9789189051911

Röd augustimåne

Svarta segel (2022)

på annat förlag

Skriet från kärnfamiljen (med Tinni Ernsjöö Rappe, 2009)

Den åttonde dödssynden (2015)

Och blomstren dö (2017)

Deadline (2020)

Isabella (med Isabella Löwengrip, 2021)

www.romanusochselling.se

IS bn 978-91-89051-91-1

Copyright © Rebecka Edgren Aldén 2023

enligt avtal med Grand Nordic Agency AB

Omslag: Maria Sundberg

Tryck: ScandBook, e U 2023

Till seglingsmännen i mitt liv, min man Björn och min pappa Anders

Prolog

a nn I ka S tår I aktern och spanar ut över Nämdöfjärden. Framför henne sitter Simon och navigerar, medan Nadia kör båten Rescue Cecilia stadigt genom vågorna. Hennes mörka tjocka tofs guppar och Annika viftar irriterat bort sitt eget hår som piskar ansiktet. Hon måste boka tid hos frisören snart och klippa det kort igen. Men inte tänka på det nu, hon måste ha fokus på uppdraget, manar hon på sig själv.

Larmet som kom nyss var knapphändigt. Ett par på en segelbåt sa sig ha sett någon ligga orörlig på en strand. Eftersom det var grunt kunde de inte gå närmare och ringde istället sjöräddningen efter hjälp.

De passerar en askgrå ö, i utkanten av fjärden, trädens grenar ser mer ut som skelettfingrar än som levande organismer. En ensam svart fågel plirar på dem medan den ruskar på sina stora vingar. Annika kastar en blick på Simon, ser hur han skakar på huvudet. Där skarvarna far fram dör naturen. Hon huttrar fast det egentligen inte är särskilt kallt. Något i luften känns olycksbådande. Som när världen håller andan innan ett oväder. Sakta drar hon upp blixtlåset så att vindjackan gömmer halsen, värmer ena handen innanför den röda flytvästen.

Magen drar ihop sig när Nadia kraftigt girar styrbord och båten bugar sig åt sidan när de lämnar fjärden och styr in

genom Örsundet. Innanför breder Skepparviksviken ut sig, där paret ringde ifrån. Det går visserligen bilväg ut hit, men snabbaste vägen är via vattnet.

Redan på håll ser Annika byltet i vattenbrynet. En oro sprider sig medan hon tar sig fram till fören, hon sträcker på sig för att se bättre. Kisande försöker hon ta in synen, men ju närmare de kommer, desto mer sjunker hoppet. Havet ser mer levande ut än personen som ligger där.

”Hallå?” ropar hon trevande, men får inget svar.

Simon ställer sig bredvid henne på fördäck. Han tycks inte frysa, trots att han bär shorts och bara har en t-shirt under flytvästen. Ögonen smalnar bakom glasögonen när han betraktar den orörliga kroppen.

Nadia smygkör så nära stranden hon kan. Annika hoppar i och Simon är strax i han också. Vätan tränger in i gymnastikskorna och får henne att rycka till. Vattnet når upp till anklarna och hon halkar på de blöta stenarna, håriga av gult sjögräs, men återfinner balansen i sista stund. Medan hon närmar sig personen på stranden hör hon det svaga suset från tallarna som står i givakt en bit upp. Det låter nästan som att de viskar något. Mellan träden ligger en oansenlig sommarstuga, med sliten gråbrun träfasad. Bakom skymtar en för årstiden ovanligt grön gräsmatta och längre bort tronar ett större hus. Medan hon springer fram mot kroppen tränger en unken stank fram och hon kastar en blick åt andra hållet, där på stranden har havet spytt upp drivor av kletig tång.

Det är en kvinna ser Annika när hon närmar sig, hon ligger på mage, huvudet precis i vattenbrynet. Några av de långa hårstråna böljar i vattnet när vågorna rytmiskt sköljer upp på stranden. En del av håret har färgats mörkbrunt. Stenarna runt huvudet är fläckiga av brunröda stänk. Det ser nästan ut som om kvinnan är på väg att skölja schampo ur håret.

Med en viss olust tvingar Annika sig att sjunka ner vid hennes sida, hon söker efter en punkt vid halsen där hon kan känna en puls, letar i minnet efter vad hon förväntas göra. Huden är sval och en aning klibbig. Frånvaron av liv är så stark, men hon böjer sig ändå fram och lyssnar efter andetag. Drar ofrivilligt in stanken av otvättat hår och blöt ullkofta, men också något annat, inte svett, utan en stickande odör hon först inte kan placera. Det luktar som om kroppen har blivit marinerad i terpentin. Hon minns konstkurserna hon tog på kvällstid medan hon pluggade journalistik på universitetet. Lukten påminner om den excentriska, alkoholiserade bildläraren hon haft då. Obehaget väller in genom näsan, äcklet fyller munnen och hon ryggar tillbaka.

