9789189051621

Page 1

Den svarta dolken

veronica sjöstrand

t idigare U tgivning av veronica sjöstrand

på annat förlag

Änglalik (2008)

Kretsen (2009)

Den siste tsarens hemlighet (2012)

Kapten Fiennes skatt (2012)

Det japanska husets förbannelse (2013)

Ensamvarg (2019)

Arvsynd (2019)

Vredesmod (2020)

Till min älskade familj.

Tack för att ni alltid finns där för mig och tror på mig. /Veronica

www.romanusochselling.se

is B n 978-91-89051-62-1

Copyright © Veronica Sjöstrand, 2021

Omslag: Lotta Kühlhorn

Tryck: Scandbook, e U 2021

”Kan det hända igen? Det kan hända om vi inte är på vakt mot oss själva. Det kan hända igen om våra fördomar får styra våra handlingar. Det kan hända igen om samvetet –den inre lagen – tystnar. Om vi stänger vår förmåga att lida med andra.”

Sioma Zubicky, förintelseöverlevare Från Med förintelsen i bagaget

Prolog

Utomhusklubben under den höga betongbron på Södermalm pulserade av barhudad kroppsvärme och högljudda klubbeats. Ett neonfärgat fyrverkeri skapat av discokulor och konfetti strålade ut från scenen. Dansgolvet var fullpackat. Zoe var helt närvarande i musiken, i sin kropp. Hon njöt av dansen och närheten till Peter. Glömde både deras ständiga kamp för att få ekonomin att gå ihop och hennes kommande tenta, som var så svår att hon hade börjat tvivla på att hon någonsin skulle bli barnmorska. Hon stannade upp för en stund, drog Peter intill sig och gav honom en hungrig kyss.

”Du är det underbaraste som finns, vet du det”, sa han och lyfte upp henne i sina armar och snurrade runt.

I ögonvrån såg Zoe fyra långa killar i vita skjortor som iakttog dem. Männen såg malplacerade ut där de stod mitt i den färgstarka folkmassan, allvarliga och med armarna i kors. Zoe log osäkert mot dem innan hon vände sig bort, men ingen av dem log tillbaka. Hon och Peter förlorade sig i dansen igen.

Plötsligt gick de fyra männen rakt mot dem, genom folkmassan på dansgolvet. De ställde sig runt Zoe och Peter och fixerade henne med blicken.

”Afrikanska hora! Åk hem!” spottade en av männen ur sig.

7

”Jävla rasförrädare!” väste en annan och stötte till Peter i ryggen.

Peter snurrade runt och omfamnade Zoe. Tillsammans försökte de backa undan från männen, försvinna in i massan av dansande kroppar. Zoe irrade med blicken efter en väktare, eller någon annan som skulle vara villig att hjälpa. Men ingen tog någon notis om dem.

Den längsta av männen greppade tag om Peters käke och drog upp hans ansikte så att Peter tvingades se på honom. Zoe stirrade på ringen med en döskalle som mannen bar på långfingret. Hon stelnade till och grävde in fingernaglarna i handflatorna. Den stora mannen viskade något hon inte hörde till Peter, och klappade honom på kinden som en välmenande mormor. Sen vände han på klacken och gick därifrån. En av de andra männen spottade på marken framför dem, innan de följde efter sin ledare.

Zoe kunde inte hålla tillbaka tårarna.

”Vi går härifrån Peter, snälla.”

”Nej, vi ska inte låta dem förstöra vår kväll”, sa han och torkade bort hennes tårar från kinderna.

”Jag vill inte vara kvar. Snälla, vi kan väl gå?”

”Okej. Allt för dig, min älskling”, sa han med tillkämpad lättsamhet.

Han log och gav henne en kyss på kinden, men hon såg att det som hänt hade skakat om honom också. Han hade flera röda märken kring käken där mannen kört in sina fingrar.

Zoe tog honom i handen och de vävde sig ut genom folkmassan och lämnade klubben.

Solen hade gått ner och den ljumma sensommarluften började bli svalare. Musiken avtog sakta när de promenerade bort från brofästet. En kvällsbris prasslade i lövverket och Zoes kjol kändes tunn. Hand i hand gick de längs Årstavikens vatten.

