www.romanusochselling.se ISBN 978-91-89051-09-6 Copyright © Vita Andersen & Gyldendal, Copenhagen 1978 Published by agreement with Gyldendal Group Agency Originalets titel: Hold kæft og vær smuk Översättning: Ann-Mari Seeberg Förord: Helena von Zweigbergk 2020 Omslag: Lotta Kühlhorn Tryck: ScandBook, EU 2020
Innehåll Förord av Helena von Zweigbergk 7 Felet 13 Lampskärmarna 33 Lykke 49 Du kan få en unge 65 Ut på landet 83 På söndagar knullar man 97 Utanför 103 Ensamma hjärtan 119 Röra 137 Iakttagelser 167 Fällan 179 Jag gör det i alla fall 201
Förord av Helena von Zweigbergk Så här minns jag det: När jag är fyra eller kanske fem år bor jag i närheten av Vasaparken i Stockholm. Ännu har jag inte börjat lekskolan, men ibland går jag iväg på något som kallas barnpromenad. Vi är ett tiotal barn som håller i ett långt snöre, ledda av en tant vars namn jag har glömt bort. Galonbyxornas parad, det låter svisch svosch. Just den här morgonen som jag nu drar mig till minnes har jag tagit med mig en leksakskatt som jag är mycket fäst vid. Den ligger inbäddad i en ljusgrön sjal i en väska som man stänger genom att peta in en liten benbit i en ögla av flätat skinn. Vi traskar på över Sankt Eriksplan och när vi närmar oss övergångsstället upptäcker jag det. Jag har tappat taget om väskans ena handtag och den hänger och daskar mot mitt ben. Gapande tom. Jag kastar en rädd och förtvivlad blick över axeln och ser att ganska långt borta viftar en grön sjal på marken. Där ligger min tappade katt i ett tygstycke som vinkar adjö för alltid. 7
Och jag säger ingenting. Inte ett knyst. Sammanbitet travar jag på med bultande hjärta och sorg och förskräckelse. Det finns liksom inte i mig att hävda min röst. Istället sväljer jag och blinkar och sväljer, men inte mer än så. Min katt ligger där, övergiven och borttappad och jag fortsätter tyst att gå. Svisch svosch. Hur ska man berätta om en händelse som den här utan att det blir patetiskt? Fortfarande värjer jag mig. Finns där inte en onödigt sentimental ton? Var det inte en skitsak egentligen? Och vad vill jag med berättelsen? Ber jag om en sorts medlidande? Överdriver jag? Eller håller jag på att krångla till det för mig? Jag vet inte. Jag kan bara konstatera att det fortfarande är svårt för mig att greppa berättelser och känslor som de här på ett självklart och naturligt sätt. Men Vita Andersen kan som ingen annan. Så mycket under min uppväxt bestod av blygsel. Oförmåga att höja rösten och en diffus känsla av att det var något fel på mig bara därför. Det var uppenbart för mig att något inte stämde. Att jag saknade en röst, och i tomrummet efter den växte istället skam. Att inte kunna stå upp för sig själv göder skam, som i sin tur gör att man tystnar ännu mer och så håller det på. Fortfarande, upp i vuxenlivet. Hantera andras känslor för att slippa utmana och vara rädd. Gömma sina egna känslor för att slippa sticka ut och vara rädd. Jag tänker på det som Vita Andersenska stunder. Ögonblicken i livet när man vet – för det vet man, hur liten 8
man än är – att man borde stå upp för sig själv och sin egen sak men inte gör det. Som ung vuxen läste jag Vita Andersens novellsamling Håll käften och var söt för första gången. Läsningen blev ett av mina absolut starkaste skönlitterära möten. Aldrig tidigare hade jag läst någon som kunde beskriva vanmakt och skam på det sätt som hon gjorde. Rakt på. Ett närstuderande av flickor och kvinnor som saknar förmåga att skydda sig själva och att bevaka sina gränser. Som inte får, eller upplever att de inte får, hävda att de finns till i sin egen rätt. Även om novellerna vittnar om social utsatthet, fattigdom, missbruk och psykisk sjukdom på ett sätt som inte var min erfarenhet, kände jag igen stumheten, fasaderna, medgörligheten. Strategierna och drömmarna. Att vara flicka och kvinna är att i varierande grad lära sig underordningens språk. Försök vara si, försök vara så, läs av situationen, bär orättvisor utan att knota, utan att bråka. Håll käften och var söt, helt enkelt. Vita Andersen kan genom sin otrygga barndom allt om vanmaktens mekanismer. Från fem års ålder placerades hon på barnhem och fosterhem, innan hon så småningom adopterades av sin moster. Med de erfarenheterna kan Vita Andersen vittna om hjälplösheten att som barn bli utsatt för vuxnas oförmåga att hantera sig själva och inte minst sina barn. Hon vet att gestalta den så småningom internaliserade vanmakten 9
