9789189021785

Jan Scherman

Margareta Scherman

Inledning – En boplats för många under tusentals år 8

Casper Hübbert – drömmer om att bli bergsprängare 14

Ghazal Hallak – med framtidsplanen klar 18

Per-Inge Eriksson – potatisälskaren i chipsfabriken 22

Anna Skoog – arbetare på bruket som aldrig dog 26

Annika Hellström – ser till att butiken lever 32

Bröderna Ahmadi – bakar finaste prinsesstårtan 37

Thomas Fridell – miljöarbetare med svetslåga 41

Ulla Grönqvist – mitt i kulturen 45

Stina Schönnberg – blivande polis som gillar hockey 49

Sören, Per-Olov och Roger – tre ideellt arbetande musketörer 53

Petra Fagrell Jansson och Marcus Jansson – de nya brukspatronerna 56

Hannes Fellsman – kommundirektör med koll på läget 60

Yasmin och Mazlum – vill sätta folk i arbete 65

Nidal Hasan – arbetslös, och längtar efter en särskild dag 70

Åsa Hååkman Eriksson – minns varifrån hon kommer 77

Filip och Emely – det fria ordets försvarare 83

Calle Stjernlöf – solidaritet i praktiken 88

Christer Olsson – sjuksköterskan som blev politiker 92

Ola Kellertz – talar om knäckebrödskonsten 96

Linnéa Svensson – ja, jag vill leva jag vill dö i Rämmen 103

Han Bergkvist – gör så att hembygden syns 106

Daniel Håkansson och Emma Zetterström – och en riktig klädaffär 110

Göran Olsson och Karin Fröde Olsson – herr och fru Hembygdsgården 114

Christoffer Larsson – fotokonstnär med blick för fåglar 118

Carl Jan Granqvist – en gastronomins evige apostel 122

Peter Karlsson – pojkdrömmen blev drömjobbet 128

Georg Andrén – en lyssnande landshövding 132

Thea Djurholm – ser möjligheterna på hemmaplan 138

Christina, Linda och Maria – bergskvinnorna bland männen 141

Jan och Rob – moderna gubbar förnyar gammal skola 146

Elisabeth, Rose-Marie, Britt, Inger och Birgitta – damerna som fixar allt 153

Anette Dalin Nilson – hellre småort än storstad 157

Anna van Wilgenburg – satsar på godis i gruvbygden 161

Sven-Åke Svensson – alltid före sin tid 165

Viktor Nilsson – ett arbetsliv ovan och under jord 170

Gustaf Ryhed – hotelldirektör mitt i byn 174

Thomas Jansson – simmaren som talar klarspråk 178

Mats Blåder – skjuter skarpt varje dag på jobbet 182

Mikael Ekendahl – jag skriver alltså finns jag till 186

Mohamed Siad – vill starta språkcafé för pensionärer 190

Anette Bäck Davidsson – har öppnat sitt hjärta 194

Jonas Eriksson och Emma Lovsjö – flyttar från storstan till Brattfors 198

Harri Hissa – vet hur man röker korvarna i bastun 202

Lena Wenander Johansson – folkbildare i praktiken 206

Avslutning – Därför skiner sola också i Filipstad 210

Tack 222

MED MÅNGA KULÖRTA LYKTOR

Med många kulörta lyktor

jag gick mej i världen ut. De slocknade – ljudlöst och oförmärkt, och så tog det vackra slut.

Jag stannade – högst förlägen – allt hade ju mist sin glans! Men nu har jag gått på vägen, som kommer från Ingenstans och ringlar till Ingenstädes, i många de långa år förutan kulörta lyktor. Det är ganska svårt – men det går.

NILS FERLIN

UR DIKTSAMLINGEN MED MÅNGA KULÖRTA LYKTOR (1944).

I alla väder sitter Nils Ferlin staty på Stora Torget.

Inledning

En boplats för många under tusentals år

I dalgången mellan Lersjön, Daglösen och Färnsjön har människor levt och verkat i årtusenden. Här har arkeologer hittat en så kallad trindyxa, vilket är en yxtyp som användes för mer än 6000 år sedan. Tidevarv komma, gå sin väg och nya tillkomma.

Men platsen där människors vägar korsats består.

I de mineralrika markerna, där dagens Filipstad breder ut sig, dolde sig skatter som skulle komma mänskligheten till nytta.

