Tidigare utgivning på annat förlag:
SMS från Soppero 2007
Hej vacker 2010
Ingen annan är som du 2011
Hitta hem 2012
Bromsgatan – vi som bodde på gårdarna 2014
Tio över ett 2016
Bara dra 2018
Inte längre min 2018
Pimpelfiske (tillsammans med Jessika Berglund) 2018
Vinterkväll (tillsammans med Jessika Berglund) 2020
www.romanusochselling.se
is B n 978-91-89051-34-8
Copyright © Ann-Helén Laestadius 2021
Enligt avtal med Ahlander Agency AB
Omslag: Sara R. Acedo
Tryck: ScandBook, EU 2021
d el 1 Dálvi, Vinter, 2008
Elsa vände sig inte om. Hon sträckte på ryggen och koncentrerade sig för att få in rytmen, men måste ändå snegla ner på skidorna så att de höll sig i spåren. Egentligen var det nog lite för mörkt för att ge sig ut, men hon var så ivrig.
Kinderna blev stela i fartvinden och i ögonvrån såg hon sitt mörka hår sticka ut under mössan och bli silvrigt grått. Ögonfransarna bytte också färg och hon kände den kalla fukten när hon blinkade. Det var som att bli en annan.
Sjön var ett virrvarr av skoterspår som ledde hem och bort. Till grannar och kusiner. Till rengärdet. Hon följde det bredaste skoterspåret. Hade hittat rytmen och ljudet av skidorna svischade under henne. Hon hade fyllt nio år. En stor flicka nu. Med egna skidor, inte ärvda av Mattias. Hon var stark i armarna, stakade med kraft och gled långt. Visste att huset snart var en liten prick bakom henne. Sjön övergick i skog, men det fanns ingen rädsla. Hon var aldrig rädd eftersom hon visste precis var hon var och hittade alltid hem. Fast hon brukade inte lämna sjön. Men nu var hon ju stor.
I början av januari hittade solen tillbaka till dem, men knappt hann den upp innan den vände tillbaka och lämnade ett rosa skimmer efter sig. I dag tog molnen ljuset fortare än hon räknat med, men svart blev det inte ännu på ett tag. Hon skulle hinna fram. Snön tyngde ner granarna och björkarna. Det såg
ut som om de alla bugade för henne. Välkomnade henne hem. Tänk att de kände igen henne fast hon hade silvergrått frostigt hår och nya skidor.
Hon hörde renarna och skidade fortare trots att låren var stumma och trötta. Andetagen blev snabbare och det skar i halsen. Hon fick inte slicka sig om de torra läpparna för då skulle de bli röda och spricka. Hon tyckte inte om smaken av blod.
Ingen var där nu. Det visste hon. Mamma, pappa och Mattias var hemma. Det var inte dags att mata renarna ännu. Men hon skulle överraska dem. Göra i ordning pelletsen, släpa säckarna och kanske till och med gå in och hälla ut lite. Hålla renlav i handen så att de kom, flockades runt henne, inte alls rädda.
Ljudet av en skotermotor som startade fick henne att stanna tvärt. Den besvikelsen. Hon hann inte hit först. Skotern stod stilla på tomgång. Hon tryckte nästan ljudlöst ifrån med stavarna. Tog tag i stammen på en tall och kikade försiktigt fram.
Det var han.
Hon sa aldrig hans namn.
I hans mun, mellan spända läppar, fanns det mjuka duniga. I hans hand en kniv med blod på. Elsa nöp så hårt om stavarna att de kalla knogarna i vantarna värkte.
Han tog öronbiten ur munnen och körde ner den i fickan på sina smutsiga gula byxor. Sådana där som gubbarna på vägbyggena hade på sig. De breda reflexerna lyste när han passerade skoterns lampor. Den döda kalven låg intill stängslet, på utsidan. Han böjde sig ner, för att ta den med sig? Hennes ren. Var det så? Jo. Hon kände igen det vita området i pannan, Nástegallu. Strupen förrådde henne och han hörde ljudet. For med blicken, snabbt och vant tills han fann henne. Kanske han inte kände igen henne i det silvergrå håret?
Han såg ut att svära. Stövlade fram, mot henne. Han tryckte med tungan under överläppen, pressade den mot snuset.
Så flinade han, pekade på henne, höll ett hyssjande pekfinger framför sina tunna läppar och drog sedan med fingret över halsen. Död. Det betydde död, hon visste det.
