9789189021914

Torgny Nordin

Genom Floras riken

GÖTEBORGS BOTANISKA TRÄDGÅRDS

EXPEDITIONER OCH INSAM LINGSRESOR

© 2024 Votum Förlag, Karlstad form Per Kollberg

SWE

omslag Påsköträdet Sophora toromiro

foto Torgny Nordin

papper G-Print 115 g

tryckt i Lettland 2024 isbn 978-91-89021-91-4

www.votumforlag.se

Innehållsförteckning

Ingång

Från Zagros till Elburz

En trädgård blir till Jorden runt till Göteborg

Smith & Hummel

Tropiska skatter

Härdighet och skönhet

Älskade knölar

Svinrövar och änglatårar

Från SEP till KGB via Påskön

Blå

Expeditionens återkomst. Deir el-Bahri, Egypten.

Foto: Torgny Nordin

KAPITEL 1

Ingång

Gode Gud! När jag begrundar botanisternas öde, sannerligen tvekar jag huruvida jag skall kalla dem kloka eller galna i sin hänförelse för örterna.

Carl von Linné ur Critica botanica, 1737

År 1482 före vår tideräkning sände drottningen och sedermera farao Hatschepsut iväg en påkostad expedition för att söka efter rökelseträd. Fem skepp gav sig ut på resan som skulle ta två år i anspråk. Syftet var att finna levande rökelseträd, men om det handlade om Commiphora myrrha, C. guidottii eller C. opobalsamum är inte bekant. Kanske rörde det sig rent av om en annan närstående Commiphora-art som vi idag inte känner till.

Expeditionen nådde slutligen Punt som låg vid Röda havets södra gatt, förmodligen nära dagens Somalia. I det området fann man rökelseträd och trettioen stycken grävdes upp med hela rotsystemet intakt. Därefter seglade skeppen hem och de trettioen träden planterades i en allé vid Deir el-Bahri längs västra Nilstranden, på motsatt sida av Luxor.

Det var för den väldoftande myrrans skull som rökelseträdet var eftertraktat. Myrrakonsumtionen minskade emellertid med kristendomens expansion och kunskapen om trädet försvann i Väst, om den någonsin funnits. Att återfinna det kom med tiden att uppfattas som en botanisk angelägenhet av rang och 1763 upptäckte Peter Forsskål trädet i Jemen, eller Lyckliga Arabien som man sade på den tiden. Euforisk över fyndet skriver Forsskål hem till Linné i Uppsala. Men när brevet kom fram hade Linné redan nåtts av beskedet att Forsskål omkommit under sin Arabienexpedition.

Knappt tusen år efter Commiphora-expeditionen, på trehundratalet före vår tideräkning, är Alexander den stores arméer på väg hem från Indien. De har fått inblickar i helt nya världar med okända tankesätt och mött för dem märkliga djur och växter. Med sig i packningen har de bland annat bananer och bambu.

Botaniska trädgårdar utformade efter taxonomiska, vetenskapliga principer började anläggas i Europa för femhundra år sedan och några av dem finns fortfarande kvar, likt öar i ett urbant hav. I Göteborg gjordes tre försök att inrätta en botanisk trädgård, en Hortus botanicus, värdig den framväxande handelsaristokratin och stadens internationella ambitioner. Kungligt tillstånd lämnades i januari 1695 om anläggande av en ”Botanie trädgård på Bastionen Gustavus Primus i Götheborg” med det viktiga förbehållet att det inte fick inrättas något ”krögeri” till vakternas förfång. Om det var detta förbehåll som fick projektet att gå i stå må vara osagt, men trädgården vid Gustavus Primus realiserades av allt att döma aldrig. Idag vilar platsen under köptemplet Nordstan.

Andra försöket inleds 1740 vid Kristinedals landeri vid Säveåns södra strand på andra sidan Gamlestaden. Skickliga trädgårdsmästare utvecklar Kristinedals Hortus botanicus med hjälp av material som skickas från Linnés utsända runt om i världen. En vacker och artrik anläggning blir resultatet. Med tiden förfaller dock Kristinedal och slutligen rivs landeriet. Idag vilar platsen under asfalten mellan E45 och E20.

