9789189047198

Page 1


Collage: Opulens

”VARENDA BOK ÄR EN MÄNNISKAS LIV 
”

BanktjĂ€nstemannen Bengt finner sig plötsligt indragen i ett rendezvous med outsidern Simon. Denne levnadskonstnĂ€r lever som eremit i skogen sedan mĂ„nga Ă„r. Bengt bĂ€r pĂ„ saker som inte tĂ„l ljuset. I bokens tredje kapitel börjar Bengt bli rejĂ€lt orolig för att Simon har fĂ„tt nys om hans privata fiffel. Nu mĂ„ste han till varje pris fĂ„ honom att försĂ€ga sig. RĂ€ttsvĂ€sendet Ă€r inte nĂ„digt om trixandet kommer i dagen. Men hur ska han gĂ„ tillvĂ€ga? Utan att avslöja sig? Inte ens ”taktikern”, hans inre röst som gĂ€rna lĂ€gger sig i det mesta, Ă€r till nĂ„gon hjĂ€lp. Simon tycks dölja nĂ„got. En hemlig vetskap. Vad har han sett i sin kikare? Vad Ă€r det han vet? Kanske nĂ„got som berör Bengt, men kanske Ă€ven varje levande mĂ€nniska 
?


Kapitel 3 ur ”Bortom skogen” av Lars Tidholm

”Öh, Simon 
?” Han tittade upp. ”Jaha?” Pipan bolmade pĂ„ nytt i mungipan. Den tillbockade stĂ„ltrĂ„den visade sig vara ett mĂ„ngsidigt verktyg. Nu hade han övergĂ„tt till att peta naglarna med den. PĂ„ bordet lĂ„g fyra oanvĂ€nda tĂ€ndstickor. ”Din tobak doftar sĂ„ hĂ€rligt 
” ”JasĂ„, gör den?” Han vĂ€xlade till nagelvĂ„rd pĂ„ andra handen. ”Jag anvĂ€nde sjĂ€lv samma mĂ€rke, nĂ€r jag höll pĂ„. Luktar rĂ€tt inbjudande faktiskt. VĂ€cker gamla minnen.” Min lilla lögn spred ett mjukt oförfalskat leende över Simons ansikte. ”Och jag, som kunde slĂ„ vad om att du inte bolmade alls för egen del.” ”Luftrören tog stryk. Fick sluta. LĂ€nge sedan.” ”Inte med destillerade och brĂ€nda drycker i alla fall, hoppas jag? ”Vi ska vĂ€l ha lite pĂ„backning? Eller hur, grabben?” Han fyllde pĂ„ glasen. RĂ„kade spilla lite pĂ„ bordet och torkade omsorgsfullt upp med kavajĂ€rmen. ”Ibland Ă€r det inte utan att man saknar rökverken”, sa jag och lyfte glaset. ”LĂ€karna gav mig inget val. Min fru hade heller ingenting emot att jag slutade. Hon gillade inte lukten. Du vet nog hur det kan vara ibland?” ”HĂ€r finns dĂ„ ingen, som klagar pĂ„ mina vanor. Jag har aldrig hört fĂ„glarna sĂ„ mycket som hosta. Varken om det ena eller det andra, ska jag sĂ€ga. Det finns onekligen vissa fördelar med att rĂ„ sig sjĂ€lv. SkĂ„l pĂ„ dig, broder.” Åter sĂ€nde han ivĂ€g en stilig rökring över bordet. ”SĂ„ hĂ€r har du bott nu i snart tre Ă„r, sĂ€jer du. BerĂ€tta nu hur det hĂ€nger ihop!” sa jag med min trevligaste röst. ”Tröttnade pĂ„ dom, helt enkelt!” sa han och stĂ€ngde av grammofonen mitt i musiken. ”Tröttnade? PĂ„ vilka dĂ„?” Simon gav mig en hĂ€pen blick. Jag bet mig i lĂ€ppen. ”MĂ€nniskorna!” Han gestikulerade med pipan framför ansiktet. ”Bland mĂ€nniskorna sitter man alldeles för nĂ€ra bĂ„de sej sjĂ€lv och andra för att kunna tĂ€nka klart. Tillslut tröttnade jag. Jag flyttade hit. HĂ€r uppe i den klara höga luften funderar man mycket bĂ€ttre dessutom. Mera syre, ser du! HjĂ€rnan behöver allt fĂ€rskt syre den kan fĂ„. MĂ„nga av dess tankeprocesser Ă€r ofattbart komplicerade!” Ett energiskt pekfinger hamrade mot hans hjĂ€ssa. ”HjĂ€rnan behöver sitt syre precis som en bilmotor behöver sin olja! Det vet vĂ€l jag det, som har rattat fler bilar, Ă€n de flesta i det hĂ€r landet har Ă„kt i under hela sitt liv.” ”Men hur klarar du dig dĂ„? Maten och allt sĂ„dant?”