8

Zoes hjärta slog fortfarande hårt i bröstet. Hon kunde inte sluta tänka på männen. Idioter som dem gjorde henne både rädd och rosenrasande. Hon var inte ens afrikansk. Hennes släkt var indisk och hon var född i Uppsala, men det var inget såna rasister fattade.

Zoe ryckte till när hon hörde något. Hon stannade och lyssnade. Gruset krasade på stigen bakom dem.

”Jag tror att de följer efter oss!” sa hon.

”Äh, de är kvar inne på klubben. De har säkert hittat någon annan att terrorisera. Bry dig inte dem. De är inte värda din tid.”

Hon log och kysste honom, försökte intala sig att han hade rätt. De gick vidare och ljudet bakom dem försvann. De fortsatte gå på den vindlande stigen. Buskagen tätnade omkring dem. Zoe slappnade av och smög in sin hand i Peters. En stund senare svängde stigen skarpt och öppnade upp mot en grusplan med uppställda småbåtar. Plötsligt klev de fyra männen fram och spärrade vägen. Zoe skrek till och Peter ställde sig framför henne. Den längsta av killarna tog tag i Peters t-shirt precis under halslinningen och drog honom mot sig. Mannen hade ett fult ärr ovanför örat. Det var rosa och knöligt som en mask och sken igenom det korta håret.

”Trodde du verkligen att vi skulle släppa det här, jävla rasförrädare?”

Han tryckte Peter ifrån sig. Peter föll ner på stigen och Zoe kastade sig fram mot honom. Bakifrån kände hon armar som omslöt henne. En hand tog ett strypgrepp om hennes hals och den andra trycktes hårt mot hennes underliv genom kjolen. Tre av killarna började sparka Peter, som kröp ihop i fosterställning och försökte skydda sig.

”Sluta, snälla, sluta”, snyftade han.

När ännu en spark träffade magen kräktes han blod och magsaft över gruset.

9

Mannen med ärret plockade fram en dolk med svart handtag och gick mot Zoe. Han såg på henne som om hon var ett djur. Hon fick panik, grävde sina långa fingernaglar i armen som höll så hårt runt hennes hals att hon inte fick luft. Rev upp ett långt sår. Hon hörde svordomar, men trycket lättade inte för en sekund. Mannen höjde kniven och högg in den i hennes bröstkorg gång på gång. Zoe höll upp händerna för att försvara sig.

Det sista hon kände var värmen och smärtan när hennes blod vällde ut ur bröstet och hennes hjärta till sist slutade slå.

Måndag 30 a U g U sti

Kapitel 1

Jag höll andan och gnuggade oändligt försiktigt bomullstopsen mot tavelduken framför mig. Det luktade starkt av lösningsmedel, men det rörde mig inte. Jag var van. Jag hoppades att jag hade skapat rätt mixtur för att ta bort den gamla gulnade, grumliga fernissan utan att förstöra färgen bakom. Olika fernissor krävde lite olika kemikalier för att lösas upp. Hade jag blandat till fel skulle jag förstöra en femtiomiljonerstavla, eller rättare sagt vad jag trodde var en femtiomiljonerstavla.

Duken framför mig var kanske en Vermeer. Det fanns bara ett trettiotal tavlor av 1600-talsgeniet. En av de mest kända var Flickan med pärlörhänget. Men det fanns dokumentation från den tiden som visade att det funnits fler tavlor målade av honom. Om de konstverken skulle dyka upp på marknaden idag skulle de vara näst intill ovärderliga. Och det här var kanske ett av dem.

Tillsammans med min goda vän och samarbetspartner Juliette på Interpol hade jag lyckats spåra upp den här duken via ett tips. Under täckmantel hade vi poserat som moraliskt flexibla köpare från och till i mer än ett år och till sist fått napp. Vi hade stämt träff med två hormonstinna män en regnig natt på en parkering strax utanför Budapest. Yrkesbrottslingar. Hälare som handlade med allt som var lönsamt. Knark,

13

smycken och konst. Vi hade varit försedda med dolda mikrofoner och fyra beväpnade agenter satt i en skåpbil i närheten, beredda att ingripa vid behov. Situationen blev hotfull men eskalerade inte till våld. Tavlan, inslagen i svarta sopsäckar, hade till slut lämnats över till oss från bakluckan på en rostig gammal BMW.

