Tidigare romaner av Pascal Engman: Råttkungen 2019 Tidigare romaner av Pascal Engman utgivna på annat förlag: Patrioterna 2017 Eldslandet 2018 Citatet på s. 7 är taget ur Tomas Tranströmers diktsamling Det vilda torget, Bonnier, Stockholm 1983.
Änkorna Copyright © Pascal Engman Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2020 www.bookmarkforlag.se Omslag: Elina Grandin Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2020 978-91-89007-77-2
Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label
Till Linnea. Jag älskar dig.
de är onda idealister och vad de gjort på fasornas bakgård kan jag inte beskriva, kan inte förvandla blod till bläck. Ur dikten ”Carillon” från Det vilda torget av Tomas Tranströmer.
Minst 400 IS-terrorister har tränats för att utföra dåd i Europa. De har organiserats i flera celler för att orsaka en våg av blodiga attacker, uppger källor inom säkerhetstjänster i Europa och Irak för nyhetsbyrån AP. En högt uppsatt irakisk underrättelseofficer uppger att cellen som utförde Parisattacken nu har spritts ut till Tyskland, Storbritannien, Italien, Danmark och Sverige. IS uppges ha särskilda träningsläger i Syrien, Irak och möjligen i tidigare sovjetstater där jihadister specialtränas för attacker i Europa. Enligt en säkerhetskälla tränas de i stridstekniker, att hantera explosiva ämnen och i övervakning. Tidigare ska flera av attentatsmännen bara ha fått ett par veckors utbildning. – Nu har strategin ändrats. Speciella enheter har satts upp. Träningen sker under längre tid, säger källan. BBC:s undersökande nyhetsprogram Panorama uppger att IS har ett nätverk av totalt 1500 terrorutbildade rekryter som mycket väl kan planera nya attacker i Europa, skriver Sveriges Radio.
Nyhetstjänsten Omni, den 23 mars 2016
Vanessa bet sig så hårt i läppen att hon kände blodsmak i munnen. Blundade och tryckte in de tre knapparna samtidigt. Pressade ihop ögonen så hårt att dansande mönster framträdde på insidan av ögonlocken. Hon böjde ner huvudet mot axeln, kurade ihop sig i förtvivlan. Hon ville inte dö. Inte nu. För några år sedan hade hon inte haft något emot det, men inte idag. Inte när Celine fanns i hennes liv och hade gett henne något att kämpa för. Något fint. Vackert. Celine litade på henne, hon behövde henne. Tre. Tårarna trängde fram. Läppen darrade, senorna i halsen stramade när hon rätade på ryggen och tvingade sig att stå rakt. Hon tänkte inte dö kuvad. Hon tänkte inte ge terroristerna det. Ingen skulle någonsin få reda på hur hon tillbringat sina sista sekunder, men hon skulle veta. Hon intalade sig att det faktiskt betydde något. Två. ”Satans mördare”, viskade hon. Hon drog in luft i lungorna och förstod att det kunde vara hennes sista andetag. Ett.