Han gick tillbaka mot skotern. Drog upp svarta handskar från byxfickan och svingade benet över sitsen. Ovetande om att han inte bara dragit upp handskarna. Det lilla fjuniga singlade i luften. Och landade i snön. Ett öra med ett renmärke som var kalvens bevis på tillhörighet i deras renhjord.
Han gasade och lämnade efter sig lukten av avgaser men också något annat obestämbart som fick Elsa att rynka på näsan.
Hon skidade fram på vingliga ben, fick av sig vantarna och tog örat i handen. Smekte bort snön och fick blod i handflatan. Det var inte hela örat, han hade skurit av den yttersta delen där renmärket fanns.
Hon sneglade mot den döda kroppen vid stängslet. Ville inte gå närmare och få bekräftat att det var hennes ren. Men hon måste.
Det var Nástegallu, fast hon var utan öron så visste Elsa. Det vita partiet mellan ögonen och de ovanligt långa benen. Blodet låg i droppar i den mjuka pälsen. Hennes ren, utan sitt märke som visade var hon hörde hemma. Hon kunde inte gråta, inte skrika. Men det brusade skrämmande i huvudet. En tanke om att hon en dag skulle döda honom.
Mamma och pappa viskade ovanför hennes huvud. Hon var nerbäddad i skoterkälken, inlindad i en filt. Skidorna låg under renhuden. Ingen tänkte ens på att hon skidat hela vägen till gärdet, ingen sa något alls om det. Elsa blundade och snöflingorna som snuddade vid ansiktet smälte fort. Den silvriga frosten i håret var borta och hon var sig själv igen.
Enná och isa hade hittat henne sittande vid sin ren. De frågade vad som hänt, men hon var stum. Inne i vanten kramade hon den lilla öronbiten. Blodet hade stelnat men fjunen var lika mjuka. Hon visade dem inte, inte ens när de upprört pratade om att ”den jäveln” tagit öronen, hela ena örat och halva andra. Ibland behövde man öronmärkningen för att kunna bevisa att man ägde renen som blivit påkörd eller dödad av ett rovdjur. Men det här örat skulle ingen få. Hennes Nástegallu var död.
Mamma satte sig bredvid Elsa och tryckte henne intill sig. Hon grät, Elsa visste det. Enná grät alltid. Hon försökte behärska sig, vänta tills de kommit hem så att hon kunde stänga in sig i sovrummet. Där hon trodde att ingen hörde.
Pappa och Mattias tog hand om hennes ren, varsamt. Det var sedan länge mörkt och Elsa kunde inte se allt de gjorde. Men hon hörde deras mumlande.
”Hon måste ha kommit och sett dem, annars skulle de ha tagit med sig renen”, sa Mattias.
”Nej du, de vill bara döda och visa oss det.”
Pappa gick med ficklampan och lyste på skoterspåren. Elsa hade kunnat peka åt vilket håll han åkt och vilket spår som var hans men hon kunde inte lyfta handen. Det var som om örat höll henne stilla, tyngde ner hennes arm. Hon hade sett tecknet för död och hon förstod att det var allvar.
Ljuskäglan studsade över snövallar, hukande träd och skoterspår. Pappa böjde sig ner och tog en bild med telefonen. Han tog flera bilder. De hade fotat renen också innan de flyttade på den. De hade säkert ringt polisen men alla visste att ingen skulle komma i kväll.
”Vi måste åka nu, Nils Johan. Hon fryser”, sa mamma.
Elsa frös inte men hon darrade. Mamma höll hårdare och ruggade hela hennes kropp med bestämd hand. Det hjälpte inte.
Pappa gasade så hårt att de pressades bakåt i kälken. Mattias körde om dem på sin skoter. Han åkte ut i snödrivan och motorn vrålade i skogen. Elsa förstod att han var arg. Det gick alltid att höra på skotern om Mattias var arg. Snart var de röda baklyktorna bara två prickar långt borta på sjön.
Hon trevade med handen under renhuden och hittade skidorna. Kände på den glatta ytan. Hon skulle aldrig åka skidor till gärdet igen.
3 – Golbma
Mattias gjorde sig ärenden till hennes rum hela kvällen. Hon tittade på honom. Storebror. Stuoraviellja. Sju år äldre, inte ett barn längre men inte heller vuxen. Mitt emellan, gasku, som áhkku brukade säga. Farmor hade ord för allt, men bara på samiska. På svenska hade hon knappt ord så det räckte, tyckte hon själv. Men ibland kunde hon inte prata samiska utan att behöva blanda in svenska.
