9789189021679

Klistras mot pärm Christina Mattsson

Petter Winge och hans värld En boktryckare, bokhandlare och utgivare i 1700-talets Nyköping

votum

copyright © 2022 Votum Förlag, Karlstad © text Christina Mattsson omslag Detalj ur ”Skillingtryck”, textilt mönster till schalett av Lisbet Jobs (1909–1961) tryckt hos Jobs Handtryck 1953. Foto: Thomas Svensson. form Per Kollberg papper Magno Matt 150 g tryckt i Lettland 2022 isbn 978-91-89021-67-9 www.votumforlag.se

Innehåll Inledning ............................................................................. 7 Boktryckarna i Nyköping ................................................ 10 Boktryckaren Petter Winge ............................................. 21 Bokhandlaren Petter Winge ............................................ 25 Bokförläggaren Petter Winge .......................................... 29 Skillingtryckaren Petter Winge ....................................... 31 Dryckesvisorna i Petter Winges skillingtryck ................ 37 Den sällskapliga visan ....................................................... 48 De sällskapliga nätverken ................................................. 53 Avslutande diskussion ...................................................... 63 Noter .................................................................................. 69 Källor och litteratur .......................................................... 72 Personförteckning ............................................................ 76 Bilagor Dryckesvisor i skillingtryck hos Petter Winge ................. i Fem dryckesvisor som introducerades i skillingtryck av Petter Winge ......................................... vii

6

Inledning

Som visforskare specialiserad på dryckesvisor händer det att man hittar spår som knappast blivit uppmärksammade. Ett sådant var Petter Winge, ett namn som finns på ett 50-tal skillingtryck tryckta i Nyköping åren omkring 1800.

Winge var förstås inte den ende som tryckte visor i skillingtryck på den här tiden, han var inte ens den mest produktive, men i motsats till många andra som hellre tryckte visor med blandat innehåll, tryckte han dryckesvisor, gärna de allra nyaste och ibland som den förste. Detta väckte min nyfikenhet. Vem var egentligen Petter Winge och i vilken miljö verkade han? Varför innehöll hans skillingtryck så många dryckesvisor och varifrån fick han texterna?

Frågorna förde mig rakt in i det sena 1700-talets Nyköping och den värld som var Petter Winges och hans centrala roll som boktryckare och bokhandlare, men också som utgivare av böcker och tidningar. Han var Nyköpings lokale medieprofil som försåg sina kunder med nyheter, men hans boklåda fungerade också som mötesplats för skvaller och utbyte av tjänster.

Winges kontaktnät kan berätta om den sociala rörlighet som blev allt vanligare under andra hälften av 1700-talet. I grannskapet längs Västra Storgatan hade han den tidens societet, personer med yrken och befattningar som hörde till det sociala skikt som kom att bilda den framväxande medelklassen. Här bodde rådmän och borgare, en borgmästare, en länsbokhållare och en brukspatron vid sidan av handelsmän och hantverkare. Vän till familjen var friherren Arent Gustaf Silfversparre liksom troligen friherren Gustaf d'Albedyhll, som 7

tidvis bodde hos sin svärmor, grevinnan Wrangel inte långt från Winges bostad. Men det fanns också släktkopplingar mellan Petter Winge och Nyköpings tongivande kretsar. Till släkten räknades bagaråldermannen Baltzar Hoffler, brukspatronen Johan Lundmark och apotekaren Henric Reichenbach.

I detta umgänge kan svaret finnas på varför Petter Winge blev först med att introducera flera av sällskapsvisans skalder i skillingtryck. Sannolikt fanns det annars ingen stor marknad för visor av det här slaget hos den breda gruppen skillingtrycksköpare. För gemene man kunde innehållet i de litterära dryckesvisorna uppfattas som ovant och annorlunda med skildringar av måttlighetsdrickande och salongssupande i borgerliga miljöer, men i Winges kontaktnät fanns personer som ville hänga med sin tid och som uppskattade den backanaliska sällskapsvisan.

Men innan vi ger oss in i Petter Winges värld kan en skissartad beskrivning av staden Nyköping vid den här tiden var befogad.1 Omkring år 1800 var Nyköping med sina 2 272 invånare en rätt stor stad, ungefär lika stor som dagens stadskärna. Drygt åttio år hade gått sedan den omfattande branden 1719 när staden förstördes i samband med ryssarnas härjningar. Förlusterna av fastigheterna måste ha drabbat invånarna mycket hårt.