”Konserver! Lite fisk frĂ„n sjön. En och annan hare i skogen. Regnvatten finns i överflöd hĂ€r uppe. Varierad kost sĂ„ det förslĂ„r! Dessutom har undertecknad en fin liten tĂ€ppa nere vid buskaget, ska du veta. Till och med tomaterna vĂ€xer fint dĂ€r i mitt lilla vĂ€xthus, nĂ€r solen ligger pĂ„. DĂ„ Ă€r det vĂ€l vĂ€rre med ryggen pĂ„ mig. Och mina förgrymmade knĂ€n.” Han skakade beklagande pĂ„ huvudet och klappade sig pĂ„ knĂ€skĂ„larna med en ovarsamhet som verkade kunna ge knĂ€skador i sig. ”De vĂ€rker sĂ„ elĂ€ndigt ibland. Speciellt nĂ€r det regnar, konstigt nog. Men jag beklagar mig inte, ser du! Inte blir det nĂ„gon hemhjĂ€lp hĂ€r inte pĂ„ gamla dar. Visa mig den hemsamarit förresten, som skulle vilja klĂ€ttra upp hit frivilligt och dammsuga bostaden Ă„t mig.” Ett vildsint pekfinger viftade framför ansiktet. Han skrattade sĂ„ magen hoppade, vilket utlöste en hostattack, sĂ„ han blev tvungen att harkla sig. ”Nej, man fĂ„r vara seg! Man fĂ„r kĂ€mpa pĂ„ sĂ„ gott det gĂ„r”, sa han, nĂ€r han Ă„terhĂ€mtat sig. Han verkade fĂ€rdig med manikyren. StĂ„ltrĂ„den Ă„tervĂ€nde till bröstfickan. ”Men mĂ€nniskorna dĂ„? Trivdes du inte bland mĂ€nniskorna?” Simon stelnade till. Rökslingan, som steg ur snuggan i hans nĂ€ve hann nĂ€stan nĂ„ den rostiga takplĂ„ten. SĂ„ reste han sig och klev fram till fĂ„gelburen. ”Det mĂ€rks att de inte har fĂ„tt lufta sig pĂ„ lĂ€nge”, sa han och öppnade luckan. ”De har tjattrat sĂ„ jĂ€mmerligt pĂ„ mig Ă€nda sedan gryningen.” Undulaterna hoppade vant ur buren via pekfingret han höll i öppningen. De flaxade runt honom i hyddan som glada barn kring en julgran. ”Helst vill de flyga fritt lite grann varje dag. De kommer inte ens pĂ„ tanken att rymma och överge mig. De vet sĂ„ vĂ€l var de hör hemma.” ”Hemtama vĂ€nner 