Tack vare en donation kunde Göteborgs stadsfullmäktige år 1912 besluta om en botanisk trädgård vid Änggården. Sveriges ledande trädgårdsfolk tillfrågades och snart lades ansvaret på Uppsalabotanisten och polarforskaren Carl Skottsberg att leda utvecklingen av en trädgård som samtidigt skulle gestalta moderna botaniska principer och vara ämnad för den intresserade allmänheten. Tredje försöket blev en framgång. Göteborgs botaniska trädgård, Botaniska, är idag Nordens främsta och av internationell betydelse.

Det viktigaste i en botanisk trädgård är förstås växter. Skottsberg ställdes sålunda inför samma dilemma som drottning Hatschepsut; de mest intressanta och värdefullaste växterna var också de som var svårast – och dyrast – att få fatt i. Mycket kunde Botaniska byta till sig från andra trädgårdar i Norden. Och buskar och träd, lignoser, kunde köpas från handelsträdgårdar i England och Tyskland. Sådant material är emellertid sällan att lita på för en botanisk trädgård där proveniensen, ursprunget, är grundläggande.

Uppenbart var att om Botaniska skulle bli en botanisk trädgård värd namnet måste anläggningen engagera sig i expeditioner och insamlingsresor. Att följa med andra var ett budgetalternativ, fast kanske inte om syftet var att finna växter härdiga nog för västkustens speciella klimat. Och heller inte om avsikten var specialisering, alltså att satsa på vissa växtgrupper från speciella geografiska områden. Botaniska kom att slå in på en egen väg och har idag unika samlingar av

centralasiatiska lök- och knölväxter och rododendron, barrträd från norra halvklotet och orkidéer från hela världen. Och mycket mer.

Alexander den stores soldater hade alltså med sig bananer och bambu. Sådana insamlingar faller närmast under kategorin ekonomisk botanik och läsaren som ser fram mot att fördjupa sig i just det ämnet rekommenderas att byta bok. Peter Forsskåls expedition i Lyckliga Arabien var däremot en botanisk upptäcktsfärd; växter samlades och pressades för herbariet och syftet var vetenskapligt, att utforska världen och utarbeta en flora över Arabien. Många av de expeditioner som är kopplade till Botaniska har varit av just den karaktären och flera av dem kommer att beskrivas i kommande kapitel.

Mycket, rent av det mesta, som Skottsberg företog sig handlade om botaniska expeditioner vars material hamnade i herbariet och därför aldrig nådde allmänhetens blickar. Traditionen har fortsatt, men flera av efterkrigstidens stora expeditioner i exempelvis Afghanistan och Iran handlade även om att frö insamlades för att sedan odlas i kultur. Blomning av det materialet hör till Botaniskas höjdpunkter.

Drottning Hatschepsuts växtjakt efter rökelseträd tillhör en ytterligare kategori, nämligen den hortikulturella insamlingsresan. De gav sig iväg för att finna fina träd som kunde försköna det karga landskapet där hon bodde. Att på så vis ge sig ut och samla passande material – vanligtvis frukter och frön snarare än hela träd – har botanister och trädgårdsmästare gjort från Botaniskas barndom, och naturligtvis före dess också. Fast några påkostade skepp har det aldrig varit frågan om.

Den här boken handlar om Botaniskas expeditioner och insamlingsresor, vart de gick, vilka tankar som låg bakom och hur mycket som finns kvar. Inte alla resor är inkluderade och några är endast antydda. Somliga botanister under seklet som gått har varit flyhänta skribenter och gärna berättat för samtiden om sina insatser och äventyr. Andra har följt principen om största möjliga tystnad.

I många fall återstår därför endast fragment. Fältanteckningar skrivna under bistra förhållanden med kärv sakprosa; fröbyteskataloger och kollektnummer och travar med etiketter på utgångna växter. Det är ett torftigt källmaterial, men glimtvis anas livet i fält och alla hänförande örter som gjorde mödan värd.

