9789189051034 by Smakprov Media AB

mian lodalen

Lesbiska ligan En sann kriminalhistoria

et t urval av tidiga r e u tgi v ning av mi a n lodalen Smulklubbens skamlösa systrar, 2003 (Bokförlaget Forum) Kärlek. Samlade krönikor, 2003 (Bokförlaget Atlas) Trekant, 2005 (Bokförlaget Forum) Mera kärlek. Krönikor & andra texter, 2006 (Bokförlaget Forum) Könsbalans. Så jobbar du jämställt, med Ann-Klara Bratt, 2007 (Bokförlaget DN) Dårens dotter, 2008 (Bokförlaget Forum) Myran & Mogge, 2008 (Bonnier Utbildning) Tiger, 2010 (Bokförlaget Forum) Liten handbok i konsten att bli lesbisk, med Matilda Tudor, 2014 (Leopard förlag) Första natten, 2017 (Vilja förlag) Vi två mot världen, 2018 (Vilja förlag) I döden för dig, med Maria Ahlsdotter, 2019 (Bonnier Carlsen) Lisa och Lilly, 2020 (Romanus & Selling)

Alla människor i den här berättelsen har funnits på riktigt. De levde och verkade i Stockholm under förra seklet. Den bärande dispositionen i berättelsen, liksom vissa delar av dialogen, bygger på förundersökningen och domen från 1943.

Ur strafflagen, om sedlighetsbrott, 18 kapitlet, paragraf 10: ”Övar någon med annan person otukt som emot naturen är, eller övar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år.”

Del 1 maj 1942

Eva Likt alla andra kvällar vandrade hon rastlöst runt i den lilla ettan på Krukmakargatan. Fram och tillbaka i en ändlös slinga som utgjorde en åtta mellan kök och vardagsrum. Det enda som ibland bröt tystnaden och de plågsamt malande tankarna var telefonens gälla signal. Det hände inte ofta, men när den väl ringde hoppades hon varje gång att det skulle vara Anna-Lisa. När Eva kommit hem från arbetet på Hotell Terminus den där dagen och hittat den vedervärdiga lappen på köksbordet hade hon kastat sig på telefonen. Mycket riktigt hade Anna-Lisa varit i föräldrahemmet och mamman hade motvilligt räckt över luren, men något egentligt samtal hade det inte blivit. Anna-Lisa vägrade att ge någon som helst förklaring till varför hon hade stuckit. Däremot hade Eva tvingats lova att aldrig ringa igen. Löftet bröts dagen därpå. Mamman hade då svarat att Anna-Lisa arbetade. Senare på kvällen upplyste Anna-Lisas pappa att hon ”var opasslig” och att Eva gjorde bäst i att låta dottern få vara ifred. Öronen hade bränt som solsveda och det var ett under att Eva inte gnisslat sönder tänderna under de där nätterna. 11

Efter några dagar och ett par glas för mycket hade hon ringt igen. Nu hade Anna-Lisa tydligen flyttat. Ogärna, men efter visst tjat och en vit lögn om att Eva skulle återlämna en skuld, hade mamman lämnat ifrån sig adressen. Eva skrev och skrev. Samtliga brev hade returnerats med röd stämpel: ”Adressat okänd”. Det första brevet hade inte bara varit desperat utan också aningen aggressivt, det fick hon medge. Dessvärre hade hon även i telefon låtit hälsa att Anna-Lisa borde skämmas över att inte vara ”karl nog” att bryta upp öga mot öga. Dessutom hade hon hasplat ur sig att Anna-Lisa skulle ”passa sig”, men det stod sig slätt i jämförelse med Anna-Lisas handlande. Det fanns väl en gräns för hur ett avsked fick gå till. Fast mest var det sorg mellan raderna. Det andra brevet hade gått i samma ton, men också det med ett stråk av saknad och längtan. I det tredje och sista hade Eva vädjat. Om Anna-Lisa bara kom tillbaka så skulle allt bli som våren 1941. Trots kriget hade det varit en underbar tid, full av förälskelse och av förhoppningar inför sommaren. Flera veckor passerade innan breven, ett efter ett, kom i retur med sina röda stämplar. Det var något med fördröjd postgång. ”Postcensuren”, hade en kollega viskat som tydligen hade kontakter där. Eva hade spetsat öronen. Jodå, förklarade kollegan, av säkerhetsskäl och i jakt på spioner läste myndigheterna all post numera. Tanken på att breven blivit lästa av en utomstående hade bekymrat Eva. Hon hade hotat, men kanske ännu värre: bedyrat sin kärlek till en annan kvinna. Hon visste inte vad, bara att ett sådant avslöjande skulle kunna

