9789189007987 by Smakprov Media AB

PR I N T

FOTO AN N ICA BE RG LU N D

Det är lördag och ovanför Arvidssons rör i Uppsala är det fest. I köket står Monica och önskar att alla kunde gå hem. Hon är fjorton år gammal och redan trött på allt – sin pojkvän Janne som har samma fest varje helg, sina omogna klasskamrater och sin mamma som inte låter henne växa upp. När den åtta år äldre Magnus plötsligt står i dörröppningen och ber henne följa med honom får allt en ny början. Hemma på Lindsbergsgatan sitter Anna-Britt och väntar på sin dotter. Hon är rädd att Monica ska göra samma misstag som hon själv. Det enda hon vill är att se sin dotter bli självständig och oberoende. Bo i en villa i Kåbo och välja en man som avgudar henne. Kanske till och med bli lycklig. ÅRET ÄR 1965.

M O N I C A M A G N U S 1 966

är en sann berättelse om två personer som inte kan hålla sig flytande utan varandra och om den såriga relationen mellan mor och dotter. Det är en roman om den stora kärleken – och hur den kan riskera att bränna sönder allt i sin väg. M O N I C A M AG N U S 1 96 6

ULRIKA EWERMAN

är uppvuxen i Uppsala och numera bosatt i Stockholm. Efter att ha levt med skuggan av sin syster över sig genom hela sin uppväxt påbörjade hon ett researcharbete för att hitta svar om vad som egentligen hände sommaren 1966. Resultatet av hennes sökande blev den verklighetsbaserade romanen M O N I C A M AG N U S 1 9 6 6 om systern Monica som hon aldrig fick möjlighet att träffa. ULRIKA EWERMAN

MONICA M AG N US 1 966

RO M A N B O O K M A R K

ULRIKA EWERMAN ISBN 978 91 89 00798 7 O M S L AG S F O R M E L I N A G R A N D I N F Ö R FAT TA R F O T O A N N I C A B E R G L U N D

»Kom nu Monica.« Hon skrattade åt hans självsäkra min. »Äh, lägg av, kom nu«, fortsatte han. Monica var tyst och Magnus lät det gå några sekunder. Sa att han skulle vänta där nere i fem minuter, sedan skulle han åka utan henne. Från fönstret såg hon hur Magnus korsade gatan och ställde sig med ryggen mot den motsatta husfasaden. Hur han kastade upp hennes tändare i luften, fångade den och stoppade ner den i fickan igen.

M O N I C A M AG N U S 1 966

MONICA M AG N US 1 966 RO M A N B O O K M A R K

ULRIKA EWERMAN

Tack till Marita och Strumpan för omslagsbilden

Monica Magnus 1966 Copyright © Ulrika Ewerman Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2020 www.bookmarkforlag.se Omslag: Elina Grandin Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2020 isbn 978-91-89007-98-7 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org

Till min bror

Nutid ”Vad menar du med att du inte minns nånting? Du var ju elva år när det hände.” Han tuggar snabbt, skär i en tomatbit. Tuggar. ”Jag har låst in allt det där.” Han minns att de hälsade på i Göteborg och att han hittade en död näbbmus. Jag skrattar. Vilket jävla minne. Han minns att han fick åka med på motorcykeln runt kvarteret en gång. Att hon bodde i uthyrningsrummet och dit fick inte han gå, det var hennes, och att hon inte åt middag tillsammans med familjen. ”Och den där hunden han gav henne var en katastrof. Den minns jag.” Han dukar av och jag hjälper till. Vi stökar med disken. Pratar om annat. Jag ställer mer frågor. Måste få veta. ”Varför vill du gräva i allt det där?” Han häller i sig det sista av kaffet. Fingrar på koppen och är tyst en stund innan han fortsätter: ”Jag har tänkt på hur det som hände har påverkat mig.” ”Hur då?”

”Att jag aldrig har kunnat lita på nån.” Jag måste åka tillbaka till Stockholm. Vi säger hej då. En snabb varm kram. Vi ska ses snart igen. ”Vänta, jag höll ju alldeles på att glömma.” Han kommer tillbaka med en Ikeakasse. ”Jag hittade lite saker som har med henne att göra.” Bilder, mappar med brev, mer bilder. Några album. En papplåda klädd med blommigt papper. ”Jag har aldrig tittat igenom det. Gör vad du vill med det, jag vill inte ha det.” På tåget hem gråter jag så att mannen bredvid undrar om han kan hjälpa till på något sätt. Tänker på hur sorg rusar vidare i full fart om ingen stoppar den. Jag vågar först inte öppna kassen. Håller hårt i handtagen. Tar till slut upp ett brev som ligger högst upp. Jag viker upp det styva pappret prytt av ett brevhuvud från svenska konsulatet i Istanbul. En sida, skriven på skrivmaskin, daterad den tionde augusti 1966. Jag läser. Läser en gång till. Viker ihop pappret och stoppar försiktigt ner brevet i kassen igen.