hos den unga kvinnan. Och den något äldre kvinnans (47 år gammal!) som i novellen ”Ensamma hjärtan” tror att hennes med ålderns följdriktiga öde är att bli negligerad eller förnedrad. När jag nu läser om novellsamlingen, slås jag av hur aktuell den fortfarande är. Så knivskarpt svidande i sin kritik mot den kommersiellt präglade omvärlden och dess trollskog av låtsasbehov och förförande tungor i örat som lovar flykt och en ny, fräschare identitet. Om man bara lyckades banta sig i klänningen. Om man bara lyckades bli av med avbetalningarna och få till de där gardinerna som skulle sys. Om bara dagens uttänkta look satt som den skulle. Om bara inte den hastigt uppblossande längtan efter sängen och en plötslig förlamande likgiltighet gjorde det omöjligt att resa sig igen. Det här har det skrivits mycket om de senare åren. Men ingen gör det på samma blodiga allvar. Det är inget man skämtar bort eller ironiserar över. Det är på riktigt. Andersens estetik påminner om en sorts brigadmåleri. Hon är en könspolitisk aktivist och en barnets försvarare som det är omöjligt att känna sig likgiltig inför. Så här ser maktlöshet ut, som i novellerna. Det är grällt, tydligt. Tveklöst återgivet, detalj för detalj. Man kanske kan tänka lite slarvigt att gestaltningen är väl grovhuggen och direkt. Inga litterära metaforer, knappast någon sofistikation. Men med Andersens måleriska metod behövs inga omskrivningar. Den värld hon beskriver är sin egen symbolik nog. Hon är också helt solidarisk med sina berättarröster. De är inga människor som gör fria val 10
eller upplever en ocean av möjligheter. De har lärt sig vara ingenting, eller värre ändå. Det är dem det är fel på, de som inte borde finnas, inte passar in. De är ett lätt rov för att bära det som borde vara andras skam, de är de som tror sig ha skuld för det skamliga de utsätts för. Det är som bekant alltid fel människor som skäms. Man kan kalla flickorna och kvinnorna offer, men det finns inget som helst sentimentaliserande kring dem. Bara en djup medkänsla och genom den en kärleksfullt bultande respekt för de flickor och kvinnor Andersen porträtterar. De följer bara de regler de tror är huggna i sten. De kan helt enkelt inte annat. Kanske därför känns sista novellen ”Jag gör det i alla fall” mest hoppingivande. Mamma har lovat att de ska äta godis och glass och se på film. Dottern Solvej ska fixa, Solvej gör allt. Solvejs hela unga liv att försöka vara till lags och styra upp tillvaron med dysfunktionella missbrukarföräldrar drar förbi som en bildkavalkad i hennes minne på vägen. Väl hemma, med samtliga kvällens alla ätbara skatter och förväntningar, har mamman börjat dricka öl och vill inte ha någonting utan tycker att Solvej ska tas om hand av granntanten istället. Solvej gråter i trappuppgången, konstaterar att ingen tycker om henne, torkar ansiktet med ärmen på tröjan och skriker: – Det skiter väl jag i. Jag tycker om mig själv. Det skiter väl jag i. Solvej går ut, slår en liten pojke i huvudet på lekplatsen, sparkar till en godisautomat utanför affären, sliter loss några blommor från en blomlåda och kastar mot några tanter som försöker läxa upp henne. Kallar dem skithögar 11
och satkärringar och skriker att de kan kyssa henne i ändan. Allt det som de tycker att hon inte borde göra, gör hon i alla fall. Hon slutar helt enkelt att hålla käften och vara söt.
