9789189051737

lina nordquist

Dit du går, följer jag

www.romanusochselling.se ISBN 978-91-8-905173-7 Copyright © Lina Nordquist, 2021 Omslag : Nina Ulmaja Tryck : Scandbook, EU 2021

Till min familj, för att ni är det finaste som finns och för att ni ibland visar mig mer förståelse än jag förtjänar. Till min syster som älskar böcker nästan mer än jag själv gör. Till er som lyssnat, läst och hjälpt. Och till den tv -serviceman som för några år sedan råkade haverera mottagningen på alla kanaler utom två, så att jag hittade tiden att skriva.

Kalhygge Strax under solen, en öppen yta. Land utan ljud. Väldiga träd skuggar marken längre bort, men alldeles nära finns inget alls, bara åldrade huggmärken, sågjack uppmjukade av regn, nakna stubbar.

En man ligger död här. Rynkor som en vackert sliten läderväska. Håret som ängsull. Vitt, tunt, fladdrande i den lätta fläkten över kalhygget in mot skogen. Ormbunkar vilar mot marken omkring honom och kattugglan flaxar till en närmare gren. Myror skyndar. Träden omkring platsen sträcker sina rötter mot mannen och mot stubbarna på kalhygget, men de kan inget göra för dem.

En stillnad ränna av tjockt, mörkrött blod smyger över barr och jord bort från mannens huvud. Som en vattenfåra som stannat mitt i sitt flöde. Jakttornet saknar honom redan. Såret är stort och går genom skallbenet, men han jämrar sig inte, andas inte, ligger bara nära skogen så som han levde, ansiktet vänt mot trädkronorna. Hans ögon är slutna, han ser inget.

Han finns inte längre, kommer aldrig mer att se, men kråkorna ser honom fortfarande. Och jag.

Kåra Vid köksbordet ”På fredag om två veckor ?”

Min svärmor ser stressad ut när hon säger det. ”Det blir bra”, svarar jag.

Klart Bricken är uppjagad – hennes man har nyss dött och pappren mellan oss på vaxduken är till för att planera hans begravning. Min svärfar Roars namn på alla blanketter, hans ärtgröna karmstol med trasmattan på sitsen, den står tom.

Min svärmor fingrar på ett litet ärr i sitt hårfäste. Grå kofta, vitt hår, vita, ganska yviga ögonbryn och pappershud. Fräknar och leverfläckar. Inga utsvängda byxor vare sig hon eller jag, det är vi för gamla för. Femtiotre och långt över sjuttio, men båda lika slitna. Tänk att vi har nött på varandra här i huset i trettio år. Och han, min svärfar, han föddes inte här, men det var här han lärde sig gå. Han bodde i det här huset praktiskt taget hela sitt liv. ”Kista och jordfästning.”

Hon tittar ned i pappren när hon pratar. ”Urna”, svarar jag. ”Kista.”

9

”Varför frågar du mig ens ?” ”Det gjorde jag inte.”

Ingen av oss säger något mer.

Jag kokade ägg nyss, innan jag kom på att det var han som ville äta dem, inte vi. I den nötta fördjupningen i fåtöljen i kammaren finns Roar kvar, men det är allt. Hans mugg står rendiskad bakom den mjukblå köksluckan ovanför diskhon, korsordstidningen ligger uppslagen för ingen och jorden snurrar nog vidare, visst gör den, märkte inte ens att något hände ?

Bricken har grova bågar, stirrande, granskande. De där glasögonen är som förstoringsglas med skalmar : de förvandlar hennes ögon till bruna klot, som att hon kan se precis allt jag gjort.

Vi samsas om syret i köket jag och Bricken, jag håller ögonen mot fönstret, glider med blicken förbi spetsgardiner styva av damm. Torrbrun gräsmatta utanför fönstret, sensommar­trött.

Det är bara vi två kvar nu, närapå en kilometer till närmsta granne. Byn ligger tjugofem minuters rask promenad bort, men där finns inte mycket kvar. Diversehandel, två nya fartgupp och några smutsade eternitfasader, bara. Och Sågen så klart.