?” ”Det kan du skriva upp, broder. Och renhĂ„riga som fĂ„.” Den blĂ„ fĂ„geln landade pĂ„ hans axel, krĂ„made sig och började putsa sin fjĂ€derskrud. Simon betraktade den med oförstĂ€lld ömhet. ”Trognare Ă€n mĂ„nga andra vĂ€nner kanske?” En hĂ€pen blick bevarade min frĂ„ga. Jag andades sĂ„ omĂ€rkligt jag kunde. Simon strök sig över skĂ€gget och satte sig. Han satt tyst en lĂ„ng stund. Trummade med fingrarna mot bordsskivan. ”Dummerjönsar”, sa han tyst. ”De begriper ingenting.” ”Vad Ă€r det de inte begriper?” Jag började kĂ€nna en kittlande vittring. ”Förhasta dig inte!” viskade taktikern. ”LĂ„t honom fastna ordentligt, innan du halar in!” Simon suckade. SĂ„ kastade han en blick pĂ„ sina böcker. ”Om livet vore en bok Ă€r det först nu, vid sista kapitlet, jag börjar förstĂ„ vad den handlar om. Jag var en vilsen sökare, sedan musiker, men nu Ă€r jag mer en 
 vetenskapsman. Men mĂ€nniskorna Ă€r sĂ„ enfaldiga. Ingen ville förstĂ„ vad jag pratade om. MĂ€nniskorna Ă€r sĂ„ förbaskat inskrĂ€nkta och sjĂ€lvupptagna att de inte ens förstĂ„r sig pĂ„ sig sjĂ€lva till slut”, sa han och viftade med pipan framför ansiktet. ”Numera pratar jag hellre med fĂ„glarna.” Han plockade fram en pĂ„se fĂ„gelfrö och hĂ€llde upp i sin hand. FĂ„glarna hoppade ned och trĂ€ngdes intill varandra pĂ„ hans vĂ€nstra arm. De pickade ur den kupade handflatan, som strĂ€cktes fram mot dem som en skĂ„l. ”LĂ€ser en del, verkar det?” försökte jag och nickade mot bokhyllorna. ”Varenda bok Ă€r en mĂ€nniskas liv 
” De ovĂ€ntade orden hade uttalats lika sjĂ€lvklart som musikern drar med handen över sin harpa. ”MĂ„nga kan ge oss mycket”, fortsatte Simon och lyfte varsamt fĂ„glarna tillbaka i sin bur. ”Men precis som mĂ€nniskorna, passerar somliga av dem obemĂ€rkt förbi. SĂ„ kan man vĂ€nda pĂ„ det ocksĂ„. Varenda mĂ€nniska Ă€r ocksĂ„ en bok. De flesta kan vi inte lĂ€sa. Vi kan inte