Både den typen av adrenalinfyllda insatser och den här sortens långsamma, fokuserade detaljanalyser av konsten var min vardag och mitt jobb. Jag hade två väldigt olika utbildningar i bagaget, jag var både kriminaltekniker och konstexpert. Jag behövde kontrasterna och älskade bägge delarna lika mycket. Inget skulle kunna få mig att byta bort mitt liv mot något annat. Frågan var nu bara: var det verkligen en äkta Vermeer jag hade framför mig eller inte?

Tavlan hade fernissats och målats över med ett skamligt fult motiv – en vy över Eiffeltornet i fullmånens sken – för att kunna transporteras obemärkt genom Europas tullar. Den moderna fernissan och det översta motivet hade tagit mig två veckor att avlägsna. Nu återstod att få bort den åldrade fernissan för att kunna autentisera tavlan. Det tog några oändligt långa sekunder innan jag såg den gulgrumliga, spruckna fernissan släppa och fållen på den mörka klänningen på bilden sken plötsligt klart blå. Jag kastade bomullstussen i soptunnan. Tog en ny. Snurrade upp den på pinnen, doppade i mixturen och gnuggade bort ytterligare en halv kvadratcentimeter.

Vermeer var favoritmotivet för en av Europas mest framgångsrika förfalskare, Han van Meegeren. Han hade tjänat miljontals kronor på sina förfalskningar på 1930- och 1940-talen. Till sist hade han ironiskt nog varit tvungen att själv avslöja sig som förfalskare, när en av hans tavlor mot hans vilja sålts till Hermann Göring och han stod anklagad för kollaboration med Nazityskland, ett brott som kunde leda till dödsstraff.

14

Hans försvar blev helt enkelt att tala sanning och berätta att tavlan Göring köpt var falsk. Han blev i och med rättegången något av en nationalhjälte hemma i Nederländerna, märkligt nog. Min största oro var att den här tavlan var ytterligare en av van Meegerens förfalskningar. Alla hade inte avslöjats, så det var i högsta grad möjligt.

Min puls gick upp en aning när jag jobbat en stund och började urskilja penseldrag och färger. Jag blåste bort en tunn hårlock från min panna och studerade duken. Vermeer var en absolut mästare på tyger och ljussättningar. Hans målningar karaktäriserades av en vacker intimitet. Jag hade en säker blick för vad som var falskt och vad som var äkta. Faktum var att jag i princip aldrig hade haft fel – hittills. Kanske berodde det på att jag hade varit omgiven av konst sen jag föddes, och att det var min stora passion. Jag var som lyckligast när jag fick förlora mig i en tavla eller ett konstföremål i många timmar i sträck. Med nästippen en centimeter från de mästerliga penseldragen, frusna i historien, studerade jag tavlan. Jag satt där framåtböjd i flera minuter. Sen lutade jag mig tillbaka på pallen med armarna i kors. Kisade. Lutade huvudet åt ena hållet, sen andra. Något var inte rätt. Tavlan kändes falsk.

Jag tittade. Funderade och analyserade. Tog upp några extrema förstoringar av andra Vermeertavlor, både falska och äkta, på min Ipad som referens. Tittade en stund till och bestämde mig till sist. Det här var en förfalskning. Självklart skulle jag låta vetenskapen verifiera min känsla. Men jag var så säker jag kunde bli. Jag log som en Cheshirekatt. Förfalskningen var nog en av de bästa jag sett på länge. Kanske var den till och med gjord av van Meegeren. Det skulle vara relativt enkelt att ta reda på. Han hade använt bakelit som bindningsmedel i sin färg. Det materialet fanns inte på 1600-talet, så hittade vi det i den kemiska analysen var saken avgjord. Men det fanns

15

faktiskt ett annat alternativ. Tavlan skulle kunna vara gjord av förfalskaren som jag och Juliette hade jagat i tre år nu – Poeten, som vi kommit att kalla honom. Han var mycket skicklig och trots alla ansträngningar hade vi fortfarande ingen ledtråd till vem han var. Jag visste ingen annan nu levande förfalskare som var så bra. Jag arbetade vidare och frigjorde det mesta av kvinnan på tavlan. Hon satt vid ett öppet fönster med en liten harpa i knäet. Kjolen på hennes blå klänning flödade ut runt henne. Hon såg harmonisk ut. Helt inne i musiken. Jag hade en kollega på Rijksmuseum i Amsterdam som var specialiserad på Vermeer. Hon skulle bli väldigt intresserad av den här, oavsett om den var falsk eller äkta. Kanske skulle jag ha tid att ta en tur till Amsterdam med tavlan och hälsa på henne och min gode vän Jasper, som jag inte sett på evigheter. Mina tankar avbröts av att vår interntelefon ringde på bordet bakom mig. Jag rätade på min stela rygg, reste mig och svarade. Det var min chef.