Felet När jag var 12 år, kom jag av en händelse på felet. Visserligen hade jag länge vetat, att det var något konstigt med mig. Men att det var en så stor och olycksalig sak, som felet, hade jag inte alls förstått. Ända till dess hade jag trott att det konstiga med mig bara berodde på att min mor var som hon var. Min mor var konstnärinna och en personlighet. Det hade hon själv berättat för mig. Det var alldeles klart, att de två sakerna gjorde henne annorlunda än de andra mödrarna på gården. Alla golven i vår lägenhet, som bestod av två rum, hade hon målat röda. Det var ett vardagsrum, där hon själv sov, och ett rum där min lillebror och jag sov i våningssäng. I lägenheten fanns också ett kök och en toalett. Vicevärden hade sett de röda golven en gång. Han hade sagt till min mor, att det skulle hon få ångra, för det skulle hon få betala dyrt, när hon skulle flytta. Men min mor brydde 13
sig inte om det, hon sade att vicevärden var proletär och dum också, och det var mycket konstnärligt med röda golv. Hon hade också hängt upp tavlor i hela lägenheten, till och med på toaletten. Ända uppe vid taket. Det var också konstnärligt. Om man ville se vad som fanns på tavlorna, måste man ha en stege. Nedanför var väggarna alldeles kala. Min mor drog aldrig för gardinerna. I fönsterna på andra sidan gården såg man ofta någon som stod och kikade. För gardinerna rörde sig litet. Jag var alltid mycket generad över henne. Min mor var mycket stolt över sin kropp och när hon inte låg i sängen, vilket hon gjorde för det mesta, sprang hon omkring halvnaken. Det var naturligtvis därför gardinerna rörde sig på andra sidan. Bara på kvällen tog hon på sig riktiga kläder. Ja, till och med när hon tog in tvätten från strecket, som gick från fönstret i vardagsrummet till väggen på andra sidan gården, var hon nästan naken. Ibland åkte ett av hennes bröst ut ur linnet, när hon stod där och drog i linan, som gnisslade mycket hos oss. För vi hade ingen man som smorde hjulet, som linan löpte runt. Om någon glodde öppet på henne, vinkade hon bara. Hon hade inget att dölja. Det är ju bara vad Gud har skapat, sade hon alltid till mig. Jag ville mycket hellre ha en sådan mor som Gurli hade. Hon satt i fönstret hela dagarna och höll ett öga på vem som lekte på gården. Och hon hade alltid kläder på sig. – Gå och lek på din egen gård, kunde hon skrika. Petra vill inte leka med dig. Trots att jag kanske just då lekte så bra med Lonnie från den andra gården. För Gurlis mor höll ett öga på att bara barn från samma gårdar 14
lekte med varandra. Det var naturligtvis förargligt, om man just lekte så bra med någon från andra eller tredje bakgården, att hon då jagade bort dem. Men hellre det än en mor som min. Ibland retades de andra barnen med mig och ropade i kör: Petras mor är ett luder, Petras mor är ett luder. Jag visste inte vad det var. Men jag förstod av deras flin och miner att det var något fult och dåligt. Men det var väl för att hon hängde ut genom fönstret naken. När de hade sagt det, gick jag inte ner och lekte, utan stannade uppe. Till stor irritation för min mor. – Vad sitter du här och hänger för, sade hon. Du går mig på nerverna, stick ner och lek. En gång sade jag det till henne. Men det resulterade i en örfil, och hon blev arg i ansiktet och skrek: – Du blir aldrig någon personlighet, om du lyssnar på skvaller, de är bara småborgerliga och avundsjuka. I köket hängde hennes sköljapparat. Min mor