Prolog
Det hände då och då att tjugotvååriga Molly Berg flögs in till palatsliknande villor runt Medelhavet, blev tillsagd att vänta och därefter skickades hem med ett tjockt kuvert med sedlar utan att ha behövt göra något annat än att rulla tummarna. Men då brukade hon åtminstone kunna roa sig med sin mobiltelefon eller med att läsa böcker. Den här gången hade en vakt med bister uppsyn tagit ifrån henne mobilen så fort hon klivit ombord på den drygt fyrtiofem meter långa lyxyachten Lucinda. Boken hon för tillfället läste, Charles Bukowskis Postverket, hade hon glömt kvar hemma i lägenheten i Barcelona. Tv:n tog bara in spanska kanaler och trots att hon bott i Spanien de senaste åren behärskade hon knappt språket. Men betalningen var bättre än vanligt: femtusen euro, per dygn. Genom det runda fönstret i den extravaganta hytten kunde Molly se Mallorcas kust och hamnen Puerto Portals. Affärerna och uteserveringarna var fullsatta, lyxyachter låg förtöjda längs kajen. Turister promenerade omkring och fotograferade sig framför båtarna. De största fartygen, som Lucinda, fick inte plats i själva hamnen utan var spridda i en solfjäderformation strax utanför. 13
Magen kurrade. Molly stängde av tv:n och kastade fjärrkontrollen på dubbelsängen. Då hon visats till hytten hade hon blivit tillsagd att vänta tills hon blev hämtad. Hon ställde sig framför spegeln. ”A girl’s gotta eat.” Bytte röst. ”Sluta prata med dig själv”, sa hon gravallvarligt. Hon klämde åt med pek- och långfingret över näsan. ”Okej då, förlåt, Molly”, sa hon nasalt. Hon satte upp det mörka håret och drog en svart t-shirt över bikinitoppen. Korridoren var tom. Hon rörde sig akterut, passerade fyra stängda dörrar innan hon kom till en trappa. En man i vit serveringsuniform som var på väg nedåt tvärstannade. ”The kitchen?” frågade hon och log. Mannen stirrade på henne utan att svara. Molly lade handen på magen och rörde den i en cirkel. ”Food. I’m hungry.” Mannen visade att hon skulle följa efter honom. Han tog upp en servett ur bakfickan och torkade sig i pannan, innan han stannade framför en trädörr och gjorde en gest mot den. Molly klev in i en mindre restaurang. Rakt fram skymtade hon en glasdörr som vette ut mot däck. Fem runda bord väntade på gäster. På väggarna hängde svartvita fotografier av gamla fartyg. Framför ett fönster stod silverfat med färsk frukt och en ishink med mineralvattenflaskor framdukade. ”Jag hade snarare tänkt mig en hamburgare, din snåla jävel”, muttrade hon och betraktade dystert fruktfaten. Det ljusblå havet utanför fönstret såg inbjudande ut. Hon tog en bit mango, stoppade den i munnen och slickade sig om fingrarna innan hon rundade baren för att leta efter snacks. Drog ut en låda och fann några San Miguel. Hon plockade fram två, gjorde en smiley i imman på en av flaskorna och ställde dem på bardisken. Böjde sig fram igen, fortsatte leta, fann en påse chips och cashewnötter. 14
”Tack gode Gud”, mumlade hon. Samtidigt som hon sköt in lådan hörde hon hur dörren från däck öppnades. Hon ryckte åt sig en av ölflaskorna och sjönk ner bakom bardisken för att inte bli upptäckt. Två män samtalade lågmält. När rösterna kom närmare hörde hon att de talade arabiska. ”Är martyrerna redo?” ”De väntar på ert klartecken. De är mycket hängivna, har väntat länge…” Rösten var hes och Molly kunde inte urskilja resten. Hon satt blickstilla och höll andan, ångrade att hon gömt sig. ”Och målet?” En av männen öppnade en flaska. Kapsylen föll till golvet och han svor till. ”I Stockholm, huvudstaden.” ”När?” Ett fat skramlade till, rösterna dog ut, männen var på väg tillbaka mot däck. Molly