ens lĂ€sa oss sjĂ€lva egentligen. Vi förstĂ„r inte sprĂ„ket, ser du. PĂ„tĂ„r?” Han lyfte kaffepannan samtidigt som han satte sig. Kaffet höll pĂ„ att skvimpa ut över bordet. ”Nej, tack, inget kaffe just nu.” Jag hade inte blivit mycket klokare. TvĂ€rtom egentligen! Gubben pĂ„ vykortet stirrade pĂ„ mig. Log han? Albert Einstein, din gamle cyniske stofil, hjĂ€lp mig nu istĂ€llet! Ge mig ett uppslag! ”BerĂ€tta hur du hamnade hĂ€r! Varför flydde du frĂ„n mĂ€nniskorna?” Simon knep ihop munnen inför min chansning och drog pĂ„ svaret. Han korsade armarna framför bröstet. Jag höll pĂ„ att brista ut i skratt. I sin mimik pĂ„minde han nĂ€stan om en skĂ€ggig Buster Keaton. ”Jag valde avskildhet”, sa han och skruvade pĂ„ sig. ”MĂ„nga söker vĂ€l gemenskap. VĂ€nner och bekanta 
” ”En astronaut i sitt rymdskepp 
 pĂ„ vĂ€g ut mot vĂ€rldsrymden kastar han en sista blick mot vĂ„r planet. Han ser vĂ„rt vackra, ensliga klot, dĂ€r det svĂ€var fritt i tomrummet.” Hans högra arm strĂ€cktes ut och utförde lĂ„ngsamma cirklande rörelser i luften, samtidigt som han kisade uppĂ„t plĂ„ttaket som om det inte funnits. ”Ibland mĂ„ste man kliva bort en bit för att fĂ„ perspektiv pĂ„ saker och ting. Som nĂ€r en konstnĂ€r tar ett steg bakĂ„t vid sitt staffli för att uppfatta helheten.” ”SĂ„ du ser vĂ€rlden lite annorlunda hĂ€r uppe? Lite pĂ„ distans sĂ„ dĂ€r? Är det sĂ„ du menar?” Jag försökte mig pĂ„ ett sporrande leende. Min lille taktiker grymtade nĂ„got. Han verkade inte helt tillfreds med hur mitt upplĂ€gg utvecklade sig. ”Kanske det, ja 
 Det kan man nog sĂ€ga, ja. Jag ser saker 
 tydligare. Mera fokuserat.” ”
 tĂ€nker du pĂ„ nĂ„got sĂ€rskilt i sĂ„ fall 
?” Simon nickade eftertĂ€nksamt. Efter en stund skakade han pĂ„ huvudet. SĂ„ fiskade han upp en nĂ€sduk. Omsorgsfullt vecklade han ut den stora, rutiga tygbiten, sĂ„ den tĂ€ckte nĂ€stan hela ansiktet. SĂ„ snöt han sig. Jag trodde hans bihĂ„lor skulle sprĂ€ngas. Solen bröt fram genom regnmolnen. Det vajande grenverket utanför fönstret fick det gulröda ljuset att bilda gungande mönster pĂ„ vĂ€ggarna. Undulaterna följde dem med ryckiga huvudrörelser. Simon satte pĂ„ en ny skiva pĂ„ grammofonen. StrĂ„kar denna gĂ„ng. ”Ravels kvartett i F-Dur. Vackert sĂ„ det förslĂ„r. Impressionismen.” Musiken var bra vald. Den förstĂ€rkte min kĂ€nsla av intellektuell otillrĂ€cklighet. Bitarna verkade inte ens komma frĂ„n samma pussel, nĂ€r jag försökte vaska fram nĂ„got sammanhang ur dem. Höll jag pĂ„ att köra in i en Ă„tervĂ€ndsgrĂ€nd? Jag började misstĂ€nka att min egen hjĂ€rna kanske inte hade samma kapacitet som Einsteins, trots allt. Jag skulle bli tvungen att chansa. ”Ta det varligt!” viskade taktikern. ”NĂ€r som helst kommer han att springa rakt i armarna pĂ„ dig. Bara du lĂ„ter honom hĂ„llas!” NĂ€r musiken klingat ut tog Simon till orda. ”Jo, du förstĂ„r 
 NĂ€r man sitter sĂ„ hĂ€r halvvĂ€gs mellan himmel och jord om kvĂ€llarna, och ser hur solen sjunker ner över landskapet, Ă€r det inte utan att man börjar fundera pĂ„ ett och annat, ser du.” Jag log mot honom. ”JasĂ„. Vad brukar du fundera över, dĂ„?” ”Man ser mĂ€nniskorna pĂ„ ett annat sĂ€tt. Klarare och skarpare Ă€n nĂ„gonsin egentligen. Man förstĂ„r sig pĂ„ hur det ligger till med ett och annat, ser du. Men ska du inte ha lite kaffe?” Han rĂ€ckte fram kaffepannan.