Så gott som all den fasta egendomen gick förlorad. Det enda som återstod i västra stadsdelen var klockstapeln på Borgarberget, S:t Annæ kvarn, sädesmagasinet vid slottet och en liten gård. Av staden öster om ån brändes allt ned utom Allhelgonakyrkan och några gårdar strax bakom den.

Efter branden började återbyggnadsarbetet omgående. Tomtindelningen från 1665 ändrades inte utan kom att gälla även efter branden. Stadsnäringar kom i gång redan under hösten, liksom båttrafiken. Hantverkarna inrättade verkstäder i befintliga källare där sådana fanns kvar på tomterna.

Nyköping var sedan gammalt en handelsstad med goda förutsättningar för ett differentierat näringsliv. Det skyddade läget vid kusten och den goda hamnen var en grundval för goda handelsförbindelser sjövägen. Nyköping spelade även en stor roll för den kringliggande landsbygden, som försågs med importvaror och hantverksprodukter av borgarna i staden. Nyköping var Södermanlands enda stapelstad med rätt att handla med utlandet och ta emot utländska köpmän.

8

Fortfarande fanns spår av stadens tidigare funktion som centralort i hertig Karls furstendöme när en stor del av hertigens förvaltningsapparat varit förlagd till Nyköping. Herretjänarna, personer som stod i lydnads- eller tjänste­ förhållande till en adlig eller kunglig person, hade varit ett påtagligt inslag liksom adeln, som spelade en inte oviktig roll.

Som residensstad för landshövdingen i Södermanlands län var Nyköping även administrativt centrum i länet. Stadens centrala läge och jämförelsevis bekväma förbindelser med huvudstaden hade betydelse bland annat i fråga om kontakter med centrala myndigheter.

Nyköping styrdes, liksom andra städer i Sverige, av en magistrat bestående av borgmästare och rådmän. Det var tre organ som var viktiga i stadens administration: magistraten, en stadsstyrelse och domstol, medan ”de äldste” var borgerskapets förtroendemän. De senare behandlade särskilt burskaps- och taxeringsfrågor men hade också viktigt inflytande i andra sammanhang. Vid mera betydelsefulla frågor skulle rådstugan sammankallas. Där hade alla borgare rätt att delta.

Rätten att utöva borgerlig näring var i princip bunden vid burskapet. Burskapet innebar delaktighet i stadens och yrkets rättigheter samt medlemskap i ett privilegierat stånd i riket. I Nyköping utgjorde borgerskapet bara en liten del av stadsbefolkningen, uppskattningsvis omkring 10 procent. Den dominerande gruppen bland borgerskapet i Nyköping var hantverkarna. Dit räknades bokbindare och boktryckare.

9

Boktryckarna i Nyköping

Det hade funnits ett boktryckeri i Nyköping en kortare tid redan under mitten av 1600-talet, men först hundra år senare, 1753, gav Kanslikollegiet tillstånd till ett tryckeri inne i själva staden. Frågan hade väckts året innan av landshövding Claes Gustaf Rålamb som inkommit med föreskrift (förord) för boktryckerigesällen Johan Benjamin Blume som ville starta tryckeri i Nyköping. Kollegiet avslog emellertid begäran med motiveringen att Blume saknade medel att inrätta ett komplett tryckeri och att han därför knappast skulle kunna försörja sig på verksamheten. Dessutom fanns det redan boktryckerier i Örebro, Linköping och Norrköping som kunde bli lidande om ett tryckeri etablerades i Nyköping, fastslog kollegiet. Då ingrep den på sin tid välkände boktryckaren, bruksidkaren med mera direktör Peter Momma. Han var född på gården Harg strax utanför Nyköping och hade återvänt till Sverige efter att ha studerat boktryckeri och stilgjutning i Haag. De flesta av hans föregångare hade varit bristfälligt utbildade men med Momma inleddes en ny era. Tillbaka i Harg grundade han boktryckeri, stilgjuteri och drev pappersbruk. Från 1750-talet sysselsatte bruket en pappersmästare, två till fem gesäller samt lärlingar vid sidan av andra funktioner. Som Kongl. Tryckeri hade Peter Momma privilegium att mot en statlig ersättning trycka och förlägga rikets offentliga tryck, däribland handlingar från Kungl. Maj:t och ämbetsverken. Lejonparten av de trycksaker som lämnade hans officin utgjordes av det alltmer utökade officiella trycket av förordningar, plakat, kungörelser och formulär för regeringens 10