få konsekvenser. Men ilskan över Anna-Lisas svek var det som under flera veckors tid höll henne vaken om nätterna. Hämndfantasier om vad hon skulle göra med AnnaLisa om hon träffade henne på stan, hade övergått i regelrätt sorgearbete varvat med funderingar över Anna-Lisas nuvarande arbetsplats och bostadsadress, eftersom hon heller aldrig såg henne. Anna-Lisa kunde ha lämnat Stockholm. Kanske tillsammans med någon annan. Den tanken var värst. Hjärtat studsade till vid den genomträngande telefonsignalen. Anna-Lisa kanske ångrade sig, och Eva skulle strax få höra henne skylla på tillfällig sinnesförvirring, bedyra sin kärlek och be om att få flytta hem igen. Sju månader hade de levt tillsammans i Evas lilla lägenhet. Det var ingen obetydlig tid och bostadsbristen var värre än någonsin. Eva snubblade på tröskeln in till den dåligt upplysta hallen och var tvungen att ta ett djupt andetag innan hon lyfte luren. ”Lindberg.” Hon ansträngde sig för att låta stadig på rösten. Ett par sekunders tystnad avslöjade att det inte var Anna-Lisa. Hon var direkt och impulsiv. Lite som Eva själv. Det raspade till på linjen. Först fördröjningen, sedan hördes en osäker och mild röst. Motsatsen till Anna-Lisas. ”Är det fru Eva Lindberg?” ”Ja.” ”Jag heter Margit. Margit Zacke och jag fick ert nummer av Anna-Lisa Lind.”

Eva drog efter andan. Fått numret? Vad skulle nu komma? ”Ja”, svarade Eva manande. ”Har det hänt henne något?”

Margit Visst tvekade hon efter allt hon hade hört. Den här människan borde man uppenbarligen hålla på armlängds avstånd. Svår på spriten. Yvig och gränslös. Högljudd och burdus. En udda fågel. Tydligen en sådan som det gick en på hundratusen av. Margit hade inte träffat Eva men anade att här kunde finnas en likhet med roman karaktären Charlie i Margareta Subers roman med samma namn. Det eldade så klart på nyfikenheten. Hon hade lånat boken på biblioteket och läst ut den på bara en dag, vilket sa en del med tanke på hostan och tröttheten som satte stopp för det mesta av fysisk ansträngning. Utmattad av läsupplevelsen låg hon sedan till sängs i över ett dygn. Drömde likt en tonåring om förälskelse och kärlek. Om Charlie som tilläts sporta, slåss med pojkar och i vuxen ålder köra sportvagn och omfamna en flicka med en grabbs självklarhet. Margit identifierade sig med Sara, föremålet för Charlies begär, och den starka längtan som också skrämde livet ur Margit. Men det allra otäckaste var anteckningen i blyerts som hon funnit längst bak i boken och som hon nästan 15

