9789189051584 by Smakprov Media AB

sogand sasanpour

Hennes söner

med fru darijas söner stod det inte rätt till. ”Visst är de lite svagsinta?” brukade äldre människor fråga. Det hände oftast när hon åkte buss eller tåg med sönerna. ”Ni är udda, inte sjuka”, svarade hon när de var yngre och någon hade kallat dem för sjuka i huvudet. Kim brukade skriva ner orden han hörde i sitt ritblock. ”Mam, va e eftebliven? Mam, va e mongo? Mam, va e missbildad?” Han kunde sitta på sin sängkant och stirra och tänka på orden tills han såg dem i bilder. Då började han att rita. Frank brydde sig inte och verkade nästan döv för vad folk sa om honom. Fru Darija undrade hur stor sannolikheten var att det skulle bli fel på båda ens barn. Sedan funderade hon över om det var hon eller maken som bar på den skadade genen som var så stark. Frank var sjutton år och Kim femton. Deras ansikten såg sammansmälta ut. Deras hud var tunn och vit. Frank var lång. Kim var kort. Redan vid tolv års ålder började de bli tunnhåriga och sedan kröp hårfästet uppåt för varje år som gick. Nu låg bara några glesa hårstrån kvar uppe på hjässan, men över bakhuvudet och i nacken hade de 5

riklig hårväxt. Fru Darija hade prövat att raka sönerna, men de hade en bedrövlig form på huvudet. Det blev för mycket huvud och panna och blänkande hud, som nästan fick hennes ögon att tåras. Av de två alternativen hade hon tyckt att flottigt och glest hår var att föredra. Franks ansikte såg ut som en anslagstavla efter att häftstiften plockats bort, men Kims hud var len och slät. Deras ådror simmade precis under huden och bildade ett väl synligt labyrintiskt mönster. Huden på deras kroppar såg ut som en detaljerad karta. När de var små brukade fru Darija noggrant studera mönstret och varje gång upptäckte hon nya nätverk. Med fingret följde hon ådrorna, men nätverket var ofullständigt. Det var som att deras kroppar inte orkade måla klart, inte orkade bli färdiga. Kims huvud var litet och smalt. Han liknade ett spädbarn när han gäspade eller nös och särskilt när han grät. Han hade gröna ögon trots att ingen i släkten, vare sig på fru Darijas eller på makens sida, hade det. De var mörkgröna med gula skvättar. Ögonfransarna var långa och fru Darija inledde morgnarna med att peta isär dem med en hårnål. Med samma hårnål rengjorde hon sedan sönernas näsor från torkat snor som annars lätt blev till sår och besvärade dem båda, men just den saken slutade hon med när de blev äldre. Kim älskade sina ögon och kunde stå i långa stunder framför spegeln. Han fladdrade med ögonlocken och glodde sig själv i ögonen. Sedan målade han av ögonen i den gröna nyans som de hade den dagen. Han brukade le belåtet, upprepa framför spegeln, och när han målade, att hans gröna nyans inte ens fanns bland hans tjugofyra färgpennor. När han stod framför 6

spegeln hände det att Frank smällde honom över bakhuvudet och sa: ”Du e en sån jävla fjolla.” Ögonen skulle egentligen ha tilldelats någon annan, men ett mirakel måste ha skett så att Kim fick dem, resonerade fru Darija. Bröderna talade otydligt och hörde dåligt. Hon hade hoppats att de skulle arta sig ju äldre de blev, men hade numera insett att hon skulle få dras med dem så som de var. Till sitt sätt var de olika. Frank var medveten om sitt underläge. Han var avvaktande och undvek kontakt med folk, och när någon tittade på honom gjorde han sig beredd på strid. Kim fnittrade när han inte borde, tittade storögt på folk på gatan och blev lätt närgången mot dem som inte hann undvika hans blick. Fru Darija oroade sig för den pojken, och på kvällarna när familjen hade lagt sig, satt hon i köket vid fönstret och föreställde sig vem eller vad som till slut skulle ha ihjäl honom. Det fanns andra sätt att dö än att dö kroppsdöden, tänkte hon. Ofta tänkte hon om sig själv att även om hon inte var kroppsdöd var hon ändå väldigt död.