”Naturligtvis! Mycket gĂ€rna en liten pĂ„tĂ„r dĂ„, tack. Det var vĂ€ldigt gott. Riktigt fint gammeldags kokkaffe du har. Men hur skulle det 
 kunna ligga till dĂ„, tror du?” Jag började kĂ€nna otĂ„lighetens vĂ€rme kittla innanför skjortkragen och mĂ„ste ta av mig vindtygsjackan. ”Pokerfacet!” vĂ€ste min lille taktiker bakom min rygg. ”För guds skull! Du brĂ€nner dina skepp. Vartenda ett. SkĂ€rp dig nĂ„gon gĂ„ng, innan det blir för sent. Innan han glider dig ur greppet!” ”BerĂ€tta! Jag blir faktiskt mer och mer nyfiken”, sa jag sĂ„ godhetsfullt jag förmĂ„dde och hĂ€ngde jackan över taktikerns huvud istĂ€llet för stolsryggen. Simon fick nĂ„got frĂ„nvarande i ögonen. Rösten Ă€ndrade karaktĂ€r och blev djupare, lugnare, sĂ€vligare. Hans blick letade sig för nĂ„gra sekunder upp till undulaterna. SĂ„ sĂ„g han rakt pĂ„ mig. Anade jag en förĂ€ndring i hans pupiller? Var det nĂ„got som glimmade till i dem, pĂ„ samma sĂ€tt som man anar djupet under den svartblĂ€nkande ytan hos en bottenlös tjĂ€rn? ”Min mor”, sa han. ”Sjuk sedan flera Ă„r. I höstas var det slut för henne.” Hastigt förde han upp höger hand och strök sig över pannan. Handen skymde nĂ€stan ansiktet. ”Beklagar! Det var trĂ„kigt att höra.” Simon lĂ€t handen falla. Ӏven om jag visste att det var nĂ€ra förestĂ„ende, sĂ„ kom det helt överraskande. Jag var alldeles oförberedd. Som att skĂ€ra av en arm.” Hans blick föll mot golvplankorna. ”Förberedd Ă€r man vĂ€l aldrig 
” Jag visste inte riktigt vad jag skulle sĂ€ga. Alla alternativ verkade lika handfallna. Simon tittade inĂ„tvĂ€nt framför sig. Orden som följde uttalades mer trevande. ”Redan i korridoren nĂ€r jag mötte sköterskans blick, förstod jag att det var allvar. Din mor Ă€r döende, sa hon”. Han tystnade. Slöt ögonen en lĂ„ng stund. ”Döende? Min mor? De dĂ€r orden ville inte samsas med varandra i min skalle. Min hjĂ€rna kunde inte sammankoppla ordet döende med min mor. Min mor var för mig en levande person. Hon kunde inte förbindas med ordet död”. Han mumlade för sig sjĂ€lv. Som det inte funnits nĂ„gon i nĂ€rheten som lyssnade. SĂ„ tittade han upp. SĂ„g mig rĂ€tt i ögonen. Drog ett djupt andetag. ”DĂ€r jag satt vid hennes sida fick jag uppleva att hon plötsligt försvann. Hon slutade andas. Hon slutade finnas till. Ena ögonblicket kunde jag samtala med henne. Hennes ögon var trötta, men de var trots allt levande, lĂ„gan fanns dĂ€r. I nĂ€sta stund var hon 
 ett ingenting.” ”GĂ„tfullt det dĂ€r, förstĂ„s. NĂ€r man passerar grĂ€nsen.” Jag kĂ€nde mig smĂ„tt förlĂ€gen. Som jag hade lyssnat pĂ„ hans utlĂ€ggningar i smyg. Som en objuden gĂ€st. Simon suckade. Han stödde huvudet med handen och betraktade mig lĂ€nge. Det ryckte i hans vĂ€nstra ögonbryn. Han blĂ€ngde pĂ„ mig. Som om jag satt inne med gĂ„tans lösning. Jag kĂ€nde mig tvungen att skaka pĂ„ huvudet som ett svar pĂ„ en frĂ„ga han inte ens givit ord Ă„t. ”Hennes spetsiga nĂ€sa ovanför den halvöppna munnen fick henne att likna en fĂ„gel. Hon sĂ„g ut som en fĂ„gelunge med nĂ€bben gapande efter mat, dĂ€r hon lĂ„g stilla i sin sĂ€ng. Din mor lyfte frĂ„n fönsterblecket som en duva, sa sköterskan. Hon stĂ€llde upp fönstret pĂ„ glĂ€nt. Sedan var det över. Vi gick ut.” Undulaternas kvittrande fyllde tystnaden. ”MĂ€nniskan föds in i löften, som obönhörligen sviks. Den elaka döden fĂ€ller sin klyvyxa i vĂ„ra liv”, sa Simon stilla. Jag blev nĂ€stan skrĂ€md av vad som flimrade förbi i hans blick. För ett kort ögonblick sĂ„g jag sorgens nakna vrede och smĂ€rta. Den skymtade fram som om nĂ„gon glĂ€ntat pĂ„ dörren till ett dunkelt rum, dĂ€r mĂ€nniskor inte rört sig pĂ„ lĂ€nge. Den vilade