hade själv berättat för mig att det hette så. Men hon ville inte säga vad man hade den till. – Du är för liten, sade hon. Tids nog får du lära dig livets allvar. Det lät farligt och hemskt. Livets allvar. Som om det var mycket värre att vara vuxen än att vara barn. Det förstod jag inte. Sköljapparaten bestod av ett tjockt vitt rör och några röda gummislangar. Den såg litet hemsk ut och påminde mig om sjukhus. Apparaten hade något att göra med det som min mor gjorde på nätterna. För jag vaknade ofta av att hon slamrade med den i köket, och vattnet rann. Då visste jag att jag hade sovit länge, och att 15
det måste vara sent på natten, eftersom hon var hemma. För säkerhets skull kontrollerade jag att allting var som det skulle. Ficklampan låg under min huvudkudde, ingen Det Bästa i sängen och ljuset i taket var släckt. Sedan somnade jag igen. På sjukhus hade jag varit en gång. Det enda jag minns var att min mor gav mig en liter jordgubbar. Och eftersom hon inte sade att jag fick äta dem, vågade jag inte. För varje dag blev jordgubbarna mer och mer mögliga. Nästa gång hon hälsade på mig, såg de ut som små ludna ankungar. Hon sade att om det inte hade varit för att jag var sjuk, skulle hon ha gett mig en örfil, därför att jag var så dum. Felet hade funnits redan då. Ja, långt innan dess. Vilket dumt och okunnigt nöt jag hade varit, där jag låg på sjukhuset. Min mor var överhuvudtaget mycket för att klippa till, och alldeles oväntat kunde hennes hand komma flygande och dela ut örfilar. Hårda örfilar, som sjöng och sved i hela huvudet, så att jag hade en öm, röd fläck på kinden i flera timmar. En gång när jag hade haft öroninflammation, antydde jag försiktigt att det var för att hon hade träffat örat. Det var naturligtvis inte sant. Men jag trodde att då skulle hon ha litet medlidande med mig och sluta med att slå mig. Jag fick en örfil på kinden med det friska örat. Och så fick jag höra den vanliga ramsan om fräck och näbbig och näsvis. Skillnaden mellan näbbig och näsvis begrep jag aldrig. Den örfilen var väl egentligen rättvis, men annars var det fräckt och näbbigt och näsvist nästan varenda gång jag sade till henne vad jag tänkte eller kände. Och pang, en örfil. Så jag blev gradvis tystare och 16
tystare, och sedan jag hade kommit på felet, slutade jag helt att säga något till henne. Då var det naturligtvis också fel. Jag började nämligen stirra. För eftersom det alltid var så mycket fel på mig, tittade jag noga på de andra. – Barn, du sitter och stirrar, det måste vara efter din far, sade hon. Du säger aldrig någonting, prata då. Efter en tid ryckte jag alltid till, när hon gjorde en oväntad rörelse. Inte ens när hon var glad, kunde man vara säker på att handen inte skulle komma flygande. Hon blev arg på mig för det också, som om det irriterade henne att jag gjorde sådana nervösa rörelser. – Gör dig inte till, sade hon. Men jag gjorde mig inte alls till. Jag ryckte till alldeles automatiskt. För övrigt var det meningslöst, för även om jag skulle hinna ducka, skulle hon säkert träffa nästa gång. Ovanpå bodde Inge. Tills jag kom på felet, var jag så glad över att jag inte hade det som hon. Men efter det var jag inte så säker längre. Inge hade sju syskon och de bodde i tre små rum allihop. Det ena rummet var alldeles fullt av sängar. De minsta låg ändå två i varje säng, med huvudet åt var sitt håll. Inges far drack. Eftersom Inge var äldsta flickan, skulle hon passa småbarnen. Men en söndag hade hon fått lov att komma ner till mig och leka. Min mor hade till och med varit så snäll att hon hade behållit min lillebror inne hos sig. Hon hade också gett oss 50 öre var att köpa snask för. Men eftersom jag så gärna ville imponera på Inge, fick hon hålla vakt vid köksdörren, medan jag försiktigt klättrade upp på köksbordet och pillade ut två 25-öringar ur gasmätaren. Det var inte alls nödvändigt. Inge hade minsann varit så imponerad 17