kvarteret linjalen ligger mitt på Södermalm, men är ändå som en ö i staden. En plats innerstadsborna gärna undviker. Kvarteret är byggt av gråaste betong. Vissa fönsterrutor på bottenvåningar ut mot gatan är försedda med turkosa galler. Varje dag passerade fru Darija och hennes familj valvet med den gröna neonskylten in till kvarteret. De rörde sig i skuggorna runt den riktiga staden, som mest korsade de Medborgarplatsen innan de återvände hem igen. Fru Darija brukade säga att det hade varit bättre om de hade bott ute i förorten istället. ”Man kan inte bo i stan och inte ha råd att köpa hem mat från indiern”, sa hon och pekade med hela handen mot gården. ”Vi har bott i det här förbannade huset i snart tjugo gudsförgätna år och ändå ser nykomlingarna på oss som om de kom hit före oss. De går om oss. Vi är inte ens med i matchen.” Maken hade hört klagomålen så många gånger och slog dövörat till, någon gång muttrade han: ”Vi flyttar då.” Men det svarade hon aldrig på. Han älskade henne över allt annat, mer än han älskade sina söner. Det gick knappt en dag 8

utan att han undrade varför en kvinna som hon hade valt honom. När fru Darija och maken kom till Sverige hade planen varit att de skulle återvända till hemlandet. Efter tio år hade hon förstått att de som mest talade om att återvända till sina hemländer var de som aldrig gjorde det. När de flyttade hade hon haft knappt ett år kvar på sin utbildning. Hon hade varit fast besluten att återuppta studierna, men allt tog tid i ett nytt land. Hon fick ett vikariat inom hemtjänsten och tänkte att hon kunde arbeta där ett tag tills de hade bekantat sig med landet. Hon skulle inte bli kvar, det var säkert, hon skulle återvända till studierna. Under tiden blev hon gravid med Frank och sedan med Kim. Maken skaffade sig snabbt ett arbete som maskinoperatör, men så, för en månad sedan, hade han varslats och erbjudits ett avgångspaket. De visste båda att han aldrig mer skulle få ett arbete. Det var annat förr, när hårt arbete och lojalitet var de viktigaste kriterierna. Nu förväntades alla ha visioner och ambitioner framåt och uppåt. Maken var körd i nutiden. Fru Darija visste det och till och med han själv förstod det. Sedan uppsägningen låg han i soffan från det att han kom hem från jobbet. Det var som att han övade sig på att vara arbetslös. Han drack och mumlade svordomar, oftast åt något som visades på teven. Vid middagsbordet kunde det hända att han kallade henne för jävla kärring om han tyckte att maten var för varm eller för mycket saltad. En gång bet han sig i tungan när han tuggade på en köttbit och gav henne en örfil för det. Efteråt ångrade han sig och slog sig själv hårt i huvudet flera gånger. Det var så med 9

honom. Det onda han gjorde slog tillbaka mot honom själv. Det var följden av att han var en god människa. Fru Darija brukade tänka att han var som sönerna, och den tanken gav henne en viss tröst, andrum från farhågan att de snarare bråddes på henne. Maken tittade inte folk i ögonen, helst sänkte han sin blick mot golvet. De gånger han lyfte blicken såg det ut som att den ville nå taket. I andras sällskap pratade han inte alls eller för mycket, utan känsla för sammanhang eller relevans, men han var godhjärtad och lättstyrd. Han var inte i vägen för henne. Före sin uppsägning teg han oavsett vad hon sa eller gjorde. Det gjorde han fortfarande om han inte hade druckit sprit. Efter Kims födelse hade de i en outtalad överenskommelse slutat att ligga med varandra. För fru Darija var det en befrielse. Nu hade de sina barn och behövde inte utsätta varandra för en intimitet som skadade dem båda. På den tiden, när de låg med varandra för att få barn, gjorde de det med minsta möjliga kroppskontakt. Han låg över henne i en hög brygga och deras överkroppar behövde aldrig mötas. Inget sades mellan dem och det enda som hördes var hans flåsande andetag. Ibland när hon av misstag öppnade ögonen såg hon i skenet från gården hur han ryckte med ögonlocken. Så gjorde han när han njöt och hon kände avsmak. Hans hud var gropig och knottrig. Hon undvek att röra vid honom, och gjorde det bara för att skjuta honom ifrån sig när det hade gått för honom. Då klev han skamset av henne och gömde sig i badrummet tills hon knackade på och krävde att han skulle öppna så att hon kunde kissa ur sig varenda droppe 10