och förvaltningens behov liksom riksdagars beslut. Den religiösa litteraturen och skönlitteraturen var också relativt stora artiklar, men tryckeriet svarade även för utgivningen av Stockholms Weckoblad, en tidning som från februari 1745 gavs ut varje lördag och innehöll allmänna notiser om handel och politik, meteorologiska iakttagelser, personnotiser och annonser.2 Sedan boktryckerigesällen Johan Blume fått avslag på sin ansökan att etablera boktryckeri i Nyköping lovade Peter Momma att underhålla en tryckeripress så att verksamheten ändå kunde komma i gång. Med det beskedet lät sig landshövdingen nöja och Kanslikollegiet lämnade sitt tillstånd den 1 februari 1753. Men tre år senare, den 17 september 1756, anförde Boktryckerisocieteten att Momma underhöll sin filial med mer förlust än fördel. Ändå fortsatte filialen under namnet Kongl. Tryckeriet med Johan Blume som faktor och föreståndare, innan denne flyttade till Norrköping för att bli boktryckare där.

Tryckeriet i Nyköping övertogs då av Erik Hasselrot som drev det i tolv år från 1767 innan han överlämnade det till sin son Carl Hasselrot som stod som ägare 1779–1885. Under de nära tjugo år som far och son Hasselrot drev verksamheten svarade de för utgivningen av Nyköpings Weckoblad. Vid sidan av veckobladet sålde de även böcker.

Efter Carl Hasselrot gick faktorn Johan Petter Hammarin in som ny ägare.

Han hade anhållit om privilegium på eget boktryckeri i Stockholm 1782 men fått avslag av skälet att det redan fanns tillräckligt med sådana i huvudstaden.

Hammarin bosatte sig då i Nyköping där han den 18 januari 1786, på tillstyrkan av landshövdingeämbetet och Kanslikollegiet, erhöll nådigt privilegium på såväl tryckeriet som utgivandet av Nyköpings Weckoblad.3 Etablerad i Nyköping tryckte Hammarin 1787 ett skaldestycke kallat Atheisten. På den här tiden hade de svenska författarna inte någon självklar rätt att bestämma över sina verk. Myndigheterna intresserade sig mer för att tryckarnas investeringar skulle löna sig än att författarna fick ersättning för sin möda. Det fanns ingen ”författarrätt” i egentlig mening, istället var det privilegieinnehavaren som behövde skyddas mot eftertryck för att få ekonomiskt utbyte av affären. Men författaren Nils Lorents Sjöberg som diktat det anonymt utgivna verket Atheisten ondgjorde sig i Stockholms Posten över tilltaget. Det var fel av Hammarin 11

Detalj ur Eric Winges mönsterritningar för ornering av bokbinderiarbete. Boken ägdes sedan av sonen och sonsonen men användes aldrig i deras praktiska arbete. KB S 64.