Folket fylkades runt järnmalmen och mängder av andra åtråvärda mineraler. Hågkomsterna daterar sig långt tillbaka i tiden.

Den norske kungen Sverre Sigurdsson for genom Värmland i slutet på 1100-talet och noterade rikedomen i jorden. Om han passerade just det som skulle bli Filipstad är emellertid obekant.

Långt senare flög dock Nils Holgersson över dessa trakter och från gåskarlens rygg ropade han ut sin fråga över nejden:

Vad är det för folk som bygger så stora gårdar mitt i skogen där det inte finns någon åker?

Tuppen gick på sopbacken och svarade honom genast.

– Gammal bergsmansgård. Gammal bergsmansgård, gol han. Åkrarna ligger under jorden. Åkrarna ligger under jorden.

Selma Lagerlöfs morfar Karl Johan Wallroth bodde i Filipstad och blev en förmögen affärsman. Selmas mor Louise är född i staden, och här finns en gata som heter Selma Lagerlöfs väg:

Den världsberömde John Ericsson är född i Långban utanför

Filipstad. Skalden Nils Ferlin är riksbekant. Vissångaren Gunde

Johansson från Nordmark är välkänd i hela Värmland.

Men Filipstad var en vida känd plats långt före dessa kändisars

tidevarv. Långt innan stadsprivilegierna signerades av Karl IX

som namngav staden efter sin son Karl Filip, vars äldre bror, är om det ursäktas, mer känd. Det var han som kom att heta

Gustav II Adolf, och som flyttade fram Sveriges positioner genom många segrar på slagfältet. Framgångarna blev till slut hans fall när han stupade i slaget vid Lützen. Med tiden blev det motigt för stormakten Sverige.

Filipstad har också sett ut som en segrare, ända in i modern tid. Här var medelinkomsten på toppnivå bland Sveriges städer. Det var i mitten på 1940-talet. Även om järnets inkomster fördelades ojämnt fanns det många burgna och en tillräckligt stor medelklass för att väga upp fattigdomen i lönestatistiken. Befolkningen växte och var stundtals dubbelt upp mot dagens 10000 invånare.

Om vi utgår från skrivande stund 2023 är staden nu 412 år. Många har haft sin utkomst genom arbete i de talrika gruvorna. Det vardagliga livet för alla dessa gruvarbetare var hårt. Enligt en turistskylt, på Högbergsfältet vid sjön Yngen, var arbetsoch levnadsförhållandena odrägliga. En tidigare landshövding vid namn Gustaf Nilsson skrev om detta när Filipstad fyllde 350 år. Hans ord var först lite mer distanserade, typ att människorna i Filipstad ”präglades av detta ständiga slit och släp”. Men till slut skärpte Nilsson tonen och slog fast att det ”fruktansvärt hårda arbete” som åsyftades även gällde det 1960-tal då han själv verkade som kunglig majestäts utsände.

Alla dessa enskilda och omänskliga umbäranden är dock till del obekanta för oss, inte minst på grund av att de som utövade makt över andra också höll i pennan. Dessa kom ju i långa stycken att

I dagens boplats Filipstad växer nya företag fram och skapar nya jobb. Rostfria VA-System gör bland annat miljösäkra avloppsrör.

skriva historien, vilket jag inte är den förste att påpeka. Den stridbare författaren Vilhelm Moberg, bördig från Algutsboda i Småland, ägnade en stor del av sitt liv att skriva just folkets historia. Om dem som aldrig fick stå staty och om dem som ofta glömdes bort, eller i bästa fall blev en anonym massa. Moberg författade två volymer med titeln Min svenska historia – berättad för folket

Den som härskar styr över hur maktutövningen och levnadsförhållanden beskrivs. I vårt moderna nutidssamhälle talar vi inte i dessa hierarkiska termer, vilket ibland kan förleda oss att tro att vi är jämlika ur ett maktperspektiv. Men det finns i princip alltid de som bestämmer mer än andra, vilket inte är en politisk åsikt utan ett faktum. Ibland är maktinnehav ett resultat av demokratin, det vill säga att folket i fria val har utsett sina företrädare.

