COPYRIGHT © 2022 Votum Förlag, Karlstad
FOTO FRAMSIDA Porträtt av skrivande Erasmus av Rotterdam/ Hans Holbein. Med tillstånd av Kunstmuseum Basel.
FORM Per Kollberg
TRYCKT i Lettland 2022
PAPPER Magno Matt 130 g ISBN 978-91-89021-69-3
WWW.VOTUMFORLAG.SE
11 Arkeologi, en lång historia i korthet av Kerstin Lidén
24 Historia – en fråga om kulturell evolution av Arne Jarrick
39 Tanke och kunskap genom tid och rum: Om idé- och lärdomshistoria av Christer Nordlund & Sven Widmalm
56 Konstvetenskapen och dess dubbla ursprung av Görel Cavalli-Björkman
70 Filmvetenskap – från auteurstudier till rörlig bild i samhällets mitt av Astrid Söderbergh Widding
83 I närkontakt med tankar och ting – om etnologi av Susanne Lundin
95 Vad är filosofi? av Peter Pagin
114 Människa, maskin, medvetande: En presentation av kognitionsvetenskap av Peter Gärdenfors
130 Lingvistiken – en humanvetenskap med många kopplingar av Östen Dahl
142 Vad humaniora är och inte är – avslutande ord
147 Bidragsgivare
I föreliggande skrift har vi samlat uppsatser om nio forsknings discipliner som gemensamt sorterar under det som kallas hu maniora eller humanvetenskap. Alla bidrag har författats av ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademiens tionde klass, klassen för humaniora. Bland akademiens övriga nio klasser åter finns bland annat allt från matematik, astronomi och fysik, via kemi och biologi, till geovetenskap och samhällsvetenskap. Bidragen grundar sig på en serie korta föredrag (på cirka tjugo minuter vardera) som erfarna företrädare för de här disciplinerna under en följd av år har hållit för sina klasskamrater. Alla föredragshållarna ombads svara på samma grundläggande frågor om disciplinens verksamhet, och alla de tillfrågade ha de vänligheten att tillmötesgå begäran att hålla sig till dem. Ett tionde föredrag hölls av en utomstående forskare, som tyvärr inte hade möjlighet att medverka med en artikel i föreliggan de skrift.
Den första frågan gällde vilka temata de ser som centrala in om sitt ämnesområde. Den andra frågan gällde hur företrädar na för disciplinen arbetar, det vill säga vilka metoder de allra mest använder sig av för att få svar på sina frågor. Den tredje frå gan handlade om resultaten av forskarnas mödor i de olika di sciplinerna: Vad har de kommit fram till? Vilka är de mest fram trädande rönen? Till sist ombads föredragshållarna att besvara ett slags metafråga, nämligen hur de ser på den egna discipli
nens relation till humanvetenskapen som helhet. Är det ade kvat att betrakta den just som humanistisk, och vad ska man i så fall mena med humaniora eller humanvetenskap?
Syftet med serien var att öka kunskapen inom klassen för humaniora om det som ledamöterna och deras kolleger ägnar sig åt i sin forskning. Kanske förefaller det märkligt att fram stående företrädare för humanvetenskapen ska behöva upply sas om vad som försiggår i angränsande discipliner. Vet det inte redan det? Nej, det gör de inte – lika lite som forskare inom medicin kan överblicka hela det medicinska forskningsområ det, eller en astronom den ”astronomiskt” omfattande astro nomin. Som andra områden innefattar humanvetenskapen ett vitt spektrum av kunskapsområden, ibland med mycket liten specifik släktskap med varandra. Till exempel är avståndet stort mellan filosofins argumentationsanalyser och arkeologins ke miska analyser av materiella lämningar från det längesedan för flutna. Samtidigt tror vi att flertalet humanvetenskapliga disci pliner har något särpräglat gemensamt, avståndet till trots. Det var för att få fatt på detta som vi ställde metafrågan om de olika disciplinernas relation till humaniora.