andades långsamt ut och reste sig försiktigt. Hon avvaktade ett par sekunder innan hon plockade åt sig chipsen, ölen och nötterna. Ställde sig vid väggen bredvid dörren och spanade mot däck. Männen syntes inte till. Molly förde chipsen till munnen med skakande hand. Tuggade mekaniskt. Hungern var borta. Hon visste att hon inte hade hört fel. De två männen talade om ett terrordåd mot Stockholm. Visst hade hon träffat en del svin genom åren, män med pengar och makt som behandlade kvinnor vars sällskap de betalat för som vilka varor som helst. Män som njöt av att förnedra, av att vara hårdhänta. Men hon hade aldrig fruktat för sitt liv. Inte på riktigt. Den här gången var det annorlunda, hon kände det i hela kroppen. Ingen visste var hon befann sig. Hennes pappa trodde att 15
hon arbetade i en klädbutik i Barcelona. Han hade inte ens hennes adress. Och Marc, mannen som koordinerade jobben, skulle inte lyfta ett finger om hon försvann. Men även om de skulle ha upptäckt henne kunde de inte veta att hon behärskade arabiska. Hennes pass var svenskt. Hon såg kanske inte typiskt skandinavisk ut, men åtminstone inte arabisk. Hon reste sig ur sängen när hon hörde ett motorljud från vattnet. En mindre båt hade just lagt ut från Lucinda och satte fart mot Puerto Portals. I aktern stod en man med en blå keps. Kanske var han en av de män hon tidigare hört? Motorbåten lade till i hamnen, mannen hoppade vigt av och båten vände tillbaka. De följande dagarna skulle hon spela blåst lyxeskort. Ingen fick under några omständigheter förstå att hon talade arabiska. Molly öppnade den andra ölen mot skrivbordskanten, tog en stor klunk och torkade sig om munnen. Hon hostade till när det knackade på dörren. ”I’m coming”, ropade hon. Hon rättade till håret, sköt upp dörren. Utanför stod en vakt, klädd i vit skjorta och med ett pistolhölster tvärsöver bröstet. ”I need you to come with me”, sa han.
DEL I
1.
Valhallavägens körfält låg delvis under vatten. Regnet vräkte ner över fyrtiotreåriga Vanessa Franks svarta BMW. En blixt lyste upp mörkret och hon började räkna. Hon hann till fem innan en åskknall dånade över himlen och överröstade nyhetsuppläsaren. ”Stormen Gertrud passerar över Stockholm under fredagskvällen”, sa en allvarlig kvinnoröst. ”Allmänheten uppmanas att hålla sig inomhus och inte ta sig ut annat än i nödfall.” ”No shit”, mumlade Vanessa och släppte vägen med blicken för att sänka volymen på radion. I nästa stund fick hon tvärbromsa när en cyklist korsade vägen i hög fart. Hon undvek att köra in i bakhjulet med en hårsmån. Gertrud. Varför döpte de inte stormarna till ordentliga, skräckinjagande namn som Oden eller Tor? Något ur den fornnordiska mytologin som fick invånarna att begripa att det var allvar. Gertrud lät som en vimsig lågstadielärarinna med nedbitna naglar och kaffeandedräkt. Det hade regnat större delen av oktober och nu var det snart mitten av november. Vanessa var redan hjärtligt trött på mörkret. Hon passerade köpcentrumet Fältöversten och vred på ratten 19
för att undvika en stor vattenpöl ur vilken konturerna av en elsparkcykel stack upp. Ett par hundra meter senare kunde hon se blåljusen framme vid Gärdet genom regnet. Vanessa svängde in på Oxenstiernsgatan och dubbelparkerade framför avspärrningarna som var uppsatta i höjd med SVT-huset. Hon öppnade bildörren, greppade paraplyet i baksätet och fällde upp det över sig när hon klev ur. Vindens kraft fick henne att vackla till. En sammanbiten polisman i regnjacka med kapuschongen uppdragen granskade henne snabbt, innan han viftade förbi henne. Vanessa tog höger in på Taptogatan. Tre strålkastare