9789189051461 by Smakprov Media AB

pernilla ericson

Släcka liv

Tidiga r e u tgiv ning av per nill a ericson 300 grader (2020)

på a n nat förl ag Spåren vi lämnar efter oss (2016) Jag ska hitta dig (2017) När du vänder dig om (2018)

September 2023 Det är bara ännu en regnig höst.

1 3 september 2023 Folkbladet Gick på skogspromenad – blev omringad av rök : ”Jag fick panik” Den skrynkliga dagstidningens förstasida täcktes av stora rubriker om skogsbranden utanför Lycksele några mil bort, där brandmännen räddat en man som gått vilse. Gunnar Dörner strök med en fårad hand över tidningen och drack upp den sista slatten ur kaffekoppen. Skogsbranden verkade nu vara under kontroll. Det hade varit så mycket bränder och elände den här sommaren, en värmebölja som aldrig velat ta slut. Höstens tilltagande svalka var välkommen. Gunnar sov dessutom bättre när temperaturen sjönk, han hade aldrig klarat av värme, inte ens när han varit i sin krafts dagar. Det var många som mådde bra av att slippa den stekande solen, både djur, människor och natur. Han kastade en belåten blick ut mot trädgården utanför köksfönstren, där jätteverbenan och rosenskäran fortfarande blommade i kvällsskymningen. Som en bekräftelse på höstens ankomst landade några regnstänk på fönsterrutorna, himlens grå skyar gick ton i ton med färgen 7

på huset. Regnet tilltog snabbt och tanken på temperaturen i sovrummet ledde Gunnar tillbaka till kvällens sysslor. En hel hög med sängkläder väntade på att vikas och sorteras i tvättstugan. Däremot brydde han sig inte om att mangla lakanen. Vem skulle ens märka om de var skrynkliga, förutom han ? Gunnar Dörner sov ensam. Han sköt tillbaka stolen, slängde tidningen i återvinningslådan intill diskbänken och ställde koppen i diskmaskinen. Radion på fönsterbrädet var på. P1 meddelade att klockan nu var 18.00 och spelade någon som tydligen hette Laleh, och som sjöng om att allt skulle bli bra. Gunnar stack fötterna i ett par rejäla tofflor, stengolvet i tvättstugan var alltid så kallt. Nu för tiden var det populärt att lägga in golvvärme till och med i källaren på hus hade han förstått, men de där nymodigheterna klarade han sig utan. Han öppnade dörren i hallen som ledde ner till villans källarplan, där en välutrustad tvättstuga ståtade med tvättmaskin, torkskåp och mangel. Gunnar hade fått ta över hela rasket för en spottstyver när grannfrun hastigt och lustigt avled för drygt ett halvår sedan, och ungarna snabbt ville sälja kåken. Men ännu hade ingen flyttat in i den gula villan nästgårds, och närmaste granne befann sig nu en bra bit bort. Den mattklädda trappan övergick i grått och skrovligt källargolv, handen letade sig vant fram till strömbrytaren intill ledstången längst ner och lampan i taket tändes. Gunnar öppnade torkskåpet, där värme och den behagliga doften av sköljmedel slog emot honom, och satte igång. En kvart senare hade högen av vikt och sorterad tvätt ovanpå tvättmaskinen vuxit sig stor. Då och då hörde han toner från radion som han låtit stå på som sällskap, nu spelades något jazzigt med Monica Zetterlund. Så uppfattade han ett svagt knäppande ljud och det blev plötsligt kolsvart omkring 8