Nu, då vi humanvetare upplyst varandra om de olika hu manvetenskapernas frågor, metoder och resultat, är det dags att ta nästa steg i den här lilla upplysningskampanjen: att sprida kunskap om vad vi ägnar oss åt till forskare och andra intresse rade utanför kretsen av humanister. Det är därför vi har beslu tat omvandla föredragen till en serie kortare uppsatser. Syftet är dubbelt: dels att tillfredsställa en nyfikenhet på humanveten skapens alla intresseområden, dels att bemöta en del missupp fattningar om den forskning humanvetare ägnar sig åt.
Inte alla humanvetenskapliga discipliner är representerade inom Kungliga Vetenskapsakademiens tionde klass. Så saknas här företrädare såväl för de enskilda språkämnena som för tea
tervetenskap och religionsvetenskap, med mera. Eftersom bi dragen bygger på ledamöternas föredrag kan vi därför inte göra anspråk på någon fullständig redovisning av dagens humanvetenskap, även om vi tror att urvalet ger en relativt god bild av vad som försiggår där. Vi kan inte heller göra anspråk på att var je bidrag är fullt representativt för synsättet bland alla eller mer parten av den ena eller andra disciplinens forskare. I vissa fall är det nog så, men inte i alla, och i en del fall kan bidragen ses snarast som personliga inspel i en pågående diskussion om den egna disciplinens uppdrag. Det bör också noteras att vi har ve lat hålla bidragen korta i syfte att locka till läsning bland intres serade utanför vår egen krets. Det har naturligtvis ett pris, åter i termer av ofullständighet. Men det är ett pris vi funnit det värt att betala för vår önskan att läsningen av de här korta texterna ska ge mersmak.
Alla bidrag kretsar kring de fyra frågorna. Författarnas svar på den fjärde frågan berörs dessutom i en avslutande diskussion sist i boken. I slutkapitlet diskuterar vi också på ett allmänt plan vad vi anser att humaniora är och bör vara respektive inte är och inte bör vara. Vad vi där kommer fram till bär vi redaktörer en samt ansvaret för.
Skriften har tillkommit med generöst ekonomiskt stöd från Kungliga Patriotiska Sällskapet och från Kungliga Vetenskaps akademien.
Arne Jarrick
Görel Cavalli-Björkman
Kerstin Lidén
Arkeologi är ett ämne som växte fram i samspel med naturve tenskapens evolutionsteorier under 1800-talet. Det inrättades som ett eget ämne på svenska universitet redan 1914, då den första professuren i ämnet tillsattes vid Uppsala universitet, med Oscar Almgren som innehavare.
För att beskriva vad arkeologi är och att denna beskrivning inte helt och hållet ska utgå från min egen uppfattning har jag tagit till mig av hur ämnet beskrivs på hemsidorna för de uni versitet och högskolor som undervisar i arkeologi. Enligt dessa är arkeologi ett tvärvetenskapligt ämne som handlar om män niskors kultur och livsvillkor under årtusenden. I första hand studeras materiella spår efter människor, vilka för senare tids perioder även relateras till skriftliga källor. Arkeologi är både praktiskt och teoretiskt till sitt innehåll; det kombinerar empiri, teori och praktik, och söker belysa vår samtids frågor utifrån ett långtidsperspektiv. Naturvetenskapliga analyser är en integre rad del av arkeologins verktygslåda. Arkeologi används inte säl lan för att legitimera förhållanden i nuet genom referenser till det förgångna, vilket kan göra ämnet politiskt laddat, något som också förstärkts genom ämnets teoretiska utveckling.