tung som kvalmig luft bland orörda lakansövertĂ€ckta möbler dĂ€rinne. ”Hon bodde i mig. Nu har hon flyttat. Det ekar mot mina vĂ€ggar. Inte Ă€r det för vĂ„r egen skull vi finns till. Inte Ă€r det mĂ€nniskornas egen lycka och vĂ€lgĂ„ng, som stĂ„r i första rummet.” Hans lĂ€ppar formade sig ohörbart runt varje stavelse. Jag förmĂ„dde inte svara. Efter en stunds tystnad harklade han sig och rĂ€tade upp kroppen. ”Jag har alltid haft sĂ„ svĂ„rt att fĂ„ ihop det dĂ€r. Jag har alltid tyckt att det som sker nĂ€r folk dör Ă€r en 
 fullstĂ€ndigt otĂ€nkbar hĂ€ndelse egentligen. ÄndĂ„ skedde det framför mina ögon. Vad det nu var som hĂ€nde. Jag hade upplevt detta nĂ„gra gĂ„nger tidigare i mitt liv, men den hĂ€r gĂ„ngen var det Ă€nnu mera ofattbart. Min egen mor! Plötsligen försvunnen 
 mitt framför mina egna ögon.” Simon tittade mot fönstret. Hans blick kisade, som om han försökte fokusera nĂ„gonting lĂ„ngt bortom den grĂ€ns som glasrutorna utgjorde. Jag iakttog honom under tystnad. SĂ„ höjde han rösten. ”MĂ€nniskor kan inte försvinna. Det motsĂ€ger sunt förnuft! Lika obegripligt som om hon inte alls hade funnits. Eller lika begripligt, om man sĂ„ vill.” Han gav mig ett hastigt ögonkast. Simon tĂ€nde ny fyr i sin pipa. Han drog flera djupa halsbloss, blĂ„ste en rökridĂ„ framför sig och hostade. LĂ€nge gnuggade han sig i ena ögat som om nĂ„got irriterade dĂ€r. Jag kĂ€nde mig illa berörd. Eller var det kanske en slĂ€ng av dĂ„ligt samvete över min hemliga iver som hade vaknat? Jag ville inte provocera honom att vandra vidare mot sin egen vilja pĂ„ den vĂ€g han slagit in. SĂ„ tog han pipan ur mun. ”Om vĂ„r upplevelse av tillvaron inte kan ge nĂ„gra bra svar pĂ„ vad som skedde med min mor i det dĂ€r ögonblicket 
 dĂ„ mĂ„ste det alltsĂ„ vara nĂ„got fel pĂ„ vĂ„r upplevelse. Det stĂ€mmer inte annars. Jag fĂ„r inte ihop det! Men egentligen sĂ„ tror jag att 
” Simon avbröt sig lika plötsligt som en trĂ€ffad duva faller för jĂ€garens skott. Han kliade sig i skĂ€gget, sĂ„ att handen kom att dölja munnen. Jag fick en kĂ€nsla av att han undvek ögonkontakt. Åter fylldes kojan av tystnad. En humla surrade mot fönsterrutan. Till slut kĂ€nde jag ett behov av att öppna mun, om inte annat sĂ„ för att fĂ„ ner ny, frĂ€sch luft i mina lungor. Simon förekom mig. ”Jag minns hennes egen sorg. Far hade gĂ„tt bort. KnĂ€fallen invid hans gravsten pĂ„ kyrkogĂ„rden mumlade hon sina ord. Knappt hörbart. Vem pratade hon med? Stenen? Sig sjĂ€lv?” Simon tystnade tvĂ€rt och tittade uppgivet pĂ„ mig. ”Var finns mĂ€nniskorna?” FrĂ„gan hĂ€ngde obesvarad mellan oss. ”MĂ„nga tror ju pĂ„ sjĂ€lens eviga liv, paradiset och allt sĂ„nt dĂ€r”, försökte jag. Med ens mörknade Simons ögon. ”Vilket jĂ€kla trams!” Han hostade rök i ett vĂ„ldsamt hostanfall. Plötsligt sĂ„g han lite spĂ€nd ut, som om han sagt nĂ„got opassande. ”Religion Ă€r sĂ€kert bra för mĂ„nga, som tröst och sĂ„, men jag tycker det mest fungerar som nĂ„gon sorts gruppterapi.” Han reste sig och föste med hjĂ€lp av tobakspaketet humlan ut till friheten genom en springa i vĂ€ggen. ”Du Ă€r inte religiös sjĂ€lv, hoppas jag?” ”Inte sĂ„ det stör.” Simons blick blev mer avspĂ€nd nĂ€r han satte sig och lyfte kaffekoppen. ”Visst! MĂ€nniskorna behöver sina gudar. Vi mĂ„ste respektera dem som vĂ€ljer religionen, och förvisso Ă€r den till stor hjĂ€lp för mĂ„nga. Det Ă€r deras ensak. Men för min del, om du frĂ„gar mig, kan jag varken tro pĂ„ nĂ„got av alla de förslag som kommer frĂ„n det hĂ„llet, eller pĂ„ de dĂ€r konstiga idĂ©erna, att vi kanske Ă„terföds i nĂ„gon


