9789189051607

Är det här jag?

Brist (2006)

Ge mig en människa (2008)

Att ringa Clara (2011)

Vårt gemensamma liv (2013)

Kidnappningen (2017)

www.romanusochselling.se

I s B n 978-91-89051-60-7

Copyright © Anna Schulze, 2022

Omslag: Sara R. Acedo

Tryck: ScandBook, eu 2022

Mamma

Den rutiga filtjacka som mamma använt i trädgården hängde på en av krokarna i hallen. I hörnet av soffan i vardagsrummet låg den gula pläden hopknölad. På soffbordet låg ett kuvert från fotoaffären, med de bilder hon tagit i februari. Ibland tittade jag på dem. Motiven var fröställningar med rimfrost, och grenar med skrumpna rönnbär. Inga foton av människor. Jag brukade tänka att jag skulle lägga kuvertet på något annat ställe. Att jag skulle lägga det där hon förvarade sina andra foton, men sedan blev det inte av. Jag bara såg på bilderna, lade tillbaka dem i kuvertet och lade sedan tillbaka kuvertet på soffbordet.

Det hade börjat samlas damm i hörnen av vardagsrummet och under byrån i hallen. I köket var det däremot undandiskat, diskbänken och köksbordet var avtorkade. Jag var noga med det. Det var det hushållsarbete jag hade lättast för.

Klockan var halv fem. Jag knackade på dörren i innerväggen som skilde de två halvorna av vårt parhus åt. Utan att vänta på svar tryckte jag ner dörrhandtaget, öppnade och klev in i den andra hushalvan.

Sofia hade börjat med middagen. Radion stod på. De pratade om att Olof Palme hade blivit skjuten. Det var hemskt. Någon hade skjutit honom, och de hade inte fått tag på den som gjort det. De intervjuade person efter person som lät ömsom matt av sorg, ömsom rasande.

Sofia tog fram kastrull, potatis och skalare, öppnade och stängde skåpluckor. När jag gick in i köket vred hon hastigt på

huvudet och sade ett kort hej. Jag frågade om jag kunde göra något. Hon svarade att jag kunde skala potatis. Jag frågade hur mycket. Hon tog påsen och hällde upp så mycket som hon tyckte var lagom i diskhon. Jag vred på vattenkranen och började skala. Sofia plockade fram saker ur kylskåpet. Hon verkade arg. Jag försökte skala med försiktiga rörelser. Sofia hällde ströbröd i en plastbunke. Jag tyckte det såg proffsigt ut att hon inte behövde mäta. Hon smällde till med skåpluckan när hon ställde tillbaka ströbrödet.

Hon stängde av radion och sade : ”Ursäkta om jag verkar vara på dåligt humör, det har inget med dig att göra.” ”Ingen fara”, sade jag. Jag ströp kranen med kallvatten en aning så att det inte skulle verka som att jag slösade på vatten. ”Vad fan betalar man skatt för ?” sade Sofia och skakade på huvudet. ”Inte ett skit får man.”

Jag förstod vad hon menade.

Hon menade att min mamma, som också var hennes syster, hade dödats i en smitningsolycka, och att ingen skyldig hade gripits.

Egentligen var det ganska likt det där med Olof Palme. Någon hade dött, och den som orsakat dödsfallet hade inte kunnat gripas. Egentligen undrade jag över varför jag inte lät mer som de som pratade på radion : mer sorgsen, mer ursinnig. Jag tyckte att jag lät precis som vanligt.

Sofia lät arg. På sätt och vis önskade jag att jag varit mer som hon. Lite tydligare. Nu sade hon : ”Hade jag haft honom här hade jag slagit ihjäl honom.”

”Hur vet du att det var en man ?” frågade jag. Sofia hällde mjölk i bunken och rörde om med en trägaffel. Hon smällde ett par gånger med gaffeln hårt mot kanten. Hon sade : ”Jo, för en kvinna gör inte så. En kvinna tar ansvar. En kvinna smiter inte.”

Jag tänkte på det. Kanske var det omöjligt för en kvinna att smita från en olycka, även om jag inte riktigt förstod varför. Ändå frågade jag : ”Men är det inte svårt att få statistik på just smitningsolyckor ?” Sofia svarade : ”Allt jag menar är att det är skillnad mellan könen : kvinnor tar ansvar och män gör inte det.”

Hon hade säkert rätt. Hon var vuxen och visste mycket mer om världen än jag. Jag hade ju inte ens tagit studenten än.