Simon slår sig ner på andra sidan. Han är betydligt mer handlingskraftig än hon, tacksamt rätar hon på sig när han vänder på kvinnan och påbörjar livräddande åtgärder. Han lyfter kvinnans haka, böjer huvudet bakåt och lägger sedan handflatorna mot hennes bröstkorg och trycker till. Annika sväljer medan hon betraktar Simon som med regelbundna tryck gör kompressioner.

I VHF:en meddelar Nadia att hon ringt 112. Simon fortsätter trots att kvinnan inte ger ifrån sig några livstecken. Han andas ansträngt. Skammen fyller Annika, över reaktionen och äckelkänslan kvinnan framkallade.

Simon, som börjar bli andfådd, blåser in luft i kvinnans mun, lägger sedan kinden mot kvinnans mun. Han skakar på huvudet och ser på henne med sorg i blicken.

”Jag tror inte det är något vi kan göra.”

Medan de väntar på polis och ambulans undviker Annika att titta på den döda kvinnan. Ändå växer olustkänslan allt eftersom minuterna tickar fram. Kommer de inte snart?

Äntligen kör en polisbåt mot dem över vattnet. Tänk om det är Jens? Pulsen snabbar på. Kanske har han glömt att han föreslagit en dejt. Eller ångrat sig. Hon vet inte vilket alternativ som är värst.

Munnen blir torr när hon ser att det faktiskt är han som kommer gående över stenarna, han ser så trygg och stark ut, lång och bredaxlad i sin blågrå uniform. Det honungsfärgade skägget och de ljusa ögonen får honom att se snäll ut, han påminner lite om en nallebjörn. Det fladdrar till i mellangärdet. I dag har han med sig en ny kollega, som hon inte tidigare har sett. Han är kortare och har mörkt hår. Båda bär på ett allvar. Jens ger Annika en snabb nick till hälsning. Inget i hans beteende avslöjar att de två har haft en privat kontakt. Hon stramar upp sig, hon ska nog visa honom att hon kan vara minst lika professionell.

”Ambulansen är på väg”, säger Simon och ser från Jens till Annika. Det går på en mikrosekund, men hon hinner känna hans frågande blickar. Han var med när Jens ringde och bjöd ut henne och undrar säkert hur det har gått. ”De är här vilken minut som helst”, lägger han till. ”Men tyvärr är det nog försent.”

”Vet ni vem hon är?” säger Jens medan han hukar intill kvinnan och noga studerar blodet i pannan. Även han konstaterar snabbt att hon är bortom räddning.

”Nej”, säger Simon, ”men det ligger ett hus precis här ovan.” Han pekar upp mot skogen, där den bruna stugan vilar i skuggan av barrträden.

Jens ber sin kollega stanna vid kvinnan medan han själv går upp mot huset. Annika får ett infall och springer efter. Han hajar till när han upptäcker att hon följer med.

”Märkligt att vi alltid ses i sådana här dramatiska sammanhang”, viskar han, som om de hade mängder av andra

tillfällen att springa på varandra, och en del av spänningen brister. Hon ler åt glittret i hans ögon, men tvingar sig sedan att bli allvarlig igen, situationen är långt ifrån rolig. Och de är båda här på jobb.

De kommer upp till stugan som har grovt huggen träpanel. Utrymmet under taknocken är täckt av spindelväv. Huset ligger en bit in från stranden och Annika förvånas över att ägaren har valt att låta träden stå kvar. Det är skuggigt och svalt här. I vanliga fall brukar sommarstugeägare hugga ner träd för att få maximalt med sol, men inte den här. Två trappsteg leder upp till den rejäla trädörren. Jens kliver fram, knackar och ropar ”hallå”. Annika andas lätt, men huset ger inte ifrån sig ett ljud. Medan Jens låter blicken glida över fasaden, drar han fram ett par handskar ur en påse i innerfickan på polisjackan. Med handskarna på trycker han försiktigt ner handtaget. Dörren glider upp med ett gnissel. Annika som är precis bakom skymtar stugans innandöme. Från där hon står tar hon in misären. Huset är fullt av bråte och pappkassar med gulnande tidningar, köksbänken är överbelamrad av disk och flaskor. En unken stank slipper ut tillsammans med ett par flugor.

Någonstans uppifrån skogen hörs sirener. Sedan en bildörr som smäller igen. Lågmälda röster, steg över torra kvistar och kottar.

”Bäst att vi inte går in. Det kan vara en brottsplats”, säger Jens och backar ut.

Två ambulanssjukvårdare blir synliga mellan träden. Jens hälsar snabbt och pekar ner mot stranden.

”Hon ligger där nere.”

De skyndar förbi, Jens och Annika följer efter, men stannar när de hör någon ropa:

”Mamma!”