var uppställda och lyste upp trottoaren där en man låg på rygg bredvid en suv. Ett par tekniker i vita plastdräkter höll på att sätta upp ett provisoriskt tält för att hindra regnet från att kontaminera platsen. En av dem fick syn på henne och höjde handen i ett stopptecken. Vanessa blev stående tio meter från kroppen och försökte hitta rätt vinkel på paraplyet medan hon såg sig omkring. På höger sida övergick trottoaren i en sluttande gräsmatta. I slutet av gatan skymtade hon Gustav Adolfs-parkens klätterställning och gungor. Teknikern tecknade åt Vanessa att följa efter henne, och av hennes längd och sättet att röra sig förstod hon att det var Trude Hovland. Hon tyckte om den norsk-indiska teknikern, ansåg att hon var kompetent utöver det vanliga. Dessutom hade hon en sorts torr humor som Vanessa uppskattade. De ställde sig i en port och Trude vek ner munskyddet så att det hamnade under hakan. ”Det är en kollega, Rikard Olsson. Två skott i ryggen.” Trude torkade bort vattendropparna som samlats i pannan. ”Var jobbade han?” frågade Vanessa. En ny blixt avtecknade sig mot den mörka himlen. ”Team 2022.” ”Gängrelaterad brottslighet, alltså.” 20
Tältet var nu uppspänt över kroppen. Trude fällde upp munskyddet och lämnade Vanessa ensam i porten. De senaste åren hade hoten mot poliser och deras familjer ökat i både styrka och råhet. Kriminella drog sig inte längre för att skjuta mot enskilda polisers hem eller hota med att ge sig på deras familjer. Inte minst poliser som arbetade med gängbrottslighet var utsatta. Innan Vanessa bytt från det som före omorganisationen hette Novagruppen till Riksmordkommissionen hade hon själv haft en hotbild över sig. Hon tog upp telefonen för att ringa sin chef, Mikael Kask, och be honom skicka fler utredare. Stoppade tillbaka den i innerfickan när hon insåg att hon inte hade hans nummer inlagt i den nya mobilen som hon köpt av en snabbpratande försäljare i en butik på Kungsgatan tidigare samma dag. Dessutom hade hon bytt telefonnummer och tjänstetelefonen låg kvar i bilen. Hon hade just beslutat sig för att gå tillbaka och hämta den när den uniformerade polisen som varit posterad vid avspärrningarna kom lunkande, med en man i svart regnjacka i släptåg. När de fick syn på Vanessa rörde de sig i hennes riktning. De två männen klämde in sig i porten. Mannen i regnjacka, som var i trettioårsåldern, sträckte fram handen. ”Samer Bakir”, sa han på skånska och Vanessa tänkte att brytningen fick honom att låta som Zlatan Ibrahimovic. ”Du är ny?” Han drog ner den genomvåta luvan i nacken och rättade till det kortklippta, svarta håret. ”Från Malmö. Nu är jag på Grova brott City.” Han gjorde en gest mot det upplysta tältet. ”Vad vet vi?” ”En kollega. Rikard Olsson”, sa Vanessa och de bägge männen stirrade på henne. Den uniformerade polisens radio sprakade, men han gjorde ingen ansats att svara. Samer och Vanessa nickade mot radion. Han ryckte till, vände sig bort och bad operatören att upprepa. ”Vet vi om han var i tjänst?” frågade Samer. 21
Vanessa skakade på huvudet. ”Kan du ringa din chef och begära hit mer folk? Jag var först på plats och de vet inte att det rör sig om en kollega.” ”Har du inte gjort det än?” ”Ny mobil, jag har inte hunnit föra över numren än”, halvljög Vanessa. Sanningen var att hon inte förstått hur man gjorde. Samer trevade över jackan när den uniformerade polismannen vände sig mot dem. Han verkade skärrad. ”De har hittat en till kropp.” Samers händer slutade söka och föll ner till sidan. ”Var?” frågade Vanessa. Polismannen slickade sig om läpparna. ”Ett par hundra meter härifrån. På Gärdet”, sa han.
2.