När jag blev äldre skulle kanske mina reaktioner också bli mer raka och tydliga. Då skulle jag kanske också bli arg i sådana här situationer. Men ibland undrade jag om det verkligen var den okända föraren som var huvudskälet till Sofias ilska. Ibland fick jag för mig att min moster var arg för att hon hade fått mig på halsen. Det var förstås svårt för Sofia, som redan hade make och tvillingflickor, hus och hem och yrkesarbete, att behöva ta ansvar för ytterligare en person. Jag hoppades att hon inte var arg på grund av mig, men om hon var det så var det högst förståeligt.

Jag lade den sista potatisen i kastrullen och frågade om jag skulle sätta på den. Sofia svarade ja. Nu lät hon inte lika arg längre.

Jag frågade om jag skulle börja duka. Sofia nickade. Jag hörde tvillingflickorna rumstera på övervåningen. ”Ska jag duka åt Klas ?” frågade jag. ”Jag vet inte när han kommer hem”, sade Sofia. Jag frågade var han var, och hon svarade : ”Han är ute med den där kollegan.”

Jag frågade om jag skulle säga till flickorna. Sofia nickade och sade : ”Se till att de tvättar händerna.”

Jag gick upp på övervåningen. Kajsa och Elsa satt mitt i en cirkel bestående av plasthästar, barbiedockor, små troll med färgglatt hår, dockkläder, legobitar och kritor. Kajsa viftade med en barbiedocka framför ansiktet på Elsa samtidigt som

hon sjöng : ”Jag ska gå på fest, jag ska gå på fest.” Elsa fick syn på mig och pep förtjust : ”Iris är här !” Kajsa vände sig om och log mot mig. Hon lade ifrån sig barbien, och de båda flickorna kravlade sig upp och klev försiktigt ur cirkeln av leksaker.

Jag satte mig på pallen innanför dörren och tog tag i Kajsas hand med vänsterhanden och Elsas med högerhanden. ”Hur har ni haft det idag ?” frågade jag. ”Hur var dagis ?”

Ingen av dem verkade vilja svara på det, så istället frågade jag : ”Skulle barbien gå på fest ?” De nickade ivrigt. ”Får jag se vad hon har på sig ?” Kajsa gick och hämtade barbien. Hon var klädd i en klarröd balklänning. Under den böjbara armen hade någon klämt fast en liten plastelefant. På huvudet hade hon ett par dockbyxor. ”Vilken fin klänning hon har”, sade jag, ”och vad bra att hon fick med sig en elefantunge på festen också.” Kajsa och Elsa nickade samtidigt som de höll på att explodera av skratt. ”Men”, fortsatte jag, ”är det inte lite konstigt”, jag gjorde en paus och tittade på Kajsa och Elsa innan jag återgick till att titta på barbien, ”att hon har”, ny paus, ny blick på Kajsa och Elsa, ”byxor”, och här exploderade båda flickorna i skrattparoxysmer, ”på huvudet.” Kajsa och Elsa skrattade så att de föll ihop. De var fantastiska där de låg i en hög på golvet och fnittrade. Allt trassel av halvlångt hår, deras hopknipna ögon, de små kropparna som skakade av munterhet, de runda, mjuka kinderna. Jag ville sätta mig på golvet och lyfta upp dem och krama dem. Stryka hårslingorna ur ansiktet på dem och trycka min kind mot deras. Dessa små människor som var så varma och mjuka och just nu så väldigt glada. Så hörde jag Sofia ropa i trappan. Jag tog tag i varsin hand på flickorna och sade att vi nog behövde röra på oss. Att vi skulle tvätta händerna alla tre. Att jag behövde hjälp med att se vilken tvål som var rätt, och vilken handduk jag skulle använda.

Klas kom hem när vi nästan var färdiga med måltiden. ”Men se Iris”, utbrast han. Jag förstod inte varför. Överenskommelsen var att jag skulle äta middag hos dem varje kväll tills vidare. Sofia skrev upp kostnaderna för mina måltider i en kassabok som hon hade i en kökslåda. Jag skulle betala henne när jag fick min första pensionsutbetalning efter mamma.

Klas tog upp en vinflaska ur sin ryggsäck. ”Jaha, så du har köpt vin ?” sade Sofia. ”Ja”, sade Klas, ”det är till på fredag”, och Sofia svarade : ”Om den då lever.” Klas satte sig vid bordet och Sofia flyttade potatiskastrullen så att han nådde. Hans ögon var blanka ovanför det mörkbruna skägget. Elsa rullade runt en ärta på tallriken. Sofia sade till flickorna att de fick gå från bordet.