Del i Innan

April 1965 Det regnade och Janne ringde en taxi. Monica skulle inte behöva gå till bussen i det här vädret. Han kysste henne lätt på hjässan och sa att hon var hans vackra älva. Räckte fram kappan och rättade till kragen. ”Jag ska inte göra nåt annat resten av dagen än att tänka på dig.” Han höll upp paraplyet den korta biten fram till bilen och när han öppnade bakdörren och såg vem som körde skrattade han till. ”Magnus, vad fan gör du här?” ”Jobbar.” Magnus tog av sig skärmmössan med guldemblemet och släppte den i passagerarsätet. ”Jag gör det ibland.” ”Kör försiktigt, hon är min.” Janne kysste Monica på munnen. ”Ring mig när du är hemma.” Sedan stängde han bildörren om dem. ”Jaha. Jannes tjej alltså, vart ska vi?”

De körde förbi ett halvfärdigt hus och Magnus sa att han inte fattade att de fått bygglov för det där. Frågade vad Monica tyckte om det, om huset alltså. Väntade inte på något svar utan berättade istället om när han och Jannes storebror skulle paddla kanot, när de gick i femman. För de hade gått i samma klass. Hon sjönk ner i sätet. Han tände en cigarett. ”Du tar väl inte illa upp om jag röker?” ”Va? Nej inte alls.” Hon hade inte rört mer än kaffet på frukostbrickan som Janne omsorgsfullt dukat och försiktigt ställt ner bredvid henne. Tungan klibbade och hon vevade ner en glipa mot aprilluften. Lyssnade aningens förstrött på Magnus och svarade ibland med ett kort ”ja”, ”nej” eller ”jaså”. Han var inte någon av Jannes närmaste vänner, hon kände honom inte och de skulle förmodligen aldrig ses igen. Hon blundade, lutade huvudet mot den svala rutan och längtade hem till sängen. Magnus pratade om upptrappningen i Vietnam, svor åt en cyklist och gjorde en tvär gir. När Monica greppade tag i framsätet för att inte falla åt sidan mötte hon Magnus blick i backspegeln. Han log.

Frågade om hon läst något av Willy Kyrklund. ”Du borde läsa Solange, om du inte redan gjort det alltså?” Han tryckte gaspedalen mot golvet, tände en cigarett till och undrade om hon ville ha en. Han var tyst i några sekunder innan han föreslog att de skulle köra en omväg eftersom han behövde hämta upp något. Det skulle inte ta så lång tid. ”Visst.” Hon hade ju faktiskt ingen tid att passa. Grävde i fickan efter halstabletterna. De körde fort längs Stockholmsvägen och Magnus plockade upp ett nytt samtalsämne i samma takt som han tappade intresset för det förra. Hans välartikulerade vändningar tvingade henne att gradvis snäppa upp precisionen i sina svar och i höjd med Ultuna tog hon sig om skallen. Om han inte slutade prata skulle hennes hjärna flyga ut. ”Vad är det? Tröttar jag ut dig?” ”Nä, inte direkt.” Framme i Sunnersta lämnade han motorn på, sa att hon skulle känna sig som hemma och klev ur bilen. Regnet smattrade mot taket och det blev imma på insidan av rutorna. Magnus kom tillbaka, lade något i bagageutrymmet och öppnade bakdörren. Det droppade vatten

från hans hår ner på skinnklädseln. Han undrade om de kunde köra en liten omväg till och om någon som han kände kunde få åka med. Det var ändå på vägen. Monica började få en kraftig huvudvärk och någon, som visade sig heta Jens, satte sig i framsätet. Jens och Magnus pratade ända fram till Västertorg om motorkåpan som låg i bakluckan, sedan försvann Jens in i en port och Magnus drog åt handbromsen. ”Har du märkt att det slutat regna?” Han vevade ner rutan och tog ett djupt andetag. ”Det finns inget som luktar så gott som våt asfalt. Förresten ska jag snart ha rast.” Han pekade mot kaféet på andra sidan gatan och undrade om han fick bjuda henne på en kopp te. Sa att det var det minsta han kunde göra som tack för omvägen. Hon sa att hon borde åka hem nu. Han vände sig om och hon drog upp polokragen med underläppen och undrade vad han tittade på. Han frågade om hon tyckte att han var snygg. Hon skrattade. Var han inte riktigt klok? Magnus försvann runt hörnet efter att han lämnat av Monica på Lindsbergsgatan. Hon stod kvar en stund. En vecka senare, strax efter lunch, öppnade Janne köksfönstret efter tredje visslingen.