”Stella, kan du vara vänlig och titta upp på mitt kontor en stund? Jag har en liten gåta till dig.”

”Absolut! Jag kommer på en gång.”

En gåta betydde en ny kund. Äntligen!

Vi var i slutet av augusti, men sommarvärmen och semesterstillheten dröjde kvar. Alla Europas konsttjuvar, förfalskare, konstsäljare och köpare verkade ha tagit semester. Inte bara här i Edinburgh, utan i hela Europa. Jag hade inte något problem att hålla mig sysselsatt, men ingenting var så roligt som att jobba med utredningar.

Jag drog av mig den vita arbetsrocken, småsprang de tre trapporna upp och stannade utanför min chefs dörr för att hämta andan. Jag hatade trappor! Jag rättade till klänningen, en vintage Dior i lindblomsgrönt, anpassad för mina former av en bra sömmerska. Hur dåtidens kvinnor hade fått plats i de

16

där pyttesmå midjorna och ärmhålen förstod jag inte. Jag var helt klart kurvigare än det tidiga 1900-talets damer. Jag tänkte på mig själv som rubenesque, eller Zorn-kvinnlig kanske. Jag borde träna mer, till viss del för att få bättre kondition såklart, men mest för att jag fick så jäkla ont i ryggen när jag knycklade ihop min rätt långa kropp framför tavlor och mikroskop hela dagarna. Men jag hittade tyvärr alltid något intressantare att göra. Även om jag skrev in träning i min kalender slutade det med att jag blev uppslukad av någon konsthistorisk avhandling och glömde bort tiden.

Jag drog ett djupt andetag och skulle precis kliva in i rummet när min mobil ringde i en av klänningens diskret insydda fickor. Fickor är en mänsklig rättighet. Jag halade upp telefonen och tittade på displayen. Konstaterade förvånat att det var mamma som ringde. Hon och jag pratade inte så ofta. Hon var en yvig italienska och väldigt … mycket. Hela tiden. Jag levde på logik och struktur, hon var byggd av nerver och passion. Eld och vatten och allt sånt. Jag avvisade samtalet, satte mobilen på ljudlös och la tillbaka den i fickan samtidigt som jag knackade lätt på dörren och klev in.

Min chef Charles McLean tronade bakom sitt bastanta skrivbord. Han var så kort att han hade ett diskret podium uppbyggt där under för att se längre ut. Han var rund som ett gammalt ekfat (och innehöll förmodligen lika mycket whisky) och var klädd i samma bruna tweedkostym och skotskrutiga väst som alltid. När han såg mig sprack hans ansikte upp i ett brett leende.

”Stella! Kom in! Det här är Andrew. Han är son till en gammal bekant till mig, Lady Margaret Marlowe, som tragiskt nog gick bort nu i våras. Vi sprang på varandra nere på Herriotgalleriet. När Andrew berättade om sin lilla utmaning erbjöd jag mig såklart att hjälpa honom.”

17

Charles kallade alla han någonsin träffat för sina gamla vänner, framför allt de damer i hans ålder som han blev förtjust i.

”Andrew. Kul att se dig igen. Det var ett tag sen.”

Jag klev fram och skakade hand med honom. Andrew var professor i konsthistoria här i Edinburgh. Jag hade lyssnat på flera av hans föreläsningar, och vi hade varit deltagare på samma seminarier och till och med varit i samma paneldiskussion någon gång. Dessutom hade jag ofta ärenden ner till universitetets forskningsbibliotek och brukade alltid hitta en lämplig ursäkt för att råka gå förbi hans kontor och byta några ord när jag ändå var där. Vi hade småflörtat en hel del, men inte kommit längre än så. Min blick svepte över honom och vidare till bordet. Det låg ett föremål där, inslaget i brunt papper med snöre om. Det såg ut som en tavla. Jag fick hejda mig själv från att omedelbart gå dit och slita av omslaget.