När de gått upp till sitt rum blev det tyst i köket. Klas lade upp mat, och Sofia sade : ”Ja, nu kanske det har hunnit bli kallt.” Klas började äta. Det verkade inte som att han tänkte säga något. Efter en stund frågade Sofia : ”Hur var det med Lasse då ?” Klas sade att allt var fint med Lasse, att det var jämna plågor, att allt var under kontroll. ”Klasse och Lasse”, sade Sofia. Hon lät trött på rösten.

Jag hoppades att Klas skulle äta snabbt så att jag kunde hjälpa till med att duka av och diska och sedan gå in till mig, lägga mig i soffan och läsa en bok eller titta på teve. Det kändes som att Klas och Sofia behövde vara ensamma och prata om något, men om jag bara reste mig och gick skulle det se ut som att jag smet från disken.

Klas vände sig mot mig och började säga : ”Jaha, Iris …”

Men sedan kom han av sig. Innan mamma dog hade ”jaha, Iris” varit inledningen på frågor om hur jag tänkte mig framtiden, om jag hade sökt något sommarjobb, i vilken mån jag följde med i den politiska debatten, om jag hade förstått att samtidens popband var dåliga, men nu var det som att han

mitt i meningen kom ihåg att mamma just hade dött. Att den typen av frågor kanske kunde anstå till efter begravningen.

Jag reste mig och började tyst duka av.

Sofia sade : ”Mamma kommer i övermorgon.” Hon lade till : ”Eller mormor.”

Jag hade varit sju år när mormor flyttade till en by i södra Frankrike. Nu skulle hon komma hem för att begrava sin äldsta dotter. Hon brukade tillbringa juli månad i Sverige. Det var mest då vi träffades. Varje år hyrde hon en lägenhet på Östermalm av en väninna som tillbringade somrarna på sitt lantställe. När någon frågade om hon inte tyckte att det var tråkigt att sitta instängd i en lägenhet i juli svarade hon att hon fick alldeles nog av sol och bad i Frankrike. Hon brukade också komma och fira jul med oss. Vissa år for vi till Frankrike och firade julen hos henne. Den senaste julen hade vi firat hos oss. Dagarna innan julafton hade mamma varit uppjagad som hon så ofta var när mormor var på ingång, men vi hade tagit en dag och bakat tillsammans. ”Så att vi får lite trevligt, bara du och jag”, hade mamma sagt. Tyst inom mig räknade jag upp vad vi hade bakat : vi hade bakat lussekatter, chokladsnitt, drömmar och bondkakor. Allt det hade vi bakat på en enda dag.

Jag ställde in alla tallrikar utom Klas i diskmaskinen, och sade att jag skulle gå in till mig.

Sofia sade att Klas skulle hämta mormor på flygplatsen följande dag, och att vi skulle äta middag senare än vanligt.

På väg in till mig stannade jag till i hallen framför ett grafiskt blad som Sofias pappa Kettil hade gjort. Fascinerad följde jag de tunna strecken med blicken. De runda formerna som nästan gick ihop sig till en kvinnofigur men som inte riktigt gjorde det. Som förblev abstrakta. Formerna av en kvinna som inte riktigt var en kvinna.

Jag gick igenom dörren till det som nu var min hushalva

och tände i hallen. Där hängde den : mammas trädgårdsjacka.

Där låg den : pläden.

Jag gick upp till mitt rum, öppnade en av mina mappar och tittade igenom teckningarna.

Porträtt av klasskamrater, stilleben, men också friare saker : groteska masker eller kvinnor som såg demoniska ut, och stiliserade gestalter som jag tänkte mig som någon sorts arketyper : kungen, drottningen, narren, slaven. Det var de bilderna jag tyckte bäst om när jag bläddrade igenom innehållet i mappen.

Jag tänkte på frågan som Klas nästan ställt när han börjat säga sitt ”jaha, Iris”.

Jaha, Iris, hade han börjat, och fortsättningen skulle ha lytt : Vad har du tänkt göra i framtiden ? Innan mamma dog hade jag ryckt på axlarna och svarat att jag inte visste. Men egentligen visste jag precis. Jag ville gå på konstskola. Jag visste bara inte vilken eller hur. Jag hade varit i färd med att börja ta reda på saker när mamma blivit påkörd, och så hade hon dött och jag hade fastnat mitt i steget. Nu handlade allt om begravningen, om bouppteckningen, om förmyndare och överförmyndare. Jag såg på en teckning av en skrattande kung krönt med en hög krona på huvudet. Jag tänkte att jag borde gråta mycket mer. Att jag inte borde stå här och tänka på min egen framtid nu när mamma inte ens hade en framtid. Men nu var det så det var. Jag tänkte på min egen framtid.