12

att använda avskrifter och trycka stycket utan att tryckrätten var förvärvad, menade Sjöberg i sitt osignerade inlägg: ”Så at om en afskrift af sådant stycke händelsewis råkat falla i herr Hammarins händer, måste han likwäl icke föreställa sig, at han, i kraft deraf, äger samma rätt öfwer innehållet, som öfwer papperet och bokstäferne deraf.”4 Men risken att Hammarin skulle bli lagförd var obefintlig och samma år tryckte han en förbättrad upplaga av Sjöbergs skaldestycke. Som boktryckare i Nyköping tryckte Hammarin sammanlagt ett 40-tal titlar under eget namn, ibland med tillägget K:gl. privil. boktryckare. Fortfarande 1796 kom tryck med uppgiften ”Nyköping, tryckt hos Joh. P. Hammarin”. Men tryckeriet ägdes då i själva verket av Petter Winge sedan ett par år tillbaka.5 Som son till en bokbindare föddes Petter Winge in i bokbranschen. Fadern som hette Eric (Petersson) Winge föddes 17176 och hade börjat som lärling i Stockholm 1733 innan han som gesäll studerat bokbinderi utomlands för att lära sig hantverket. Traditionen bjöd nämligen att varje gesäll skulle ut och vandra i två till fyra år. Det var den enda möjlighet som fanns att få se och sätta sig in i olika arbetsvanor. Vad gesällerna inhämtat på en ort och vad de ritat upp i sina minnesböcker blev den kunskapsskatt som de tog med sig hem. En sådan sammanställd 1738 av Eric (Petersson) Winge finns i Kungliga bibliotekets samlingar.7 Den ogifte bokbindaren Eric Winge återfinns 1744 i Nyköpings mantalslängd sedan han som mästare 1743 fått tillstånd att etablera sig i staden. Året därpå betalade han hemmavigningspengar till kyrkokassan för Nyköping Västra och Sankt Nicolai församlingar och kallas i kyrkoräkenskaperna för ”bokbindaren mäster Winge”, som ett tecken på skicklighet i yrket.8 Han gifte sig 1745 med den då 20-åriga Beata Lund och flyttade 1746 till gård nr 29 i 1:a kvarteret i Nyköping, där deras ättlingar senare skulle bo under lång tid.

Beata Lund var dotter till hattmakaren och åldermannen i Nyköping Nils Persson Lund. Modern Catharina Hoffler var syster till bagaråldermannen Baltzar Hoffler som hade en mycket stark position i staden. Förfadern, bagaren Balzar Balzarsson (f. 1614) hade kommit till Sverige från Tyskland 1647. Hans son Balzar Balzarsson Hoffler (f. 1652) var också bagare i Nyköping och hade, 13

14

Karta över staden Nyköping omkring år 1800. Petter Winge bodde i de mörkt gula kvarteren söder om Västra Storgatan, på kartan märkt som nr 3, i hörnet av Bagare­gatan, på kartan märkt som nr 9. Wiblingen atlas, original i Krigsarkivet.

15

liksom sonen med samma namn, ensamrätt till försäljning av bröd i staden.

Bagaråldermannen Balzar Hoffler (f. 1690) blev den mest framgångsrike, som en mångsysslare som drev tegelbruk, ägde andelar i fartyg och utövade omfattande långivning. Han var ”en mycket betydande och förmögen man” enligt Svenska ättartal och var en av de största skattedragarna bland hantverkarna.

Hoffler deltog i flera riksdagar som Nyköpings representant och var rådman när hans systerdotter Beata Lund gifte sig med Eric Winge. Som en av de 24 äldste i staden var han dessutom en av dem som hade nycklarna till borgerskapets kassa.9 Genom sitt äktenskap med Beata Lund blev bokbindaremästaren Eric Winge själv en del av stadens inflytelserika kretsar.

Vid sidan av sin bokbindarsyssla förmedlade Eric Winge också böcker, något som kungjordes i pressen. Enligt en skråordning från 1630 hade bokbindarna nämligen ensamrätt till försäljning av böcker som de själva bundit.

Genom ensamrätten kunde bokbindarna dominera försäljningen av svensktryckta böcker under första delen av 1700-talet. I den begränsade konkurrensen kunde de också bestämma priset. Följden blev ett oskäligt högt bokpris.

Först i och med boktryckarreglementet 1752 bröts bokbindaremonopolet, då boktryckarna fick rätten att sälja svensktryckta böcker och anställa bokbindare.10 Det är inte uteslutet att bokbindaren Eric Winge vid den här tiden knöts till Peter Momma och det tryckeri som han startat 1753 och som räknas som Nyköpings första tryckeri och som sonen Petter Winge skulle ta över fyrtio år senare.