sorts sjĂ€lavandring, eller nĂ„gon av alla de andra tankar som finns. För mig Ă€r allt det dĂ€r rena tramset.” ”Men vad tror du dĂ„ egentligen? Är du en sĂ„n dĂ€r, vad heter det
 ateist?” Han drack lite kaffe och stĂ€llde ned koppen direkt pĂ„ bordet, vid sidan av fatet. ”Nja, jag vet inte det. Jag tror inte man kan sĂ€ja sĂ„ heller. Det enda jag vet Ă€r att det verkar helt orimligt att en levande, pĂ„tagligt existerande mĂ€nniska bara kan upphöra att finnas till framför vĂ„ra ögon pĂ„ ett ögonblick.” Simon markerade rytmiskt de viktigaste orden med högra handen. ”Det Ă€r onekligen ett mysterium. Det mĂ„ste jag hĂ„lla med om. Men jag förstĂ„r inte hur du tĂ€nker.” ”Alla frĂ„gar sig vad som kan tĂ€nkas hĂ€nda efter döden, eller hur?” ”Visst, men jag begriper Ă€ndĂ„ inte vad du menar.” Simon rynkade de buskiga ögonbrynen pĂ„ samma sĂ€tt som vĂ„r gamle magister i folkskolan brukade göra, nĂ€r vi stĂ€llde dumma frĂ„gor. ”Jag tror att det vore mera givande att frĂ„ga sig vad som hĂ€nder före döden.” ”Före 
?” Jag var faktiskt förundrad. Tydligen var jag inte ensam. En fnysning hördes inifrĂ„n jackan. ”GĂ„tans lösning ligger och vĂ€ntar mitt framför nĂ€san pĂ„ oss. Den ligger och lurar pĂ„ oss dĂ€r vi gĂ„r och stĂ„r, just hĂ€r och just nu. Det Ă€r bara det att vi ser inte ledtrĂ„darna.” ”Skulle svaret pĂ„ vĂ„ra frĂ„gor om livet efter detta finnas i detta livet? Det lĂ„ter vĂ€l lite bakvĂ€nt, Simon! Det mĂ„ste du vĂ€l Ă€ndĂ„ medge!” ”Visst lĂ„ter det bakvĂ€nt, men sĂ„ Ă€r det. Vi förstĂ„r inte vad det i sjĂ€lva verket innebĂ€r att vara en levande mĂ€nniska. Vi ser inte skogen för alla trĂ€d. FrĂ„gorna blir fel stĂ€llda.” ”Det dĂ€r fĂ„r du nog utveckla nĂ€rmare, tror jag!” sa jag och skakade pĂ„ huvudet. Det leende som samtidigt spred sig över mitt ansikte var av det uppgivna slag, som signalerar att man starkt tvivlar pĂ„ vad som framförs, trots att man egentligen hungrar efter att höra mer. Men kanske hade mitt leende Ă€ven andra orsaker 
 Hittills hade Simons kryptiska utlĂ€ggningar knappast ens snuddat vid hans eventuella vetskap om min lilla ”datorhobby”. Kunde förstĂ„s vara en skenmanöver inför det verkliga hugget? Lugnet före stormen? Inte lĂ€tt att avgöra, men nu hade jag bestĂ€mt mig. Jag kunde inte pĂ„ nĂ„gra villkor lĂ€mna honom. Inte förrĂ€n jag fĂ„tt klarhet. Hur jag skulle hantera insikten visste jag inte. Bara att jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt mĂ„ste locka fram den. Tankarna pĂ„ min familj, min karriĂ€r, ja, hela livsupplĂ€gget fick mig att rysa. I den allt kyligare luften, som sipprade in genom gliporna i plankvĂ€ggarna, började jag sĂ„ smĂ„tt Ă„ngra att min fodrade friluftsjacka hĂ€ngde dĂ€r den hĂ€ngde. Simon satt orörlig med ett skeptiskt drag över ansiktet. ”Gud Fader sitter vĂ€l uppflugen pĂ„ en molntapp bland himlarna och fnissar Ă„t oss.” ”Nu fĂ„r du förklara vad du menar, Simon!” sa jag och lĂ€t de sista skĂ€rvorna av mitt pokerface rĂ€mna rĂ€ddningslöst. ”Det Ă€r inte sĂ„ lĂ€tt. Det Ă€r inte sĂ„ mĂ„nga som begriper de hĂ€r tankegĂ„ngarna. De flesta bara skakar pĂ„ huvudet. Eller gĂ„r sin vĂ€g.” ”GĂ„r de sin vĂ€g? Varför gĂ„r de?” ”Eller sĂ„ hĂ„nskrattar de. Som mĂ€nniskor gör nĂ€r de inte förstĂ„r.”


