bortom mina år. Snygg och sexig och vet hur man använder det. Vild, vacker och självständig. Stark som fan och mycket klipskare än du. Fast du fattar ju en sak som jag inte begriper (eller jo, nu så många år senare gör jag det men jag gjorde det inte där och då). Du förstår att jag drabbats av det farligaste av allt – svårartad hybris. Hybris är en gammal bekant till mig som ibland kommer på besök och som aldrig ger sig av förrän den sabbat allt. Dominika 30 år vet att högmod går före fall. Hon har läst om Ikaros och Narcissus och ödets grymma gudinna Fortuna som man gör klokt i att vara ödmjuk inför om man vill slippa hennes vrede – men hon har inte tagit in budskapet. Dominika 30 år, som tror att hon har avkodat hela tillvaron, har inte en susning om vilka förgörande krafter hon satt igång. Hon står där under det välvda taket i Nils Emils matsal i sitt lilla haute couture-nummer, drar snuskiga skämt, skrattar högt och dricker skumpa. Naivt och oreflekterat tvärsäker på att allt är för evigt och att universum vill henne väl för att hon är så särskilt märkvärdig. Utanför, i oktobermörkret, har ett oväder brutit ut. Inte som ett omen utan för att det brukar vara dåligt väder i Sverige den tiden på hösten. Men ändå. Dominika har inte alltid haft det så lätt, inte som nu när allt verkar gå hennes väg. Självklart har hon upplevt sin beskärda del av misär och misslyckanden. Vägen hit har inte varit fri från
inlaga_TILLTRYCK.indd 8
2020-08-26 11:59
J AG G Ö R S O M J AG V I L L
9
hinder och den har varit allt annat än rak och behaglig. Många gånger har hon velat ge upp, lägga sig under sängen i fosterställning och låtsas som att varken hon eller världen existerar. Men hur nära stupet, den totala undergången, hon än befunnit sig, hur kompakt mörkret än varit runt henne så har hon alltid funnit en lösning. Eller så har hon haft tur. Misshandel, svek, otrygghet, hopplöshet, fattigdom och förnedring. Inget av detta har hon blivit besparad från, i själva verket har hon fått det i större skopor än de flesta andra hon har att jämföra med. Men vetskapen om att allt kan gå åt helvete och att katastrofen infinner sig med jämna och ojämna mellanrum får henne ändå inte att se på sin nuvarande situation med ödmjukhet. Nej, hon är så övertygad om att hon redan betalat sina livsskulder, att inget ont längre kan drabba henne. Hon har med hjälp av oanade förmågor alltid ordnat upp det för sig. Hon vet att hon alltid kommer landa på fötterna. »Är det öppen bar?« undrar Claes, knappt märkbart bekymrad, när han noterar att några av de festgladare gästerna parkerat sig vid bardisken med sina giriga fingrar runt cocktailglasen, innan middagen serveras. »Har du råd med det?« Dominika 30 år tycker att Claes är lite jobbig och lägger sig i allting. Inte har hon flyttat (flytt) hemifrån som femtonåring, rest överallt, och alltid varit sin egen chef för att någon (en jävla karl) ska bestämma över henne och ha synpunkter på hennes göranden. »Ja, det har jag. Och jag betalar själv.« Säger hon. Hon tänker: Håll käften, gubbjävel. Jag gör som jag vill. Dominika, jag alltså, bor med Claes i hans Östermalmsvåning tillsammans med vår nyfödda dotter men jag har också en egen lägenhet, en bostadsrätt på Södermalm. Den står tom, outhyrd. Man vet ju aldrig.