I mångt och mycket skiljer sig inte arkeologi från veten skapsdisciplinen historia. Se till exempel Arne Jarricks text i denna volym, där han bland annat refererar till exempel som arkeologer skulle betrakta som arkeologi snarare än histo ria. Bägge ämnena är ju ”historiska”, det vill säga de behand lar sådant som har hänt och hur det har påverkat enskilda människor och samhällen och hur det fortsätter att påverka människor och samhällen. Det som särskilt skiljer arkeologi från historia, förutom de extremt långa tidsperspektiven, är att arkeologer allt som oftast saknar skriftliga källor, det vill säga de som är en historikers främsta källmaterial. Arkeolo ger måste därför ofta förlita sig på den materiella kulturen och de rester som återstår efter den. Inom den arkeologi som rör mer ”modern” tid använder även arkeologer skriftliga källor, till exempel runskrifter på olika typer av material och föremål men även medeltida texter, till exempel de isländska sagorna. Man skulle även här kunna nämna olika typer av målningar, det vill säga materiella lämningar, som även om de inte är att betrakta som skriftliga har starka symbolvärden och som ger en ögonblicksbild av hur den dåtida människan uppfattade sin samtid, till exempel paleolitiska grottmålningar, skandinavis ka hällmålningar eller gotländska bildstenar, vilka knyter en del av den arkeologiska forskningen mot disciplinen konsthistoria. Ibland kan det vara svårt att definiera vad som är mate riell kultur och vad som inte är materiell kultur, eftersom det inte enbart är själva föremålen eller bilderna eller texten på föremålen som avses som materiell kultur, utan även förhål landet mellan det som avses som materiell kultur, det vill sä ga relationen mellan form, funktion och betydelse, förhållan det mellan rum, kroppar och objekt, hantverkskunnande och identitet etc. Man kommer då lätt in i andra humanistiska di scipliner, som konsthistoria, filosofi, kognitionsforskning,
religionsvetenskap men även samhällsvetenskapliga discipli ner som antropologi och psykologi.
Den kanadensiska arkeologen Bruce Graham Trigger har i sin bok Arkeologins idéhistoria (1993) på ett väldigt lättillgäng ligt sätt sammanfattat hur arkeologin har utvecklats som veten skap från dess början. Han beskriver där hur arkeologi har gått från att ha uppfattats som en esoterisk syssla utan betydelse för omvärlden, eller som Ernest Hooton formulerade det 1938 (1938:218): arkeologer är ”vetenskapens senila dagdrivare som bökar i forntidens sophögar”, till att få en politisk betydelse till exempel rörande ursprungsbefolkningars rättigheter. Vidare att arkeologin har gått från att enbart vara beskrivande och klassificerande till att utveckla teorier kring hur de data som tas fram ska tolkas. Det senare tog dock inte fart förrän på 1960-ta let. Innan dess beskrivs arkeologi som ”en odisciplinerad em pirisk vetenskap”, liksom att arkeologisk teori då mest bestod av ”en lösryckt knippa otillräckliga underteorier” (D. L. Clarke 1968). Något som vidare kännetecknar arkeologi är dess tidiga fokus på regionala variationer vilket, trots att man är intresse rad av samma allmänmänskliga frågor, lett till en regional fack specialisering, såsom klassisk arkeologi, egyptologi, assyriologi etc. Till exempel har institutionen vid Stockholms universitet hetat allt från Jämförande fornkunskap, Fornnordisk arkeologi, Arkeologi särskilt nordeuropeisk till att ha dagens mer inklude rande benämning, Institutionen för arkeologi och antikens kul tur. Bakom det nya namnet döljer sig det faktum att två arkeo logiska institutioner med olika fokus på region slagits ihop till en: Institutionen för arkeologi slogs ihop med institutionen för antikens kultur och samhällsliv. En annan fackspecialisering, som grundar sig i att arkeologi är en historisk vetenskap, är ett inbyggt fokus på olika tidsperioder; man delar in förhistorien i olika tidsperioder, såsom Paleolitikum, Neolitikum, Mesoliti
kum, Bronsålder, Järnålder och Vikingatid etc. Arkeologer har därför ofta en specialisering inom en specifik tidsperiod – man är stenåldersforskare eller vikingatidsforskare osv. Tidsspecialiseringen kan också medföra att man är specialiserad på olika källmaterial, eftersom de har utvecklats under olika tidsperio der, men också för att de bevarats olika. Dessa källmaterial kan vara sten eller metall, och tillsammans kan detta i sin tur med föra att arkeologer specialiserar sig på olika analysmetoder. Ett helt eget forskningsområde med fokus på ett specifikt källma terial är osteologi, där man specialiserar sig på antingen humant skelettmaterial eller skelettmaterial från vår fauna. En annan ar keologisk disciplin med en speciell inriktning mot en specifik lämningstyp är marinarkeologi, som initialt enbart fokuserade på skeppsvrak och lämningar av materiell kultur på vrak, men numera också inkluderar lämningar efter aktiviteter på land vil ka kan knytas till marina aktiviteter. Eftersom arkeologer så starkt är förknippade med ett källmaterial finns det även en di sciplin inom ämnet som sysslar med samtiden, samtidsarkeologi och dess lämningar.
