9789189051263

AGENTUREN

Ett livsavgörande beslut

t idigare böcker av c hristina l arsson

I serien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman:

5:e Moseboken (2007)

Slaskjobbet (2008)

Du kommer inte undan (2009)

Silhuetten (2010)

Nådastöten (2018)

Socialgrupp Noll (2018)

Skendåd (2020)

I serien om Sektion M: Del I (2019)

Del II (2019)

Del III (2019)

Ur askan i elden (2020)

I serien Klimakterierebellerna:

Ta ingen skit, Ann-Britt (2020)

In i kaklet, Linda (2020)

Allt eller inget, Viola (En omarbetad version av Alibi AB, 2020)

www.romanusochselling.se

isbn 978-91-89051-26-3

Copyright © Christina Larsson 2021

Omslag: Nils Olsson

Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB

Tryck: ScandBook, EU 2021

Man kan inte vara nog försiktig i valet av sina fiender.

Oscar Wilde

DEL I

Det var något som inte stämde. Polisinspektör Louise Olsen, utredare vid Gängkriminella enheten i Göteborg, svepte med blicken över omgivningen. Oron gnagde i magen. Hon försökte skaka av sig känslan av att vara bevakad. Antagligen inbillade hon sig. Hon och hennes kollega Martin befann sig i Gårdsten, ett socialt belastat område präglat av segregation och kriminalitet. Slitna höghus med grå och bruna elementfasader tornade upp sig runt dem. Louise undrade hur man tänkt när man byggde tio våningar höga betongkomplex ute i skogen, asfalterade marken och lade ett litet centrum i mitten med mataffär, ett café och några butiker. Långt ifrån service, nöjesliv och arbetsplatser. Hon led med dem som tvingades bo så här. Det hjälpte inte att vårsolen sken och gatukontoret placerat ut betonglådor där färgglada krokusar och tulpaner trängdes. Området var fortfarande deprimerande.

Louise ökade stegen. Hon visste inte varför. Något inom henne drev på. Hon och Martin hade just träffat en informatör och var på väg tillbaka till bilen. Informatören ifråga jobbade som fältarbetare i området. De hade talat om vägspärrarna som upprättats av Gårdstensklanen efter en rad skjutningar i en uppgörelse med Hisingsfalangen i förra veckan och de hade fått några namn.

”Jag fattar inte varför hon nödvändigtvis skulle ha hit oss”, sa Louise. Frustrationen gnagde inom henne. ”Det där kunde hon lika gärna ringt och berättat.”

”Jag håller med”, sa Martin. ”Det ger inga bra vibbar. Det är så man undrar om hon vill bli avslöjad. Eller spelar dubbelspel.”

”Precis.” Louise såg sig om. Igen. Det krypande obehaget växte sig allt starkare, men det gick inte sätta fingret på vad det var som fick henne att reagera så starkt.

Louises och Martins arbete på Gängkrimsenheten var en del av satsningen mot grov organiserad brottslighet. Hon önskade att de haft bättre resurser och fått använda mer avancerade tekniska verktyg och metoder i sitt arbete. Som de nu höll på låg de hela tiden ett steg efter och var bakbundna av den befintliga lagstiftningen. Men så var det överallt. Kollegorna i Stockholm, Malmö och flera andra städer hade det lika tufft.

Med ens insåg Louise vad det var som inte stämde. Det var för tyst. Inte en endaste människa syntes till. Helt folktomt.

Hon mötte Martins blick och förstod att han lagt märke till samma sak. Han nickade mot deras bil ett tiotal meter bort. Martin larmade av och bilens lampor blinkade till. Samtidigt ekade en öronbedövande explosion mellan husväggarna bakom dem. Tryckvågen fick Louise att tappa andan. Det tjöt i huvudet. Hon såg Martin ta sig för öronen. Skräcken i hans ögon.

Louise reagerade reflexmässigt, duckade och sprang hukande de sista meterna fram till bilen. Hon slet upp bildörren, tog sig in och fick igen den bakom sig. Sekunden efter slog en sten mot sidorutan och därefter en till mot dörren. Dunsade tungt in i plåten. Ett spindelnät spreds i glaset där stenen träffat rutan och gjorde det svårt att se vad som hände utanför. Det kändes som en evighet innan Martin också var inne i bilen.

Hon slog till låsknappen. Det blödde i Martins panna och ur ena örat. Han försökte få in nyckeln i låset men handen skakade okontrollerat.

”För helvete, vi måste härifrån”, skrek Louise.