KAPITEL 2

Från Zagros till Elburz

Det är försommar i Shiraz och alla vita mullbärsträd Morus alba dignar av söt frukt, eller rättare skenfrukt. De omfångsrika träden växer i anslutning till boningshus där de förutom sina smakliga skenfrukter skänker svalkande skugga. Inte bara i Iran utan runt om i Orienten ser det ut på liknande vis, framför allt i riktigt gamla städer. Ändå är vitt mullbär inte ursprungligt här; trädet härstammar från Kina där det odlats i flera tusen år för sina näringsrika blads skull. Dessa plockas färska, hackas och används uteslutande till att mata kräsna silkesmaskar. Tack vare insamlingsresor och utbyten längs handelsvägarna – Sidenvägen – nådde trädet och silkeshantverket senare ända hit och småningom även till Europa.

Året är 2022, och jag befinner mig i Shiraz för att deltaga i en expedition utsänd från Göteborgs botaniska trädgård i samarbete med Azads islamiska universitet i Teheran. Varken mullbärsträd eller silkesodling står emellertid på agendan, utan ett litet och exklusivt släkte, Dionysia, som på svenska brukar kallas för kuddvivor eller dionysosvivor. Officiellt räknas de till det botaniska högviltet eftersom de växer på så otillgängliga platser samt är svåra att föröka. Som namnet antyder är deras växtsätt kuddlikt och de väldoftande gula eller violetta blommorna med aromatiska blad är nära släkt med bland annat vår gullviva Primula veris. Syftet är att i de kalkrika Zagrosbergen leta efter okända Dionysia-arter. Det handlar nu alltså inte om att samla intressanta växter i största allmänhet eller för den delen hortikulturellt lämpliga buskar och träd samt vackra örter till Botaniskas planteringar. Istället är det en botaniskt motiverad upptäcktsresa som bygger vidare på tidigare expeditioner med samma syfte. Uppgiften går ut på att färdigställa en djuplodande monografi, en vetenskapligt uttömmande beskrivning av släktet Dionysia, som är ett av Botaniska trädgårdens i Göteborg paradnummer.

För i Botaniskas växthus växer, tack vara skickliga trädgårdsmästare, den kanske finaste och mest kompletta samlingen i världen av de notoriskt svårodlade dionysosvivorna.

Tulipa systola Zagrosbergen, Iran.

Foto: Torgny Nordin

Expeditionsplanering. Fr v Magnus Lidén, Iraj Mehregan, Stina Weststrand.

Foto: Torgny Nordin

Botanisterna Stina Weststrand och Magnus Lidén som är vetenskapliga intendenter från Botaniska samt universitetsprofessorn Iraj Mehregan från Teheran mumsar mullbär och diskuterar resans första steg. Det är de två senare, Lidén och Mehregan, som är expeditionsledare och nu slutför arbetet med monografin Dionysia (Primulaceae) the Cushion Primroses, ett projekt som Lidén varit sysselsatt med i ett par decennier. En översiktskarta ligger på en av de två terrängbilarnas motorhuvar och medan mullbärssnaskandet fortsätter – vi står under ett träd dignande av frukt – analyseras kartan ingående och från alla tänkbara vinklar. Stämningsläget är på samma gång förväntansfullt och en smula avvaktande, som vid öppningen av ett sedan länge planerat schackparti mot en skicklig motståndare. Geografin är högst utmanande och vi måste därför orientera oss med hjälp av satellitkartor, redan kända GPS-positioner samt inte minst bistånd från lokalbefolkningen om farbara vägar och rådande snöförhållanden.

Grovt sett handlar det om att utforska branta och inte sällan lodräta klippstup runt Dena – Kuh-e Dinar – vilket är ett utsträckt massiv som rymmer Zagros högsta berg. Fler än fyrtio toppar är över fyratusen meter och många av dem är mer än dubbelt så höga som Kebnekaise. Färden kommer att bli allt annat än spikrak och den tredimensionella dimensionen uppenbar

– för vi kommer att åka, vandra och klättra såväl vertikalt som horisontellt. Utgångspunkter på kartan är städer med sällsamma namn som Semirom, Lordegan, Borojen och Shalamzar. Fast i praktiken tvingas vi för det mesta hålla tillgodo med strikt numeriska, andefattiga satellitpositionsangivelser i det imponerande men inte sällan namnlösa landskapet.