”Ja, jag kommer, ska bara få på mig byxorna.” Jannes och Magnus prat växlade i styrka från trapphuset medan de bar lådorna. Ett svagt klirrande när de ställde ner dem. Magnus stoppade sedlarna i fickan och Janne frågade om han inte ville kom in en stund. Kaffet var nog fortfarande varmt. ”Kom nu och var inte så jävla omöjlig.” Janne pekade på ett av köksskåpen och tände ytterligare en cigarett. ”Ta en kopp och sätt dig.” Svepte med armen åt Monicas håll. ”Och ni har ju redan träffats.” Monica vägde stolen mot väggen, gav Magnus ett snabbt leende och återgick till boken hon höll i handen. Janne frågade hur det gick med affärerna. Om Magnus köpt någon ny motorcykel. Hur det var med Petter eftersom det var Magnus som kom med lådorna. Om Magnus träffat Jörgen på sista tiden. Janne pratade på som vanligt. Monica såg på Magnus när hon vände blad. Det var svårt att låta bli. Rena drag, vackra färger och en säreget intensiv blick under den tjocka luggen. Han var ungefär lika lång som Janne men såg ut att vara bredare över axlarna och det var något med hans sätt att röra sig. Janne skrattade och höll låda i säkert en kvart och när

telefonen ringde försvann han med långa steg ut till hallen. ”Bengtsson, är du vaken så här tidigt? Javisst, kom förbi du.” Jannes prat i bakgrunden och sol över köksbordet. Magnus virade av sig halsduken och snurrade till sig boken. ”Inferno.” Han öppnade den och läste några rader. ”Är den bättre på franska?” ”Vet inte än.” Det blev tyst lite för länge. Hon reste sig, hämtade kaffet och fyllde på sin kopp. ”Vill du ha?” Han skakade på huvudet. ”Du är tystare än sist.” Han ryckte på axlarna. Tog en cigarett ur paketet som låg på bordet. ”Och du älskar Janne.” Han sa det inte som en fråga. Hon fick upp tändaren och räckte den till honom. Han blåste ut röken och lät den blanka tändaren glida ner i jackfickan. ”Det där var ju min.” ”Jag ska bara låna den en stund.” De log och tittade åt varsitt håll.

”Men ska du gå redan?” Janne var tillbaka. ”Vi hann ju inte prata.” ”Vi får fortsätta nån annan gång.” Magnus ställde koppen på köksbänken och försvann ut i hallen medan Janne ropade efter honom: ”Kom ikväll. Det kommer att bli fullt här.” Magnus sa att han hade andra planer och sedan var han borta. Janne öppnade kylen. ”Dags för lite lunch va? Vad säger du?” Monica var inte hungrig. En liten bit äggvita rörde sig i Jannes mungipa när han tuggade i sig omeletten. Han åt som en glad hund. Pratade och tuggade. Gud, kunde han inte svälja någon gång? Monica rökte. Rökte en till. Tittade upp i taket medan hon tänkte på vad hon skulle säga. Janne bedyrade hur mycket han älskade henne. Sa att de var bjudna till hans föräldrar nästa söndag och att han inte tänkte vara lika bakfull som förra gången. Han lade ner besticken och tog hennes händer över bordet. Sa att hon var vackrast i världen. Ledde in henne i sovrummet. Kysste henne och hon gick med på det, för enkelhetens skull. Janne fumlade med kondompaketet. Försökte få upp det med tänderna. ”Men ge mig det.” Hon tog det ifrån honom.

Efteråt sa han att det var underbart. Att Monica var underbar. Kysste henne över hela ansiktet med dålig andedräkt. Hon blundade. Ville aldrig mer ligga med honom. Tänkte på när hon skulle berätta det. Imorgon kanske. Resten av dagen gick på rutin. De förberedde det som skulle förberedas och gick om varandra. Janne småsjöng och skruvade fast ett ben på en soffa. Monica fyllde på i baren och tog fram växelkassan ur förrådet. Hon valde en stund. Tog den korta marinblå. Den med vit krage och välskräddade detaljer. Janne ställde sig bakom och studerade henne i spegeln. Kysste för länge på halsen och älskade henne i knästrumpor. Hon valde vidare. Birgersson kom vid fyra och hjälpte till och de var lagom färdiga när de första gästerna stod i hallen. Lägenheten ovanpå Arvidssons Rör hade tidigare tjänat som paradvåning åt Jannes farföräldrar. 174 slitna kvadrat utan grannar som varje lördag fylldes av Jannes vänner, de som ville vara ihop med Jannes vänner och en massa sprit. Tre stora rum i fil med takhöjd och solblekta medaljongtapeter med tydliga spår efter de tavlor och möbler