Staketet skevar, det fattas en bräda och strax bakom spjälorna breder träden ut sig som är början på storskogen. Inget väder att tala om, på gränsen till lite kvällssolsdis men inga strimmor över gräset. Tystnaden gror mellan mig och Bricken. Radion mal på. Norrmalmstorgsdramat är över nu tydligen. Sex dagar som gisslan, vad är väl det om man jämför ? Och Ferdinand Marcos som blev president på livstid nyss : han ville själv, det är jag säker på. Men vem gav livstid till mig ? Jag vill inte vara här, men vart annars kan jag ta vägen ?

Bricken rätar på sig, stryker sig över ryggen med ena handen.

Hennes kropp är som sprucken lera och jag vågar inte möta hennes blick. ”Påtår ?”

10

Hon häller upp innan jag hinner svara. Rutig vaxduk, kokkaffe i plasttermos och sockerbit i blåblommig mockakopp.

Duglighet och folkhem. Herregud, om hon bara visste allt som hänt här när hon sett åt annat håll. Rynkan mellan hennes ögonbryn är inte bara koncentration, hon måste ta båda händerna till hjälp för att inte spilla. ”Tack.” ”Jag tänkte väl att du brukar vilja ha mer.”

Jag svarar inte. Hon lägger en sockerbit i sin egen kopp och tömmer fullt över den. Kopparna är för små, det har jag alltid tyckt. Örat går inte att få grepp om, klart Roar hellre drack ur muggen från skogsbolaget. Brickens kaffe är för svagt, som vanligt. Hon ser på mig, som för att höra vad jag tycker, om det smakar gott. Jag vill inte ljuga om det också.

Tystnaden som ett lock nu. Jag får skrubbsår över bröstkorgen av att Bricken kanske vet, fast vi alltid var så försiktiga.

Tunna blodkärl har brustit på hennes kinder och panna – ett blodkärl per år kanske. Ett av dem ser ut som en spindel, argt röda förgreningar. Trädkronorna vajar, förutom det där liket efter en sälg som bara har en pinne att gunga med. Det kommer att bli en sådan där höst då grenar rycks loss och kastas mot mossan, när trädgårdsbord välter i blåsten. Sådant väder som jag aldrig vågat ställa till med inomhus. ”Tror du våran Kurrbits tog samma väg som Roar den där gången, då när hon försvann ?” frågar hon utan att släppa staketet med blicken.

Jag svarar inte. Har annat att tänka på än en död katt.

Om en stund visar de Scener ur ett äktenskap på tv, men jag orkar inte titta på hur de river huden av varandra, vi har vårt eget. Ska jag fortsätta hålla tyst om det jag rispar mig med om nätterna, tabletterna och vedbon och ventilen, eller ska jag skräna som gässen rakt ut i luften ? Om ens rösten skulle hålla.

11

Det är Norrlandssommar därute, Hälsingeljus. Solen och månen sida vid sida om nätterna och snart börjar de ensamma och de tanketunga ringa in till radions kvällsprogram. Jag vet hur det känns. Jag har välborstat hår och läppcerat och ett mentalt häftstift under strumpan. Jag var sju år den första gången jag kissade på mig av rädsla, jag var fjorton och det fortsatte, så blev jag trettioåtta, fyrtiosju, femtiotre. Mitt hjärta är en kråka högt uppe i ett träd. Ibland kraxar den på avstånd, ofta kommer den närmare än så. Jag föddes väl sådan, men jag har undrat ibland varför kråkan valde just mig. Fast det går an : när rädslorna kommer är de viskande, sensommarmilda.

Det har blivit så med åren. När jag var yngre var det värre, fast jag nog egentligen inte hade något att vara rädd för. Då.

Jag vill att Roars änka ska be mig ordna hans begravning.

Det borde vara jag som ringer runt och fixar med allt. Som bestämmer vad han ska ha på sig. Som tillfrågas om personliga anekdoter och får bestämma att en inhyrd sångare ska sjunga Tove Janssons Höstvisa. Men det kan jag omöjligt förklara för Bricken. Så jag säger inget om begravningen. Skulle väl få ta mitt pick och pack och dra om jag berättade vad jag gjort när hon inte varit hemma. Eller spärras in någonstans. Istället tar jag en syltkaka och tuggar. Så sitter vi en stund vi två. Ensamma tillsammans. Idisslar och väntar ut. Vi fortsätter samsas om utrymmet i detta hus, som alla dagar, ända sedan jag gifte mig med hennes och Roars son och inget blev som jag tänkt. En fluga surrar mot köksfönstret. Vill ut, som jag.