De vuxna sa att Mattias var lik mamma, han var lång som hon och de sa att han var så stor, men Elsa tyckte att han såg ut som en liten pojke i ansiktet. Mamma och Mattias hade samma mörka hårfärg och likadana ögon. Fast Mattias ögon var mer vaksamma.
Han grävde i garderoben i hörnet av Elsas rum men sa inte vad han letade efter.
”Såg du honom?” frågade han utan att vända sig om. ”Var det Robert Isaksson?”
Hon låg under täcket och i handen fanns örat. Fick inte hålla i det för hårt för då blev det svettigt och inte så levande och fjunigt som det skulle vara. Men hon vågade inte riktigt släppa taget.
”Du måste prata, annars tror de att du har blivit galen och måste till sjukhus.”
Mattias trampade runt som en orolig ren. Det var svettigt
under täcket för áhkku hade höjt värmen i rummet. För henne var värme lösningen på allt. Inte nödvändigtvis närhet för hon hade svårt att lyfta armarna när hon kramades. Det var obehagligt att krama någon som inte kramade tillbaka, men om Elsa lyfte armarna åt henne kunde hon låta dem ligga kvar. Och ibland rörde sig hennes fingrar liksom blygt över Elsas rygg.
Ännu hade ingen kommenterat att det var Elsas ren, den hon hade märkt själv. Med den lilla kniven som hon alltid hade i sitt bälte. Fingrarna smekte över snitten i örat. Hon kunde rita märket, skära det och se det framför sig. Det som var hennes, deras, familjens. Hon lät pekfingret glida över det lilla kantsnittet och kom ihåg hur svårt det hade varit att få till. Det större rundade kantsnittet hade varit enklare, liksom snittet som klöv örats yttersta spets, med en knapp centimeter.
Hon ville verkligen berätta för Mattias men han skulle göra något dumt då, hon visste det. Så var det alltid när han ännu gick i skolan. Han försvarade sig men det brydde sig ingen om, han fick ändå skulden. Enligt áhkku var Mattias som áddjá i samma ålder. Farfar slogs också på skolgården. Men Mattias kunde inte vinna över en vuxen man. Och aldrig över honom. Han var lång, längre än någon annan, och han hade breda axlar och stora händer.
Mattias gned sig i hårbotten med fingertopparna, stegade fram och tillbaka.
”Du behöver bara nicka, unna oabba. Nicka så att jag vet att det var han.”
Elsa måste ligga blickstilla för att inte råka nicka. Hon blundade för säkerhets skull. Men det gjorde Mattias arg, hon hörde fnysningen och det var bäst att titta igen.
Kanske kunde hon inte prata, det kändes så. Som att orden inte längre lät sig sägas. Det gjorde henne rädd, det var viktigt att kunna prata i skolan. Hon harklade sig, provade bara lite
och Mattias spände ögonen i henne. Hon ville inte göra honom besviken, men hon ville heller inte att han skulle dö.
”Varför skulle du skida dit själv?” fräste han till slut.
Då blev hon tvungen att svälja hårt. Och tänka på något helt annat.
På kvällen gläntade pappa på dörren till hennes rum. Elsa blundade, andades sovlugnt. Hon visste att det var han, hade känt igen stegen. Nu drog han igen dörren efter sig, försiktigt men den knarrade ändå.
När ingen längre hördes utanför satte hon sig upp i sängen. Lät ögonen vänja sig vid mörkret. Nattlinnet var klibbat mot ryggen och hon krängde det av sig. Huden knottrades och hon gled ljudlöst ur sängen. Tassade fram till fönstret som vette ut mot sjön. Det blåste hårt och vinden tjöt mellan husen som låg glest utslängda runt sjön. Gatlampan borta vid krönet av byn hade hicka. Ljuset fladdrade. Intill vägen utanför deras hus hade kommunen bestämt att inga lampor skulle vara tända längre. Det blev för dyrt, var den enda förklaringen Elsa hade hört. Så nu var det bara ljust i den mer bebyggda delen av byn. Hos dem, längst ut vid sjön var lampan släckt. Pappa hade satt upp en egen belysning på huset istället, som tändes när någon kom in på gården. Elsa brukade då och då smyga ut på bron när hon tyckte att mörkret utanför blev för läskigt. Strålkastaren lyste upp hela gården och ingen kunde gömma sig.
