9789189021365

S A M TAL M E D FÄB O D B R U K A R E I DA L AR NA PÅ 2000-TAL ET S A M TA L M E D FÄ BODB RUK A RE I DA LA RN A PÅ 20 0 0 -TALET

V ICTORIA TÖR N QV IS T

CTORI A TÖRNQVI ST VICTORIA VI TÖRNQVIST

votum

votum

Innehåll 4 5 6 10 20 28 36 40 46 58 68 80 92 100

Några ord om författaren Förord Historisk tillbakablick Inger Wiklund Forss Mases Linda Wiklund Hans-Olov och Åsa Backlund Olmats Sune Johansson Kerstin Danielson och Bo Ericson Tin Gumuns, Knis Anna Ersdotter Björklöf och Jerk Gumuns Anna-Lena Erstadius Anders Söderberg och Göran Lundström Bertil Johansson Baqer Sayed Mosawi Karin och Rolf Persson Anna Axelsson och Robert Gunerus

110 120

Alf Sjödén

128

Roger, Maria och Jenny Beronius

Johanna Halvardsson, Margareta Eriksson och Kjell Halvarsson

138 146 154 160 168 178 186 194 202 210 218 228 240 248 256 263 264 265

Maj-Lis och Stig Eriksson Kerstin och Åke Nyström Stor Lars Olsson och Marita Nämnd Stig Spånberg Charlotta Rosborg Karl-Gustaf Hedling Yvonne Smedberg och Owe Lindgren Viola och Sven-Erik Johansson Högster Doris Nilsson Eva Martinsson Perjos Lars Halvarsson och Anna Fredriksson Pauline Palmcrantz och Angus Mchattie Anne-Marie Karlsson, Lena Warg och Ann-Britt Nilsson Eva-Lena Bergman Nordqvist och Lena Bergman Anders Henningsson och Mor Åke Nilsson Bibi och Tomas Brynils Karta Litteraturförteckning Tack

Foto: Staffan Björklund

Några ord om författaren Kanske har jag varit fäbodkulla i ett tidigare liv. För trots att jag är född i Sörmland och uppväxt utan vetskap om fäbodbrukets existens, så var det som om allting föll på plats när jag 1997, efter min magisterexamen i kulturantropologi, började arbeta på Prästbodarnas fäbod utanför Rättvik.

Fast det är inte riktigt sant. Först höll jag på att slita ihjäl mig. Tänkte ”aldrig mer”. Ändå blev jag fast. Och kanske lite förändrad. Och förälskad. Inte i en person. Utan i fäbodlivet. Återvände gång på gång. Började skriva och dokumentera.

Så det här är faktiskt den femte boken som jag skriver om fäbodlivet. Om än med väldigt olika perspektiv.

4 elds jäl ar i u tm ar k en

Så småningom fann jag även mitt livs kärlek i en man långt ute i dalaskogarna. En äkta dalmas med finnblod i ådrorna, vars släkt bott i byn i tolv generationer och över 400 år. Byn har tidigare även använts som fäbodställe åt Leksandsbönder och ligger vid vägs ände efter tolv kilometer grusväg. Visserligen bedriver vi själva inte fäbodbruk idag.

Men innanför stängsel betar några värmlandsfår. Och istället för ett eldhus har vi en skogssamekåta. Det viktiga är att kunna samlas med elden som mittpunkt. Jag känner att jag har hittat hem.

Förord Långt ute i skogen levs vardagsliv som för många kanske framstår som exotiska. Eller väldigt gammeldags. Men tänk om det i själva verket är dessa ofta mångsysslande fäbodbrukare med sina lantrasbesättningar som bär framtiden i sina händer. Händer märkta av hårt arbete – av mjölkande, dyngmockande, hölassande och vedhuggande. Det är kanske dessa människor som egentligen lever i världens mitt, som allra mest klarsynt ser vad som håller på att hända med jorden och faktiskt lever därefter.

Men inte ens vid uråldriga fäbodvallar med gråtimrade stugor och ladugårdar som vilat på sina grunder i flera hundra år står tiden stilla. Här brukas numer moderna hjälpmedel så som traktorer, motorsågar, bilar och dieselaggregat. Även mobiler, Facebook och swishbetalningar hittar hit. Särskilt hos dem som vill marknadsföra sitt fäbodbruk, som vill att turisterna ska komma för att ta del av det guldgula smöret, den vällagrade osten, det järnrika messmöret eller mjuka kalvmular och busiga killingar.