missat för att bokstäverna var så små. En tidigare låntagare hade skrivit med nästan oläsbara bokstäver ”Fint skildrat. Och sedelärande. Men kom ihåg att det är straffbart. Även för kvinor”. Som om uppgiftslämnaren varit så nervös att han eller hon i stressen stavat fel. Det kunde vara någon som ville skrämmas, det kunde också vara en varning från en omtänksam person. Margit hade ingen att fråga om riktigheten i påståendet, men rädslan var från och med nu planterad i henne. Hennes tidigare make Sven Alvar hade senare funnit samma bok i en recensionshög på Stockholms-Tidningen där han arbetade och kanske hade han anat innan Margit själv visste hur det var ställt med henne. Boken gav han henne mot slutet av deras äktenskap och hon låtsades naturligtvis att hon inte kände till den. Med all säkerhet hade han sin lilla älskarinna redan då. De sista åren hade tärt. När skilsmässan väl var ett faktum efter drygt tio års äktenskap var Margit ett nervvrak. Anna-Lisa hade hon råkat möta av en slump på ett kafé runt tiden för uppbrottet med Sven Alvar, och snart hade hon berättat så mycket uppseendeväckande om den här Eva att nyfikenheten till sist tog över. Men när Margit nu tänkte tillbaka förundrades hon själv över sitt mod. Med ensamheten och isoleringen som följde på skilsmässan kom också en osäkerhet som gränsade till rädsla. Margit, som en gång i tiden hållit igång på danspalats och barer långt in på småtimmarna, hade blivit ljusskygg och nervös. Hon förundrades själv över hur fort det hade gått. Det räckte med några veckor ensam i lägenheten för att tveka inför att göra det allra enklaste ärende. Och nu 16

hade hon, en vanlig tisdagskväll, gjort något som de flesta människor vid sina sunda vätskor aldrig skulle komma på idén att göra. Margit ångrade sig i samma stund som hon hörde Evas röst i andra änden. Att ringa en främmande människa utan ärende. Det verkade ju inte riktigt klokt. Men nu hade hon tagit fan i båten och måste ro den i land. Nej då, det hade inte hänt Anna-Lisa något, förklarade Margit. Hon hade bara fått Evas nummer av henne. ”Så var finns hon?” frågade Eva. Eva var så rättfram att Margit överrumplades att snabbt svara. ”Hon bor tillsammans med en väninna.” Margit stod i hallen och undvek att se på sitt rödblommiga ansikte i den guldkantade rokokospegeln. Hon skruvade telefonsladden runt pekfingret, plötsligt så nervös att hon pladdrade på av bara farten. ”Sigrid Söderqvist, heter hon visst. Ni kanske känner henne?” ”Sigrid Söderqvist”, upprepade Eva. Som om hon smakade på namnet. Lät det glida runt i munnen innan hon spottade ut det. ”Sigrid Söderqvist”, upprepade hon igen, men ännu mer sarkastiskt den här gången. ”Det låter som en poetissa.” Hon förvrängde rösten och drog ut på vokalerna. Margit fnissade och hostade till. ”Nej, poet tror jag tyvärr inte hon är. Arbetar som jag förstår inom samma gebit som Anna-Lisa.” ”Och vilket gebit är Anna-Lisa inom numera? Hon har ju varit i ohyggligt många branscher. Har hon månne gått tillbaka till kexen, eller kanske chokladfabriken?” frågade Eva syrligt. 17

Anna-Lisa var svår på sött. Det visste Margit. De hade råkat varandra på Vetekatten där Anna-Lisa hade envisats med att bjuda Margit på en kaka ”som var gudomlig” och på så vis fick Margit veta allt om Anna-Lisas fixering vid sötsaker. Hon hade gett målande beskrivningar av tidigare arbeten på Södermalms kex – och chokladfabriker. En av anställningarna på konditori hade hon fått säga upp sig från eftersom hon ökade så mycket i vikt. Men det intressanta med Anna-Lisa var inte kakorna utan den utmanande klädstilen med ovanlig och fräck vid byxa, kängor, ett slags arbetarskjorta, midjekort jacka och hennes sätt att ta ett helt rum i besittning genom sin blotta uppenbarelse. Anna-Lisas självsäkerhet i kombination med små lockar som föll ner på axlarna och ett ansikte som påminde om en tuffare variant av Ingrid Bergman var anledningen till att Margit nu stod i hallen med en okänd människa i telefon. För Margit hade sett henne så fort hon klev in på Vetekatten. Det var något med hur hon tände cigaretten och sättet hon såg på Margit innan hon nästan genast bjöd över sig själv till Margits bord. Att Anna-Lisa och Eva haft en relation hade Margit förstått även om Anna-Lisa inte sagt det rakt ut och nu fick Evas frågor Margit att misstänka att hon inte kommit över Anna-Lisa. Samtalet hade tagit en oväntat spännande riktning. ”Jag tror hon är på Ammunitionsfabriken”, berättade Margit. ”I Marieberg”, fyllde Eva i dröjande. ”Jaså, hon är kvar där ändå.” Det blev tyst i bägge ändar. Margit vände sig om och 18

