9789189051065

johanna wester

Catfight

Nidbilder av kvinnor i grupp

Tidigare böcker av Johanna Wester

Poesisamlingen Ton År (Recito, 2004)

Romanen Nattsagor för sömnlösa (Natur & Kultur, 2013)

Antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15, red. (Norstedts, 2017) www.romanusochselling.se

Copyright © Johanna Wester, 2021

Omslag: Hanna Säll Everö

Tryck: Livonia Print, Lettland 2021

INNEHÅLL

Förord 7

Kapitel 1 – Bilder av kvinnor 13

Kapitel 2 – Var kommer bilderna ifrån? 45

Kapitel 3 – Skitsnacket till stor del skitsnack 75

Kapitel 4 – Internaliserat kvinnoförakt 87

Kapitel 5 – Hinder för gemenskap 127

Kapitel 6 – Förbjuden ilska och otydliga gränser 153

Kapitel 7 – Hur nidbilderna lever vidare 171

Kapitel 8 – Eget ansvar 179

Kapitel 9 – Allt hårt är inte hat 191

Kapitel 10 – Kvinnors egna rum 205

Kapitel 11 – Strategier för att göra motstånd 229

Efterord 235

Källor 239

Aldrig i mitt liv har jag sett en kvinna le så mycket mot en annan utan att avsky henne.

Lois Chasse i Insomnia av Stephen King

Förord

Tjejer är så falska. Kvinnor trycker bara ned varandra. Flickor kan inte leka tre. På kvinnodominerade arbetsplatser snackas det mycket skit. Det är lättare att hänga med män, där är det raka rör!

Har du hört någon av de här replikerna förut? Det skulle i så fall inte vara konstigt. De är vanliga. Trots en hoppingivande feministisk samhällsutveckling finns det många bilder av att kvinnor inte kommer överens. Från både folkmun och populärkultur hörs samma historia. Till och med de mest välmenande av parter, som föräldrar och lärare, sprider bilder av att flickor har svårt att samarbeta.

I nätforum för familjefrågor diskuteras tjejers problem att fungera i grupp med bekymrad ton, på forum med övervägande tonårsgrabbar och högernationalister är tonen istället hånfull – men bilden är densamma.

Själv har jag yttrat alla de där fraserna om hur kvinnor är. Jag har också fört vidare historien om hur kvinnor egentligen inte gillar varandra. Ibland utan att tänka mig för.

Ibland för att jag faktiskt har närt ett tvivel på att kvinnor fungerar väl ihop, ett tvivel som har suttit djupare ingrott

i mig än vad jag har förstått och velat erkänna.

Från tonåren till långt upp i vuxen ålder bemödade jag mig om att undvika andra tjejer, eftersom jag trodde att den inflammerade stämningen på mitt högstadium sa något om hur det alltid är. Ibland försökte jag såra andra kvinnor. Då och då lyckades jag nog. Genom åren har jag både svikit och hittat sätt att känna mig sviken, missunnat och misstänkliggjort. Satt upp sköldar i tron att jag skyddat mig från något obestämt, farligt.

Om jag inte med tiden hade tvingats samarbeta med en rad olika kvinnor, som lärde mig att det kunde vara annorlunda, hade jag förmodligen hållit distansen än. Den här boken är skriven för att förstå hur det där avståndet till andra kvinnor kunde uppstå. Varför accepterade jag den här historieskrivningen? Vilken roll har jag tagit och varför?

Idag är det få saker som gör mig på bättre humör än när kvinnor vägrar att skildras som fiender. Nuförtiden ser jag ofta goda exempel på hur kvinnor kan fungera ihop, professionellt och personligt. När jag utbildade mig till barnrättsinformatör för Unicef och började hålla föreläsningar i kvinnorätt, först åt Amnesty och senare Svenska FN-förbundet, utkristalliserade sig också betydelsen av kvinnors solidaritet med varandra. I samhällen där villkoren för kvinnor är särskilt usla och där grundläggande rättigheter hotas kan det vara kvinnors nätverk som håller dem vid liv.