En yngre kvinna kommer springande. Hennes ljusa hår är

uppsatt i en slarvig tofs, de osminkade ögonen är vidöppna av skräck. Jens skyndar sig mot kvinnan och fångar henne med ena armen.

”Är det mamma?” frågar hon. Rösten är skakig, och hon flackar med blicken. Fötterna fortsätter att röra på sig, men Jens håller henne i ett stadigt grepp. I hans famn påminner hon om en liten fågel som fångats av en stor björn.

”Gå inte dit, låt ambulanspersonalen göra vad de kan först”, säger Jens med lugn röst.

När Annika betraktar kvinnan på närmare håll ser hon att det är något bekant med henne.

”Är hon död? Säg det, jag vet att hon är död.” Orden bryts av snyftningar och kvinnan brister ut i gråt.

Jens drar henne intill sig, lägger armen om hennes rygg.

”Det ser inte så bra ut”, svarar han ärligt. ”Vad heter du?”

Något med hennes röst … Jag känner henne, tänker Annika. Hon kan nästan höra hur kugghjulen i hjärnan vrids fram och tillbaka i sitt letande efter rätt minneskort. En bild dyker upp. Någon vänder sig om och räcker henne något över en disk.

Väggen bakom är smutsvit, det står en rad skärmar på låga skrivbord. Så klickar det och bilden blir klar.

”Felicia?” säger Annika och kvinnan studsar till, trycker sig bort från Jens och stirrar på henne.

”Va? Vem är …”

”Känner ni varandra?” frågar Jens förvirrat, och ser från Annika till kvinnan.

Nej, hon känner henne inte, hon vet inte så mycket mer än att hon heter Felicia. Men de ses flera gånger i veckan. På jobbet. Kvinnan granskar henne. ”Du jobbar … på redaktionen?”

Annika nickar ivrigt.

”Ja, det stämmer. Visst heter du Felicia och jobbar i ITsupporten på Kvällstidningen?”

Felicia gör en nickande rörelse med huvudet. Blinkar några gånger.

”Vad gör du här?” Så är det som att hon kommer på sig. Ser snabbt upp på Jens. ”Mamma? Hur är det med mamma?”

Annika tar ett kliv fram till henne, lägger en hand på den tunna armen. Huden knottrar sig under hennes fingrar.

”Jag är sjöräddare, ja, på fritiden. Det var jag och min kollega Simon”, hon pekar ner mot stranden, ”som hittade din mamma. Jag beklagar, jag vet inte hur illa det är. Men Jens här har rätt, låt sjukvårdarna göra sitt jobb först.”

Jens tycks ha samlat sig efter överraskningen att Felicia arbetar på samma jobb som Annika.

”Felicia, hur kommer det sig att du tror att din mamma är död?” frågar han.

Felicia tar tag i Annikas arm, drar den mot sig, som om hon behöver känna varm hud. Annika lägger en arm om hennes rygg, förnimmer hur hon skakar.

”Hon ringde för”, hon kollar en imaginär klocka på den nakna armen, ”vad kan det vara? Knappt två timmar sedan, och var förvirrad, helt borta. Svamlade en massa konstiga saker innan samtalet bröts. Jag försökte ringa tillbaka flera gånger, men när hon inte svarade ringde jag en kompis som har bil, jag fick låna den och skyndade mig att köra ut hit.”

”Är det din mammas sommarstuga?”

Felicia nickar, ansiktet förvrids.

”Ja, hon har inte … mått så bra på sista tiden.”

”Och vad heter du mer än Felicia?”

”Felicia Vaino”, säger hon. ”Snälla, låt mig gå till mamma nu.”

”Vad heter din mamma?”

”Laura Vaino.” Hon viskar fram namnet som om det vore farligt att uttala det högt.

”Jag kikade in i huset, har du varit där på länge?” frågar Jens.

Felicia skakar på huvudet, ryser till. Annika stryker henne lugnande över ryggen.

”Nej, jag kom inte ut hit i sommar, jag har faktiskt inte varit här på många år, men jag och min syster var här mycket som barn, på somrarna. Vi brukade älska att vara här. På den tiden.” Hon ger Annika ett snabbt ögonkast. ”Mamma är …”

Felicia suckar. ”Hon dricker för mycket. Men vi pratar i telefon ibland.”

Jens tystnad får henne att fortsätta prata.

”Jag blev orolig. Hon ringde mig, och var berusad. Och arg. Hon sa så mycket konstiga saker och jag var rädd att hon …”

”Rädd för vad då?”

”Att något skulle hända, att hon skulle göra illa sig själv.”

Hennes tårar börjar rinna igen, andningen hackar. Annika tar ett stadigare tag om hennes axlar, håller henne upprätt.