I denna bok får du genom ord och bild möta många av 2000-talets fäbodbrukare i skogslänet Dalarna. Yvonne som får gamla sorters säd och grönsaker att växa som aldrig förr, Anders och Göran som idag troligen är ensamma om att leverera mjölk till mejeri från fäbod, Kerstin och Åke som genom sitt barnkollo inspirerar en ny generation fäbodbru-

kare, Baqer från Afghanistan som vill fortsätta med lant­raser och drömmer om en egen fäbod men har tvingats lämna landet, samt många fler engagerade småbrukare som brinner för fäbodlivet. Alla är de eldsjälar i utmarken som valt ganska slitsamma liv mitt i välfärdens moderna Sverige.

Men också ganska fria liv. Människor som vågat välja sin egen väg, som följt sin dröm och sin tro på att försöka vara medskapare till en mer hållbar värld.

Bara framtidens barn vet hur livet verkligen kommer att gestalta sig i de allt snabbare förändringarnas tidevarv. Varken fäbodbrukarna eller jag sitter på något facit. Men ofta kunde vi mötas i likasinnade tankar, förenas i både hopp och farhågor. Vi samtalade om deras livsval, framtidstankar och drömmar men gjorde också historiska tillbakablickar. Vi pratade om lantraser, mjölkprodukter, klimathot, rovdjur, myndighetsbyråkrati, hantverk, odling och mycket annat.

Hur än framtiden kommer att se ut, hur än denna bok kommer att tas emot, så har samtalen i sig känts viktiga.

Sam­tal öga mot öga som fått ta sin tid, som ibland skett över en kopp kaffe i någons kök, ibland utomhus under bar himmel eller på en veranda, ibland samtidigt som någon mjölkat eller kärnat smör och ibland extra rofyllt intill en sprakande eld.

elds jäl ar i u tm ark en 5

Historisk tillbakablick Hur kom det sig egentligen att fäbodbruket uppstod? Var­ för dra iväg med gårdens alla djur långt ut i skogen sommartid? Framstår inte det som besvärligt och ineffektivt att ha två eller till och med flera ställen att sköta, långt ifrån hemgården?

Naturligtvis finns det rationella förklaringar. Det var knappast så att man drog till skogs av romantiska skäl. Fäboddriften uppstod ur nödvändiga behov. För i de skogsklädda landskapen i mellersta och norra Sverige har åkerbruket naturligt nog inte kunnat vara lika framgångsrikt som på de bördiga slätterna i Västergötland eller Skåne. Här i norr fick man inrikta sig på husdjursskötsel. För att föda djuren och få gott om produkter så som smör, ost och messmör krävdes tillräckligt med bete för de djur som behövdes för hushållets försörjning. Hemmavid måste den bördiga marken användas till odling och åkrar. Men den omgivande skogen erbjöd en god resurs för både bete och vinterfoder åt de förhållandevis lättfödda små lantraserna. Då blev det rationellt att anlägga fäbodar där kornas och getternas mjölk kunde förädlas till hållbara produkter som transporterades till hemgården. Tillsammans med det norska säterbruket och rennäringen i de nordiska länderna utgör det svenska

6 elds jäl ar i u tm ar k en

elds jäl ar i u tm ark en 7

fäbodbruket ett exempel på begreppet transhumans. Med det menas en driftform som tillämpar just säsongsvis förflyttning av både folk och fä mellan olika betesområden för att på ett bra sätt ta tillvara betesresurserna genom att nyttja både årstidsvariationer och klimatzoner.

Fäbodbrukets rötter sträcker sig långt bakåt i tiden. Riktigt hur långt är dock omtvistat. Från Fjällnäs i Härjedalen finns pollendiagram som visar att boskap betade i fjällen för fyratusen år sedan. Samma förhållanden är påvisade på Hardangervidda i Norge. Också i Norrlands kustland förekom tidigt bete såväl i skogen som på stränderna. För att främja betesfred behövdes lagar. I Norge lär det äldsta skriftliga belägget för säterbruk finnas i Gulatingsloven, en lag från 1000-talet. I Sverige finns skriftliga belägg åtmin­ stone från 1300-talet. Hur som helst kan det konstateras att