kisade ut i rummet. Det var högt i tak och tapeterna var ljusa, ändå kunde kristallkronan i taket knappt urskiljas i dunklet. Sedan påbudet om mörkläggning trätt i kraft hade Margit fått stappla sig fram i sin lilla lägenhet och bristen på ljus gjorde hennes svårmod ännu tyngre. Det gick inte att komma ifrån. Mörkret gagnade inte Margits mentala hälsa. Margit hade inte ringt Eva för att prata om Anna-Lisa och nu blev hon rädd att hon både framstod som snokande och hade sagt för mycket. ”Ja, alltså jag har ju ingen vidare kontakt med henne längre”, sa hon urskuldande. ”Jag fick ert nummer för flera veckor sedan och har länge tänkt att jag skulle ringa er …” ”Ni får gärna vara du med mig. Nu när vi har presenterat oss”, sa Eva glatt. ”Så förfärligt gammal låter jag väl inte?” ”O nej”, ursäktade sig Margit. ”Jag är nog äldre än ni.” ”Jag har nyss fyllt fyrtio men alla säger att jag ser ut som trettio”, triumferade Eva. ”Men det var inte jag som sa det.” Flinet gick igenom telefonen. Anna-Lisa hade än så länge haft rätt i sin uppfattning, Eva var både kvick och charmig. ”Själv är jag trettiosju men känner mig som sjuttiosju”, sa Margit och skrattade torrt. Dessvärre var det inget skämt. Det var hennes standardkommentar. ”Det kan jag väl aldrig tro, inte med den rösten. Ni 19

låter som om ni inte vore en dag över trettio och då är vi i stort sett jämngamla”, sa Eva. Solen värmde bleka kinder. Våren ”Ja, det har ni hennes rätt i”, sa Margit. ”Om inte Margit slutar med niandet känner hade aldrig varit så efterlängtad somsåefter denjag mig snart som hundra”, sa och Eva.kalla vintern svenskarna exceptionellt långa ”Förlåt, det är bara svårt dag att lägga när just genomlevt. Försåvarje blevbort det etiketten lite man inte träffats”, sa Margit. varmare. Nu skulle allt bli bättre. Det var inte ”Det kan väl rådas bot på, men vad förskaffar mig bara vårljuset som gjorde det här med henne. den äran att Margit ringer mig?” frågade hon i samma Det var också samtalet från Margit. skämtsamma ton. Den här frågan hade Margit givetvis tänkt ut ett svar påDet och när nu Eva så rakt på sak var Margit det lätthar attfått själv börjar med ettvar oväntat telefonsamtal. vara Evasuppriktig. nummer av en gemensam bekant, och de beslutar ”Jag tycker ärstarten långtråkigt Anna-Lisa talade att träffas. Detdet blir på enibland. passionshistoria som gott ommed dig,rättegång. så det härFem var kvinnor en ren chansning”, Margit slutar anklagas för sa »otukt osäkert. som mot naturen är« och får schavottera i pressen med ”Det tycker jag var en riktigt bra chansning”, svarade sitt kärleksliv. Året är 1943, mitt under brinnande världskrig, med Eva tvärsäkert. ransoneringar, motbok, bomblarm och gengasaggregat. Mian Lodalen skildrar ett arbetarnas Stockholm som trots tidens prövningar sjuder av liv. Efter den hyllade kärlekshistorien Lisa och Lilly återkommer hon med Lesbiska ligan – en sann kriminalhistoria. En fängslande och gripande roman om ett fall som chockerade sin samtid och snabbt blev en riksnyhet.

ISBN 978-91-89051-03-4

9 789189 051034