”Schiraz är utan tvifvel Persiens vackraste stad. Vinet är vida berömdt såsom det bästa i Persien; det är sött, men hetsigt och rusande.” Det är forskningsresande Sven Hedin som skriver och året är 1887. Man tänker nog i första hand på Hedin som utforskare av Centralasien, Tibet och Transhimalaya, men han gjorde flera resor i Iran, eller Persien som han sade. I själva verket var han oerhört förtjust i landet och dess folk, han studerade persiska och torde ha varit förste svensk som försökte sig på att översätta hovpoeten Hafez mångtydiga lyrik. Trots att han verkade för sjuhundra år sedan är Hafez än idag högt prisad av iranierna vilka ofta tyr sig till honom i alla upptänkliga situationer, kärleksbekymmer exempelvis. Maktens väktare har dock i alla tider haft svårt med honom. Hafez rumlande kunde de till nöds ha överseende med, men hans gisslande av dubbelmoral, hyckleri och skenhelighet har alltid varit betydligt allvarligare ämnen. ”Orientens Bellman” kallade Hedin honom.

Nu var Sven Hedin ingen botanist – botaniker skulle han förstås själv sagt eftersom det är mer tyskklingande – men han kom att spela en viktig roll för två växtsamlare som i sin tur skulle få stor betydelse för Botaniska trädgården i Göteborg, nämligen David Hummel och Harry Smith. Vi ska återkomma till dem i ett senare kapitel. Och Hedins persiska spår kommer vi att korsa flera gånger under expeditionen.

Svårt är det nu inte att hålla med Sven Hedin. För Shiraz är en fin stad med Zagrosbergen som fond och det ståtliga Persepolis i nordöst. Svårare då med vinet; här står nämligen inget vin att uppbringa och sedan den islamiska revolutionen för drygt fyrtio år sedan är allt vindrickande strängeligen förbjudet: landet är torrlagt. Fast när vi till slut kommit överens om vägen, kompletterat utrustningen och lämnar Shiraz bakom oss noterar jag vinodlingar lite varstans i landskapet. Jag frågar Siavash Baroti och Amir Hossein Nourozi som kör terrängbilarna och känner landet synnerligen väl om det månne är kärlek till russin som är förklaringen. De skrattar högt och säger att Iran sannerligen måste framstå som ett mångtydigt land för mig, varefter de tillägger att det naturligtvis dricks vin, gott vin dessutom. Men det sker i hemmen utom synhåll från revolutionsgardisternas vaksamma blickar.

Iran är väsentligen ett högland med två mäktiga bergskedjor i norra respektive södra delen av landet. Zagrosbergen i syd, vårt primärmål, följer Persiska viken och sträcker sig i drygt etthundrafemtio mil från turkiska och irakiska Kurdistan mot sydost till Hormuzsundet och Baluchistan, det gamla gränsområdet mellan Persien och Indien. Eftersom Zagros bildades i kollisionen mellan två plattor – den euroasiatiska och arabiska där den senare ständigt pressar på i nordlig riktning – reser sig bergen fortfarande och blir alltså långsamt allt högre.

Unga växtsamlare i Zagrosbergen.

Foto: Torgny Nordin

Norr om Zagros utbreder sig ett vidsträckt platåområde som bland annat rymmer två omfångsrika öknar. Och inom synhåll från huvudstaden Teheran ligger landets nordliga och högsta bergskedja, Elburz, vilken reser sig brant för att sedan slutta ner mot Kaspiska havet. Till öknen och Elburz ska vi bege oss efter Zagros.

Vinodlingarna lämnar snart över till kargare marker där det inte fallit en regndroppe på månader. Stora delar av landet lider för övrigt under långvarig torka vilket drabbar såväl floran som jordbruket mycket hårt. Som ett resultat av utebliven nederbörd i kombination med grav missskötsel och överutnyttjande av vattentillgångarna torrlades nyligen den symboliskt betydelsefulla floden Zayandeh i Esfahan. Händelsen resulterade i hårda protester från iranska miljöaktivister och stadens invånare, vilket bemöttes våldsamt av ordningsmakten, något som emellertid gick spårlöst förbi i västerländsk nyhetsbevakning. De många utsökt konstruerade broarna över Zayandeh bidrog redan under tidig medeltid till att göra Esfahan till den mest beryktade staden i Persien, om inte i hela Mellanöstern. Fast det är förstås poänglöst med broar när inget vatten längre rinner under dem.

