SIGNE
och spรถket
Maria Burman Jenny Ohlsjรถ
Den här boken tillhÜr
Signe och spöket Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Maria Burman © Illustrationer: Jenny Ohlsjö Första upplagan Tryckt i Riga 2020 ISBN: 978-91-89055-94-0
SvanenmärktSwan trycksak, 3041 0971 Nordic Ecolabel, printed matter
SIGNE
och spรถket Maria Burman Jenny Ohlsjรถ
Signe älskar djur. Mest av alla älskar hon sin vita kanin Otto. Otto tycker om morötter och torkad frukt. Det är godis för honom. Han har en egen burk som det står KANINGODIS på. Signe får inte ge honom för mycket godis men det gör hon ändå. Torkade bananer är Ottos favorit. Signe kan liksom inte låta bli att mata honom med godiset. – Undrar varför Otto är tjock, säger mamma. SÅ mycket pellets äter han inte. – Det kanske är spöket som matar Otto, säger Signe.
Signe har inte bara en kanin. Hon har akvariefiskar och ett spöke också. Men spöket vill hon inte ha för spöken är läskiga.
Spöket kommer nästan varje natt. Den här natten också. Signe gömmer sig under täcket. Men hon kan inte låta bli att kika.
Hon lyfter lite på täcket och hinner se något vitt. Spöket! Så vips är det borta!
Signe rusar in till pappa. Pappa ligger och läser. – Spöket var i mitt rum igen, skriker Signe. – Det är bara skuggor, säger pappa. Så svarar han jämt. – Det är det inte alls, säger Signe. Hon glor ilsket på pappa. – Jag vill inte ha ett spöke, säger Signe. – Det vill ingen, säger pappa. – Jag känner mig ensam, säger Signe. – Om du har ett spöke är du inte ensam, säger pappa. – Men PAPPA! säger Signe.
Ikväll ska mamma och pappa åka bort. Nu väntar de bara på barnvakten. Pappa tittar på klockan. – Vi måste åka snart, säger han. Signe vill inte ha någon barnvakt. Barnvakter är bara dumma och kollar mobilen hela tiden. Signe står vid akvariet och surar. Fiskar i glada färger simmar runt, runt. Signe doppar ner en hand till fiskarna. Och en slinga av håret … och en till … och en till … Det är kul när håret rör sig i vattnet. Som sjögräs. Just då kommer barnvakten. – Hej, det är jag som är Hanna, säger hon. Hanna tittar på Signes hår. Det hänger som en blöt gardin över ansiktet. – Du måste vara Signe, säger hon. Snygg frisyr. Signe svarar inte. Hon är fortfarande sur.
När mamma och pappa kör iväg, vinkar Signe med Otto i famnen. Hanna står intill och stryker Otto över pälsen. – Vad mjuk han är, säger hon. Signe tänker att Hanna kanske är okej. Alla som är snälla mot Otto är bra. Till kvällsmat värmer Hanna paj i mikron och efter maten vill Signe rita. Det enda hon ritar är spöken med stora svarta ögon. – Jag var rädd för spöken när jag var liten, säger Hanna. Signe tittar på Hanna men säger inget utan fortsätter att rita. Hanna är också tyst. Då säger Signe: – Jag har ett spöke i mitt rum. Jag har själv sett det. – Vad läskigt, säger Hanna. – Men ingen tror mig, säger Signe. – Vuxna tycker alltid att de har rätt, säger Hanna.
Mystiska saker händer i Signes rum på nätterna. Är det bara skuggor Signe ser eller är det ett spöke? Ingen tror henne utom barnvakten Hanna. Kanske kan de hjälpas åt att fånga spöket om de lyckas gillra en fälla. Tycker spöken om torkade bananer?
ISBN 978-91-89055-94-0
www.idusforlag.se
9 789189 055940