Felicia försöker samla sig, ser hjälplöst upp på Jens. Stackars tjej. Bara tanken på att förlora sin mamma så där får det att vrida sig i magtrakten. Även om Annika inte har så mycket kontakt med sin mamma just nu är det en fasa att föreställa sig att hon någon gång ska dö. Hon tänker på blodet i det grå håret. De bleka benen mot stenarna.

”Vad sa hon som var så konstigt?” frågar Jens.

”Hon sa att jag inte var hennes dotter.”

dag 1: 9 a U g US t I

Charlotte

”Ut! St I ck här I från! ”

Hampus skrik ringer i öronen när Fredrik drar mig ut ur rummet. Lederna är som segflytande kåda och jag fastnar framför dörröppningen, ser min tonårsson ligga på sängen inlindad i sitt täcke som en larv, röd i ansiktet, nävarna knutna.

Var kommer all vrede ifrån? Fredrik stänger dörren med en smäll framför mig, och Hampus vrål blir dovt genom väggen, men inom mig ljuder det ändå lika högt. Besvikelsen dunkar i tinningen, vilken dålig mamma jag är.

”Kom, nu åker vi. Det är inget mer du kan göra här”, säger Fredrik.

Hans käke är spänd och ådrorna sväller på underarmarna. Han har det där hårda uttrycket runt munnen, det som får honom att svälja en del av överläppen.

”Men han är ju förtvivlad. Vi måste …”, försöker jag.

”Vi måste inget alls”, klipper Fredrik av. ”Han lugnar ner sig.”

Omilt knuffar han mig framför sig och bort mot hallen. Jag snubblar nästan över en av de packade Ikeakassarna på golvet. Intill står några plastpåsar med mat bredvid två boxar vin, en hoprullad filt och våra flytvästar. Jag sväljer och sväljer tills halsen är torr. Inte kan vi ge oss ut och segla nu? Jag ser upp på Fredrik som grabbat tag i två av Ikeakassarna.

”Nu åker vi”, säger han och munnen är ett streck.

Jag vänder mig om, tar ett steg in mot vardagsrummet. Ser Vilma stå i dörröppningen in till köket. Hon ser så stor ut, nästan vuxen. Hon är vuxen, påminner jag mig om. I våras fyllde hon arton år. Hampus är snart sexton, men det känns som att det är betydligt fler år emellan dem. Hon lägger huvudet på sned när hon möter min blick. Medlidande i ögonen.

”Det ordnar sig, mamma.”

Orden fungerar som en ventil och jag blinkar några gånger.

”Men mamma”, säger hon, och nu ser jag att även hon har ett missnöjt drag över munnen. Likadant som det hos Fredrik. Jag irrar med blicken, men hon ser rakt igenom mig, blottlägger mina svagheter. Och jag hatar hur hon får mig att känna. Som att jag har förlorat kontrollen. Samtidigt är det sant. Allt med Hampus har fått mig att vackla, tappa min trovärdighet som förälder. Vilma tycker synd om mig, och det är nästan värre än ilska.

Jag stryker handen över pannan och vänder mig mot plastpåsarna fyllda med mat. Rör mig motvilligt mot ytterdörren. Den rycks upp framför mig av Fredrik och en sval vind som minner om höst slinker in. Ofrivilligt huttrar jag till.

”Men kommer du?”

”Ja, jag kommer”, säger jag och ser ner på mina jeans och den blå stickade tröjan, känner att något fattas. Just ja, den vindtäta jackan jag fick i födelsedagspresent. Jag tar ett steg mot garderoben och letar rätt på den, drar den över mig. Vilma står hela tiden med armarna korsade över bröstet och följer mina rörelser. Istället för att ge henne en kram, som vore det mest naturliga, böjer jag mig ner och plockar upp två av matpåsarna.

”Okej, hej då då”, säger jag.

”Hej då, ha så skoj”, säger hon med ljus och varm röst, och skammen är stor över att hon är den vuxna av oss.

När jag kommer ut på farstutrappan lyser solen mig rätt i ansiktet, som om den vill förebrå mig för att jag ens tänkte ordet höst nyss. Även om vindarna känns kyliga och råa är det knappt mitten av augusti och enligt termometern är det nästan tjugo grader i luften. Fullt normalt sommarväder. Förmodligen är det kontrasten till den hetta som belägrade landet för bara några veckor sedan som får mig att tänka höst. När värmen äntligen släppte greppet tog det kyliga och regniga vädret över. Som om naturen behövde kompensera.

Det är bara hundra meter från vårt hus, som ligger uppe på en liten höjd, ner till hamnen. Fredriks kriterier när vi flyttade från stan var att vi skulle bo nära vattnet, nära båten. När det visade sig att huset jag hittade låg på just Seglarvägen gick han med på allt. Han kunde inte motstå tanken att bo på en gata med det namnet. Han köpte till och med att det var ett enplanshus, vilket var mitt enda krav. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna bo med flera våningar igen.