De flesta lekmän som funderar på vad arkeologi är och vad arkeologer gör, tänker nog på utgrävningar, arkeologer gräver och de gräver upp saker från forntiden. Det är inte sällan lek män refererar till den mytomspunne filmkaraktären Indiana Jones när arkeologi kommer på tal. Vanliga frågor arkeologer får när de avslöjar sitt yrkesval blir då följaktligen ”Har du nå gon gång hittat guld?” eller ”Vad är det häftigaste fynd du har gjort?”. Det är lätt att arkeologi uppfattas som någon form av skattjakt och det är inte ovanligt att icke-arkeologer gärna ut trycker att de gärna vill utöva arkeologi som en hobby. Även om det är korrekt att arkeologi är en empirisk disciplin som tar sin utgångspunkt i den materiella kulturen så har arkeologi utveck lats teoretiskt och man finner numera, inte sällan, arkeologer
som aldrig har grävt, aldrig gräver och aldrig tänker gräva. Som i många andra humanistiska ämnen har den teoretiska utveck lingen inom arkeologi gått från en positivistisk vetenskapssyn, här kallad processuell arkeologi, där man ansåg sig kunna nå fram till en objektiv bild av forntiden, då framförallt med hjälp av olika naturvetenskapliga analysmetoder, till en post-moder nistisk vetenskapssyn, här kallad post-processualism, som ifrå gasätter att man kan uppnå en objektiv bild av förhistorien och istället framhäver att all data är färgad av våra nutida glasögon, vilket därmed gör våra tolkningar subjektiva. Den teoretiska utvecklingen ledde till en rad motsättningar mellan framförallt brittiska och amerikanska arkeologer. Arkeologer applicerar också de inom humaniora allmänt förekommande teorierna på sina frågeställningar och sitt källmaterial. På så sätt har man ti digare, och även fortsatt, diskuterat franska filosofers teorier, genusteorier, och intersektionalitet etc. inom arkeologin. Just nu kanske några arkeologer skulle hävda att vi befinner oss i nå gon slags posthumanistisk fas. Oavsett teori är det som knyter samman arkeologi till ett ämne att det handlar om människors kultur och livsvillkor under de årtusenden den moderna män niskan funnits.
Arkeologi har sedan sin uppkomst varit ett tvärvetenskap ligt ämne där dess metoder, kanske mycket mer än inom andra humanistiska discipliner, haft fokus på kvantitativa data och oli ka naturvetenskapliga analyser. Teorier och teoretiska begrepp har däremot hämtats från samhällsvetenskapen och andra hu manistiska ämnen, till exempel historia, filosofi, geografi, so ciologi, ekonomi, statsvetenskap och antropologi. Intressant i sammanhanget är att de naturvetenskapliga metoder som an vänds inom arkeologi inte alltid har haft sitt ursprung i natur vetenskapen och därefter rakt av applicerats inom arkeologi. I vissa fall hade de naturvetenskapliga metoderna aldrig kunnat
utvecklats utan samarbete med arkeologi. Ett sådant exempel är C14-metoden, en upptäckt som belönades med Nobelpri set i kemi 1960, då Willard Libby erhöll det. Halveringstiden för 14C hade aldrig kunnat fastställas utan ett samarbete mel lan Libby och de arkeologer som kunde ange ungefärlig ålder på de föremål från Egypten som Libby senare daterade med C14-metoden för att på så sätt bekräfta den halveringstid han teoretisk räknat fram för den sönderfallande isotopen 14C. Eftersom arkeologi är ett historiskt ämne som är beroende av att kunna periodisera och datera föremål och händelser för att stu dera förändring över tid, samt att vi inte har tillgång till datera de skriftliga källor, har möjligheten att använda C14-metoden varit ett stort och otroligt viktigt hjälpmedel. Det räknas därför också som en de mest revolutionerande metodutvecklingarna för vår vetenskap.