honom. Radiosången klipptes av, mitt i en refräng. Tystnaden var total. Gunnar drog häftigt efter andan av överraskning och tog sig för bröstet. Hjärtat dunkade. Mörker skrämde honom. Så hade det alltid varit, ända sedan barndomen. Dessutom blev hans mörkerseende allt sämre med åren. Han trevade framför sig, försökte skaka av sig den krypande känslan i kroppen. Det var ju bara en propp som hade gått. Men mörkret i det fönsterlösa rummet var lika kompakt som när han slöt ögonen för att sova. För sin inre syn manade han fram bilden av rummet, vände sig om och sökte sig med en hand på väggen som stöd fram till trappan. Där prövade han att trycka på strömbrytaren några gånger, men som väntat hände inget. Med ett hårt grepp om ledstången klev han försiktigt uppför trappan, satte varsamt ner en fot i taget. Det sista som fick hända nu var att han, gamla människa, rasade nerför trappan i mörkret och bröt benet, tänkte Gunnar för sig själv. När han kom upp i hallen var skymningsljuset mörkblått, den enda ljuskällan utgjordes av de stora fönstren. Regnet bildade rännilar på rutorna, det dämpade smattrandet var det enda ljud han uppfattade i tystnaden. Hela huset låg i mörker. Visst hade han lagt ficklampan i städskåpet ? Ett svagt skrapande ljud fick honom att stelna till. Hjärtat rusade iväg på nytt. Var det katten som kommit in genom kattluckan utan att han märkt det ? ”Simone, kiss-kiss, kom till husse”, ropade han prövande, men tystnade snabbt. Hans röst lät så märkligt blek i mörkret, som om den var någon annans. Inte ett ljud uppfattade han, inte en rörelse. Han återgick till att leta efter ficklampan, men hur han än grävde runt i skåpet fick fingrarna inte tag om det trygga plasthandtaget. Det var så svårt att se, Gunnar ställde sig på tå och fick till sin 9

lättnad tag i lådan i metall där han brukade förvara proppar. Med den bastanta lådan hårt tryckt mot bröstet fortsatte han in i köket. Här, i det svaga ljusskenet från fönstren, skulle han väl hitta det han letade efter. Ett nytt ljud bakom honom fick Gunnar att stelna till och han snodde runt. Händerna som höll i lådan blev en smula fuktiga. ”Simone ?” ropade han igen. Hans röst lät ostadig. Ögonen spejade ut i skumrasket. Konturerna i vardagsrummet flöt ihop, där var fåtöljer och stolar som plötsligt tycktes få mänskliga skepnader. Med stela, stressade rörelser gick han mot ytterdörren, men stannade tvärt igen. De dånande hjärtslagen och suset i öronen överröstade först alla andra ljud, men så drog han häftigt efter andan. Den här gången hörde han det tydligt – det var någon bakom honom. Snabba, lätta andetag. Han släppte ner lådan på köksbordet, så att propparna, batterierna och skruvarna därinuti gav ifrån sig ett skrammel som tycktes öronbedövande i tystnaden. Gunnar vacklade till innan han återfick balansen och for runt igen, det svartnade för ögonen och han knöt instinktivt nävarna. Kände en människas andedräkt mot kinden. Insåg plötsligt vem han hade framför sig, rädslan ersattes av både lättnad och förvåning. ”Men varför är du …” Svaret viskades i hans öra. Sedan klöv kroppsvarmt stål bomullstyget i hans tröja. Silvrig metall blänkte till och färgades röd, försvann på nytt. Gunnar såg sina egna händer teckna en berättelse i luften allteftersom synfältet började krympa. Det mörker han var så rädd för växte allt mer, slukade honom bit för bit. Hans sista andetag kom ur honom som en skräckslagen väsning.

2 Oktober Taklampans sken reflekterades för ett ögonblick i skärmen innan filmen, som badade i ett drömskt, sommarvarmt ljus, drog igång. Äppelträdgården stod i full blom, ett fullkomligt överflöd av vita och svagt ljusrosa kronblad. Några av dem singlade ner och lade sig i Liv Kaspis kortklippta, mörkröda hår. Blänkte där som stänk av ljus. Livs solbrända armar utgjorde en skarp kontrast till den korta, vita bomullsklänning hon bar, med enkla sandaler till. Men det var en klädsel som passade henne, framhävde hennes långa ben och starka axlar. Mannen intill henne, Rickard Falke, var betydligt mer uppklädd, en reslig gestalt i ljusgrå, välskräddad kostym, med blekblå skjorta och bröstnäsduk. De var omgärdade av människor, strålande ansikten, där syntes kinder blanka av glädjetårar. Men mannen som såg på Liv tycktes inte ha ögon för någon annan än henne. ”Så, Rickard”, fortsatte en äldre kvinna elegant klädd i knytblus, och sa något mer. Men en del av kvinnans fråga drunknade i en plötslig drill från en koltrast, som ett spontant utbrott av glädje. ”... att älska i nöd och lust ?” 11