Huset var inte stort, hon och Mattias hade varsitt rum och mamma och pappa sitt sovrum, fast pappa sov mest i vardagsrummet på en madrass som han rullade ihop på morgonen. Elsa kunde höra honom snarka där utifrån och om hon
vaknade på natten och det inte snarkades blev hon rädd och tvungen att stiga upp. Då kunde pappa stå vid spisen och ha en kaffekopp i handen. Fast det var mitt i natten. Han var grå i ansiktet, skäggstubben började bli grå, hela han hade blivit gråare.
Áhkku och áddjá bodde i huset intill. Om hon tryckte näsan mot sitt fönster kunde hon se lite av deras hus. Det var litet det också och áhkku hade sagt att det byggdes av staten någon gång på femtiotalet när renskötare skulle få bli mer bofasta. Elsa visste inte vad bofast betydde och áhkku spottade ut ordet när hon sa det. Fast det var sällan menat att Elsa skulle höra talas om sådant, men det gjorde hon.
Áddjá hade målat om huset i solgult. Han ville bygga ut det men gubbarna i stan som bestämde över hus sa nej. Så han byggde en lika gul friggebod och där sov han ofta. När Elsa tänkte efter var det inte många vuxna som sov tillsammans. Men så var papporna under långa perioder också borta med renarna.
Mellan husen fanns träkåtan där de rökte kött. Köttbitarna hängdes sedan upp i långa rader bakom ståltråd ovanpå förrådstaket för att torka i vinden. Det vattnades i munnen när Elsa tänkte på goike biergu. På deras gård stod fyrhjulingar, släp, två bilar, två skotrar och under presenningen vid förrådet ännu en gammal skoter som egentligen borde säljas. Närmaste grannen bortanför áhkku och áddjá hade klagat på att det ”såg för jävligt” ut på deras gård. Elsa hade hört dem säga lapparnas gård. Grannarna tyckte om att klippa jämna gräsmattor och plantera blommor. De gillade tystnad, så när Gabo skällde var de ännu surare. Men hundar skäller, det vet väl alla. Elsa önskade att Gabo varit i hennes rum nu så att hon hade kunnat borra ner näsan i pälsen. Hon borde ha haft med tiken till gärdet, släppt henne lös på honom.
Gabo var en blandning av olika raser men mest var hon en aussie, den bästa renvallarhunden de haft och hon kunde lukta sig till farligheter på kilometers håll.
Elsa lutade ansiktet mot rutan och vinden stångade mot husets väggar. Den kanske också ville flytta på dem. Blåsa bort dem till någon annanstans.
Det hördes mummel från köket och hon smög fram till dörren och tryckte örat mot den vita svala ytan.
”Vi får vara i gärdet i omgångar i natt.” Pappas röst var skarp. Han lät ofta så där när han pratade i telefonen.
”Nu blåser vartenda jävla spår bort och inte har polisen tid att komma.” Han pausade en stund. ”Jag vet att det är söndag men sen när har polisen slutat jobba på söndagar?”
Det blev tyst och sedan pratade han med sänkt röst och hon lyckades bara höra lösryckta ord.
”Det var Elsas … hittade … Öronen var borta … chockad.”
Kinderna blev varma. Det var första gången som någon sa att det var hennes ren. Det var som om de hade hoppats att hon inte fattat vilken ren det var. Men det var klart hon visste. Hon var nio år. Hon kände igen sin ren.
Pappa sa hans namn, Robert Isaksson. Hon fick gåshud över hela armarna.
”Nej, Elsa såg honom inte.”
Hon kastade sig under täcket och nöp hårt om det sträva påslakanet som var nytt och obehagligt att sova i. Hon hade inte ljugit. Att vara tyst var inte att ljuga. Det var bara att vara tyst.
5 – Vihtta
Det doftade kaffe och blöt hund i köket, men Gabo hade släppts ut igen. Elsa kvävde en gäspning när hon satte sig vid köksbordet där pappa och Mattias redan satt. Mamma kunde som vanligt inte sitta ner på morgonen. Hon hade inte ro att sitta när de åt middag heller. Men ändå inte lika svårt som áhkku som alltid stod vid spisen och stekte en extra omgång suovas eller testade potatisen med stickan.