Axel Grystad låg med armarna knäppta bakom huvudet i sin enkelsäng och betraktade sprickorna i taket. Regnet smattrade mot fönstret, men tycktes ha avtagit något i styrka. Han kände sig dyster. Dagen efter skulle han säga hej då till sin nioårige son Simon och sedan skulle det dröja en vecka innan han fick ha honom boende hos sig igen. Det var veckorna med Simon han levde för, resten var en enda lång väntan. Han hörde fotsteg från hallen, handtaget trycktes ner. Sonen sköt upp dörren, klädd i sin blå pyjamas. ”Jag kan inte sova.” Axel makade sig åt sidan för att Simon skulle kunna slå sig ner på sängkanten. ”Varför inte?” ”Jag är hungrig.” De hade ätit köttfärssås med spaghetti till middag för bara några timmar sedan. Axel visste att han borde säga åt Simon att återvända till sängen igen, så att han inte skulle vara för trött när han skulle upp till fotbollsträningen dagen efter. Men det enda han kände var lycka. Han betraktade Simons ansikte. ”Jag också.” 23
Axel kisade mot fönstret och konstaterade att regnet var på väg att upphöra. Han sneglade på alarmklockan på nattygsbordet, de röda digitalsiffrorna visade att klockan var halv tio på kvällen. ”Vad sägs om att vi går till grillen och köper med oss mat hem?” Simons ansikte sprack upp i ett leende, en framtand saknades. Axel tänkte att han påminde om en hockeyspelare under en segerintervju i tv. ”Då ska jag prova tunnbrödsrullen den här gången, den som du brukar äta.” ”Du kommer att älska den. Men vi säger ingenting till mamma. Frågar hon så har pojkarna Grystad ätit broccoli hela veckan och gått och lagt sig i tid.” ”Det vet du, pappa.” Deras handflator möttes i en high five. Axel älskade när Simon kallade honom ”pappa”. Ett par minuter senare hade de klätt sig i regnkläder och klev ut genom porten på Rådmansgatan. Simon lutade huvudet bakåt och tittade upp. ”Det har slutat regna”, konstaterade han och släppte ner fotbollen som han alltid hade med sig på trottoaren. Han sparkade till bollen och tog fart efter den, rörde sig lätt och smidigt. Varenda gång Axel såg honom springa på det där sättet fylldes han av lättnad och tacksamhet över att sonen inte ärvt den klumpighet och underutvecklade motorik som gjort hans egen uppväxt till ett helvete. Simon hade till och med blivit skicklig på fotboll. Själv hade Axel aldrig idrottat. Fysisk aktivitet var för alltid sammankopplat med plåga. Han hade aldrig känt sig mer sårbar än under idrottslektionerna. Många av sitt livs mest förnedrande stunder hade han upplevt i skolårens omklädningsrum. Först hade han därför blivit orolig när Simon berättat att han ville börja spela fotboll. Men sedan han väl börjat missade Axel aldrig en match eller en träning. Det var ren och skär lycka att 24
se sin son jaga efter den där bollen. Simon sköt, gjorde mål, kramades om av lagkamraterna. Ibland kände Axel det som att det var han själv som flög fram över planen. Bollen blev liggande i en vattenpöl och Simon stannade, lyfte upp den på vristen och kickade några gånger. Det är magi, tänkte Axel, att det där är min son och att han kan göra sådana saker. ”Kolla”, ropade Simon och började nicka bollen. Det pirrade i Axel när han tänkte på resan han köpt åt dem. Om några veckor skulle de åka och se Simons favoritlag, FC Barcelona, spela match. Axel hade lovat sig själv att inte säga något förrän på Simons födelsedag. Matchen spelades en vecka när Axel egentligen inte hade Simon, men han hade frågat Rebecca som sagt att det självklart gick bra. De var flexibla och generösa mot varandra när det gällde tider och dagar. Axel hörde ofta talas om frånskilda föräldrar som inte gjorde annat än att bråka, men för honom var det enkelt. Skulle Rebecca och hennes man Thorsten iväg på någon resa som drog över några dagar hade han inga problem med att Simon bodde hos honom. Sonen var det enda han verkligen uppskattade i livet, och han hade inga andra vänner. Visst trivdes han med sitt jobb som it-tekniker på Danske Bank. Egentligen var han överkvalificerad för tjänsten och vissa av hans uppgifter var i enklaste laget. Arbetskamraterna kunde ha varit snällare. Han kände deras blickar, hånleendena och minerna bakom ryggen när han stammade, inte fick fram orden. Men det kunde ha varit värre. Allt kunde ha varit värre. Axel hade Simon, Simon älskade honom och det var allt han behövde. Han kunde inte begripa hur han lyckats hålla Barcelona-resan hemlig så länge. Han beslutade sig för att han ändå skulle berätta, när de åt grillmaten. Det skulle bli ett perfekt avslut på veckan. Axel böjde sig ner, fumlade med ena skosnöret som gått upp. 25
I nästa stund hörde han ljudet av tjutande bildäck. En stöt fortplantade sig från magen, gick genom kroppen. När han rätade på ryggen såg han en mörk bil försvinna bort i hög fart. Trafikljuset visade grönt för fotgängare. Kvar på övergångsstället låg Simon, orörlig.