Vi har lämnat Shiraz i nordvästlig riktning och inleder färden upp i Zagros genom punktvisa nedslag. De parallellt löpande bergen utgör en komplicerad utmaning när det gäller att utforska tänkbara växtplatser för gäckande dionysosvivor. I en by längs vägen möter vi de två resterande deltagarna i expeditionen, de skarpögda växtsamlarna och bergsklättrarna Sajad Alipour och Ali Ghaderi vilka just anlänt med nattbussen från Teheran. Inte långt därefter når vi in i områden som varken Magnus Lidén eller Iraj Mehregan exkurrerat i tidigare.

I timmar kör vi genom torra och böljande landskap som kännetecknas av glesa ekskogar vilka domineras av en enda art Quercus brantii. Satellitkartorna studeras intensivt och resplanen omformuleras ständigt när ny information uppsnappas. Och så fort vi anländer till någon hisklig brant eller bråddjup sprider gruppen ut sig; några klättrar utan dödsförakt rakt upp –eller ner – medan andra företar mer kringgående strövtåg. Jag följer den likaledes klättrande ekskogen uppåt, men inser strax att mina vandringskliv måste ersättas av försiktiga, trippande balettsteg för att inte alla lömskt lösa stenar ska ge vika och rasa ner. Vilket de naturligtvis gör gång på gång. När jag slutligen nått upp till själva klippbranten visar den sig vara tom, åtminstone på dionysosvivor. Typiskt. En dvärgsångare Phylloscopus neglectus sjunger dock tröstande inifrån snåren.

Vi möts igen nere vid terrängbilarna och jämför resultaten. Nej, inget anmärkningsvärt att rapportera från någon. Iraj är dock övertygad om att vi inte överlistat berget ännu och snart hastar vi vidare till andra sidan för att göra nya försök i klippstupen. Här går det till slut bättre, fast bara nästan. Vackra gula kuddar med dionysosvivor siktas, fast mitt på en lodrät klippvägg på andra sidan av en djup klyfta. Dem kan vi omöjligt komma åt och de går heller inte att säkert artbestämma. Iraj argumenterar dock för att det måste röra sig om Dionysia khuzistanica; visserligen ser Dionysia zagrica nästan likadan ut, men den är östligare.

Nya försök görs, men så överraskas vi av skymningen och måste börja tänka på hur och var natten ska spenderas. Jag börjar rota i tältutrustningen, men ett obekräftat rykte om att trakten hemsökts av rövare gör att vi överväger alternativt boende. Det är emellertid lättare sagt än gjort, och först ett par timmar senare lyckas vi väcka en karl som efter en del dividerande låter oss sova på golvet i byns moské – mot löfte att vi är borta före gryningen.

Endast för det ovana ögat är Zagrosbergen ensartade. I själva verket skiftar växtsamhällena väsentligt beroende på höjden över havet och eftersom vi rör oss från ett par hundra meter upp till en god bit över tretusen genomkorsas flera ekologiska zoner med högst varierande artsammansättning. Blåblommiga arter i släktet Bellevalia och Hyacinthella är läckra lökväxter som påminner om pärlhyacinter, Muscari. Dem stöter vi på lite varstans, liksom stjärnlökar Ornithogalum, stäppliljor Eremurus, tulpaner Tulipa och – elegantast av alla – klockliljor Fritillaria. En återkommande och, för att uttrycka det sansat, långtifrån lika kär grupp är vedlarna Astragalus. Det är ett ärtsläkte med en förvirrande stor mängd svårbestämda arter som har det gemensamt

På spaning efter dionysosvivor.

Foto: Torgny Nordin

att de är beväpnade med otäcka taggar. Redan efter några dagars växtsamlande och dito krypfotografering är såväl fingrar som ben och bak perforerade av dem.

