Therese Henr ikss on
, A t s g i trid d o M ! Therese Henriksson
Fler böcker av Therese Henriksson: Skrivtävlingen, 2017 Astrid, Astrid, 2018
Modigt, Astrid! Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2019 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text och bild: Therese Henriksson Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2019 ISBN: 978-91-89055-54-4
Till Johan
Coolare än vadå? Alltså, det är typ hur mycket mygg som helst här! Jag menar, jag tyckte att det var myggigt vid vår stuga i Borterstbyn, tills vi kom till Iggis moster i Jokkmokk och åkte ut med båten. Det är sista veckan på sommarlovet, och snart börjar vi sexan hemma i Nordale. Fast just nu grillar vi fisk på en strand i kvällssolen. Iggis och grannkillen Enok badar fortfarande i sjön och i de sista röda solstrålarna. De stänker på varandra, och det är vackert och lite kallt. Vid brasan sitter Iggis moster Ing-Marie (som Iggis är döpt efter), hennes man Åke, grannarna Siv och Kent, plus deras tre gråhundar. Och så jag. Invirad i en fluffig filt, och definitivt färdigbadad för ikväll. ”Kom Astrid!” skriker Iggis. ”Det är mycket varmare i vattnet än i luften!” 7
”Och inte nå mygg!” skriker Enok. Nej, just det. I vattnet är det inga myggor. Men kanske fem plusgrader bara, eller femton. Jag vet inte så noga. ”Du törs inte!” ropar Iggis. ”Jag har ju redan doppat mig”, säger jag. ”Ja, men du har inte dykt i från storstenen! Och det vågar du inte.” ”Gör jag visst.” ”Inte”, säger Enok. Han är tretton, och Iggis har rätt i att han är snygg. Men han vet ingenting om vad jag vågar.
8
Snart står jag på den toppiga storstenen och hackar tänder, medan myggen som måste ha glömt att vässa sina snablar borrar in dem överallt på mig. Vartenda stick känns. Jag dyker i. Jag har lärt mig dyka i sommar från vår egen brygga, och jag njuter lite av att visa Iggis att jag faktiskt både kan och vågar numera. Jag kommer upp mitt emellan Iggis och Enok som trampar vatten. Så nära att min arm snuddar Enoks hala bröst. ”När lärde du dig att dyka?” undrar Iggis. ”I somras”, säger jag. ”Bättre sent än aldrig.” ”Bra gjort!” säger Enok och gör tummen upp med ett flin. ”Vad tycker du om Enok, egentligen?” undrar Iggis när vi sitter i sovstugan på mosterns gård. ”Jo, bra”, säger jag. ”Men vem tycker du är snyggast? Seb eller Enok?” ”Äh, sluta nu!” säger jag och får upp bilden av en skrattade bästa kompis, och granne. Seb 9
är Sebastian Lindgren som både går i vår klass, bor i min trappuppgång, och som jag har känt sedan jag var en vecka gammal. ”Ja, jag menar, Enok är ju typ mognare och så. Men inte så mycket längre. Och han har snygga ögon. Men Seb, han är … tycker inte du att Seb är söt?” ”Men alltså Iggis. Det är klart han är söt. Tror jag. Han är ju Seb. Äh, jag vet inte!” ”Jag tror Enok gillar dej, Astrid.” ”Iggis!” Iggis pratar jämt om killar nu för tiden. Mest om Seb och Enok, och om kändisar. Pojkband. Sångare i pojkband. YouTubers. Teve-skådisar. Och så lite om hundar. Själv känner jag att jag inte riktigt hinner med. Om jag börjar gilla någon kändis hinner Iggis byta tre gånger innan jag ens tagit reda på vad min kändis har för favoriträtt. Och jag har både tjejer och killar som idoler. ”I alla fall så säger Enok att du är cool”, nickar Iggis. 10