redan innan. Över allting, både över 50-öringen och över att vi fick leka för oss själva utan en liten unge. Men så var det alltid med mig. Jag började alltid ljuga och skryta och överhuvudtaget göra mig mycket intressantare än jag i själva verket var. Söndagen slutade för övrigt dåligt. För när Inge skulle upp och äta klockan 6, kom hon ner igen med detsamma. Gråtande och röd i ansiktet. Inge hade nämligen tappat sin hårklämma när vi lekte. Det var inte en fin hårklämma med blommor på eller något sådant. Bara en vanlig, sådana som man köpte hos Schous, 50 öre för tolv. Vi letade och letade, men kunde inte hitta den. Inge grät ännu mer. Min mor gav Inge en annan klämma, som hon drog ut ur sitt eget hår. – Så snäll din mor är, sade Inge och störtade uppför trappan igen. Tyvärr hörde hon det. – Där ser du, sade min mor, du har det bra. Inge och hennes syskon fick stryk varje lördag. Under veckan antecknades det i en liten bok, varje gång de var stygga. Sedan blev det läderrem på lördag förmiddag. Jag blev djupt chockerad, när jag fick reda på det. Inge hade berättat det av en händelse en dag, när vi lekte på gården. Hon hade passat tre av småungarna samtidigt. Medan vi hoppade hage, bet hon av en nagel. – Satans helvete, sade Inge, det blir en på bara stjärten på lördag. – Men … måste ni gå och vänta hela veckan? frågade jag förvånat. Det var nämligen onsdag. – Javisst, sade Inge, men för det mesta får jag bara ett eller två slag, men jag aktar mig också hela veckan … men 18
du skulle se min storebror, ibland får han tio slag på bara skinnet, och han skriker inte alls. – Är det inte hemskt att vänta hela veckan? fortsatte jag nyfiket. – Man vänjer sig vid det. Du förstår, vi är ju åtta i allt och mor är ofta sjuk, så hon kan inte slå oss, och far, han är trött varenda dag, när han kommer hem från sitt arbete. Han skulle inte få göra annat, om han skulle ge oss stryk varje kväll. Ibland är han ju så full också, och då träffar han inte. Nu samlas det ihop. Mor skriver upp i boken varje gång vi är fräcka. När vi har fått stryk får vi veckopeng. Jag tyckte att min mor var mycket tjock. På lördagarna, när vi badade allihop, tittade jag med avsky på henne. Innan jag kom på felet, förvånade det mig mycket att jag tyckte att hon var avskyvärd naken. För jag visste att det inte var normalt. Det normala var att älska sin mor och det värsta som fanns var att inte göra det. Eva, som jag satt bredvid i skolan, hade berättat för mig att när hon började skratta på lektionerna, tänkte hon bara att hennes mor var död. Då slutade hon med detsamma. Jag skrattade också mycket på lektionerna och det var förbjudet, och jag försökte också tänka att min mor var död. Men jag skrattade i alla fall. Och det förstod jag inte. Vi badade i en zinkbalja inne i vardagsrummet. Baljan ställdes framför kaminen för värmens skull. Först badade min lillebror, sedan min mor och sist jag. Vi badade i samma vatten allihop, för att spara. Vattnet värmdes på gasspisen ute i köket, i soppgrytan och i kitteln. Min lillebror fick en soppgryta och en kittel kokande vatten. 19