Växtsamlande går sällan som en dans. I praktiken krävs noggranna förberedelser och pålästhet, ihärdighet samt skarp syn. Fast ibland är det enkelt, som nu. En nederländsk botanist har tidigare meddelat Magnus Lidén att han fyndat en dionysosviva norr om Lordegan som han påstår inte liknar någon annan känd art. Magnus som sett en skaplig illustration håller med, och med koordinaterna på kartan redo ger vi oss av för att om möjligt bekräfta eller avfärda saken. Den obeskrivna Dionysian ska enligt uppgift växa en dryg mil bort, just intill vägen i en karaktäristisk skarp kurva – Stopp! skriker Ali och Iraj samtidigt – och så ser vi dem: små självlysande gula kuddar på klippväggen endast någon meter från vägen.

Småspringande samlas vi förväntansfullt runt Magnus som granskar blommorna koncentrerat och efter en stund förkunnar att ja, det är en ny art. Stämningen är på topp, kramar och skratt och selfies följer på vartannat och jag förväntar mig att botanisterna nu ska brista ut i en segerdans. Fast det får anstå. Inte för att musik saknas, utan för att det redan dansats under expedi-

tionen nere i Shiraz för några dagar sedan. En gatumusikant lockade nämligen några deltagare i expeditionen att virvla ut på gatan till allmänt jubel och glad uppmuntran. Först senare upplystes vi om att offentlig dans är förbjuden i Iran. Medeltidspoeten Hafez hade förstås prisat tilltaget, men dagens moralpolis torde inte vara lika förstående.

Nu insamlas typexemplar av dionysosvivan för herbarierna i Göteborg och Teheran, eller rättare isotyper som är den korrekta benämningen när det handlar om dubbletter av en typ. Väl i herbarierna kommer de att utgöra grunden för beskrivningen av den nya arten samt ligga till grund för vidare växtsystematisk forskning. Uppgiften är vital och går inte att slarva med, för såväl enskilda botanisters som hela expeditioners rykte har grundats – och grusats – av hur insamlat material tagits omhand. Stina skördar försiktigt bitar av blomkuddarna och söker noggrant efter frön till Botaniska samtidigt som hon ser till att olika slags blommor tas med; vivor uppträder i stort sett alltid i två morfer och det gäller att samla bägge. Sedan fyndet analyserats mer ingående kommer Magnus senare att beskriva arten och ge den namnet Dionysia brinkii, efter upptäckaren.

Jag klättrat runt i branten och fotograferar den nya arten ur olika vinklar varefter jag backar några steg för att också kunna ta översiktsbilder med alla expeditionsmedlemmarna i arbete. Det är onekligen en händelse värd att föreviga. Jag backar ytterligare och ytterligare lite till och sätter mig abrupt – på en Astragalus. Mina högljudda svordomar får en vitstrupig näktergal Irania gutturalis att förskräckt titta fram ur en buske strax intill. Det tröstar föga.

Ny art funnen –Dionysia brinkii

Foto: Torgny Nordin

Botaniska i Göteborg är Nordens största och räknas dessutom till en av världens ledande botaniska trädgårdar. Sedan arbetet med anläggningen inleddes år 1916 har botanister och trädgårdsmästare sänts ut i världen på forskningsexpeditioner och insamlingsresor.

Boken skildrar de botaniska och hortikulturella expeditioner som lagt grunden till Göteborgs botaniska trädgårds unika samlingar och internationella ställning. Såväl kulturhistoriska som vetenskapshistoriska perspektiv sammanflätas med berättelser om de rara arter och ihärdiga växtsamlare som far genom Floras riken för att utforska världen och samtidigt göra den förståelig och tillgänglig för alla. Bakom Botaniskas grindar väntar storslagna miljöer där besökaren lätt känner sig förflyttad till de mest avlägsna platser på jorden.

Botaniska trädgårdens expeditioner har flera syften. Det handlar om att finna härdiga buskar och träd samt vackra växter lämpliga för odling på våra breddgrader, vilket blivit allt viktigare med pågående klimatförändringar. Samtidigt handlar det om utforskningen och bevarandet av världens botaniska mångfald, en uppgift som blivit högaktuell i tider av artutrotning och naturskövling.

ISBN 978-91-89021-91-4