”Det gör han väl inte?” ”Jo, för han sa det när jag visade en bild på dej förra gången jag var här. Jag sa typ: ”Kolla Enok, det här är min kompis Astrid. Hon ska bli författare. Och så sa han ”Coolt!” Vi ska avsluta veckan i Jokkmokk med surströmming. Iggis och jag gör ett tappert försök att duka utomhus fast det blåser. Enok Aslak Utsi kommer släntrande över gårdsplanen i sin sommarkolt och med sin hund Ina skuttande vid sin sida. Han flinar när han får syn på mig och Iggis som jagar papperstallrikar som flyger som frisbees över gräsmattan. ”Vi ska lägga en sten ovanpå så dom inte blåser bort”, säger jag. ”Om man skriver namnet på blir det som ett placeringskort.” ”Smart”, säger Enok. ”Men bara om hundarna inte har pissat på dom.” ”Men vi har ju såklart tänkt diska stenarna först”, säger Iggis. 11
Enok lägger huvudet på sned och ser ut att tycka att vi är ett par fjantiga fast rätt roliga småbarn. Sedan går han in i huset, och Iggis ger mig en blick. ”Sjukt snygga kläder”, säger hon. ”Jag är lite same, visste du det? För mammas mormor var ju same, men hennes gubbe kom från Småland, och min farfar är ju från Brasilien, så … Det är därför jag är så awesome!” ”Haha, nä, det hade jag a-l-d-r-i-g hört förut”, fnissar jag. ”Eller bara typ hundra gånger.” Iggis självförtroende är det inget fel på.
Vi dukar allt vi kan och diskar stenarna i sjön medan de vuxna fixar maten i köket. När vi torkat dem med hushållspapper skriver vi allas namn på varsin sten med en svart markeringspenna. 12
Åke öppnar surströmmingsburken bakom husknuten. En obeskrivligt äcklig, men ändå nästan mysig lukt sprider sig, och sedan är festen igång. Vi skär nypotatisarna i bitar och blandar surströmming, gräslök och gräddfil i det mjuka tunnbrödet Gakkhu som Enoks föräldrar har med sig. Iggis tar bilder på allt och skickar dem till Seb. ”Så han blir avundsjuk och önskar att han var här”, säger hon. ”Han kräks av surströmming”, säger jag. ”Men han gillar hundar”, säger Iggis. ”Och jag har skickat så många valpbilder att kan kanske kräks av avundsjuka också.” När vi har ätit surfar vi i Iggis mobil. Iggis visar upp foton som klasskompisarna hemma 13
i Nordale har lagt ut. Somriga bilder mest, på glassar och bad och grillade grejer i kvällssolen. Men Rebecka har varit och shoppat nya kläder tills skolan börjar igen. ”Kolla”, säger Iggis och pekar på en rosa topp. ”Hon har köpt allt nytt. Jag tror att hennes pappa har supermycket pengar.” ”Vet inte”, säger jag. ”Jag tror att hon bara är superbra på att få som hon vill.” ”Vad ska du ha på dej när skolan börjar?” undrar Iggis. ”Tror du jag har tänkt på det än?” ”Ja, alltså, sexan, vi kommer ju vara störst på skolan. Alla kommer att se upp till oss. Då vill man ju vara lite coolare? Eller?” ”Coolare än vad då?” ”Än en femma.” Enok skrattar till. ”Du gick i femman för några veckor sedan”, säger han. ”Enda anledningen till att vara cool i sexan är väl i så fall att du vill verka mindre barnslig när du träffar nån som går i sjuan. För när du själv börjar
14
sjuan är du ju yngst igen. Och då är det typ status att känna dom som är äldre.” ”Men sluta nu!” säger Iggis. ”Kan man inte få vara glad åt någonting. Vi ska vara störst och coolast i ett helt år först.” ”Och Iggis tänker göra det bästa av situationen”, säger jag. ”Luta er tätare ihop så tar vi en bild!” säger Iggis.