inlaga_TILLTRYCK.indd 9
2020-08-26 11:59
10
DOMINIKA PECZYNSKI
Sedan bebisen föddes har det blivit plågsamt uppenbart för oss båda, på ett sätt som bara kunde anas innan en tredje människa kom in i vår tillvaro, att vi inte kan leva tillsammans. Vi funkar inte, vi har uppenbara problem med att synka våra livsstilar. Vi älskar vår bebis men det är det enda vi tycks ha gemensamt. Det är så mycket Claes vill som jag inte vill. Jag vill inte amma, jag vill inte vara mammaledig. Jag flyr till kontoret med Hannah i barnvagnen när hon är två veckor gammal och börjar jobba heltid. Claes vill flytta till hus och varje söndag åker vi på visningar. »Aldrig att jag bor i någon jävla villaförort«, skriker jag till slut och vägrar följa med på en enda visning till. Men nu är det fest och ingen vill tänka på jobbiga saker, eller på framtiden. Claes håller ett plikttroget tal. Kort och inte så hjärtligt. Hans irritation är tydlig för alla. Unni Drougge talar också, hon berättar om när hon och jag, några år tidigare, beslutat oss för att leva i celibat ett år och i samband med det döpt om oss till Nunni och Dominucka. Alexander Bard skrattar så han kiknar när Unni fortsätter att berätta att när vi sedan bestämt oss för att åter träda ner i könets mörker bytte namn igen – den gången till Knunni och Domifitta. Jag skrattar så tårarna rinner. Alla i bandet är där – Jean-Pierre, Alexander Bard, Camilla Henemark och Camilla Thulin, som är vår kostymkreatör och hjärnan bakom Army of Lovers alla knasiga och glamourösa scenkläder. Jean-Pierre försvinner plötsligt från bordet och syns sedan inte till på ganska länge. Snart noterar vi att maken till en av mina väninnor också är borta. Jag gestikulerar till Thulinskan att hon och jag ska gå och knacka på toalettdörren för att se om de är där tillsammans. »Hoho, vad gör ni där inne?« tjoar vi. »Ingenting alls«, svarar Jean-Pierre. »Jag bara visar honom mina puderdosor.« Frun till han på toaletten, som inte är Jean-Pierre, blir till
inlaga_TILLTRYCK.indd 10
2020-08-26 11:59
J AG G Ö R S O M J AG V I L L
11
slut också lite fundersam och kräver att de ska öppna dörren. Stämningen hinner aldrig bli dålig förrän de kommer ut och alla verkar vilja köpa förklaringen, alltså att kosmetika förevisats, och ingenting annat. Jag smyger förbi presentbordet på vägen tillbaka. Ser bra ut! Välfyllt. Ska bli spännande att slita upp alla paket sedan. Camilla Henemark gav mig sin present oinslagen. Det var en mössa som hon virkat själv. Oh, well. Allt kan inte vara pärlor och diamanter. Apropå presenter är jag lite sur på Claes. Han har haft fräckheten att ge mig en friluftsjacka i 30-årspresent. En friluftsjacka! När ska jag använda den och varför skulle jag vilja ha en? Jag är ju aldrig ute. Han är också där, han som är ordförande i mitt nystartade bolag Lovesearch, Sveriges första matchmakingsajt, tillsammans med sin hustru som han njuter av att behandla illa när andra ser. Det borde ha varit ett varningstecken redan då men han är så karismatisk, har sådan pondus och utstrålar beslutsamhet och kraft. Alla it-bolag vill ha honom som styrelseordförande, inte bara vi. Stor karl. Både tjock och lång. Han märks i rummet, så att säga. »Skål och grattis, Dominika«, bräker han fram på skånska och klappar mig förtroendeingivande på axeln. »Det här kommer gå hur bra som helst!« Jag vet! Jag minglar vidare, dansar, skålar, kindpussas. Det är en illuster skara som samlats – kändisar, tv-folk, bankirer, programmerare och advokater. Stolt tittar jag ut över det lilla universum som är mitt. Alla som kommit hit bara för min skull. Eller för att det är fri bar, vem vet. Kvällen rusar förbi och till och med eftersläntrarna börjar så småningom bege sig hemåt. Alla är redigt berusade, även jag. Precis innan vi ska åka hem, Claes och jag, sitter jag och vilar på den
inlaga_TILLTRYCK.indd 11
2020-08-26 11:59
12
DOMINIKA PECZYNSKI
tronliknande stol som än idag står strax innanför dörren till Ulla Winbladh. Fötterna värker men jag är lycklig. Vi behöver komma hem, det är inte många timmar kvar tills Hannah vaknar. Claes ringer taxi. »Vilken lyckad kväll«, gäspar jag fram i baksätet på bilen som ska köra oss den korta biten från Djurgården till Cardellgatan. Det regnar utanför och Claes stirrar ut i mörkret genom rutan utan att svara. »Tycker du inte? Det tycker jag! Fantastisk! Och så många paket.« Men Claes har bytt fokus, kanske tänker han på den tidiga revelj som väntar oss inom kort. »Det enda du tänker på är fester och presenter.« »Men det är ju inte sant, jag tänker på massa olika saker.« »Whatever.« Det blev det sista ordet Claes sa till mig den kvällen.
inlaga_TILLTRYCK.indd 12
2020-08-26 11:59
1.