Mormor installerade sig i mammas sovrum. Jag hade kommit ihåg att dra ur lakanen och bädda rent. Det kändes konstigt att dra ur mammas lakan. När jag gjorde det var det som att det var det sista av henne som försvann efter olyckan. Att det egentligen inte var rätt. De första nätterna efter att hon dött hade jag sovit i hennes säng. Den var större än min, en dubbelsäng. På nattygsbordet stod ett halvfullt glas vatten, och bredvid låg en sliten pocketbok som hon hade sagt var dålig litteratur men ganska spännande. Men nu drog jag alltså ur lakanen och lade dem i smutskorgen.

När mormor kom berättade jag för henne att jag hade bäddat rent. Jag ville visa att jag hade velat göra det bekvämt för henne. Hon lade handen på min axel och sade : ”Tack, Iris”, med trött röst.

Mormor, som oftast var en ganska sval person (det var i alla fall vad mamma brukat säga) hade de här dagarna kring begravningen mycket nära till gråten. Den kom över henne när som helst. Plötsligt tog hon tag i en stolsrygg, vek sig lätt framåt medan ansiktet förvreds.

På morgnarna innan jag tog tunnelbanan in till skolan åt mormor och jag frukost tillsammans. Hennes ögon fylldes ideligen av tårar. Allegoriskt kunde hon säga : ”Jag har inte fått på mig min makeup än.” Eller på engelska : ”I haven’t put my face on yet.” Men mormor använde inte någon som helst makeup under den där tiden. Den skulle genast ha blivit utsmetad.

Sofia grät också mer nu när mormor hade kommit. Det

var som om den enas gråt färgade av sig på den andra. Jag avundades dem. Jag hade också velat gråta.

Det märkliga var att ju mer de grät desto mindre grät jag. Ju argare de var på den som kört bilen, desto svårare fick jag att alls vara arg. Vad var det med mig ? Varför kunde jag inte vara arg ? Oavsett allt annat var det ju en förfärlig sak att köra ihjäl en annan människa och lämna platsen. Det var en hemsk sak att vara så vårdslös – eller så onykter – i trafiken att det kostade en annan människa livet. Jag borde ha varit ursinnig. Jag skämdes över mig själv där jag satt i fåtöljen i Sofias vardagsrum och såg mormor och Sofia ta plats bredvid varandra i soffan och gråta och förbanna om vartannat.

En kväll när mormor stod vid diskbänken och drack ett glas vatten och pratade halvt till sig själv, halvt till mig om det som hänt, gav hon mig en blick ur ögonvrån. Jag försökte komma på något att säga. Något om sorg – om hur sorgsen jag var. Men jag kom inte på något. Istället sade jag trevande att jag trodde att det här med hur man sörjde kanske var en åldersfråga : att en ung person – en person i min ålder – helt enkelt inte tog till sig ett dödsfall på samma sätt som en äldre person.

Mormors ansiktsdrag mjukades upp och hon satte ifrån sig vattenglaset på diskbänken, kramade mig lätt och mumlade : ”Ja du, lilla Iris. Du är så klok du, lilla Iris.”

En sak jag tänkte på under de där dagarna var att mormor och Sofia pratade så mycket om mamma som dotter och syster. Ibland tyckte jag nästan att de verkade glömma att mamma varit min mamma. Ibland snuddade jag vid tanken på att jag dessutom var minderårig. Jag skulle fylla arton sent på hösten samma år, men just nu var jag faktiskt bara ett barn. Tyckte de inte att det var sorgligt att förlora sin enda förälder medan man fortfarande var barn ? Men när jag tänkte så började jag

genast skämmas. Mormor och Sofia var utom sig av sorg. Det var därför de grät så mycket, de orkade inte tänka på något annat. De kände sig också ensamma och övergivna. Och kanske var det heller inget särskilt med att förlora en förälder medan man själv var ung. Jag borde sluta tycka synd om mig själv. En förlust var en förlust. Det var samma sak vem den än drabbade, och när i livet den än inträffade.