Svartklädda män närmade sig från alla håll. De vällde fram som råttor på jakt efter offer. Hon vred sig om.

Genom bakrutan syntes brinnande bilar längre bort på parkeringen. Louise räknade till minst fem fordon där lågorna var flera meter höga. Hon slet nyckeln ur Martins fingrar och pressade in den i låset. Tryckte tummen hårt mot startknappen. Sekunden efter kände hon bilmotorns vibrationer i kroppen.

”Kör”, skrek hon och såg på Martin. Undrade vad han höll på med. Varför körde han inte? En hård smäll i bilens tak fick henne att dra efter andan. De måste härifrån. Nu! Snart skulle det vara för sent.

Louise ville inte dö. Inte så här. Det var hennes bröllopsdag. Man dog inte på sin bröllopsdag. Max älskade ansikte framträdde på näthinnan. Hon tänkte fan inte dö nu. Hon hade så mycket att leva för.

”Kör då”, skrek hon igen.

Stenar och glasflaskor kom flygande genom luften från alla håll, bucklade plåten och slog hårt mot bilrutorna. Det var bara en tidsfråga innan bilens fönsterrutor skulle krossas.

Bilen rullade äntligen framåt några meter. Martin svor högt. De svartklädda männen blev allt fler. Kom allt närmare. Flera av dem hade tillhyggen i händerna. En kofot, ett slagträ, stenar. Louise hann inte uppfatta allt. Hon drog ner dragkedjan i jackan och trevade efter sin pistol, lossade spännet i hölstret som höll vapnet på plats. Med den andra handen sträckte hon sig efter radioenheten. De behövde förstärkning. Nu!

”Från 55-1180. Gårdsten Centrum”, skrek hon i radion. ”Det är en jävla krigszon här. Vi behöver omedelbar assistans.”

Hon mötte ofrivilligt blicken hos en av männen iförd svart balaklava. Mitt i kaoset var hans ögon så fokuserat känslokalla att hon ryggade bakåt. Mannen formade handen som en pistol och riktade den mot Louise och tryckte av. Hon släppte radioenheten och fick upp mobiltelefonen. Fumlade men lyckades börja filma. Något hårt slog emot den redan skadade framrutan, så att den krossades. Glassplitter yrde in i bilen. Louise tappade mobilen. Rök vällde in. Fick henne att hosta och ögonen att svida och rinna.

Hon greppade radioenheten igen. ”Explosioner och bilar som brinner.”

Lågor och tjocka rökpelare omgärdade bilen. För ett ögonblick såg Louise ingenting. Paniken växte i bröstet. Skulle hon dö nu? Nej, nej. Inte idag. Vilken annan dag som helst men inte idag. Det här fick inte vara det sista hon var med om i livet. Max, jag älskar dig, tänkte hon. Gode Gud, gör så att jag överlever det här. Hon tvingade sig att ta några andetag, att lugna sig.

Röken skingrades en aning och de kunde skönja gatan framför sig. Martin gasade. Bilen sköt iväg. Louise blundade, förträngde ljudet av kroppar som slog mot plåten. Bilen krängde häftigt i en kurva och de kom ut på en större väg.

”Vi klarade oss”, skrek Martin. ”Vi klarade oss. Helvete, så nära det var.” Han gav Louise ett ögonkast innan han fokuserade på vägen framför dem. ”Är du okej?” kraxade han fram.

Louise försökte svara men hon hade ingen röst. Pulsen slog så hårt att det dunkade i hela huvudet.

”Är du okej?” undrade han igen med gäll röst.

”Ja, jag är okej”, fick hon ur sig. ”Och du?”

Martin nickade utan att släppa vägen med blicken. Hans ögon var uppspärrade och han var gråvit i ansiktet. Blod rann nerför pannan och ena tinningen.

”Kom 55-1180. Kom 55-1180”, hördes från radioenheten. ”Vad är det som har hänt?” undrade operatören.

”Jag vet inte”, lyckades Louise svara.

Fartvinden for in i bilen genom den krossade rutan och ljudet av sirener nådde dem. De mötte patrullbilar med svepande blåljus. Med växande panik såg hon att Martin körde i nästan hundrasextio.

”Sänk farten”, skrek hon. När Martin inte reagerade lade hon sin hand på hans arm. Kramade hårt. ”Martin, sänk farten. Nu!”

”Vad är det som pågår?” hörde hon från radion. Men operatören fick vänta.

”Martin”, sa hon igen. Försökte låta lugn. ”Sänk farten.”