De många medier som berättar om vad som händer i vårt samhälle förändrar inte detta på något avgörande sätt. De är också fixerade vid maktens människor. I media kallas ibland de andra för vanlisar. Sedan finns också kändisar. Vanlisar har inte heller någon chans mot kändisar. Det blir inte mycket spaltutrymme kvar när maktmänniskorna och kändisarna fått sitt.

Vad handlar då denna bok om?

Här framträder människor jag träffat i Filipstad. De berättar om sin vardag. Det är både så kallade vanlisar och maktmänniskor. Med övervikt för de förstnämnda.

Min ambition är att hela Sverige ska kunna läsa berättelserna, möta personerna som porträtteras och se deras ansikten. Ibland känna igen sig, men förhoppningsvis lika ofta förundras och komma till nya insikter.

Jag har valt att lyssna på dem jag träffat. Min vanligaste replik i dessa möten har varit en uppmaning – berätta mer! Att lyssna är en underskattad konst. I vår tid pratar vi ju mest själva.

Individualismen har blivit samhällets mest förhärligade levnads-

princip och vår tids vanligaste personliga pronomen är jag. Inte du, inte heller vi. Jag själv kan och vet bäst.

Men att lyssna till andra är att lära sig saker. Det har beröring med det otidsenliga begreppet folkbildning. Varje möte med en ny människa är en möjlighet till ett berikande lärande. Lyssnandet skapar möjligheter till förståelse. Och lyssnandet avväpnar den alltmer utbredda rädslan för andra, dem vi inte känner.

Jag har rest runt i den vidsträckta Filipstads kommun. Staden är gammal, storkommunen är ung. Det är bara ett halvsekel sedan den bildades genom en sammanslagning av Värmlandsberg, Kroppa, Rämmen och Filipstad. Stordriften skulle ge fördelar sades det. Förlänga storhetstiden.

I min rundresa bland unga, medelålders och äldre har jag mött mycket energi och starka viljor.

Filipstads utmaningar är de många små städernas, orternas och byarnas utmaningar. Men människornas berättelser är inte ytterligheternas svart eller vitt. Det är både och. Ibland olika nyanser av grått. I en och samma själ finns tro, hopp och glädje –men också missmod, uppgivenhet och sorg. Denna tankarnas rikedom gör varje mänskligt möte till ett äventyr. Att lyssna är som att ge sig ut på en upptäcktsresa med idel överraskningar.

I de många människornas egna berättelser framträder den verklighet som handlar om att små städer och gamla bruksbygder pressats ner på knä. Filipstad, och andra städer i Bergslagen, var en gång ett livskraftigt nav när folkhemmet byggdes efter andra världskriget. Gruvornas guld blev järnbrukens lycka. Likt ett fritt flödande blodomlopp försåg de Sverige med rikedom. Centralmakten i huvudstaden levde gott på det pulserande arbetet i Bergslagsland.

Sedan kom slagen mot våra basnäringar. I snabb takt avlöste nedläggningarna varandra. Jag minns när jag som arbetsmarknadsreporter på radions Ekot åkte land och rike runt och skildrade förödelsen. Bruksdöden var som en pandemi där flera av

våra basnäringar inte stod pall, bland annat på grund av den internationella konkurrensen. Varven i Göteborg och Malmö föll i samma veva. Tekoindustrin i Norrköping och Borås hade trillat omkull tidigare. Handelsstålet, specialstålet och alla järnbruken föll som bowlingkäglor när någon slagit en strike. Staten svek då. Och staten kom att svika flera gånger. Kommunerna fick ta hand om skolan när staten hade ont om pengar. Regionerna fick ta hand om sjukvården. När flyktingvågen var som störst 2015 fick kommunerna ställa upp igen. Huvudstaden nyttjade arbetskraften ett tag och dumpade sedan de invandrade till platser där lägenheterna stod tomma. Flyktingförläggningar blev privata guldgruvor för Bert Karlsson och andra så kallade entreprenörer. Karlsson såg så klart sina möjligheter i Filipstad – tog vad som gick att ta och drog sedan vidare. Staten svek mer än så. Statlig service som arbetsförmedlingar, försäkringskassor och poliskontor lades ner och resurser centraliserades till större städer. Skatteutjämningsbidragen har inte räckt till, vilket Riksrevisionsverket påtalat ett otal gånger. Regionalpolitiken rosslar, stånkar och stönar som en motor som är på väg att lägga av. Plötsligt kan det tända till och riksdagen beslutar att slänga ut några extra miljarder här och där. Det blir liksom lite budgivning när en regeringsbudget ska spikas. Sedan slocknar det igen och landet utanför de stora städerna glöms bort. Vilket annat politikområde fungerar på det sättet?