En annan metod som i stort sett utvecklats inom arkeo login för att senare förfinas inom ekologin, är metoden att an vända stabila isotoper, till exempel 12C och 13C, som skiljer sig från den sönderfallande 14C, för att studera diet och mobilitet. Eller vi kan ta exemplet med den metod som vi idag kallar för aDNA analys (ancient DNA) som till stor del har utvecklats in om arkeologin men nu används inom många naturvetenskapli ga discipliner, såsom paleozoologi, ekologi och forensiska ve tenskaper. I det perspektivet är ämnet arkeologi tämligen unikt som humanistisk disciplin och ett exempel på hur tvärveten skap kan se ut och utvecklas. Annars används en rad naturve tenskapliga analyser regelbundet inom arkeologisk forskning. Olika aspekter läggs på materiell kultur, och de har under en lång tid utvecklats, och fortsätter att utvecklas, såsom specia liserade arkeologiska laboratorier med fokus på olika naturve tenskapliga metoder.
Figur. Typologiskt arrangerade neolitiska stenyxor (Montelius 1917).
De spår av mänsklig aktivitet som arkeologerna finner är själva grunden för den arkeologiska vetenskapen, vilket innebär att typen av spår i sin tur är avgörande och samtidigt också begrän sande för möjligheten till tolkning av den mänskliga aktivite ten. I äldre tiders arkeologi var man främst intresserad av typo logi, till exempel att utifrån morfologi och stil försöka fastställa vilken typ av stenyxor som var äldst, vilket i sin tur innebar att man vid utgrävningar fokuserade på artefakter och den typen av föremål som kunde fungera som underlag för de typologiska studierna. Som diskuterats tidigare hängde detta ihop med ar keologers behov av att periodisera och datera för att kunna stu dera förändring över tid. Det innebar att man inte kunde och inte heller var särskilt intresserad av att ställa vilka typer av frå gor som helst till materialet. Man var till exempel inte speci ellt intresserad av att veta vilken ekonomi som de mesolitiska samhällena man hade grävt ut grundade sig på. För att börja kunna ställa andra frågor var arkeologerna nu tvungna att un
der grävningar börja samla in och fokusera på en annan typ av fyndmaterial, det vill säga inte enbart på det vi normalt kallar för artefakter. Det var nu man började skilja på artefakter och ekofakter, där det senare kan vara sädeskorn, pollen, eller ben rester av de djur som människor ätit. Den nya typen fyndma terial som började samlas in medförde också att datamängden som skulle bearbetas ökade enormt och det fanns ett behov av nya metoder för att analysera dessa nya data. Arkeologer hämtade nu databehandlingsmetoder utvecklade inom samhällsve tenskaperna. Att man inte samlade in all typ av lämningar av mänskliga aktiviteter vid tidigare grävningar, innebar att det blev svårt att använda äldre utgrävningars resultat när man vil le adressera nyare frågor rörande annat än rent dateringsmässiga eller typologiska. Men innan man samlar in en massa da ta på en utgrävningsplats behöver man ha en viss förförståelse för vad som kan ha funnits på platsen, för att inte drunkna i da tamängden. Arkeologen Frands Herschend (2009) har till ex empel adresserat problemet mellan källmaterial, artefakter och dess relation till skriftliga källor. Numera anses för övrigt den stora mängden artefakter och ekofakter som grävs fram som ett problem och man talar om ett fyndberg som behöver tas om hand och diskuterar gallring av fynd. Detta är naturligtvis ock så ett problem, både därför att det är dyrt att lagra fynden men kanske ännu mer därför att man ska gallra fynden då vi ännu in te vet vilka frågor vi kommer att vilja ställa till materialet fram över och inte heller vet vilka möjligheter vi kommer att få att analysera materialet.