Numera är det hur man pratar om kvinnor i grupp som oroar mig – de många kritiska antydningarna och antagandena om vad som kan väntas av flickgemenskaper och

kvinnliga samarbeten, ibland uttryckta av kvinnor själva.

Det här är något som märkts även under researcharbetet till Catfight . Som när en förtroendevald från det feministiska föreningslivet med sänkt röst berättade att hon har svårt att veta hur hon ska förhålla sig till andra kvinnor. Det blir ju trots allt så ofta skitsnack och sociala spel. Eller när en gammal vän (utan att alls sänka rösten) utbrast att det självklart är svårare att samarbeta kvinnor emellan, det vet alla.

Under en av mina intervjuer till boken förklarade en politiker att hon blir särskilt irriterad på kvinnor när de klär eller uttrycker sig feminint. Så mycket som hon och andra kämpar för att de ska tas på allvar, det är som att bli motarbetad!

Ett samtal minns jag särskilt bra, eftersom det ringade in problemet så väl. Det var med en adjunkt på ett universitet som hävdade att flickor fryser ut varandra mer än pojkar gör och att mobbning är vanligast i sektorer som omsorg och utbildning, där framför allt kvinnor arbetar. Hon sa att det är biologi som ligger bakom att kvinnor beter sig illa, oavsett om det är i privatlivet, i skolan eller på jobbet. Det är evolutionärt att slåss om män och tillgångar, förklarade hon, även om det inte alltid framgår för oss själva att det är vad som händer. Med andra ord är det naturligt att kvinnor är på sin vakt mot varandra, har så varit och kommer så alltid förbli.

Många av de perspektiv jag stött på under researcharbetet har varit tankeställare. De här sista idéerna – att det faktiskt finns mätbara svårigheter med just kvinnligt samarbete och att det är naturen som ger upphov till det

kändes viktiga att inte skynda förbi. Samtidigt har jag varit intresserad av andra sätt att förstå situationen. Den fråga jag framför allt har ställt till forskare, historiker och debattörer är hur kvinnors samspel påverkas av en värld präglad av nedvärderande kvinnosyn. Min tacksamhet är stor gentemot alla de som har lånat ut sina tankar, sin tid och sina analyser. Boken hade inte kunnat skrivas utan dem.

De flesta kvinnor har troligen inga särskilda problem med varandra, men många kommer känna igen det jag talar om. Den här boken handlar om att upptäcka en negativ syn på kvinnor även hos sig själv, om att försöka bli av med den och ibland faktiskt misslyckas med det.

Det här är också en berättelse om hur mycket tolerans, motståndskraft och samarbetsförmåga det finns i de flesta grupper med kvinnor. Det är en berättelse om människor som dragit slutsatser om hur det är att fostras som flicka och utifrån de slutsatserna givit sig själva i uppdrag att behandla andra kvinnor hyggligt – oavsett vilken den första impulsen kan ha varit. Till och med hon som har komplicerade och dyrköpta erfarenheter från personer av det egna könet kan vägra lära sig läxan att kvinnor är dåliga för henne. I en kultur som inte alltid vill kvinnor väl kan det dock behövas strategier för att skapa bra samspel. Sådana strategier finns, gamla som nya, och kommer lyftas här.

Det har känts angeläget att få med både personliga upplevelser och forskning. Därför vilar boken på intervjuer med sakkunniga som har bidragit med fakta, historia och statistik, men också på privatpersoners erfarenheter, av både konflikt och samarbete. Kapitlen inleds med några

ord från min egen resa från fientlighet till respekt för andra kvinnor.

De tre första kapitlen handlar om själva grundproblemet: att kvinnor och deras gemenskaper ofta framställs negativt. De följande fyra kapitlen handlar om vilka effekter detta får, medan resterande kapitel riktar blicken mot möjliga lösningar. Fokus ligger huvudsakligen på populärkulturen, medierna, språket, privatlivet, arbetet och samhällspåverkan, men många fler områden än så är värda utforskning.