”Ja”, svarade han genast, och efter en kort paus : ”Får jag kyssa henne nu ?” Alla omkring dem skrattade, och utan att vänta på svar kysste det nygifta paret varandra till stort jubel. Kriminalinspektör Liv Kaspi stannade upp i dörröppningen och log för sig själv. Drog tyst igen ytterdörren bakom sig. Det var skymningsmörkt i vardagsrummet framför henne, inga lampor var tända. Hennes make Rickard satt tillbakalutad i soffan, med ryggen mot henne, och kollade på ett videoklipp från deras bröllop. De hade varit gifta i lite mer än tre år nu, och fortfarande kunde minnet av den där junikvällen skicka varma vågor av lycka genom hennes kropp. Det var tydligt att Rickard kände likadant. Liv lade ifrån sig uniformsjackan och klev ur kängorna. Smög fram till sin man, där han satt med blicken fäst på datorskärmen. Lutade sig fram, snuddade med läpparna vid hans kind och lindade armarna om hans hals. Rickard drog efter andan först, överraskad av hennes plötsliga ankomst, men skrattade sedan lågt och besvarade hennes omfamning. Grep henne om midjan och drog ner henne intill sig i soffan. Hennes mun fann hans, och utan att släppa henne med blicken sköt han datorn ifrån sig. Kyssen fördjupades. Liv kunde fortfarande överraskas av sin hunger efter honom. Det var som att hon inte kunde få nog. Hon hade alltid varit häftig, impulsiv, alla känslor rymdes inte alltid inombords. Med Rickard var det som om de ständiga urladdningarna kom ännu tätare, gnistor som hela tiden antändes på nytt. Det kunde överväldiga henne ibland, hur starkt hon kände för honom och han för henne. Liv knäppte snabbt upp sin uniformsskjorta och behå, lirkade hans t-shirt över huvudet. Han kupade händerna om hennes bröst, kysste det ena och sedan det andra och hon hörde sig själv flämta till. Han knäppte upp hennes byxor, gled smidigt ner och tog plats mellan hennes ben. 12

Viskade leende : ”Försök att vara tyst, Felicia har äntligen somnat.” En timme senare låg hon utsträckt i Rickards famn, lutade hakan mot hans nakna bröst. Strök med fingrarna genom hans hår, som var mörkbrunt och en smula vågigt. Ett varsamt dugg regn utanför skapade en sövande ljudkuliss. ”Har hon haft svårt att sova igen ?” frågade Liv, och lyfte på huvudet så att hennes gröna ögon mötte hans. Han nickade. ”Men det börjar bli bättre. Hon har tusen små rutiner för sig, alla gosedjur ska ligga på ett visst sätt, men om jag är lugn så blir hon till slut lugn hon med.” Det var Liv som först lärt känna Felicia, när flickan ljugit om sin ålder för att få delta i kampsportsträningen som Liv ledde en kväll i veckan. Vid trettiofyra års ålder tävlade hon mer och mer sällan, men att träna unga tjejer i brasiliansk ju-jutsu, kickboxning och brottning befäste hennes kärlek till sporten. Åsynen av Felicia hade framkallat minnen av den flicka hon själv varit en gång, så liten och tunn, dödsförskräckt när hon för första gången klev ner i Javiers kampsportsstudio. Att lära sig självförsvar hade varit ett led i sorgearbetet efter att Liv förlorat sin storasyster, och ett intresse som lett till livslånga vänskaper och ett nytt självförtroende. Felicia bar på ett annat mörker, en psykiskt sjuk mamma som inte kunde erbjuda vare sig trygghet eller stöd när dottern blev mobbad i skolan. Envist, med sammanbiten tjurskallighet, hade Felicia fortsatt komma till träningarna. Den lilla flickan hade gradvis blivit starkare, tryggare i sig själv, och bit för bit hade hon öppnat upp om sin livssituation. Felicias hemmiljö var direkt skadlig. Mamman dövade allt oftare smärtan inombords med sprit och droger och det elvaåringen berättade hade gjort det omöjligt för Liv att inte agera. Sedan hade ansvaret 13