Arkeologi har med tiden blivit en alltmer politiskt laddad disciplin, detta i samband med att ursprungsbefolkningar häv dar sin rätt till land och rättigheter. Ägande och rätten till ut nyttjande av land var tidigare starkt kopplade till ursprung och till vilka som var först på en plats. Detta har senare i Sverige
omformulerats till att samerna genom att utnyttja områden för renskötsel, jakt och fiske har förvärvat en rätt till markanvänd ning genom urminnes hävd, det vill säga man talar inte längre om vilka som var först på en plats. I Sverige har detta diskute rats i samband med samernas rättigheter rörande rennäringen, fiske och jakträttigheter, vilket ledde till att två svenska arke ologer stod på var sin sida i en rättegång på 1990-talet, röran de samers kontinuerliga användning av marken i Härjedalen för renbete under medeltiden. Även om man ännu inte har börjat använda aDNA-analyser på förhistoriska skelett i diskussioner rörande urminnes hävd i Sverige, är det säkerligen något som kommer att användas och diskuteras framöver och där arkeo loger igen kommer att kunna involveras. Just kopplingen mellan etnicitet och genecitet är dock något som diskuteras mycket aktivt inom arkeologin och där alla är rörande överens om att dessa begrepp inte kan likställas, trots att det i många fall in om populärvetenskapen ofta är precis vad som sker. Detta är särskilt känsligt inom en vetenskap som länge lidit av den anstrykning av rasbiologi som delar av arkeologin har dragits med i samband med diskussionen om kraniers morfologi och indel ning av dessa i så kallade kortskallar och långskallar. Frågan om rasbiologi och folkvandringar är också ett laddat ämne inom ar keologin och är också en fråga som med en viss regelbundenhet dyker upp i dagspressen. Efter att arkeologer tyckte sig ha gjort upp med rasbiologin och de var på det klara med att det inte finns några mänskliga raser blev det märkligt nog proble matiskt att diskutera folkvandringar. Det medförde i sin tur att det i en för mänskligheten central fråga, den om jordbrukets in förande, helt enkelt inte gick att tänka sig att jordbruket i Eu ropa hade införts med invandrande människor. Man tänkte sig istället att det var kunskapen som hade spridits från den bördi ga halvmånen och diffunderat vidare in i Europa. Med den nya
Denna antologi är en samling essäer om nio humanistiska discipliner. De är författade av ledamöter i Kungliga Veten skapsakademiens tionde klass. Bidragen grundar sig på en serie föredrag där företrädarna ombetts att svara på vissa grundläggande frågor om verksamhet, metoder och resultat inom respektive disciplin. Författarna har också ombetts beskriva hur de ser på den egna disciplinens relation till humanvetenskapen som helhet.
Är det adekvat att betrakta sitt ämne som just humanistiskt och vad menar man i så fall med humaniora eller humanvetenskap?
Som all annan vetenskaplig forskning innefattar humanvetenskapen ett vitt spektrum av kunskapsområden, som ibland visar mycket liten släktskap med varandra. Till exempel är avståndet stort mellan lingvistens analyser av textsamlingar och arkeologens kemiska analyser av materiella lämningar från det längesedan förflutna. Avståndet till trots har de humanistiska disciplinerna något särpräglat gemensamt. De har alla med mänsklig verksamhet och mänskligt tänkande att göra.
ISBN 978-91-89021-69-3 9 789189 021693