Inom mig skakar jag av mig Hampus brinnande ögon och rasande skrik, tar istället sikte på Fredriks rygg där han med stora kliv stegar ner för den branta backen. Bortanför honom glittrar vattnet i hamnen.

Vår segelbåt Butterfly, en X-102, ligger glänsande vit och välskött vid bryggan. Fockstrumpan är av, liksom bomkapellet. Fredrik har som vanligt förberett så att det snabbt ska gå att hissa segel. Jag har ingen lust alls. Hampus mår inte bra, det är helt fel tillfälle att ge sig ut. Som om Fredrik kunnat läsa mina tankar ställer han ner Ikeakassarna med en duns i backen och vänder sig om mot mig. Bekymmersrynkan är tillbaka mellan ögonbrynen.

”Kommer du, eller?”

Medan jag går mot honom hinner solen gå i moln, och vinden tar tag i mina påsar. När jag vänder upp ansiktet ser jag

hur de nyss så fluffiga vita molnen har vuxit till sig och fått mörkare magar.

”Ska vi verkligen ge oss ut, jag tror att det kan börja regna när som helst”, säger jag.

”Skärp dig, för fan”, suckar han. ”Vi har ju bestämt att vi ska segla. Det kanske blir sista turen för i år.”

Han har rätt, nästa vecka börjar skolorna. Då kommer vi inte kunna åka ut.

”Men det känns inte bra, inte nu med Hampus.”

”Sluta skyll på honom.”

”Men du såg ju”, säger jag.

”Vad då? En tonårskille som inte orkar med sin mammas gnat? Är det vad du menar?”

Nu brinner ilskan inom mig.

”Du vet precis vad jag menar.”

Han vet mycket väl hur Hampus har mått, hur han mår. Alla turer med honom. All tid jag lagt ner på vår son. Medan Fredrik gjort något annat, ja, medan han varit här, vid båten.

Under vintern fixade och donade han med den, tog loss hela inredningen, släpade upp till huset, slipade och fernissade. Under vinterhalvåret låg delarna isärplockade på gamla tidningspapper i matsalen. Den omsorg han lagt på varje liten pinal på segelbåten är mer än han någonsin lagt på hemmet.

”Jag hämtar resten, kan du lasta i och stuva in så länge”, säger han och vänder sig om och börjar gå utan att vänta på mitt svar.

Jag ser efter honom när han skyndar upp för backen. Solen kikar fram igen, och jag blir varm och drar ner blixtlåset. Drar i halslinningen på den stickade tröjan under för att få in luft. Min egen termostat är lika opålitlig som det här sensommarvädret.

Några måsar skriar en bit ut vid bojplatserna. En av båtarna

som ligger där har inte nyttjats på hela sommaren och har invaderats av en hel koloni med fåglar, måsskiten ligger som ett vitt täcke över däck.

Någonstans kan jag förstå Fredriks besvikelse när sommaren äntligen kom och varken Hampus eller Vilma ville följa med. Vilma hade redan bestämt sig för att åka till Gotland och cykla med några kompisar, och Hampus vägrade lämna datorn och League of Legends som han varit besatt av de senaste månaderna.

Det slutade med att Fredrik gav sig ut själv, eller med kompisar. Jag stannade hemma med Hampus, vilket visade sig vara en plåga när sommaren som kom blev den varmaste i mannaminne. Som tur är ligger det några badklippor inte så långt från vårt hus, där hängde vi nästan dagligen för att svalka oss. Hampus motvilligt och rastlöst, men ofta på bättre humör efter ett dopp.

Hela sommaren svarade jag Fredrik samma sak: senare.

Nu är det senare, och jag lovade i ett svagt ögonblick att vi skulle ge oss ut. Sista chansen i sommar. Det är inte det att jag inte tycker om att segla, tvärtom är det bland det bästa jag vet. Seglingsintresset är något vi har delat under åren, Fredrik och jag. Något som bundit oss samman. Men sedan det som hände med Hampus har mitt engagemang för seglingen minskat, samtidigt som det har ökat för Fredrik. Nu ligger en ocean av asymmetri mellan oss. Han är sur för att jag aldrig följer med, jag är sur för att han aldrig stannar hemma.

Det är få personer i hamnen. Men den äldre mannen med vitt skägg är som vanligt på sin plats i sitt blå arbetsställ, i aktern på den stora träskutan sitter han och skruvar på något. Det är märkligt, jag har aldrig sett honom kasta loss. Ett medelålders par som jag vet bor en bit upp på gatan går förbi hand i hand i likadana träningsoverallsjackor med varsin småhund i koppel. Några änder vankar upp för slänten där man kan backa med släp och sjösätta mindre båtar.