”Jag hinner”, sa mamma alltid när Elsa bad henne sätta sig. Men inte hann hon och när hon till slut satte sig var de andra klara.
Nu bökade hon i frysfacken och försökte hitta bröden hon bakat i förra veckan. På spisen tjöt det oroväckande om kaffepannan. Pappa reste sig snabbt med en macka hängande i mungipan så att ostskivan nästan trillade av och han drog pannan åt sidan. Mamma gav honom en irriterad blick. Hon var bra på att göra arga ögon. Det var många blickar som for över bordet den här morgonen. Pappa skakade på huvudet, fattade nog inte om han gjort något fel. Män gjorde sällan det. Det sa áhkku ofta till Elsa. Áhkku var till och med ännu bättre på de arga ögonen. Hon gjorde allt snäppet bättre än mamma. Det bara var så.
”Du får följa med till polisen”, sa pappa korthugget. Elsa hejdade sig med mjölkglaset mot munnen och tittade på
honom. Han hade rakat sig. Det var mörkt under ögonen och ögonvitorna var röda, men hakan var slät och glänste nästan.
”Varför?”
”Du ska berätta var du hittade renen. ”
Hon blängde på honom.
”Ja, din ren”, förtydligade han. ”Jag vill bara att de ska förstå vad du har varit med om. Du kanske såg någon också? Eller?”
Där tog luften slut för honom. Han klarade inte av att se henne i ögonen.
”Den här gången dödade de bara för att jävlas. Och polisen kommer inte att fatta skillnaden. De kommer att tro att det handlar om pengar för oss! Om de nu ens tror på att det är vår ren.” Mattias röst darrade. Inte för att han skulle börja gråta. Han var arg och Elsa vågade inte titta på honom.
”Sluta!” fräste pappa. ”Inte nu.” Han nickade lätt åt Elsas håll.
”Men det är ju sant!” Mattias vägde fram och tillbaka på furustolen och balanserade samtidigt juiceglaset i handen.
Mamma plockade undan smöret, osten lindade hon in i en plastpåse och osthyveln släppte hon i diskhon. Hon plockade undan mjölkpaket och juicepaket, samlade lite slarvigt ihop smulorna och tog fram kaffekoppar till sig själv och pappa.
Elsa drack mjölken oändligt långsamt medan hon funderade på exakt hur olagligt det var att ljuga för en polis. Fängelseolagligt eller bara lite olagligt? Enligt Mattias ljög polisen alltid för dem så varför skulle inte hon kunna göra samma sak? Hon tänkte på örat som hon tills vidare gömt under sängen, under sina kläder. Hon hade hållit i det en stund innan hon somnat men inte vågat ha det i sängen med tanke på att mamma alltid fick väcka henne.
Väggklockan tickade högt. Mamma satte sig äntligen.
”Jag tycker att det är bättre att vi säger att det var Mattias. Hon är för liten.”
Mattias dunsade ner med stolsbenen i golvet och ställde ner juiceglaset med en smäll.
”Absolut! Jag gör det.”
Elsa tittade längtansfullt ut mot stora vägen. Om hon ändå stod där nu, tillsammans med Anna-Stina, och väntade på bussen. Och inte behövde tänka på polisen eller att hon förlorat den som var hennes.
Mamma gnuggade tinningarna och Elsa tittade på de grå hårstråna som sprängt in sig i det mörka. Gjort silvriga strimmor. Mamma kanske också var på väg att bli en annan, som Elsa i skogen. För hon kände inte riktigt igen henne längre. Hon grät ofta och skällde ännu mer, mest på Mattias som hukade och försvann.
Mamma hade kallats rivgu. Så sa de med illasinnade tungor om kvinnor som inte var samer. Mamma var från stan. Marika från stan. Elsa trodde inte på det där med rivgu för mamma pratade ju samiska, sydde koltar, hade egna koltar och var renskötare. Men hon hade sagt att hon fick lära sig allt när pappa bestämde sig för att han skulle ha henne.
”Han var minsann säker och du vet, när pappa har bestämt sig kan ingen ändra på det.” Och så skrattade hon.
Nu var det länge sedan hon påminde Elsa om hur kärlek kan bli till. Nu var det mest stickigt i luften.
Det var inte säkert att man menade illa när man sa rivgu, man måste lyssna noga på hur det blev sagt. Det kunde vara så att man bara förklarade att hennes rötter inte var samiska. För det var viktigt att veta vem som var släkt med vem.