Catfight är skriven till dig som, liksom jag, funderar på hur ett ojämställt samhälle påverkar kvinnors inbördes relationer. Till dig som är trött på hur skevt kvinnor i grupp fortfarande porträtteras på nästan alla områden, från nöjesindustrin till skolan. Det här är min uppgörelse med kvinnofientligheten omkring och inuti mig. Mot bakgrund av allt jag gått miste om hoppas jag att den ska ha ett värde även för andra.

Om kön

Kön kan ses som ett spektrum och är ofta en fråga om något som görs mer än has. När jag använder begreppet ”kvinna”, ett ord som är laddat med många olika betydelser, menar jag en person som betraktar sig själv som det. Ingen vikt läggs exempelvis vid hur hon ses juridiskt. Att jag inte skriver om fler av de grupper som tar skada av patriarkala strukturer –som personer med identiteter utanför tvåkönsnormen eller för den delen män – är för att problemet med framställningen av kvinnor främst drabbar de som lever som just kvinnor. Med det sagt är det större skillnad mellan individer än det är mellan personer med olika könstillhörigheter. Vad som påstås om ett kollektiv kan skilja sig enormt från hur det ser ut på individnivå. Det jag framför allt försöker göra är därför att peka på tendenser.

Kapitel 1

Bilder av kvinnor

I min högstadieskola spottar tjejer efter varandra. Det ropas och hånas. Giftpilar skjuts obehindrat genom korridorerna, med skolans vuxna som oseende vittnen. Från att ha vuxit upp med flickor som en naturlig och god del av vardagen innebär främmande tjejer nu att få anonyma hot, frysas ut, bli knuffad och utskrattad.

När jag en dag i åttan känner mig som mest skrämd och trängd gör jag det förbjudna: vänder mig till en lärare, på hans väg in i personalrummet. Blicken är disträ bakom läsglasögonen och den tomma kaffekoppen dinglar i handen. När han lyssnat klart på min desperation säger han det där som jag hört i så många fler versioner sedan dess.

– Tjejer är sådana.

Omkring oss unga i skolan finns en rad personer med den hållningen, vuxna som ser mellan fingrarna på flickor som mer eller mindre subtilt skadar varandra, eftersom det är så flickor är. Och när också den där läraren förklarat att detta är vad som kan förväntas, tänker jag: Okej. Då vet jag.

Jag anpassar mig, går ur vägen. Många kvällar stannar jag inne och ser på tv. I Våra värsta år säger huvudpersonen Al Bundy: ”Försök inte förstå kvinnor. Kvinnor förstår

kvinnor och de hatar varandra.” Studiopubliken tjuter av skratt. Även jag skrattar och håller med. ”Kvinnor hatar andra kvinnor”, säger standupkomikern Chris Rock och får applåder. ”Ta vilka två tjejkompisar som helst i det här rummet, och även om de varit kompisar i tjugo år skulle de, med en man mellan sig, ropa: Fuck that bitch! Varenda kvinna här inne har en tjejkompis som de inte litar på i närheten av sin man.” Jag skrattar och håller med. Tiden går utan att den där repliken försvinner ur mitt huvud, där den planterats och har slagit rot. Vi är sådana. När högstadiet tar slut lovar jag mig själv, i en förvrängd omsorgshandling, att försöka hålla avståndet till andra tjejer. Runt omkring mig hör jag budskapet återupprepas från röster i allmänheten, av kompisars föräldrar, av auktoriteter på skolan, fritidsgården och i populärkulturen: Kvinnor är sådana. De vill varandra illa, lismar och kan inte samarbeta. Det är röster som jag lyssnar till, tacksam för hur de håller liv i mitt avståndstagande och fortsätter ge det alibi.

Samhället är fullt av berättelser. Tillsammans beskriver vi med olika grader av precision hur andra människor är, men också hur vår egen sort ska förstås. Den ena berättelsen påverkar nästa, som i en viskningslek där sanningar kan bli förvrängda och det förvrängda kan bli sant. Det avgör vilka som tas på allvar, av både andra, av sig själva och av varandra.