Jag drar in Butterfly och bär på matkassarna. Vinden viner och får fallen att slå rytmiskt mot masten. Det vita skrovet gungar och under mig suckar vattnet. När jag kommer ner i salongen slår lukten av fernissa och fotogen emot mig. Teaken glänser. Tänk om Fredrik lagt ner så här mycket tid på vårt hem istället. På barnen. Den förbjudna tanken kommer över mig: Det är inte hans barn. Stuvandet går på rutin. Jag vet var varje sak ska vara. När kylvarorna är placerade i kylen och skafferivarorna i förrådet intill, och drycken i kölsvinet eller i luckan under soffan där jag brukar sova, går jag för att hämta Ikeakassarna med kläder som står kvar på bryggan. Fredrik har hunnit ner med det sista från huset. Utan att se på mig bär han nästan demonstrativt ombord alldeles för många kassar på en gång. Han passerar mig på däck med en grymtning.

Fortfarande sur alltså.

Jag iakttar honom när han smidigt tar sig ner i sittbrunnen med alla saker. Han har alltid varit duktig på att röra sig ombord, det är som att han känner varje millimeter av båten, kan parera varenda rörelse. Uppe på hjässan lyser flinten igenom den allt tunnare frisyren. Vilma föreslog i början av sommaren att han skulle raka av sig alltihop, men Fredrik var inte redo. Han har alltid varit så stolt över sin tjocka hårman. Det är bara Vilma som kan fälla en sådan kommentar utan att låta kritisk och nedlåtande. Det är något lättsamt och avväpnande med henne. Inte alls som med Hampus.

Storasyster och lillebror. Kanske är det så enkelt som att de har vuxit in i sina roller. Instinktivt trevar jag i jackfickan efter mobilen, men istället för att ringa Hampus ringer jag Vilma.

”Glömde du något?” Vilmas röst låter sval och ointresserad. Hennes ton gör mig lite nervös.

”Nej, ville bara kolla om Hampus fortfarande är ledsen”, säger jag lagom nonchalant.

”Nej, han är okej. Åk nu.”

Jag biter mig i läppen, betraktar Fredrik från där jag står på bryggan, huvudet är nedböjt, han fixar med något i sittbrunnen. Jag känner hur hela mitt inre väsen gör motstånd.

”Jag har ångrat mig”, säger jag snabbt. ”Pappa får åka ut själv, jag kommer hem igen.”

”Nej.”

Vilmas röst är så skarp att jag nästan tappar mobilen.

”Va? Men …”

”Om du inte åker nu kommer jag aldrig förlåta dig.”

”Men vad …”

Det hörs ett klick, jag stirrar på mobilen. Hon har lagt på.

Jag kommer aldrig förlåta dig. Vilmas ord bränner inom mig när jag stirrar på den tysta mobilen. Varför sa hon så?

”Kommer du?” ropar Fredrik från sittbrunnen. ”Vi måste komma iväg nu.”

Alltid så otålig. När jag hör det omisskännliga pipande ljudet innan motorn startar och det välbekanta brummandet har jag inget annat val än att gå ombord. Fortfarande skakad över Vilmas hårda ord krånglar jag loss knopen från metallöglan i bryggan. Tillrättavisad av mitt eget barn. Jag håller i mig i pulpiten medan jag skjuter ifrån, det suger till i magtrakten när jag för en sekund känner tyngdlösheten innan båda fötterna landar på däck.

Jag vill fråga Fredrik om Vilma, men vet inte hur jag ska formulera mig.

Med vana rörelser virar jag ihop tampen och lägger ner den i luckan längst fram, där fendrarna redan trängs. Sedan rör jag mig akterut till Fredrik som är upptagen med att backa ut från bryggan. Jag kommer mig inte för att säga något, utan slår

mig ner i sittbrunnen. I samma ögonblick är regnet över oss. Huttrande drar jag upp kapuschongen på jackan och kryper ihop på toften. Fredrik tycks inte bry sig om vätan, han styr förbi båtarna som ligger vid bojerna, det är betydligt fler i hamnen nu än för bara en vecka sedan. Högsäsongen är över.

”Du”, säger jag till Fredrik, ”tror du Vilma planerar att ha fest medan vi är borta?”

Han rynkar pannan.

”Vad då, då?”

Jag tuggar lite på underläppen medan jag funderar på hur jag ska lägga fram det.

”Hm, fick bara en känsla”, säger jag svävande. ”Tänk om de har världens party?”

”Äh, Vilma är arton, och hon är inte sådan, det är ingen fara.”

Det är sant, Vilma är ansvarstagande och förståndig. Nästan präktig, inte alls som Fredrik och jag var som unga. Jag är inte ett dugg orolig för henne, men Hampus däremot. Tanken slinker ur mig.

”Men Hampus då …”

Ett svart stråk far över Fredriks ansikte.