Resten kallt. Han var så liten, att han kunde sitta ända nere i baljan, så att han knappast syntes. Sedan var det min mors tur, och hon fick en kittel kokande vatten till. Hon stod upp och tvättade sig, och under tiden satt min lillebror och jag på min mors säng. Sängen var ingen riktig säng, utan en bäddsoffa för två personer. Vi såg den nästan alltid som säng. Bara när det kom gäster, gjordes den om till det den var. Men det var mycket sällan. Min lillebror var insvept i en handduk, och jag satt i underkläderna och väntade på min tur. Min mor tvättade sig mycket långsamt. Det var nästan som om hon njöt av det. Hon nynnade under tiden. Jag längtade alltid efter att min mor skulle nynna, för jag hade läst någonstans att det bara var glada människor, som nynnade. Men det var bara när hon badade, som hon gjorde det. När hon hade gnidit in kroppen med tvål och vatten, kom det en konstig lukt från henne. En lukt som jag hatade. Lukten var som en blandning av rutten fisk och mor. Jag fick också dåligt samvete för att jag inte tyckte om lukten. Eftersom jag inte tyckte om att titta på henne, såg jag stelt åt sidan och pillade på mina tår. Men mina ögon slank ändå dit igen av sig själv. Hon var enorm. Mycket större utan underkjolen eller linnet, som hon annars sprang omkring i. Hon hade stora bröst med rödbruna bröstvårtor och tjock mage och korta ben och tjocka lår. När hon böjde sig ner för att ta mer vatten på kroppen med tvättlappen, skvalpade allting på henne och gungade fram och tillbaka. Hennes hud blev också så underligt rödprickig av det varma vattnet. Jag såg ner på min egen smala kropp. Jag tyckte inte att jag var särskilt snygg och 20
min mor sade också alltid: Vacker är du ju inte. Men jag tyckte mycket bättre om min egen kropp än om min mors. Jag var litet rädd för att jag skulle se ut som hon, när jag blev vuxen. Trots att jag alltid fick höra, att jag liknade min far. Men kunde jag verkligen vara säker på det. Jag visste inte hur han såg ut heller. Och så allt det äckliga håret som hon hade på kroppen. Hår under armarna, hår på magen, hår mellan benen. Och just precis från det där håret mellan benen hade jag kommit ut. När det blev min tur att tvätta mig, fick jag en kittel kokande vatten till. Nu var zinkbaljan så full att jag måste sitta mycket stilla. När jag rörde mig i vattnet, skvalpade det över ibland. Mitt vatten var bara ljumt, trots den nya kitteln kokande vatten. Det flöt omkring tvålrester och det var gråa tvålbubblor på ytan. Överst i baljan satt det gråvita smutsränder. Jag hade frågat om jag inte kunde få tvätta mig först. Det fick jag inte. Det var jag för stor för och det var opraktiskt också. Varför det var opraktiskt, fick jag inte reda på. Eftersom jag var sist, skulle jag torka upp. Min mor släpade ut baljan i köket under höga suckar och stönanden. Då och då spillde hon en stor skvätt på golvet. Då skulle jag springa efter henne med skurtrasan och torka upp det fort. När min mor hällde ut det smutsiga vattnet i vasken, stönade hon också. En gång hade jag knuffat på baljan för att hjälpa henne. Det skulle jag inte ha gjort. Vattnet hade först stänkt upp på min mor och sedan ner på golvet med ett stort plask. Jag hade fått en svidande örfil och fick ligga på golvet och torka upp det smutsiga vattnet med skurtrasan. Jag grät. 21