”Jag förhåller mig tämligen reserverad gentemot vän-

skapsförbindelser mellan flickor”, skriver doktor Mary Wood-Allen i Hvad en ung kvinna bör veta , utgiven 1904. ”Vid vissa perioder av deras liv är flickor synnerligen benägna att utgjuta sina överströmmande känslor. Men det är alls icke ovanligt att de några veckor senare knappt talas vid, när de händelsevis träffas.” Det här är ett bra exempel på när en person från en förtryckt grupp går det förtryckande samhällets ärenden. Vad Wood-Allen säger är i praktiken: andra av mitt kön är dåliga, men inte jag, och som undantag förtjänar jag att tas på allvar.

Om det hade gått att ge Wood-Allen en sak – utöver att få tas på allvar trots att hon inte var man – vore det att ha haft några fina tjejkompisar. Men kanske uppmuntrades inte det. Troligare fick hon höra att flickor inte kan hålla sams och hon har som följd köpt idén om att kvinnor går dåligt ihop. Med sin bok skriver hon in sig i den tradition som är nödvändig för att samhället ska fortsätta vara ojämställt. Traditionen att inte ta kvinnor på allvar, ens som kvinna själv.

Bilden av kvinnor i stort

En patriarkal kultur kan vara svår att få syn på, trots att man alltid känt tyngden av den. Eller, mer exakt, just för att man alltid har gjort det. För att ställa in siktet på hur kvinnor i grupp beskrivs i en sådan kultur hjälper det att först titta på bilder av kvinnor i allmänhet.

Oavsett om det kallas för kvinnoförtryck, könsmaktsordning, genushierarki eller mansdominans sticker samma välbekanta faktum upp bakom ordet: kvinnans underord-

ning ses ofta som befogad. Bilden av henne som lite sämre och mindre viktig är ett grundmotiv i den patriarkala kulturen, vilket leder till att många förväntar sig mindre av kvinnor. Eller orimligt mycket mer.

Vad ser du själv omkring dig? Jag hoppas att det där du bor finns lika många gator som är döpta efter kvinnor som efter män och att det på gravstenarna inte står sådant som ”här vilar Gustav Einarsson och hans maka”. Jag hoppas att män går från att bära sin mammas efternamn till att ta över sin hustrus, lika ofta som tvärtom. Jag hoppas att medicinsk forskning inte övervägande är anpassad efter bara ett kön, att radion spelar lika mycket musik av tjejsom killdominerade band, att flickor är ovana vid oönskad beröring och vuxna kvinnor ovana vid att bli lönediskriminerade. Om det är så, hör gärna av dig och meddela var du bor. Väskan står packad!

Det här är nämligen den värld jag antar att vi båda tvingas hålla till godo med: en värld där mannen fortsatt ses som norm och har mest att säga till om i allt från politiken, ekonomin och vården till språket, tron, lagen och kulturen. En värld där såväl arbetsliv som sexliv präglas av en manlig blick och tradition, sedan oöverskådligt lång tid tillbaka. Redan de gamla grekerna hade svårt för kvinnor. Cirka år 330 f Kr sa Aristoteles att de ska vara ”lydiga som slavar” och före honom hade Homeros runt 700 f Kr skrivit i Odysséen om hur Telemachos låter mamma Penelope veta att kvinnor ska hålla tyst, särskilt i det offentliga rummet.

Idag lever många miljoner av jordens flickor i länder där jämställdhet är ett främmande ord. Var tredje sekund blir en flicka bortgift och var tredje kvinna i världen utsätts

under sitt liv för våld av en man hon har en nära relation till. Varje dag dör över åtta hundra kvinnor av komplikationer kring graviditet eller förlossning som hade kunnat förhindras. I Sverige dödas en kvinna av sin man var tredje vecka. Omkring hälften av alla kvinnor i landet har utsatts för sexuella trakasserier. Trots att svenska kvinnors lön sakta rör sig närmare mäns har den disponibla inkomsten legat på samma nivå de senaste tjugofem åren, det vill säga 77 procent av männens. Kvinnor i världen lägger ungefär tre gånger så mycket tid på obetalt hemarbete som män. Medial objektifiering kan hittas nästan överallt. Djup fattigdom, diskriminerande lagar och människohandel är vardag för många kvinnor, och det finns gott om platser på jorden där det är omöjligt att agera som politiskt aktiv kvinna. Överlag är kvinnors intressen underrepresenterade i en majoritet av maktsammanhang, även i Sverige.