3.
Vanessa gick ut genom snurrdörren på SVT, där hon tillbringat den senaste timmen med att studera videomaterialet från de övervakningskameror som var riktade mot Oxenstiernsgatan. Regnet hade upphört. Hon kastade in paraplyet i bagageluckan på BMW:n och såg sig omkring. Det rådde fullt pådrag. Blåljusen reflekterades mot funkisfasaderna och SVT:s grå betongkoloss. På balkonger och i fönster skymtade nyfikna grannar. Varenda tillgänglig patrullbil i Stockholm var kallad till platsen. Även piketen var där och sökte i området med förstärkningsvapen, eftersom man inte kunde utesluta att det rörde sig om ett vansinnesdåd. En reporter och en fotograf hängde vid avspärrningarna och fler journalister var att vänta. Vanessa spanade mot Gärdet. Två teknikerbilar hade kört igenom lervällingen som om senhösten utgjorde sportfältets underlag och stod nu vid stenformationen som påminde om en mindre version av Stonehenge. Det var där det andra offret hade hittats. Hon kunde se hur teknikerna arbetade, upplysta av strålkastare. Samer Bakir kom traskande mot bilen. Hans vita sneakers var mörka av fukt och jeansen var brunfläckiga av lera nedtill. 27
”Det är en kvinna i tjugoårsåldern. Jag skulle gissa på arabisk bakgrund, precis som jag själv”, sa han. ”Också skjuten?” Samer böjde sig fram och tog itu med de värsta fläckarna över ena smalbenet. ”Knivhuggen.” Han gav upp försöken att få bort leran och rätade på sig. ”Bröstet och halsen. Hur gick det med övervakningskamerorna?” ”Inte särskilt bra.” En kraftig vindpust grep tag i Vanessas hår och hon rös. ”Vad gör vi nu?” frågade Samer. Utan att svara öppnade hon bildörren och satte sig på förarplatsen. Tryckte igång motorn och skruvade på värmen. Samer tog plats i passagerarsätet och gnuggade handflatorna mot varandra för att få igång blodcirkulationen medan han såg sig om i kupén. Det knackade på rutan och Trude Hovlands ansikte avtecknade sig utanför. Hon höll upp en förslutningsbar plastpåse med en mobiltelefon i. Vanessa tecknade åt henne att hoppa in. ”Rikard Olssons mobiltelefon”, sa Trude. ”Har ni fått tag på koden?” frågade Samer. ”Nej.” Vanessa vägde telefonen i handen. Hon kände sig frustrerad. Två mord samma kväll i ett av Stockholms lugnaste områden. Hon behövde ha något att gå på för att utredningen skulle ta fart ordentligt dagen efter. Ett team befann sig redan i Rikard Olssons lägenhet som visat sig ligga på Karlavägen, mittemot Garnisonen, ett hundratal meter från mordplatsen. ”Var är kroppen?” ”På väg att transporteras härifrån”, sa Trude. Vanessa öppnade bildörren och gick snabbt mot Taptogatan med Samer och Trude tätt bakom sig. Två män höll på att lasta ombord Rikard Olsson i likbilen och Vanessa ropade åt dem att vänta. Hon drog undan den 28