”Släpp det där nu. Det kanske bara är bra om han lämnar datorn för ett tag om hon ordnar fest?”

Jag betraktar honom. Bekymmersrynkan är tillbaka. Det är så tydligt att han är trött på mig och mitt tjat. Men trots hans tydliga motstånd kan jag inte hålla tyst.

”Han är inte ens sexton”, envisas jag, ”och du vet ju hur det är med honom. Det kan vara farligt, om han dricker och får för sig något, jag har läst …”

”Lägg av nu”, biter han av, ”inget kommer att hända. Ta rodret istället och styr upp mot vind, så hissar jag segel.”

Suckande flyttar jag mig till hans plats och tar över rorkulten. Fredrik reser sig och gör en huggande rörelse med ena

handen mot vinden och hissar storseglet. Även om vi båda vet vad som ska göras är det han som är kapten. Det blåser bidevind och båten lutar sig mot vattnet när Fredrik rullar ut focken. Seglet fladdrar kämpande emot vinden tills det är alldeles spänt, då drar han åt lite till. Hans grå collegetröja färgas svart av duggregnet.

”Vi kommer ha vinden mot oss ett tag nu”, säger han. ”Men vi får se hur många gånger vi måste slå.”

”Ska du inte hämta en jacka?”

”Hm, visst”, säger han och går ner i båten. ”Vill du ha kaffe?”

Jag svarar att det vore gott, hör hur han plockar fram koppar och termosen. Så klart har han förberett även hett vatten. Han har förstås tänkt på allt.

Han skickar upp en kopp till mig med perfekt mängd mjölk. Han vet precis hur jag vill ha det. Vi är så samspelta, nästan hopväxta, och ändå så långt ifrån varandra. Jag sörplar i mig det varma kaffet medan jag styr rakt fram.

Duggandet tär på mig, kryper innanför skinnet, trots den regntäta vindjackan. Visst förstår jag att det är bra att det regnar efter den tokheta och torra sommaren som för bara några veckor sedan kändes näst intill apokalyptisk. Men är det inte typiskt att det ska bli kallt och regna just nu, när vi äntligen är på väg ut. Som så ofta dyker tanken upp: Varför envisas vi med att bo i det här gudsförgätna landet egentligen?

Men jag vet att varken jag eller Fredrik någonsin skulle lämna

Sverige eller Stockholm.

Och vi ska absolut inte lämna varandra. I alla fall inte förrän Hampus blir vuxen.

”Var kaffet okej, älskling?”

Den mjukare tonen säger mig att Fredrik inte längre är irriterad. Han är sällan arg länge. Det är jag som är den långsinta av oss. Jag hummar till svar.

”Ska vi segla till Nåttarö som vi pratade om?” Fredrik sticker ut huvudet igen, ser förväntansfull ut. Ansiktet är mjukare och mer avslappnat. I handen har han sitt svarta kaffe i koppen med fyren på, som han fick i farsdagspresent någon gång från ungarna, jag minns aldrig vilken fyr det är. På min kopp står det Boss. Ironiskt eftersom det är han som bestämmer, i alla fall ombord.

”Är det inte lite långt?” frågar jag, jag minns inte ens att vi har pratat om vart vi ska åka.

Jag håller hårt i rodret, det blåser rakt mot oss och ögonen tåras av vinden och duggandet, båten lutar ordentligt nu och vi är uppe i över sju knop. Att den är snabb men ändå har komfort är en av anledningarna till att vi köpte just en X-102 och det är något Fredrik i vanliga fall kan prata om i timmar. Jag vet inte hur många gånger jag hört honom skryta om den stora segelytan i förhållande till kölens vikt, som gör att båten lutar mycket och är så snabb att segla.

”Vad då, vi har många timmar på oss”, invänder han.

”Men vi kommer behöva kryssa en hel del, särskilt efter Ingaröfjärden, det kommer ta tid. Inte så kul i det här vädret.”

”Hm, jo, förstås. Men det ska tydligen sluta regna snart. Säg fem, sex timmar?”

Åtta timmar alltså. Fredrik har alltid varit en tidsoptimist. Det är nästan alltid han som tar ut kursen. Visst kan jag, men slipper helst. Ofta blir det att jag styr och han navigerar och trimmar seglen. Vi har våra roller och faller in i dem utan att tänka.

Jag sneglar upp mot de mörka molnen och får lätta regndroppar i ögonen när vi passerar Baggensfjärden.

När vi var unga försökte vi vara ambitiösa och göra allt tillsammans. Jag svor på att inte bli någon ruffhäxa, vi skulle behärska båten lika bra. Vara jämställda förebilder för våra

barn. Men de senaste åren har jag inte orkat upprätthålla det där. Fokuset har liksom förflyttats, och jag har inte mäktat med en ambition till.