Nog har det den senaste tiden hänt mycket spännande som har stärkt kvinnors rättigheter. Som metoo-rörelsen, ett exempel utan motsvarighet på hur kvinnor i olika branscher och miljöer gick samman med gemensamma krav. Men historien påminner samtidigt om hur snabbt möjligheter kan minska och hur ofta kvinnors utveckling tar två steg framåt, ett steg bakåt. Inte huvudsakligen som effekt av någon manipulativ, konspiratorisk illvilja från de personer som tjänar på rådande system, utan på grund av samma oförstånd som finns hos dem som gynnas av vilken hierarki som helst.

Människor visar ofta en fantasi- och ansvarslöshet inför sina privilegier, medan de åtnjuter fördelarna av andras underordning. ”Var det bara vita med i filmen? Aha, det

tänkte jag inte på.” ”Var det bara män inbjudna till mötet?

Det märkte jag inte.” Härskartekniker används utan att avsändaren alls är medveten om det, grupper premieras utan att de riktigt uppfattar det.

DET ÄR SÅ MYCKET SKITSNACK MELLAN KVINNOR.

Det är lätt att tänka att nya generationer på sikt kommer lösa det här med ojämlikheten, men enligt nya siffror från

TJEJER KLARAR INTE AV ATT SAMARBETA.

BRUDAR ÄR JÄMT FALSKA MOT VARANDRA.

FLICKOR KAN INTE LEKA TRE!

Jämställdhetsmyndigheten tycker fler än en av fyra unga män att kvinnor överdriver hur ojämställt de behandlas. Fler än en av fem unga män tycker att samhället redan är jämställt.

Samhället är fullt av fördomar om kvinnor som missunnsamma rivaler. Var kommer de ifrån?

Vilken effekt får de? Och hur får vi stopp på dem?

I Catfight granskar Johanna Wester allt från nöjesvärlden och medierna till politiken, språket och historien. Inte heller hennes eget beteende undgår rannsakan. Boken är en skarp genomgång av hur kvinnliga gemenskaper nedvärderas och förhindras, utan att vi ens tänker på det. Genom att avslöja myterna om kvinnor i grupp visar Johanna Wester hur vi kan hindra dem från att fortsätta gå i arv.

Det är provocerande och förvirrande siffror. Men jag förstår en man och hans aningslöshet i ett patriarkalt samhälle bättre när jag minns att jag är en vit person i ett rasistiskt samhälle och får syn på min egen aningslöshet. Han är inte nödvändigtvis kvinnoföraktare och jag är inte rasist, men vi är båda bärare av ett kvinnoföraktande, rasistiskt system. De patriarkala normerna må vara diskreta och det känns kanske inte som att de påverkar en. Men systemet bärs upp av nästan alla. Bilderna i det sprids av nästan alla. I det här samhällssystemet finns också rent hat. Ett hat som förvärras av den överseende syn som många har på ojämställdhet. Ett hat som gör att kvinnor på grund av sitt kön tystas, misshandlas, utnyttjas och behandlas som varor, här i Sverige idag. Ett hat som också drabbar barn. (Som exempel är den pappa som mördat mamman kvar som vårdnadshavare i mer än en tredjedel av fallen.) Det oförtäckta kvinnohatet hänger ihop med det vanemässiga, omedvetna kvinnoföraktet. De två existerar inte i varsitt vakuum, utan ger näring till och trappar upp varandra. Varje lager i våldspyramiden skapar legitimitet för nästa