Under själva begravningen var det i alla fall som att mormor och Sofia såg mig som den i familjen som hade förlorat sin mor. De satt på varsin sida om mig och höll mig hårt i varsin hand. Och där i orgelbruset, psalmsången, griftetalet, bibeltexterna, kistan prydd med nejlikor, mammas alla kollegor och vänner som grät i bänkraderna, lyckades jag faktiskt gråta. Jag var så lättad. Jag hade varit rädd att jag inte skulle kunna gråta på begravningen, och att alla skulle tänka att jag var känslokall.

Efteråt kom människor som jag knappt hade träffat eller inte träffat alls fram till mig. En del tog mig i handen. De som jag träffat tidigare kramade mig. De sade snälla saker om mamma. De beklagade min sorg, och många av dem sade att det var sorgligt att förlora en förälder så tidigt, att det var förfärligt. Så tydligen var det inte bara jag som tyckte det.

En av de sista som kom fram till mig var Gunnar – en man som mamma hade haft en relation med och som under flera år bott tillsammans med mamma och mig i parhuset. Nu kramade han mig på sitt tafatta men välvilliga vis. Han sade : ”Ja du, Iris. Vad ska man säga ?” Jag höjde på axlarna. Han höjde på axlarna. Vi var två om att inte veta vad man skulle säga. Sedan sade han : ”Din lilla stackare. Hur har du det egentligen ? Klarar du dig ?” Jag försökte känna efter. Klarade jag mig ? Det gjorde jag förstås. Jag gick till skolan varje morgon, jag höll rent i köket hemma, jag duschade regelbundet. ”Jag klarar mig”,

sade jag till Gunnar. ”Säkert ?” frågade han. ”Säkert”, sade jag, och Gunnar sade : ”Är det något får du säga till.”

Gunnar hade flyttat in i parhuset hos mamma och mig när jag var fem år. Han hade inte blivit som en pappa, men han hade varit en riktigt bra person att ha där hemma. Han var socionom liksom mamma, och precis som hon hade han ett stort intresse för bildkonst. Det var han som hade lärt mig grunderna i färglära, och att man måste öva extra på att teckna högerprofiler, eftersom alla högerhänta har svårt för det. Mellan Gunnar och mig hade allt varit lugnt och bra. Desto stormigare hade det varit mellan Gunnar och mamma, och allt stormigare blev det. Sex år tidigare hade de gått skilda vägar, och nu hade han en ny familj, med nya styvbarn.

Mamma hade fortsatt prata om Gunnar även efter att de gjort slut. Hon hade varit besviken på honom. Hon hade haft andra förväntningar. Hon hade klagat på att han lät jobbet komma före allt annat.

Egentligen hade jag inte tyckt om att mamma sade så om honom.

Jag hade tyckt om Gunnar. Han verkade aldrig bli irriterad på mig. Det kändes som att han gillade när vi gjorde saker ihop : han tyckte om svartvita gamla filmer, och sade alltid till när det skulle komma någon på teve som han trodde att jag skulle tycka om. Sedan satt vi i varsin soffa och skickade en skål med punchpraliner mellan oss medan vi såg Paradisets barn eller Diktatorn.

Nu, i samband med begravningen, insåg jag hur mycket han fortfarande betydde för mig.

Jag hade lyssnat på mamma och inte sagt emot, men innerst inne hade jag tänkt : Jag tycker om Gunnar, och ibland hade jag trotsigt tänkt att mamma borde skaffa sig en riktig väninna som hon kunde prata med om sådana här saker, istället för

att säga allt det där till mig. Dessutom var det här med hur mamma hade pratat om Gunnar en del av mamma som jag inte så gärna ville tänka på.

Jag ville tänka på andra saker. Som när mamma hade läst högt för mig, eller när vi hade sjungit barnvisor tillsammans. När vi hade tittat i bilderböcker. Det var sådant som jag ville komma ihåg.

Efter separationen hade Gunnar hållit en viss kontakt med mig. Ibland gick vi på museum. Ibland gick vi på kafé. Vi tyckte båda att mockabakelse var den bästa bakelsen. Däremellan skickade han då och då vykort med korta, kryptiska meddelanden : ”Linköping, onsdag. Glad torsdag”, kunde det stå. Eller : ”Borås är en tråkig liten stad, varifrån jag sänder denna rad.” Jag brukade tänka att han skrev till mig för att visa att vi fortfarande hörde ihop. Ett ögonblick, när vi stod där i kyrkan, funderade jag på att fråga om jag kunde få flytta in hos honom. Om han inte kunde bli min låtsasförälder igen och ta hand om mig på riktigt. Men så tänkte jag på att jag snart var vuxen. Då skulle man ändå avveckla det där med föräldrar.