för Felicia bollats hit och dit. Och när förfrågan kom från Socialtjänsten hade Liv vänt sig till Rickard med en fråga : Kan vi ta oss an Felicia ? Hon hade anat vad svaret skulle bli. Rickard hade egna erfarenheter av att växa upp i en otrygg och våldsam hemmiljö, och när Liv och han först träffades hade han varit en nyckelspelare i den kriminella världen, en fixare med stort kontaktnät. Att byta väg hade varit både svårt och farligt, men idag levde Rickard ett helt annat liv och drev tillsammans med vänner barberarsalonger i Stockholm, Göteborg och Sydney. Ett ljus hade tänts i hans ögon när Liv ställt frågan, och svaret hade inte dröjt. Felicia hade gjort entré i deras vardag, med några få tillhörigheter och på darriga ben. Hon hade anlänt till ett hus som i stort sett alltid var fullt av folk, musik och skratt, men framför allt av kärlek. På övervåningen i tvåplansvillan bodde Livs bästa vän Maya, numera tillsammans med sin flickvän Karin. Vindsutrymmet, som främst fungerat som en träningslokal för Liv, blev nu en delad lekyta för Felicia och hennes vänner. Vardagsrummet på bottenplanet krymptes med en skjutvägg så att Felicia fick ett eget rum, alldeles intill Livs och Rickards. Den bleka, hålögda elvaåringen började gradvis räta på ryggen, tala högre, äta större portioner. Hennes kvillrande skratt var en belöning väl värd att vänta på. Inte så lite road noterade Liv hur Felicia lindade Rickard runt sitt lillfinger, men hon påminde honom ofta om hur noga det var med regler och rutiner. Att se honom rita en tecknad serie ihop med Felicia, och högläsa den med full inlevelse och olika röstlägen för varje karaktär, fick henne bara att älska honom ännu mer. ”Hur var det på jobbet idag ?” frågade Rickard nu, och makade in en till kudde bakom huvudet. Liv började berätta om hur hon med hjälp av den inhyr14

da researchern Aminah var på god väg att ringa in vad som verkade vara ett större pedofilnätverk, när hon avbröts av en bestämd knackning på ytterdörren. Hon tystnade och satte sig upp. Rickard höjde armen och kastade en blick på sitt digitala armbandsur, som visade 21.45. ”Vem knackar på så här dags ?” Liv höjde frågande på axlarna, stack hastigt in armarna i skjortan, knäppte en knapp och drog på sig byxorna. När hon närmade sig det frostade glaset intill ytterdörren såg hon konturerna av en högrest gestalt i utomhusbelysningens sken, skuggad av ett paraply. Hon bad en tyst bön om att hennes bara bröst inte skulle synas alltför tydligt genom det ljusblå skjorttyget, föste ner den sista fliken av skjortan i byxorna och låste upp dörren. Utanför stod hennes närmaste chef, Magda Stenlund. En lång, bredaxlad kvinna med många år i kåren bakom sig, och ögon lika järngrå som håret hon alltid bar i stram knut. Magdas yttre signalerade pondus och disciplin. Hennes närmaste medarbetare visste dock att det fanns en god portion humor och okonventionellt tänkande bakom den strikta fasaden. ”Jag ber så mycket om ursäkt för att jag kommer och stör så här sent, Liv. Jag har försökt ringa till din mobil de senaste timmarna, men den verkar inte vara på ?” Liv log en smula generat och drog en hand genom det korta röda håret i ett försök att ordna till frisyren. ”Oj då, nej, det stämmer kanske. Har det hänt något ?” ”Ja, det kan man nog säga att det har.” Liv tog ett kliv tillbaka och visade in sin chef, samtidigt som Rickard satte på tevatten och sedan lämnade dem ensamma. Magda hängde av sig ytterkläderna och lutade det fuktiga paraplyet mot ytterdörren. ”Trevligt ni har det”, löd Magdas korta kommentar när hon 15

klev in i köket och tog plats vid bordet. Raskt grävde hon fram en mapp ur sin axelremsväska. Liv hällde upp mintdoftande te åt dem i två stora muggar och satte sig mittemot henne. Hon sände en tacksam tanke till Maya och Karin, som inte valt just den här kvällen till att ha middag med halva bekantskapskretsen i deras kök. Magda bredde ut två papper på bordet, varav det ena verkade vara en utskrift av ett vittnesförhör. Så korsade hon de bastanta armarna över bröstet och såg bestämt på Liv. ”Jag är här för att förvarna om att du kommer få en uppdragsförfrågan internt, och jag tycker inte att du ska tacka ja.”