”Stella, vad trevligt att få träffas igen! Jag är så tacksam för att ni tar er an mitt fall”, sa Andrew och tvingade mig att fokusera på honom istället för på det lovande paketet.

Jag gissade att han var en fem, tio år äldre än jag, det vill säga runt fyrtio ungefär. Hans medvetet luggslitna stil fullkomligt skrek adel.

”Trevligt att se dig igen också. Vad rör sig fallet om, om jag får fråga?” sa jag nyfiket.

Han gick fram till paketet och började dra i knuten medan han pratade.

”Min mor gick som sagt bort i våras, och lämnade mig ett litet dragigt slott vid kusten. Halvvägs upp mot Aberdeen ungefär, härifrån sett. Magnifik utsikt över havet och massor av historia och allt det, men slottet är i bedrövligt skick och bara de löpande kostnaderna går på en halv förmögenhet.”

Snöret var av och han började omsorgsfullt veckla bort pappret. Jag försökte låta bli att stampa i golvet av otålighet.

18

”Mamma älskade stället och bodde där hela livet. Vår släkt byggde slottet på 1600-talet. Men jag vet inte hur jag ska ha råd att ha kvar det, är jag rädd. Om inte …”

En rätt liten duk i en tjock, klumpig guldram låg nu på bordet. Den mätte ungefär 40 gånger 30 centimeter. Den föreställde ett medelhavslandskap i mjuka böljande former. En villa på randen till havet, skuggad av knotiga pinjeträd. Jag böjde mig närmare för att se. Den var definitivt habilt målad, men inte av någon mästare. Tavlan saknade signatur.

”… om inte den här kan visa sig vara av värde”, fortsatte Andrew. ”Kan jag sälja den och våningen här i Edinburgh så har jag råd att renovera och kanske öppna en del för allmänheten för att dra in pengar. Jag var på väg att lämna in tavlan till försäljning på galleriet när jag stötte på Charles där, som så vänligt erbjöd sig att hjälpa mig att få tavlan autentiserad. Herriotgalleriet var lite tveksamma till att ta in den utan äkthetsbevis, så Charles kom som en räddande ängel!”

”Och vad är historien bakom den?” frågade jag och strök fingertopparna försiktigt över den alldeles för tjocka och gammalmodiga guldramen.

”Jag har alltid fått höra att den är målad av Churchill. Min mamma berättade otaliga gånger att hennes far, min morfar, fick den i gåva av Churchill själv. Den är inte signerad …”, sa han och slog ut med armen.

Jag nickade och avbröt honom.

”… men Churchill signerade sällan sina verk, jag vet.”

Charles och jag böjde våra huvuden över tavlan på skrivbordet från varsitt håll. Jag glömde allt omkring mig. Fokuserade på konstverket. Penseldragen, stilen. Nyanserna.

”Oljefärg. Rätt färgskala, men lite matt”, sa jag utan att ta ögonen från duken. ”Förmodligen på grund av någon sorts fernissa och smuts.”

19

”Mhmmm. Vi måste ta reda på vad motivet föreställer”, sa chefen.

Andrew harklade sig.

”Det finns en text på baksidan …”

Jag tog ut mina vita handskar ur fickan. Kände att mobilen surrade. Det var tredje gången sen jag klev in i rummet. Säkert mamma igen. Varför kunde hon inte bara lämna ett meddelande? Jag satte på mig handskarna och vände försiktigt på tavlan. Det fanns mycket riktigt text på baksidan, i en tunn spretig handstil.

”Saint-Raphaël”, sa Charles och tittade på texten i ett klassiskt förstoringsglas han alltid hade liggande på skrivbordet.

”Årtal?” frågade jag.

”Inget skrivet.”

Andrew harklade sig igen.

”Jag tror att tavlan ska komma från 1930-talet.”

Jag nickade fundersamt.

”Det kan stämma.”

”Vad tror ni?” sa Andrew med en illa dold darrning av hopp i rösten.