I den här världen, med detta ständigt återkommande systemfel där människor på mindre platser ständigt glöms bort, är det en lisa för själen att se människor med glöd. Som trots omständigheterna inte tänker ge sig. Det är deras berättelser jag lyssnat till när jag rest runt i Filipstad.

Hur det hela började och idén till boken föddes Det var en vacker sommardag. Solsken och värme. Klockan 14.00 den 18 juli 2020 klev jag ut i trädgården vid Hotell Hertig Karl i Filipstad. På den välansade gräsmattan stod kommunens honoratiores och representanter för föreningen Filipstadsföretag i samverkan, FFIS.

Filipstads Tidning var där. Och några till.

Jag fick ett blårött ordensband i siden att hänga på mig. Och så ett bokstöd i svartmålad metall med poeten Nils Ferlins

profil. Fler presenter – en nyutkommen kokbok med titeln Filipstad smakar godast. Det överräcktes ett inramat diplom med texten: Officiell ambassadör för Filipstad 2020, nr 30

Jag blev den 30:e i ordningen med uppgift att utifrån mina egna förutsättningar verka för Filipstads bästa under ett år.

Utsedd av FFIS. Filipstad är unikt med sin långa serie av ambassadörsutnämningar. I Filipstads Tidning blev det på första sidan en stor bild från ceremonin på gräsmattan.

Detta var mitt i pandemin.

Varför just jag? Jo, jag är född i Filipstad. Det var så längesedan att det fanns både lasarett och BB på denna plats i Värmland. Min pappa Adde jobbade som kirurg på lasarettet, som för övrigt var ett av Sveriges första. Det tillkom för att gruvarbetarna skadade sig. Jag kan höra resonemangen på brukspatronnivån om hur den mänskliga kassationen blev dyr och olönsam. Kunde man förlänga individens produktiva livslängd skulle det vara lönsamt trots reparationskostnaderna som följde av sjukhusvistelse. År 1747 var lasarettet igång. På den tiden stavades det med ”z”.

Min mamma Märta var hemmafru, nu med tre barn. Det blev fyra till slut. Mamma har berättat att den där förmiddagen 21 juni 1950 så sken också solen. När barnmorskan drog ifrån gardinerna och öppnade fönstret så lekte sig solstrålarna in i rummet. Där ute hördes fågelkvitter. Allt detta är sant. Det var ju mamma som berättade.

Vi bodde i de så kallade Hansahuset i Filipstad på Hertig Filipsgatan. Vi flyttade till Örebro innan jag lärt mig gå. Men vi kom ofta på besök då mina föräldrar hade vänner i Filipstad, familjen Sonja och Bror Nederberg. De bodde också i Hansahuset. Jag minns mycket väl Hennickehammar. Minns att jag tittade på bandy. Hörde nyslipade skridskor skära sig fram i isen. Kraftfulla rörelser och bandybollen som ven genom luften.

Förresten, på den här tiden fanns det tio förlossningsavdelningar i Värmland. 1950-talets sjukvårdpolitiker hade enats om något som kallades för ”närhetsprincipen”. Ingen kvinna skulle ha längre än tre mil till närmaste BB. Det var för mycket längesedan, och senare, under en lång, tid har ”centraliseringsmodellen” härjat i vårt land. Stat och regioner har lagt ner både det ena och det andra med hänvisning till att service lokalt blir för dyrt. Vinsten för de enskilda medborgarna i form av närhet till det som behövs räknas inte längre.

Nåväl. Rättar till ordensbandet med texten ”Ambassadeur de Filipstad”.

Det blev inte ett år. Det blev två år på grund av pandemin. Det innebar mer tid för besök.

Åren gav mig möjlighet att träffa många människor i Filipstad.

I alla åldrar. Med olika yrken och uppdrag. På olika platser. Människor som fötts i Filipstad, och vuxit upp här. Andra som kommit utsocknes ifrån och från andra länder. En del med trygga liv, och några som står utan jobb och inkomst. Var och en med sin egen berättelse.

Jag har gjort mina vandringar i Rämmen, Långban, Brattfors, Nordmark, Storhöjden, Paradis och längs gatorna i Filipstad.