”Försök med mig dĂ„ istĂ€llet! Jag kommer inte att skratta. Ge mig chansen! Det fĂ„r vĂ€l bĂ€ra eller brista!” Simon suckade. Betraktade mig lĂ€nge. ”DĂ„ fĂ„r vĂ€l Simon se till att ha en liten överraskning för sin nyfikne gĂ€st 
”, sa han och reste sig. Min lille taktiker kikade fram under jackan. Han log och nickade lillgammalt.

*

MÄhÀnda skymtade man en liten gestalt i sin grÄa tomteluva nere bland buskarna? MÄhÀnda stod han, en tvÀrhand hög, intill trÀdets rotsystem och lutade sig mot stammen, nÀr han spanade nedÄt dalen och samhÀllet? Kanske kunde man Àvenledes skönja hur solens strÄlar reflekterades i ett par vackra himmelsblÄ flickögon vid hans sida? Skakade fen möjligen misstroget pÄ sitt sköna huvud. Skakade hon pÄ det, sÄ att det underbara gyllene hÄrsvallet rörde sig över hennes axlar i lÄngsamt böljande rörelser?

”Varför ska mĂ€nniskorna alltid vara sĂ„ erbarmligt vetgiriga? Varför mĂ„ste de nödvĂ€ndigtvis lyfta pĂ„ varenda sten de ser? Var duktigt rĂ„dig nu, Bengt! Vad tror du en gammal trashank har att förtĂ€lja för dig? Vilken klokskap skulle han besitta, som kunde betyda nĂ„got för just dig bland alla mĂ€nniskor? Var pĂ„ din vakt, Bengt! Skogen rymmer sĂ„ mĂ„nga villovĂ€gar! LĂ„t dig icke förledas! Den magiska klockan slog nu sitt andra slag! Vi skall vaka över dig.”

*


LARS TIDHOLM Lars Tidholm Ă€r född och uppvuxen i Stockholm. Han Ă€r frĂ€mst verksam som musiker, pianist och kompositör, samt under ca 40 Ă„r som pianopedagog. Ett par musikböcker och en rad cd-skivor Ă€r tidigare utgivna och han har skrivit en del artiklar om jazzmusik och sporadiska kĂ„serier i landsortspress samt i Dagens Nyheter. Lars Tidholm debuterar pĂ„ Ekström & Garay med romanen Bortom skogen. Litteraturvetaren Sonja Svensson skriver om boken: Ӏr sannerligen imponerad av dess tankedigra innehĂ„ll. HĂ€r finns mĂ€ngder av de mest filosofiska reflektioner om den mĂ€nskliga tillvaron inbĂ€ddade i en bĂ„de mörk och hoppingivande handling. MĂ„ den fĂ„ mĂ„nga engagerade lĂ€sare!”

BestÀll ditt ex hÀr: https://www.bokus.com/bok/9789189047198/bortom-skogen/

Mer info hÀr: https://ekstromgaray.se/portfolio/lars-tidholm/ Facebook: https://www.facebook.com/bortomskogen



Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.