Jag förstod honom. Churchill var först och främst en statsman och en ordvirtuos, men han var också en konstnär som målade av glädje. Hans tavlor kunde vara värda miljontals kronor. Om de var äkta. Jag och chefen rätade på oss samtidigt och tittade på Andrew. Charles tog till orda:

”Vi har en hel del jobb att göra innan vi kan ge dig ett besked, Andrew, men det ser onekligen lovande ut. Vi behöver göra en ordentlig kontroll av tavlan under mikroskop och analysera färgernas kemiska sammansättning. Sen måste vi också kontrollera lite mer exakt var tavlan är målad, och om Churchill var i Saint-Raphaël på trettiotalet eller tidigare. Vi

20

vet att han ofta tillbringade tid vid Medelhavet för att måla. Vi måste också prata med experterna för att se om tavlan finns med i Churchills catalogue raisonné. Det fullständiga och officiella registret över hans konst. Hade Lady Margaret någonting annat som bekräftar tavlans proveniens? Ett brev eller kort som kom med tavlan, kanske? Någon anteckning från din morfar? Eller en dagbok?”

Andrew nickade och skakade på huvudet om vartannat.

”Nej, det har jag inte tänkt på. Men det finns mängder av morfars saker kvar på vinden, jag kan gräva igenom dem och se om jag hittar något.”

”Allt du kan hitta är viktigt för oss. Minsta lilla kvitto eller anteckning, eller omnämnande”, sa jag.

”Jag förstår. Jag ska ordna det.”

”Strålande. Spännande!” utbrast min chef och gnuggade händerna. ”Alla Blackford Investigations bästa resurser står till ditt förfogande, Andrew. Det känns finfint att kunna hjälpa en gammal vän på det här sättet.”

”Tack, det hade betytt väldigt mycket för min mor att veta att ni hjälper till att rädda hennes älskade slott. Ni är såklart varmt välkomna dit precis när ni vill. Inget skulle glädja mig mer än att få ge er en privat visning.”

Det sista sa han medan han såg mig i ögonen. Andrew var både intellektuellt vig och vacker att se på, och jag kände ett plötsligt uppflammat intresse för gamla dragiga slott.

”Tack gärna”, sa jag. ”Nu behöver vi bara fixa allt pappersarbete så att du kan känna dig trygg med att lämna över tavlan till oss. Vill du att vi går igenom våra försäkringar och rutiner nu med en gång, eller ska jag mejla dig detaljerna?”

”Nej, nej, mejla allt sånt. Jag litar helt och fullt på er.”

Vi skrev ut och signerade överlämningskvittot – det kunde vi verkligen inte ta via mejl. Tavlan var ju trots allt värd en

21

förmögenhet. Förhoppningsvis. Jag gav kvittot till Andrew och vi skakade hand. Jag gillade hans händer, de var starka och varma.

”Jag tar tavlan till vår ateljé och startar analysen direkt imorgon, så håller vi kontakten”, sa jag och log mot honom.

Kapitel 2

Efter ytterligare några timmars jobb klev jag ut i kvällssolen och promenerade ner längs The Royal Mile med Edinburgh Castles uråldriga fasad i ryggen. Den vindlande gatan framför mig var kantad av höga sandstenshus i gråbeige. Toppade som eleganta bröllopstårtor med kreneleringar, krusiduller och otaliga små skorstenar. Jag stoppade in hörlurarna och ringde upp mamma när jag rundade Tolbooth Kirk på väg ner mot Haymarket.

”Varför svarar du aldrig när jag ringer!” var det första mamma sa. Hon nästan skrek i mitt öra. Jag drog ett djupt andetag.

”Jag var …”

”Du måste komma hem! Pappa är sjuk och ligger i koma. Jag förstår inte vad läkarna säger! Allting är kaos och jag kan inte hantera firman och allt alldeles själv. Din pappa dör om du inte kommer hem, Stella!”

Jag tvärstannade på trottoaren. Mamma snyftade och snörvlade i telefonen. Två unga tonårskillar snubblade nästan in i mig bakifrån. En av dem svor och visade mig fingret. Jag ignorerade dem.

”Vad har hänt med pappa? Varför är han i koma?”

”Jag vet inte! Han har varit dålig ett tag, en vanlig influensa trodde jag, sen föll han bara ner.”

23

”Men vad säger de på sjukhuset?”

”Jag vet inte! Jag orkar inte lyssna, de säger en massa konstigt. Jag mår inte bra av det här, Stella. Du vet hur jag blir när jag bli oroad.”

Jag drog ett djupt andetag, blundade och räknade till tio.

”Mamma, lugna dig, är du snäll. Du har ju farmor där”, sa jag med allt lugn jag kunde uppbåda.