8 eldsjäl ar i u tm ar k en

bruket av utmarken under lång tid haft både stor omfattning och betydelse i framför allt Gävleborgs, Dalarnas, Värmlands, Jämtlands, Västernorrlands och södra Västerbottens län. Men även utanför detta så kallade ”fäbodbälte” har det funnits fäbodliknande former av jordbruk. För fäbodbruk är långt ifrån ett enda sorts bruk; det har en stor variation där till exempel dubbelbosättning med bodland och olika former av flerfäbodsystem med hemfäbodar och långfäbodar har varit viktigt. Många är också de olika begreppen för fäbod, till exempel säter, bua, säl. Ännu fler dialektala varianter finns det bara inom Dalarna för ”ladugård”, som fejs, fjos, fjus, fjås, fjös och föjs.

Fäbodbrukets glansdagar inföll i slutet av 1800-talet.

Exakta siffror på hur många fäbodar som fanns i Sverige på den tiden är svårt att få fram, men troligen var det några

tusen bara i Dalarna och någonstans mellan 10 000–20 000 i hela Sverige. Så tänk vilket liv i skogen; så mycket klövtramp, skällklang, råmanden, bräkanden och lockrop! Det är avsevärd skillnad mot Jordbruksverkets blygsamma siffra på cirka 250 levande fäbodar år 2016. Mjölkhanterande fäbodbrukare beräknades vara endast runt 50 stycken.

Vilka var det då som levde fäbodliv om somrarna förutom djuren? Oftast var det inte gårdsfolket, utan anställda flickor.

Män fick inte valla djuren, det var instiftat i lag – men de deltog bland annat i buföringen, hämtade ost, stängde gärdesgård och högg ved. Visst kunde det också bli lördagsdans och nattfrieri. Att vara vallkulla innebar hårt arbete med långa arbetsdagar, men det betydde även en frihet – här fick kvinnorna råda sig själva. Men aldrig fick de gå sysslolösa. Samtidigt som djuren vallades i skogen stickade de eller utförde något annat handarbete. Vallningen skedde inte bara för att skydda tamboskapen mot rovdjur; här fanns rigorösa bestämmelser, som faställdes av varje fäbodlag, om var och när djuren skulle beta för att tillvarata betesmarken på bästa sätt.

Idag ser det förstås annorlunda ut. Det är många män som är fäbodbrukare och vad gäller djuren så får de klara sitt betande på egen hand. Dock skulle det ibland behövas vallare, framför allt som skydd mot rovdjursangrepp. Men det är resurskrävande och vem som helst kan inte skickas ut på detta uppdrag utan kunskap och utbildning. Det finns också en arbetsskyddslagstiftning att beakta. Vissa fäbodar har med blandat resultat provat att ha rovdjursvaktande vallhundar.

Många fäbodar tar idag emot turister och bedriver någon form av kaféverksamhet, vilket kan vara på både gott

och ont. Att serva besökare tar tid och kan göra det svårt att hinna med lantbruksdelen. Det kräver också en hel del byråkrati med tillstånd, kontroller och annat. Allt är en ständig och svår balansgång. Men uppfinningsrikedomen och drivkraften framstår som stor hos de mjölkhanterande fäbodbrukare och familjer som jag har pratat med i Dalarnas län mellan 2017 och 2020. Det är kvinnor och män, ensamstående, par och familjer. Inte så många är under 50 år.

Så hur ser framtiden för fäbodbruket ut? Lite oroväckande med tanke på att det är så få unga som tar vid. Samtidigt kanske ljus, ironiskt nog på grund av ett annat hot: klimatförändringarna. I denna hotbild finns ett stort behov av att nyttja naturresurserna och landskapet på betydligt mer effektiva och resurssnåla sätt. Här kan utmarksbetet komma att spela en viktig roll. Utmarksbetet som genom århundraden försörjt oss med mjölk och kött utan andra insatsmedel än vad fotosyntesen gett. Kanske kan fäbodlivets status därmed förändras från att mest betraktas som ett musealt inslag inom besöksnäringen till att få en erkänd plats som hållbar livsmedelsproduktion inom jordbrukssektorn. För nog finns här många människor som besitter oerhört värdefull kunskap som bättre skulle kunna tas till vara, spridas och bidra till en klimatsmartare värld.

elds jäl ar i u tm ark en 9

Inger Wiklund Forss GREJSAN, ENVIKEN, FALUN

När jag är på väg till Grejsans fäbod ringer plötsligt Inger på Messenger. Hon säger att om jag inte vill ha bilen full av repor efter nyfikna getter är det bäst att jag parkerar högst upp i fäboden. Inger tänker nämligen att jag ska få hjälpa henne att släppa ut alla tolv getter och killingar så att de får gå fritt på vallen.