Jag har gått över Stora Torget och förbi Kvarnen. Vidare ut mot

Wasabröd, numera Barilla. Jag har sett övergivna hyttor, tomma hus, rostiga bilvrak som står i en skogsglänta.

Jag har passerat huset där vi bodde. Den där känslan som slår emot en av att det går utför. Känt sorg över att Filipstad fått sina smällar med järnbruksdöd på ackord. Frustration över att Filipstad visade solidaritet när invandringsvågen slog till, men inte fick det stöd som regeringen lovat. Ur detta föddes kvällstidningsrubriker om en kommun på väg mot konkurs. Ett nödrop som satte en stämpel i pannan på ett helt samhälle.

Jag har blivit nedstämd men också uppfriskad under dessa mina många möten.

Jag har valt att låta optimismen få plats. Jag har gett utrymme för positiva tankar, som ofta stryks bort i nyhetsförmedlingen då de inte skapar säljande rubriker. Det finns en förbisedd kraft i ansatsen att problemen går att lösa. Starka viljor kan komma långt. Att ständigt bli beskriven som en förlorare, att alltför ofta glömmas bort och att nästan alltid bli nedprioriterad när staten ska stötta kan utlösa en obändig revanschlust.

Filipstad är också som den där dagen när jag förlöstes på stadens lasarett. När man drar isär gardinen och öppnar fönstret på vid gavel så kommer det in frisk luft och solstrålar lyser upp stora delar av rummet.

Sola skiner också i Filipstad. Det vill säga – om människorna i Filipstad själva får berätta.

Ny teknik har ersatt järnbrukens omänskliga arbete. Lesjöfors Industrifjädrar säljer små och stora fjädrar till hela världen.

Till de nya näringarna efter järnet hör OLW som producerar svenska folkets fredagsmys.

Wasabröd är en del av Filipstads historia, nu med italienska Barilla som ägare och 400 anställda.

April 2023

Jan Scherman

Casper Hübbert – drömmer om att bli bergsprängare

Det är lätt att förledas av första intrycket.Det är lätt att glömma den andres perspektiv. Och lätt att tänka på sig själv. Sina egna utgångspunkter. På mer vanlig svenska – sina fördomar.

– Jag vill bli bergsprängare, säger Casper.

Han säger det lika självklart som att jorden är rund. Det vet ju alla.

Vad händer? Jag kastas bryskt ut ur min egen tankevärld.

Vi ses i ett av lärarnas mötesrum på Spångbergsgymnasiet i Filipstad.

Vi har aldrig träffats tidigare.

Casper är 17 år och går årskurs 2, bygglinjen. Som sagt – jag förleds av hans något blyga och försiktiga sätt att säga hej. Det är inget utropstecken efter hälsningsordet, snarare ett frågetecken. Borde själv förstått. Här sitter två främlingar i 70-års åldern. Jag själv med kameran i högsta hugg och min hustru Margareta med mobilens ljudupptagning påslagen. Vilka är vi?

Hur ser den 17-årige Casper på oss?

Ska jag dra den där historien igen om hur Per Oscarsson klädde av sig naken i Hylands hörna, och det blev folkstorm?

Annandag jul 1966. Oscarsson var förresten inte naken. Han behöll kalsongerna på. Kom igen, det är ju mer än ett halvt sekel sedan. Jag anbefaller mig själv skärpning. Vad säga?

Tror inte det fungerar med Sven-Ingvars heller.

Det blir dock Casper som med sitt lågmälda sätt tar rodret och styr.

– Ställ frågor, säger han. Det blir svårt för mig annars.

Casper förklarar. Han drabbades av narkolepsi i samband

med att han vaccinerades mot svininfluensan. Det är mer än tio år sedan. Nästan ingen pratar numera om denna obotliga sjukdom, där celler i hjärnan som reglerar sömn och vakenhet till del slagits ut. Den som drabbas blir trött. När som helst, på morgonen, mitt på dagen eller kvällstid.

– Bergsprängare blir ett bra jobb, slår Casper fast. Och lägger till:

– Jag vill jobba under jord, det känns

tryggt och bra.

Casper fortsätter att vara självklar i sitt sätt att prata.