Bricken är den första att bryta tystnaden. ”Visste du att Roars mor och far kom ut ur skogen precis där mellan tallarna ?” säger hon och nickar med huvudet mot fönstret. ”Unni och hennes Armod valde hemmet sitt i den ficka i skogen där solen bäst fick plats att lysa. Kom till fots 12

ända från Norge, utan mycket mer packning än ett litet pojkbarn, en lackad träask i ett knyte och en påse med mat.”

Hon rättar till köksmattan med foten och ser sig om, som om hon skulle hitta något upplyftande i detta daterade kök.

Allt är urmodigt härinne, vi också, men hon har fortfarande de finaste köksluckorna och det var hon som fick Perstorpsplatta i sitt kök när hon fyllde jämnt. Själv fick jag en ny klocka. Hon söker vidare med blicken efter flärd, hittar en bucklad aluminiumkastrull, ingrott fett i kakelfogarna, landar på syntetspetsarna som börjat gulna. Nu får hon fatt på lite glans i fönsterblecket – där blänker fortfarande vitfärgen efter påstrykningen häromåret. Bricken stryker över den med handen. ”Frids var mindre när de flyttade in, och nedgånget. Stugan hade stått öde länge när de kom hit. Bara som en liten nött, grå fläck mot stammarna måste de ha sett den. ’Här är tryggt’, sade de nog. ’Här ska bli vårat hem.’ Och det var nog skönt för skogsbonden att få någon som ville ta hand om stugan åt han, även om han tog bra betalt.”

Jag har hört berättas så många gånger om Unni och Armod.

Ibland har jag önskat att jag var hon : älskad, stark och redo att gå. Lämna allt bakom mig. I huvudet gror tankarna om hur det kunde ha varit.

Unni

N

Vid sekelskiftet 1900 flyr Unni, Armod

Vandringsled och lille Roar från Norge för att finna ett nytt hem. I Hälsingland slår de sig ner i ett ödetorp i skogen mellan människoland Inte vet jag hur det kunde ha varit, men hur dettvingas var. och vildmark.

Denjag lillavet flocken Och jag tror att om jag vetat hur naturens det skulleoch sluta, då hade huka under skogsbondens dagarna haft ett annat värde. väntan. kunnat brutalaOch nycker i detHade nya jag landet medseblå in i framtiden, då hade berg jag ändå gjort något för att stoppa och inte svartmörka skogar. den. Sorg mäter inte rätt och fel.

Lycka behöver ingen moral.

Mer än sjuttio år senare sitter Kåra Bonden som drog mig med sig stank av fylla.

Jag hörde vid köksbordet som Armod byggde. Hon människor viska den där kyliga dagen när jag klev uppsvärfar bakpå Roar. planerar begravningen för sin hans kärra. Bonden släppte min arm och knuffade på Det gror mörkt i hörnen. Vad varmin det rygg för att jag skulle egentligen krypa snabbare innanför burgrinden. som hände för länge sedan, när Flera som jag känt länge såg bort.

Någon spottade i marken.

Roars föräldrar kom till huset ? Unnis och Nästa anhalt, ett kalt rum med låst dörr.

Bonden manade på oro Armods kärlek var större än allt. Kåras hästen och sedan gav vi vagnen började rulla är oss likaiväg. stor. När Nu vill hon bryta tystnaden slog grinden mot buren.och Hästen fickhemligheterna. upp fart, järn dunkade allt avslöja hårdare mot trä, och det var så jag förstod att bonden glömt Dit du går, följerÅh, jag som är enjag dramatisk histoatt låsa om mig. Flygande sekunder. sprang mot risk roman om huratt beroende vi alla är av dig, Roar ! Som jag tvingade mina lungor arbeta, trotsade smärtan i foten tills jag såg vattenblänket, såg över Armod varandra och om kärlek allasom gränser. tjärade någons båt och äntligen skymtade jag ditt ljusa fjunhår där du satt bakom en klarblå akterspegel.

ISBN 978-91-89051-73-7

14 9 789189 051737