När mamma gifte sig med pappa och Mattias sedan kom pratades det alltmer sällan om rivgu. Hon kunde också börja ha på sig kolt. Áhkku hade förklarat det där. Elsa gillade inte
ordet rivgu. Och mamma hade sagt att folk inte visste vad de pratade om.
”Jag är minsann också same”, hade hon viskat i Elsas öra en kväll, då när hon ännu högläste sagor.
Elsa som aldrig tänkt något annat hade tyst tagit emot informationen. Och mamma hade plötsligt sett förskräckt ut. Som om hon sagt något hemligt.
”Du är för liten”, hade hon mumlat.
”Vi är samma”, hade Elsa sagt bestämt.
Mattias påstod att det var omöjligt att minnas händelser före sexårsålder men Elsa kom ihåg.
Det där med rivgu hade hon också hört ute på byn när någon nämnde mamma i förbifarten. När hon kom hem och frågade hade mamma skrattat åt tanterna som ska hålla på och skvallra. Det var inget riktigt skratt för Elsa visste hur det skulle låta när det kom bubblande nerifrån magen.
Ungefär samtidigt hade hon insett att áhkku och áddjá faktiskt hade namn och att mormor och morfar också hade det. Och att áhkku kunde betyda både mormor och farmor, precis som áddjá kunde betyda morfar eller farfar.
Elsa hade alltid varit bäst på samiska, bättre än på svenska, så tungan trivdes bäst i grannhuset. Då gick det lätt att prata och säga det man ville. Hos mormor och morfar i stan var det svårt. I skolan vande hon sig vid svenskan. Även fast det var en sameskola fanns det ändå klasskompisar som helst pratade svenska. Hon kunde inte gömma sig i minnen längre när pappa harklade högt vid hennes sida.
”Elsa följer med mig. Börjar vi ljuga nu och det kommer fram blir vi aldrig trodda eller får någon rättvisa.”
Han väntade inte på mammas reaktion utan reste sig snabbt för att skölja ur kaffekoppen.
Mattias ryckte på axlarna och suckade. Mamma stirrade på
pappas rygg och Elsa kände att frukosten var på väg upp igen. Hon svalde och svalde.
Pappa gick mot sovrummet och mamma reste sig också och gick iväg.
”Elsa! Det luktar illa i ditt rum. Har du glömt någon halväten frukt eller en blöt handduk i väskan igen, eller vad är det?” Mamma kom tillbaka med en missnöjd rynka i pannan.
Örat! Det luktade förmodligen om det. Själv hade hon inte känt något.
”Ja, det kan vara något jag glömt. Jag ska kolla”, mumlade hon.
Mamma gick vidare mot sovrummet och Elsa rusade till sitt rum. Jo, det kanske luktade lite. Hon måste ta ut örat till förrådet, så fort hon kom hem från skolan. Där skulle det torka ordentligt. Hon tömde snabbt sin lilla gröna ask med halsband i och la ner örat istället. Sedan la hon asken i bokhyllan med två böcker ovanpå. Nu skulle väl ingen stank sippra ut.
Hon gick tillbaka till köket. Från mammas och pappas sovrum hördes ett irriterat mumlande.
Hon lutade sig över köksbordet för att kunna se busshållplatsen. Stolpen var nästan helt översnöad. Plogbilen hade kört förbi på morgonen och tryckt upp snön i vallar.
Anna-Stina stod ensam där ute. De var bara två flickor i byn som skulle till sameskolan, Anna-Stina och Elsa. Resten gick i den svenska byskolan som låg granne med sameskolan.
Anna-Stina var två år äldre än Elsa och gick i fyran, men de kom bra överens ändå. Man blev liksom tvungen när det inte fanns någon annan.
Hon fattade sitt beslut, skyndade ut i hallen och drog på sig jackan, stack ner fötterna i de ännu för stora kängorna utan att knyta dem, virade halsduken två varv om halsen, drog den röda mössan långt ner över pannan, tog vantarna i ena
handen och skolväskan i den andra och strax därpå var hon utanför dörren. Snön på trappan knarrade under skorna och hon hoppade över det sista trappsteget. Det lät över skogen, bussen som närmade sig. Morgonen var så tyst att en buss hördes på flera kilometers håll. Det bet i kinderna och lungorna skrynklade ihop sig. Det kunde nog vara närmare minus tjugo. Hon sprang mot vägen och Anna-Stina vinkade.