Mästare blev man efter avlagda prov. Enligt borgarförteckningarna och andra källor från mitten av 1700-talet hade Nyköping 74 mästare fördelade på olika yrken som bagare, färgare, glasmästare, kakelugnsmakare, knappmakare, skräddare, snickare och så vidare. Men bara en som kunde kalla sig bokbindaremästare, nämligen Eric Winge.11 Winge förefaller ha varit en person att räkna med. Tio år senare var han nämligen aktiv anhängare av Johan Lundmark, brukspatron och handlande som var stadens högst taxerade borgare under 1760-talet. I riksdagen stod Lundmark på mösspartiets sida. Winge ska då ha arbetat på Nyköpings Weckoblad, en tidning som också innehöll en del politiskt stoff i syfte att bearbeta opinionen. Att Lundmark var gift med Winges syster Maria underlättade kontakten.12 16

Via mantalslängder och husförhörslängder går bokbindaren Eric Winges närmaste familj att hjälpligt spåra. Paret Winge fick många barn, varav i varje fall tre hade fortsatt samröre med bokbranschen. Förutom sonen Petter Winge som också blev bokbindare och senare boktryckare, gifte sig två av Eric Winges döttrar med bokbindare. Dottern Eva Beata, född 1750, gifte sig 1772 med bokbindaren Fredric Alexander Ahlmark från Askersund.13 Ahlmark som var född 1749 hade kommit till gården som gesäll och bodde där tillsammans med andra gesäller när han blev förtjust i en av husets döttrar. Men Ahlmark avled före fyllda 40 och ”bokbindareänkan” Eva Beata Winge blev kvar på gård nr 29 och hade överlevt sin man med åtskilliga år när hon avled 1809.

Eric Winges äldsta dotter Maria (Maja) Catharina som var född 1747 gifte sig också med en bokbindare, Johan Eric Kallmeijer, född 1736 (han skrivs omväxlande även som Kallmeyer eller Callmeijer). Han omnämns 1765 i Nyköpings Weckoblad14 när han kommit resande från Stockholm på väg till Norrköping. På 1770-talet återfinns han i Nyköpings husförhörslängder, till en början på gård nr 18 i 1:a kvarteret, innan han tillsammans med sin hustru Maja flyttade till gård nr 30 i samma kvarter, nästan vägg i vägg med övriga familjen Winge. Liksom sin svärfar sålde bokbindare Kallmeijer böcker och småtryck.15 Bokbindaren mäster Eric Winge avled 1765 i lungsot bara drygt 48 år gammal.16 Hans åtta år yngre änka Beata Winge blev kvar på gård nr 29, även om hon för en kort tid flyttade till nr 18, när hon under en period bytte bostad med sin dotter och svärsonen Kallmeijer. Men i mantalslängden för 1770 är hon återigen den som placeras först på gård nr 29 tillsammans med sina tre hemmavarande döttrar och tre gesäller. Här bor även sonen Petter Winge som hunnit gifta sig med Ulrica Beata Halling född 1749, dotter till kyrkoherden Axel Jonas Halling i Torsåker och Lästringe. I nästa mantalslängd över åren 1783–1790 är ägarföljden omkastad. Först står nu bokbindaremästare Petter Winge med hustru, följd av sonen Per Eric född 1784 och dottern Hedvig Ulrica född 1788. Dessutom bodde här modern Beata Winge och hennes dotter, Petter Winges syster, Eva Beata Winge som var änka efter bokbindare Ahlmark.

Uppräkningen av alla dessa namn är nödvändig för att kunna föreställa sig den värld som Petter Winge rörde sig i och den tryckeriverksamhet som han tog 17

Boktryckaren Petter Winge var en lokal medieprofil med egen boklåda där han sålde böcker och tidningar, oftast tryckta på eget tryckeri. När Nyköpings societet ville ha de nyaste sällskapsvisorna tryckte Petter Winge visorna i skillingtryck, gärna dryckesvisor och ibland först av alla.

Skillingtryck är namnet på enkla vistryck som producerats i Sverige under mer än 300 år. Visorna i trycken är av alla möjliga slag: psalmer, lyriska visor och skämtvisor liksom visor om nyheter, olyckor och brott. Den stora mängden är anonyma, ibland muntligt traderade texter, men det hände lika gärna att dikter av kända författare återgavs. På så sätt spreds kvalificerad svensk dikt till en bred publik.

Klistras mot pärm Petter Winge var förstås inte den ende som tryckte visor åren omkring 1800, men frågan är varför hans skillingtryck innehöll så ovanligt många dryckesvisor och varifrån han fick texterna?

ISBN 978-91-89021-67-9

9 789189

021679