Han lägger till att han har ADHD. Och säger just detta med ett litet lätt leende. Han beskriver det som två motsatta krafter som delvis balanserar varandra. Full speed i kombination med tröttheten blir kanske lagom tempo?

– Ja, just så, säger Casper.

Respekten växer. Den till synes blyge döljer en bestämd och målmedveten ung människa. Vår ömsesidiga osäkerhet kring vilka vi är släpper. Det är Caspers förtjänst.

Han bor i Brattfors hos den ena av sina två äldre systrar, Ronja. Det blir lite kortare resor till skolan. Casper är född i Lesjöfors där hans pappa jobbar på fjäderfabriken. Pappa är mekaniker och kallas i familjekretsen för Uppfinnarjocke. Mamma är undersköterska på ett demensboende i Filipstad. Den andra systern heter Kim.

Casper Hübbert är målmedveten och har gjort sitt yrkesval.

Casper lovordar Spångbergsgymnasiet. Skolan är bättre än vad han väntat sig. Både bra kompisar och bra lärare. Egentligen var planen att bli plåtslagare, men den utbildningen ligger i Karlstad. Gick bort för att det är för långt att åka.

– Bergsprängare blir ett bra jobb, slår Casper fast. Och lägger till:

– Jag vill jobba under jord, det känns tryggt och bra.

Vi diskuterar länge just den saken – ovan jord eller under.

Jag hade valt ovan. Vill se himlen. Men Casper ändrar sig inte. Himlen ser man när arbetsdagen är slut och alla lediga dagar. Det räcker, tycker Casper.

Det finns bara åtta utbildningsplatser för bergsprängare, och Casper har alltså kommit in på en av dem.

Jag förstår till slut att det försiktiga i det här fallet betyder det bestämda och målmedvetna.

Och vad händer sedan?

– Köpa huset i Rämmen, där jag är uppvuxen.

Rämmen ligger i Filipstad kommuns nordligaste ände. Här bor knappt ett 100-tal. Allting som var liv, rörelse och industri med koppling till järnhanteringen har tystnat. Men de som bor i Rämmen gillar Rämmen. Föreningslivet är aktivt. Här finns en bygdegård, en hembygdsgård, en herrgård och Sveriges minsta turistkontor som påminner om minsta tänkbara korvkiosk. Kanske bara en korvgubbe med låda på magen. En röd träkyrka vackert belägen på en udde vid sjön Näsrämmen. Hit längtar Casper. Här vill han bo. Han pratar om de dåliga bussförbindelserna, som gör att fler vill bo i Filipstad. Centralorten. Men där finns inte Caspers hjärta. När han är färdigutbildad bergsprängare kan han tänka sig att ligga ute på jobb under veckorna och komma hem under helgerna. Det är Filipstads kommun som gäller. Storstaden, huvudstaden eller någon annan stad finns inte på kartan. Men han ser fram emot att få utforska Sverige genom sitt framtida jobb.

Gåsgruvan i Persberg med sina långa gruvgångar är kanske en blivande arbetsplats för Casper.

Ovan: Spångbergsgymnasiet byggdes på 1960-talet och här utbildas varje år 400 elever.

Vi skiljs åt. Det är lunchrast. Tackar min skapare att jag inte sa något om Lennart Hyland och den tid då det bara fanns en tv-kanal. Den svartvita tiden.

Casper sprakar av tankar om nuet och sin framtid. Visioner i färg.

Vi ses igen på eftermiddagslektionen. Det är säkerhetsutbildning. Det är ett 30-tal elever i klassen. Alla tittar på Casper. Men Casper tittar på mig och kameran. Nu är han i centrum. Jag tar flera bilder på honom i skolbänken

Han ler tryggt och säkert, lite pillemariskt.

Tänker – att varje dag man lär sig något nytt är en bra dag. Tankeställare för mig som träffat en blivande bergsprängare, även om jag inte trodde det när vi först hälsade på varandra: Se inte medmänniskan genom dig själv. Se människan!

Ghazal Hallak – med framtidsplanen klar

I musiksalen sitter 27 elever. De är alla från elevrådet. Här finns inga skolbänkar, utan rader av stolar i en lätt lutning, som på bio. Men det är ändå närkontakt med dem som sitter längst bak och högst upp. Det är fullt även på första parkett.

Spångbergsgymnasiets rektor Hans Ryhed och biträdande rektor Robin Hall har samlat elevrådet för vår räkning.