15
En årsförbrukning av nötkräm Jag har smitit undan lite, för jag har strax skrivit klart berättelsen jag har jobbat på nästan hela sommaren i stugan. Nu är lovet snart slut och när jag kommer hem från Jokkmokk ska jag skicka in Adeline och de tolv trappstegen till en veckotidning som har en tävling. Tidningen heter Familjebladet och har reportage, matrecept, heminredning och sånt. Det finns även en del som heter Unga familjebladet och det är där tävlingen finns. Man måste ha fyllt tolv år för att få delta och det gjorde jag redan i vintras. Om man vinner trycks berättelsen i tidningen, med foton till och allt, och så får man en årsförbrukning av Nutsons nötkräm. Jag undrar hur de har räknat ut hur många burkar man äter på ett år? 16
Iggis äter nog en i veckan, för hon har nötkräm på allt utom fisk. Det blir femtiotvå burkar. Själv äter jag mest bara sådant hos Iggis så jag tror inte ens att jag äter en enda burk på ett år. Seb är allergisk mot nötter så han äter ingen nötkräm alls. Det får han inte, för då blir han sjuk och kan sluta andas. När han var liten var allt jättenoga så att han inte skulle råka få i sig något med nötter i, och även om det inte är lika farligt för honom längre så håller han koll på allt han äter. Enda fördelen med att Seb är allergisk, är i alla fall att han inte kommer att vara med i den här tävlingen, så då kan åtminstone inte han vinna över mig. ”Vad gör du?” undrar Iggis som kliver in i stugan och ser mig med benen i sovsäcken och skrivblocket ovanpå. ”Skriver lite”, säger jag. ”Syns inte det?” ”Jo … Är jag med i den sagan?” ”Inte precis”, säger jag. ”Och det är ingen saga. Det är en mysterienovell.” ”Är Seb eller Enok med då?” 17
”Nej, alla som är med är påhittade.” Jag undviker att nämna att huvudpersonen Adeline är rätt lik mig själv. ”Men kan inte jag få vara med?” undrar Iggis. ”Vad heter sagan förresten?” ”Adeline och dom tolv trappstegen”, säger jag. ”Iggis och dom tolv trappstegen! Det blir fint.” Hon flinar brett och fortsätter: ”Kom nu! Vi ska över till Enok och kolla på film.”
18
Bara tacos? På söndagskvällen kommer jag hem till Nordale igen. Stugsommaren är slut och livet i lägenhet börjar om. Fast nu ska Ghost bo med oss också. Ghost är katten som hittade mig i somras när vi var i vår egen stuga. Han dök upp i vedboden, och jag trodde att han var ett spöke först. Men sedan följde han mig överallt. Medan jag har varit i Jokkmokk har han åkt med mamma och pappa in till stan. Jag stryker honom över den svartblanka ryggen och oroar mig lite för hur han ska klara det. Mamma har sagt att om han mår dåligt av att bo i lägenheten och vara innekatt måste han flytta tillbaka till sin förra ägare igen. Det vill inte jag att han ska göra. ”Det var visserligen jättegulligt av grannarna att ge dig katten, bara för att den verkade ha 19
Astrid gillar att skriva, och att vinna. Men hon tycker inte att hon är speciellt modig. Särskilt inte då det ska dykas ner i ”blådjupet” när klassen är på badhuset. Dessutom så har hon kanske scenskräck? Och Iggis som bara tjatar om att de ska starta ett band. Trots att Astrid är lite rädd för att hon ska sjunga som ett får. Nej, modig är hon verkligen inte. Men när Sebs lillasyster Nicolina försvinner tar Astrid upp jakten på kidnapparen. En berättelse om vardagsmod av författaren till Skrivtävlingen och Astrid, Astrid. ”När andra boken är avslutad så är det första han frågar ’Finns det en tredje bok?’” ”Flera gånger hör jag hur A ligger och fnissar till i sin loftsäng under tiden jag läser.” Bloggen Barnboksfamiljen om Astrid, Astrid
ISBN 978-91-89055-54-4
www.idusforlag.se
9 789189 055544