av honom som inte hade fått fäste inuti henne. Hon hade gift sig mest för att ha det gjort. Hon hade inte velat lägga ner tid på olika män, för att slutligen kanske hitta en att bli kvar med. Hon hade tänkt att ett äktenskap frigjorde tid till annat. Till sådant som hon hellre ville göra. Då hade det inte slagit henne att med äktenskapet följde annat som hon själv skulle få för sig att hon ville ha, som barn. När barnen sedan kom gick det upp för henne att en familj upptog all hennes tid och alla hennes tankar. Efter att sönerna föddes hade maken och hon inte längre någon användning för varandra. Den lilla attraktionskraft han haft, att han var stark och beskyddande, och som hon hade bestämt sig för att fokusera på när hon valde honom till sin man, blev kvar i deras hemland. Han passade inte in i kulissen Sverige. Maken läste ogärna böcker och när han var tvungen att läsa gjorde han det högt och långsamt. Han gormade kapitalister och rasister åt alla han inte tyckte om, när hon frågade vad han menade sa han något ohörbart och sänkte blicken till golvet. Han verkade inte kunna se helheten i saker och ting. Det han kunde bra var att lyda instruktioner. Fru Darija tänkte ibland på hur livet kunde ha blivit om hon istället hade gift sig med mannen hon var tillsammans med precis före maken. Han som studerade medicin. Han som uppvaktade henne med fina saker och smycken, och som kunde få vilken kvinna som helst, men ville ha henne. Han som kom från en fin familj, som läste så fort han fick tid och som lät henne botanisera i hans familjs enorma bibliotek. På lördagsmorgnarna brukade 11

de stiga upp tidigt och lyssna på radio, läsa tidningen, dricka kaffe och när hon framåt lunchtid dukade av frukosten brukade han trycka henne mot diskbänken, klä av henne det vita nattlinnet och tränga in i henne. Ibland mjukt men oftast hårt och med elaka ögon. Hon skulle göra som han ville och om hon inte lyssnade eller var motsträvig straffade han henne med slag och annat som hon inte ville vara med på, men som hon ändå stod ut med. Efteråt pratade de med varandra. Ofta om hennes skrivande. Det intresserade honom mycket. Ett samtal mindes hon särskilt, och som hon först flera år senare förstod kanske var avgörande för hur saker och ting blev. ”Varför studerar du till journalist egentligen?” hade han frågat henne när hon låg på hans arm i sängen. ”Varför studerar du till läkare?” ”Jag frågade dig.” ”För att det är ett yrke och jag får i alla fall skriva.” ”Har förlaget svarat?” ”Tack, men nej tack. De ser potential, men texterna passar inte deras utgivning.” Sedan hade hon sagt det som kanske bestämde riktningen på fortsättningen av hennes liv. ”Lika bra. Nu kan jag släppa det. Skriva dikter är den sämsta formen av talang. Det är bättre att försöka bli bra på något annat.” Hennes föräldrar hade hellre sett att hon också studerat till läkare. ”Inget är större än att rädda liv”, upprepade hennes far när henne studieval kom på tal. När han inte nådde någon framgång med att få henne att byta till läkarprogrammet, gick han över till att tala gott om läraryrket. Hennes mor däremot brukade vara tyst när 12

fadern pratade, men så en kväll när han började igen ställde hon sig framför honom och satte upp handflatan framför hans ansikte. ”Jag ville också bli journalist. Ville det så mycket som man fick vilja något på den tiden”, sa hon och fick ett oövervinnligt uttryck i ansiktet. ”Jag hoppas du inte får för dig att åka till farliga platser. Även om du är modig, är du en kvinna. Det spelar ingen roll hur stora tankar du har. De gör dig inte stor, inte stor nog att slå ner en man”, sa han triumferande som om det omöjligt kunde finnas något mer att komma med efter det han nyss hade sagt. Hon och hennes mor hade sett på varandra. Båda visste att det var modern och inte fadern som hade fått sista ordet. När hon tänkte på honom, tänkte hon på honom namnlöst, inte som sin dåvarande pojkvän. Minnena kändes lånade nu. Hon tänkte på hur han den gången hade vänt henne på sidan när hon hade varit tyst en stund. Att det hade gjort ont i nacken och att håret hade dragits åt när han drog ut armen. När hon låg där hade hon skämts för hur ivrigt hon var honom till lags med sina kroppsrörelser. Hur hon öppnade upp sig, som om han hade större rätt till henne än hon själv. När han förde in handen mellan hennes ben hade hon spänt insidan av låren om den. ”Har dina föräldrar läst dina dikter?” frågade han när han låg över henne. ”Bara du har fått läsa, förutom förlaget.” ”Jag har inte fått läsa allt”, hade han sagt och tryckt in fingrarna. 13