”Farmor gör så gott hon kan, men jag vet inte hur mycket det hjälper egentligen. Hon förstår mig inte. Jag behöver dig här!”

Jag suckade. Auktionshuset hade 60 anställda. Jag var övertygad om att de klarade sig utan att min dominante far var där och pillade i allt de gjorde. Och de klarade sig absolut utan mig.

”Du har ju flera seniora projektledare. Låt dem ta över pappas jobb.”

”Det här är ett familjeföretag, Stella. Sen 1871 har en Rodin suttit i vd-stolen! Du måste komma hem. Jag klarar inte det här utan dig!”

”Ja, okej mamma. Jag kommer så snart jag kan. Jag måste avsluta …”

”Nej! Nu. På en gång. Det måste finnas ett flyg ikväll. Tänk om din far går bort i natt.”

Jag strök handen över mitt ansikte.

”Det kommer han inte att göra. Jag lovar att hitta en flight så snart det går, okej? Men du måste ge min numret till hans läkare så att jag kan ta reda på vad som hänt och hur det är med honom.”

”Numret! Jag vet inte ens vad läkaren heter. Hur ska jag kunna veta sånt?”

Det var lönlöst.

”Jag kommer mamma, lugna ner dig. Jag förstår att det här är otäckt.”

24

”Jag tänker inte bli lugn förrän du och min älskade Emmanuel är hemma igen! Hitta första bästa avgång och sms:a mig detaljerna, så skickar jag någon att hämta dig på Arlanda.”

”Okej, mamma”, sa jag resignerat.

Hur kunde hennes gener finnas i min kropp? Det var obegripligt. Jag stod stilla på trottoaren en stund, innan jag till sist fick igång hjärnan igen. Jag vände och nästan sprang hela vägen tillbaka till kontoret. Lyckligtvis svarade Charles när jag andfådd knackade på hans dörr.

”Pappa är allvarligt sjuk. Jag måste tyvärr till Stockholm”, sa jag utan omsvep.

”Vad säger du? Usch, det låter inte bra. Sätt dig ner och andas!”

Jag gjorde som han sa och tog till orda igen när jag kunde prata:

”Jag vet att det här kommer olämpligt, men jag lovar att det inte kommer bli långvarigt. I värsta fall åker jag fram och tillbaka ett tag.”

”Det är klart du ska åka till din far, men jag vet inte hur det ska gå när du inte är här. Jag vill inte förlora dig till auktionshuset, du vet hur mycket jag förlitar mig på dig. Vi ska ju diskutera ditt eventuella delägarskap med styrelsen i nästa vecka. Jag är lite oroad över vad de ska tro om vi ställer in.”

”Jag är inte intresserad av auktionshuset, jag åker bara för att hjälpa mamma och farmor. Jag menar verkligen allvar med att jag vill bli delägare här. Jag kan jobba på distans.”

Charles kliade sig i huvudet och nickade till sist.

”Det löser vi såklart. Familjen måste du ta hand om. Se till att Fergus täcker upp för dig och att du kommer tillbaka så snart det går, så skjuter vi upp diskussionerna om partnerskap tills du är tillbaka. Jag lovar att hålla styrelsen lugn ett litet tag.”

25

”Tack, snälla Charles”, sa jag.

Jag gillade det inte, men det fanns inget annat att göra än att kapitulera och lämna mitt älskade Edinburgh.

mord och mystiska antikviteter

Stella rodin , motvillig arvtagerska till anrika Rodins auktionshus, tvingas överge Edinburgh och sitt jobb som expert på konstförfalskningar och återvända till familjehemmet i Stockholm. Hennes pappa ligger i koma, auktionshuset är i kaos och Stella är den enda som kan återupprätta dess forna glans. Samtidigt skakas Stockholm av rasistiska mord utförda med SS-dolkar.

När Stella upptäcker att hennes far handlat med nazistiska föremål inser hon att familjen Rodin kan ha kopplingar till morden. Jakten på sanningen leder henne ut på farlig mark bakom överklassens polerade fasader.

Den svarta dolken är första delen i Veronica Sjöstrands nya serie om Stella Rodin, en av världens främsta konstexperter, med en faiblesse för vintageklänningar, varm vänskap och svårlösta mysterier.

ISBN 978-91-89051-62-1

9 7 8 9 1 8 9 0 5 1 6 2 1
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.