JAG FÖDDES I Warszawa i september 1970 som första barn in
i en, med tidens och platsens mått mätt, välmående och stabil familj. Inte rik, men etablerad. Mina föräldrar, som hade väntat länge med att skaffa barn och som båda passerat trettiostrecket med råge innan jag kom till världen, hade bra utbildningar och framgångsrika karriärer, som visserligen inte gav särskilt mycket pengar eftersom pengar i största allmänhet var en bristvara i det då fattiga, kommunistiska Polen, men fullt tillräckligt för att leva ett tryggt och vålmående medelklassliv med allt vad det innebär. Mamma var matematiker och pappa civilingenjörer och båda hade nyligen bytt bana och blivit pionjärer inom systemutveckling. Familjen bodde i en sekelskifteslägenhet i innerstaden som min pappa ärvt efter sin far, som dödats redan under andra världskrigets allra första dagar när Tyskland invaderade Polen, och vi undgick på så sätt den enorma bostadsbrist och trångboddhet som rådde vid den tiden, framför allt i storstäderna. Mycket tack vare det extra utrymmet kunde mina föräldrar anlita en barnflicka, som förutom ett arbete även behövde någonstans att bo, och som således flyttade in i vår lägenhet så att min mamma kunde börja arbeta efter en tre månader lång föräldraledighet. Jasia, som den unga kvinnan hette, hade inte bara till uppgift att ta hand om mig på dagarna utan också att stå i de timslånga köerna till matbuti-
inlaga_TILLTRYCK.indd 13
2020-08-26 11:59
14
DOMINIKA PECZYNSKI
kerna som alla som bodde i Polen vid den tiden är bekanta med. Med mig i släptåg och matkupongerna hårt i näven, till en början i barnvagnen och allteftersom jag blev större till fots, gick hon varje dag tidigt på morgonen ut för att köa för bröd, ägg, kyckling, grönsaker, mejeriprodukter och kött. De olika matvarorna fanns att köpa på skilda ställen. Koncept som en modern matbutik där alla varor finns på ett och samma ställe existerade inte, så varje dag innebar flera köer på olika platser i huvudstaden, i vått och torrt. Jasia, som jag älskade djupt och som flyttat till Warszawa från den polska landsbygden i hopp om ett bättre liv, lagade sedan mat till oss varje kväll på knappa resurser och när det idag vattnas i munnen på mig vid tanken på delikat polsk husmanskost så är det hennes rätter jag tänker på. Som varandes enda barnet till mina föräldrar, som nu närmade sig 40, och enda barnbarnet till min mormor och morfar, fick jag mycket uppmärksamhet som liten flicka, även efter att Jasia slutat hos oss och jag börjat på dagis. Ingenting fattades mig under min tidiga barndom och jag betraktades av min familj, särskilt av den decimerade judiska delen, som ett underverk, ett bevis på att livet kunde segra. Under min till synes trygga och relativt händelselösa barndom märkte jag ingenting av diktaturen som präglade samhället jag levde i. Jag var skyddad från såväl umbäranden som information. På vintrarna åkte vi skidor i den polska skidorten Zakopane och varje sommar reste vi på badsemester. Eftersom utreseförbud utanför Östblocket rådde bilade vi till badorter i Jugoslavien, som det hette då, och i Bulgarien. »Barnet måste få sol på sig«, brukade mormor Sabina Wolberg säga. »Tänk på D-vitaminet! Och se till att barnet får C-vitamin också«, tjatade hon på mamma som pressade apelsiner till mig. Om de fanns att få tag i. Vilket verkligen inte var varje dag. »Och järn! Det finns i kycklinglever.« Pappa
inlaga_TILLTRYCK.indd 14
2020-08-26 11:59