Evighetslånga sekunder förflöt medan hon väntade på att han skulle agera. Så med ens var det som om hennes ord nådde fram till honom. Han höll fortfarande krampaktigt händerna om ratten men hade flyttat foten från gaspedalen.

”Bromsa. Stanna bilen.” Louises röst var desperat. Hastigheten dämpades en aning. De närmade sig ett rödljus med hög fart. En korsning. Det kom bilar från alla håll. Louise drog i bilbältet, pressade ner i hållaren tills det låstes fast. Martin försökte väja. De var millimeter från en frontalkrock. Touchade istället sidan av en bil. Det skrapade öronskärande i plåten och bilen gungade till.

Hon blundade, väntade på smällen. Istället bromsade Martin hårt. Bältet skar in i bröstet på Louise, gjorde det svårt att andas. Efter några evighetslånga sekunder stod de stilla vid vägkanten. Martin skakade okontrollerat. Han stirrade stint framför sig. Höll i ratten som om han inte kunde släppa sitt grepp.

”Vad är det som händer? Svara”, hördes rösten upprepa från radion.

”Ambulans”, sa Louise och tittade runtom för att orientera sig. ”Vi behöver en ambulans. Ser ni våra koordinater? Polisman skadad och svårt chockad.”

Hon svalde gång på gång. Strök med handen fram och tillbaka över Martins arm. Ville dämpa hans chocktillstånd. Ville säga något men fick inte fram några ord. Vad fan vad det som hade hänt? Varför hade hon och Martin blivit angripna? Eller hade de bara haft oturen att befinna sig på fel plats vid fel tid? När hon tänkte efter hade hon haft en olustig känsla redan när de parkerat och lämnat bilen en halvtimme tidigare. Det hade varit för tyst, för få människor i rörelse – som om det gått ut en varning och alla höll sig inomhus, väntande på det som skulle ske.

Någon ryckte i dörrhandtaget och fick henne att instinktivt greppa efter pistolen men hon hejdade sig. Ambulanspersonalen hade anlänt. Med darrande fingrar lyckades hon låsa upp centrallåset, öppnade dörren och tog sig ut. Hon stapplade iväg till vägrenen. Långt borta såg hon en helikopter hovra över höghusen i Gårdsten och svarta rökpelare söka sig mot himlen. Ett par bilar från Räddningstjänsten passerade med tjutande sirener och fick henne att vilja hålla för öronen. Illamåendet vällde upp i strupen och hon böjde sig fram med händerna på knäna och kräktes tills det bara fanns galla kvar.

En arm lades över ryggen. ”Hur är det?”

Louise drog ett par djupa andetag, torkade ansiktet med ena ärmen och rätade sedan upp sig.

”Okej”, sa hon till den oroliga ambulansföraren. Bredvid stod en uniformsklädd kollega. ”Jag är okej”, sa hon igen.

”Har ni tagit hand om Martin?”

”Han är på väg till Sahlgrenska. Hur är det med dig? Är du skadad?”

Louise skakade på huvudet. ”Nej, jag klarade mig.” Hon vände sig mot kollegan. ”Kan du köra mig till polishuset?”

Under hela bilfärden hörde hon stressade röster från Regionledningscentralen gå ut i bilens högtalarsystem. Hon klarade inte att ta in vad som sades. Satt bara tyst i baksätet och stirrade ut genom sidofönstret. Hon levde. Och var tacksam över att slippa vara kvar och hantera skiten. Till slut uppfattade hon att explosionen och bränderna i Gårdsten klassades som ”särskild händelse”. Polismyndigheten hade gått upp i stabsläge. För vilken gång i ordningen de senaste månaderna kom hon inte ihåg.

DE SOM TROR SIG HA OSKADLIGGJORT

LOUISE OCH MAX VET INTE HUR FEL DE HAR.

Den organiserade brottsligheten breder ut sig i Göteborg. Konflikterna mellan rivaliserande gäng eskalerar. Louise Olsen, utredare vid Sektionen för grova brott, hamnar i stormens öga. Hon är nyckelvittne i en kommande rättegång. Vem kan hon lita på?

Samtidigt är det något som är rejält fel med det senaste fallet som hennes man, säkerhetsexperten Max, har åtagit sig. Finns här ett samband?

Plötsligt står deras liv på spel och Louise och Max tvingas fatta ett avgörande beslut. Nu är det krig. Det är de två mot världen.

Christina Larsson är författaren bakom Sektion M och den framgångsrika deckarserien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman. Ett livsavgörande beslut är den första delen i hennes nya stora spänningssatsning Agenturen.