Spångbergsgymnasiet byggdes på 1960-talet. En bastant och stor byggnad i gult tegel, en bild av ett optimistiskt decennium.

Korridorerna är långa, personalrummet väl tilltaget, skolsalarna rymliga och fönstren stora. Det är ljust och luftigt.

Här går cirka 400 elever och det finns många utbildningslinjer att välja på. På listan står det bland annat barn- och fritidsprogrammet, bygg- och anläggningsprogrammet, el- och energiprogrammet, fordons- och transportprogrammet men också mer allmänna inriktningar som naturvetenskap och samhällsvetenskap. Jag har säkert glömt några områden. Mitt emot den stora skolan ligger den lilla förskolan med grå fasad. Den har fått namnet Lyckebo.

Stämningen i gymnasieskolans musiksal är tryckt. Det är samma visa igen. Tänker inte på min egen ålder. Tänker inte på att vi upplevt så olika saker. Men den här gången måste jag dra ett säkert kort. Måste lätta lite på trycket med några bra stories från min tid som journalist. Rektorn själv bjuder upp till dans genom att fråga eleverna om de känner igen mig från tv?

Svaret blir fortsatt tystnad. Hörs några spridda nej.

Tar det säkra kortet. Gjorde ju tv-historia som reporter på

Aktuellt. Var med om när Saab JAS 39 Gripen kraschlandade den 2 februari strax efter klockan 11.30 på Saabs flygfält i Linköping. Fick Stora Journalistpriset tillsammans med min kollega Göran

Ellung. Det var 1989. Det händer inget. Och jag får göra läxan en gång till. Eleverna som lyssnar är alla födda först på 2000-talet.

Tänkte inte på det …

Nåväl, snacket kommer igång. Nästan alla säger något.

Några pratar så klart mer än andra. Ghazal Hallak, som är 19 år, ligger på hela tiden. Vi tar ett nytt möte några månader senare. Det är samma energi. Samma strålande leende. Jag vill veta hur det var att komma till Sverige från Syrien. Ghazal berättar att hon, innan hon kom till Sverige, bodde en tid i Jordanien men där kunde hon inte gå skola. Hennes mamma kom först till Sverige. Det var 2015. Sedan Ghazal.

– Det var vinter. Det snöade. Stora snöflingor. Det blåste inte. Det var vindstilla.

Jag ser framför mig hur snöflingorna sakta faller ner mot marken. Landar och gör vägar, åkrar och gräsmattor vita. Du måste fått en chock?

– Nej, nej. Det var så vackert, säger Ghazal. Det lyste upp i mörkret. Jag blev glad.

Men när hon gick runt på gatorna så växte oron fram. Hon kunde inte läsa texten på gatuskyltarna. Oron gällde hur snabbt Ghazal skulle kunna lära sig svenska. Hon ville läsa och prata svenska. Allt genast. Hur snabbt kunde det gå? Hennes svar till sig själv:

– Så snabbt som möjligt. Snabbt, ännu snabbare!

Det började med förberedelseklass, som hon tog sig igenom med hög hastighet och med höga ambitioner. Redan då hade Ghazal bestämt att hennes mål var att bli tandläkare. Och på den vägen är det.

– Jag har ingen längtan efter att bo i storstäder. Jag kan

Ghazal Hallaks första mål – att lära sig svenska så fort som möjligt. c

EN

VERKLIGHET

LÅNGT BORTOM löpsedlarnas pessimistiska rubriker. Det är vad som möter Jan Scherman – mångårig i media och samhällsdebatt, numera också Hedersambassadör för Filipstad – när han återvänder till sin födelsestad.

I samtal med Casper, Anna, Ulla, Ghazal, Mats, Linnéa, Ola, Mazlum och många fler visar sig starka viljor och glimrande visioner.

Vi får träffa unga, medelålders, äldre, infödda och invandrade från när och fjärran som alla berättar sina egna historier.

Här krossas fördomar om både filipstassare och ensamkommande flyktingbarn.

Här finns människornas egna konkreta idéer om hur vi ska kunna leva tillsammans trots våra olikheter.

Här finns små och stora företag som visar att det går att växa även på mindre platser.

Här finns praktiska exempel på hur integrationen kan lösas. Och sist men inte minst – här finns en obändig optimism, alla Filipstads utmaningar till trots.