Jag säger inget om det, och han kommenterar det inte heller. Vi kan vara småtjuriga mot varandra, men vi bråkar sällan på riktigt. Vi gör inte så mycket ihop över huvud taget. Pratar knappt, mer än om praktiska saker eller om barnen. Mest om Hampus.

Vi ligger inte.

Jag minns knappt när vi slutade ha sex. Men det är flera år sedan sist. En gång läste jag om fenomenet med vita äktenskap. Det lät vackert, nästan romantiskt, men det är ju i själva verket bara en omskrivning för något tragiskt, ja nästan patetiskt. Det jobbiga är att jag inte saknar det. Ibland läser jag feelgoodromaner där kvinnor startar små bagerier och upptäcker sin lust igen tillsammans med någon oväntad man de mött på stranden. Eller artiklar i kvinnomagasin med tio tips för hur man får lusten tillbaka i sitt äktenskap. Men läsningen lämnar mig kall. Vad gör man om man inte orkar eller vill hitta tillbaka? Det är ingen som skriver om det.

Jag längtar varken efter att träffa någon ny spännande man, eller efter att hitta tillbaka till Fredrik. Eller jo, egentligen längtar jag efter den där tiden då sexet var något lätt. Något som bara hände, men det känns så avlägset. Fredrik klagar inte heller. På kvällarna är han som uppslukad av de där andra världskriget-dokumentärerna det går tretton på dussinet av på alla streamingtjänster vi har.

Det kanske hör till åldern, vi närmar oss båda femtio. Då och då har jag tänkt att han kanske har någon annan. För han måste väl ha behov? Nästa tanke är så jobbig att jag snabbt trycker undan den. Skulle jag över huvud taget bry mig om han hade en älskarinna? Jag vet inte om jag känner något för

honom längre. Min drift är helt borta. Jag onanerar inte ens.

Ska jag vara ärlig känner jag ingen passion för någonting. Det var länge sedan jag kände något över huvud taget. På jobbet går allt på rutin. Till och med entusiasmen inför nästa grej vi ska marknadsföra. Varför ska folk ens köpa mer, konsumera mer? Men det är mitt jobb, och jag är bra på det. I sociala medier är jag noga med att visa upp mitt positiva, drivna jag. Utan passionen skulle jag inte få några uppdrag, särskilt inte nu efter att jag blivit min egen. Därför visar jag alltid hur mycket jag brinner.

Fan, snart brinner hela världen upp av alla människor som brinner.

Kanske är det det jag är? Utbränd? Jag har brunnit så mycket att det inte längre finns någon veke kvar att tända på. Fullständigt kolsvart i båda ändar.

Ibland tänker jag att utbrända medelålders kvinnor är motsvarigheten till tonåriga tjejer med ångest. Jag skulle aldrig våga säga det högt, jag hör hur föraktfullt det låter. Jag skäms också när jag tänker att andra föräldrar som har ångestfyllda döttrar har det så mycket lättare än vad jag har med Hampus. Jag kan störa mig på deras koketterande med sina duktiga flickor med ångestproblematik. De får i alla fall inte F-varningar och ständiga samtal från rektorn, mentorn eller andra föräldrar. Förstår de hur mycket svårare det är att älska en problematisk son än en nedstämd dotter?

Jag tar en klunk av kaffet, som redan har kallnat. Ser upp mot himlen, det har faktiskt slutat dugga nu, och ovanför mig

skymtar den ljusblå himlen mellan molnen som skingrats en aning. Doften av skärgård är stark och vinden nyper i kinderna. Det är inte mycket trafik på sjön, inga större motorbåtar. Skönt. Bensinpriset har gått upp och det är lite skakigt väder. Fredrik brukar påpeka att seglarfolk är mycket tåligare än

motorbåtsfolket. Han är lite snobbig på det sättet, men det ligger något i det.

Vi är i höjd med Knappholmen nu, och framför oss breder Ingaröfjärden ut sig. Jag kan inte låta bli att tänka på det Fredrik alltid nämner när vi passerar den, att den heter så för att det är där man tar första supen, eller knappen. Men i dag säger han inget om det, utan sitter bara tigande mitt emot mig.

Avsaknaden av bullriga motorer gör tystnaden runt oss mer påtaglig. Jag skulle önska att den vore bekväm, men den blir allt mer tryckande. Som ett oväder på väg in.

”Just ja”, säger Fredrik efter en stund, går in och kommer tillbaka med vår bärbara högtalare. Han fipplar med mobilen och snart hör jag en välkänd trudelutt, signaturmelodin till Sommar i P1.

Jag känner direkt igen rösten och det går som en långsam rysning över min hud.

Hur fan kan Fredrik tro att jag vill lyssna till Vincent Cronas sommarprat? Det var ju han som förstörde vår familj.