som delats ut till släkten. Sedan Janne flyttat in hade lägenheten successivt blivit mer och mer ändamålsenligt möblerad vilket betydde en brokig samling av lite allt möjligt. Udda soffor, låga bord, några sängar, en hemsnickrad bardisk, en uppstoppad järv och Jannes skivsamling. Det enda rummet han höll för sig själv var sovrummet. ”Måste hålla låst här annars kan man ge sig på att det ligger nån jävel i sängen när man ska sova.” I sovrummet såg det ut ungefär som det gjort den dagen hans farmor till slut hade flyttat till vårdhemmet. Rosiga väggar, en snidad bred säng med förhängen, ett toalettbord med spegel, obekväma stolar och ett högt mörkbrunt klädskåp med två dansande tranor i intarsia. Jannes sovrum var hans, allt annat var allas. Det var lätt att älska Janne. Festen började ebba ut och de flesta hade gått hem. Monica gick en runda och samlade på sig några tomma vinflask or. En kille med rött helskägg som hon inte kände stod böjd över skivspelaren och försökte pricka sista låten med pickupen. Det luktade utspilld öl, överfyllda askfat och popcorn och hon halkade till på ett skivomslag. Birgersson vinkade från en av sofforna. ”Monica sluta städa nu, kom och sätt dig.”

Han fick sällskap av en mörklockig tjej som Monica inte kom ihåg namnet på. Tjejen satte sig klumpigt bredvid honom och spillde ut halva drinken i knät. Slickade av fingrarna och frågade om Birgersson ville smaka. Janne gled in bredvid Monica, svajade lätt och trampade till över hennes tår. ”Vilken kväll, ja jävlar.” Hon krånglade sig ur Jannes grepp och gick till köket, ville gå och lägga sig och ställde vinflaskorna på diskbänken. Öppnade fönstret och hörde en motorcykel stanna nedanför. Tömde några askfat, knöt ihop en soppåse och staplade glas i diskhon. Karin kom in, sköljde andfådd ur ett av glasen och fyllde det med vatten. ”Det måste ha varit minst 150 personer här ikväll. All sprit är slut.” Hon dansade tillbaka ut mot vardagsrummet. ”Du ser trött ut förresten.” Monica tog en magnecyl och svalde ner den med det sista av vinet och tänkte att hon också borde dricka vatten. Att hon måste prata med Janne imorgon och att hon skulle pratat med honom för länge sedan. Att hon borde smita in i sovrummet och somna innan Janne skulle komma och lägga sig bredvid, krypa nära, trycka sitt stånd mot henne och säga något gulligt som hon måste

avvisa – när Magnus plötsligt stod i dörröppningen. Han greppade karmen med båda händerna och hävde sig en aning framåt. Skinnjackans kraftiga dragkedja var uppdragen i halsen och när hon tittade över hans axel och konstaterade att hallen bakom honom var tom, rusade pulsen upp mot tinningarna. Han luktade kall nattluft och undrade om hon behövde hjälp. Hon sa att hon klarade sig och att han hade missat hela festen och frågade om han ville ha något att dricka. Han sa att han skulle åka igen. Att han bara skulle hämta något. ”Kom nu Monica.” Hon skrattade åt hans självsäkra min. ”Äh, lägg av, kom nu”, fortsatte han. Monica var tyst och Magnus lät det gå några sekunder. Sa att han skulle vänta där nere i fem minuter, sedan skulle han åka utan henne. Från fönstret såg hon hur Magnus korsade gatan och ställde sig med ryggen mot den motsatta husfasaden. Hur han kastade upp hennes tändare i luften, fångade den och stoppade ner den i fickan igen.

PR I N T

FOTO AN N ICA BE RG LU N D

M O N I C A M A G N U S 1 966

ULRIKA EWERMAN

MONICA M AG N US 1 966

RO M A N B O O K M A R K

ULRIKA EWERMAN ISBN 978 91 89 00798 7 O M S L AG S F O R M E L I N A G R A N D I N F Ö R FAT TA R F O T O A N N I C A B E R G L U N D