När han senare gick runt naken i det solindränkta sovrummet och letade efter kläder att ta på sig, tänkte hon att hon aldrig skulle vara med en vackrare man. På söndagarna åt de middag med hans familj i deras hus vid vattnet. Då var han sitt mildaste finaste jag mot henne. Inför sina föräldrar strök han henne över armen, höll henne om midjan och senare när de var ensamma kysste han henne på deras brygga. Han sa att han skulle gifta sig med henne och att hon var hans livs kärlek. De enda stunder hon hittills hade känt sig levande var när han tryckte sig in i henne, och när hon skrev. Hans rörelser, även om de vara hårda och ibland smärtsamma, gjorde henne mjuk och varm inombords. Bara han fortsatte att vara inuti henne fick han slå henne samtidigt, tänkte hon. Det blev värre när han ett år in i relationen allt oftare bara slog. Då var hon inget annat än en dum, misshandlad kvinna och utan den mjukgörande värmen smärtade slagen, hans händer lämnade avtryck, de brann på hennes hud och hon förstod att det fanns olika sätt att känna sig levande på. När slagen blev mer frekventa bestämde hon sig för att lämna honom. Kanske hade hon kunnat leva med det, tänkte hon nu. Hon hade ju fått allt annat, men som ung kunde hon inte tänka sig något värre än att behöva lyda och behaga en man. Hon såg ner på kvinnor som underkastade sig sina män och i grunden bar hon på ett förakt mot de rika, särskilt unga rika män. Hon avslutade relationen genom att göra sig oanträffbar för honom. Hon tog inte emot hans besök när han dök upp utanför hennes föräldrahem. Det är slut, skrev hon på en lapp som hon lade i ett kuvert och postade, en 14

månad efter att hon hade tagit beslutet att lämna honom. En dag när de sprang på varandra gick det upp för henne att hennes åtrå för honom, och hennes förakt mot det han stod för, kom ur samma källa. Hennes far berättade en tid därefter om en kille som förvisso inte såg så mycket ut för världen, men som arbetade hårt och var lugn och tystlåten. ”Han kommer aldrig att säga emot dig och han kommer att dyrka marken under dina fötter.” Hon gick med på att träffa honom och hans familj. Efter första gången de setts visste hon att hon aldrig skulle älska honom såsom en kvinna borde älska sin man, men att hon skulle bli hans fru och att med de förutsättningarna skulle han nog aldrig göra henne olycklig. Hon visste också att hon aldrig skulle hitta en mer lojal man, och att ingen man någonsin skulle se på henne så som han gjorde. Han skulle inte neka henne något hon begärde och han skulle ge henne allt han hade, på bekostnad av sig själv. På deras bröllopsdag hade hennes mor gråtit, och för första och förmodligen också enda gången, svurit åt hennes far. Bara vid ett tillfälle hade hon pratat med sin dotter: ”Vem gifter sig med ett får?”

Är de elaka mot dig därute, min kyckling? Bara när Frank ente e me, men han e nästan allti me. Kim och Frank är bröder. Fru Darija är deras mamma och maken deras pappa. De bor i kvarteret Linjalen på Södermalm i Stockholm. På kvällarna sitter fru Darija vid köksfönstret och fantiserar om de som passerar där nere och om att lämna och göra om. Hon tänker att familjen är en missbildad klump. Yngsta sonen Kim som är på väg att bli vuxen ritar det som saknas. Med hans drömska och lekfulla blick ser vi staden, smutsen, våldet och drogerna.

Du måste slå, du måste slå först, sårom fattar, säger storebror Frank. Han som smäller till utan att tveka har lovat att skydda Kim, men gatan med dess vinddrivna existenser lockar och drar. Hennes söner är en skildring av ensamhet, fattigdom och om att söka flykt i en storstad där ingen nåd finns att vänta.

ISBN 978-91-89051-58-4

9 789189 051584