Jag ler för mig själv när jag kör den sista biten. Det är något speciellt med getter och jag hjälper mer än gärna till med dem. Att parkera högst upp i fäboden för även med sig en vidunderlig utsikt över skogar, berg och sjöar. Men trots att det är början på juli är det inte många grader i luften och jag blir kall om fingrarna medan jag fotograferar vackerheten.

När jag närmar mig Ingers fäbodgård hör jag bräkanden och ser hur getterna skyndar fram mot staketet som om de vet att de snart ska bli utsläppta.

Men först slår jag mig ner en stund inne hos Inger, i den mysiga fäbodstugan med öppen spis, pelargoner i fönstret och smörblommekrans i en brödstång i taket. Inger är tidig med att förklara att hon vill att det ska vara som förr här i Grejsan, när bygdens folk kom till fäbodarna för att köpa ost

10 elds jäl ar i u tm ar k en

”Allt känns äkta och det skapas en rytm.

Den där rytmen tror jag är viktig för tryggheten.” elds jäl ar i u tm ark en 11

Foto: Inger Wiklund Forss

eller smör. Hon vill inte ha några öppet- och stängtskyltar eller driva mer utåtriktad verksamhet mot turister. ”Nej, här har jag min fristad, här finner jag mitt lugn, men sen får folk gärna titta förbi och om det passar tar jag emot på en pratstund. Alldeles särskilt trevligt tycker jag det är att möta besökare som är genuint intresserade av gammal fäbodkultur”, berättar Inger.

Delvis har hon nog fått den inställningen för att hennes färg- och viljestarka mamma Anna, som var fäbodkulla här i 50 år, var väldigt utåtriktad och ibland tog emot stora busslaster. Då var det förberedelser flera dagar i förväg och efteråt kunde Anna bli helt slut och få ligga till sängs i ett par dygn.

Det har avskräckt Inger från den sidan av fäbodlivet. Men ibland bjuder hon andra på tystnaden och lugnet. Några gånger har hon anordnat fullmånemeditation och förra året

12 elds jäl ar i u tm ar k en

blev det både yinyoga och zenmeditation. Hon har även planer på att kunna erbjuda övernattning. I samband med detta berättar Inger att det känns skönt att hon fått byta till sig mark och närliggande stuga. ”Nu är jag säker på att få behålla tystnaden. Tänk om det skulle kommit några som spelade hög popmusik hela kvällarna i stugan där nere”, säger Inger.

Så går vi för att släppa ut de väntande getterna. Jag proppar fickorna fulla med bröd och Inger kör iväg sin bil för att undvika ”getrepor”. När jag går in i hagen för att fotografera en get med sina nästan nyfödda killingar kastar sig genast några andra getter över mig. De känner att jag har bröd i fickorna, puffar och buffar och ställer sig på bakbenen med framklövarna mot min mage. Men jag lyckas stänga till fickorna, de lugnar ner sig och jag får några foton. Sedan är Inger

Välkommen hem till 2000-talets fäbodbrukare i Dalarna, vilka sommartid flyttar till skogs med sina djur, ofta till små gråtimrade stugor och ladugårdar utan el och vatten. Här är elden och kallkällan naven för överlevnad och produkttillverkning. Här får kor och getter vandra fritt på skogen och deras mjölk omvandlas till ost, smör och messmör.

Möt människorna som vågat följa sina drömmar och välja sin egen väg men som samtidigt bär upp en lång tradition och ett hållbart arv. Ta del av deras tankar om lantraser och livsval, mjölkprodukter och drömmar, klimathot och framtidsfunderingar, myndighetsbyråkrati och frihet. Träffa Yvonne som får gamla sorters säd och grönsaker att växa som aldrig förr, Anders och Göran som i dag troligen är ensamma om att leverera mjölk till mejeri från fäbod, Kerstin och Åke som genom sitt barnkollo inspirerar en ny generation fäbodbrukare samt många fler idogt arbetande småbrukare som alla brinner för fäbodlivet.

”Välkommen till paradiset på jorden!

Det spelar ingen roll hur mycket arbete det är, här känner man sig ändå fri.” stig spånberg, foskdalsvallen, särna