vita filten och avtäckte polismannens överkropp. Tryckte på Iphonens sidknapp och riktade skärmen mot den döde för att aktivera ansiktsigenkänningsfunktionen. ”Tack”, sa hon, innan hon lade tillbaka filten. Medan kroppen lastades ombord kikade Trude och Samer på telefonen över hennes axel. Det första som dök upp var en bild på ett barn i en gunga. Vanessa suckade och tryckte på den gröna knappen med den vita telefonluren längst ner till vänster för att se de senaste samtalen. ”Det var som fan”, utbrast Samer. ”Kan du ringa och be dem få fram ljudfilen”, sa Vanessa. Det sista numret Rikard Olsson slagit i livet gick till 112. Det hade påbörjats 19.04 och varat i tjugotre sekunder.
4.
Axel Grystad genomlevde sitt livs värsta mardröm. Flera gånger var han så övertygad om att han sov att han faktiskt nöp sig i underarmen. Han vandrade fram och tillbaka i en osmyckad, vit korridor på Karolinska Universitetssjukhuset med Simons fotboll tryckt mot kroppen. En stund tidigare hade dörren till akutsalen där han opererades slagits upp. Sex personer i gröna sjukhuskläder och munskydd för ansiktet hade stått uppställda kring Simons lilla kropp. Axel förstod att de febrilt kämpade för att rädda hans liv. Den scenen skulle han aldrig glömma. Varenda gång han blundat sedan dess hade han sett den framför sig. När han hittat Simon livlös på asfalten hade hans första impuls varit att kasta in honom i bilen och själv köra honom till sjukhus. Det borde rimligen vara snabbare än att vänta på ambulans. Men en kvinna i femtioårsåldern hade kommit springande. Hon var sjuksköterska och hade förklarat att det kunde skada pojkens ryggrad. Först måste den stabiliseras. ”Jag har redan ringt ambulans, de är på väg”, hade hon sagt med andan i halsen. 30
Ambulansen hade kommit sju minuter senare. Axel hade suttit vid vägkanten med ansiktet begravt i sina händer medan ambulanssjukvårdarna talat med sjuksköterskan. De hade snabbt undersökt Simons skador, fixerat nacken och därefter lyft upp honom på en bår. Axel hade stått lamslagen bredvid, tyst och fullständigt onyttig. Han hade skämts över att han låtit andra människor kämpa för att rädda sonens liv. Han väcktes ur tankarna av att en ung sköterska kom fram till honom. ”Är det du som är Simons pappa?” Axel nickade. ”Han opereras fortfarande. Jag ska visa dig in i väntrummet.” ”Ko-kommer han att… att bli bra i-i-igen?” De enda människor Axel inte stammade tillsammans med var Rebecca och Simon. ”Vi gör allt vi kan”, sa hon och lade försiktigt armen runt honom. ”Kom med här så ska du få sätta dig ner.” Hon ledde honom förbi hissarna, in i en annan, mindre korridor. Medan de gick kände han hur tårar trängde fram i ögonen. Hon placerade honom varsamt i en soffa och satte sig bredvid honom. ”Simons mamma är på väg hit, jag ska visa henne till dig så att ni får vara tillsammans.” Sköterskan reste sig och hennes steg dog bort. En stund senare kastade sig Rebecca fram och slog armarna om Axel. Han försökte förklara vad som hänt, men hon hyssjade honom. ”De har redan berättat.” Axel kom sig inte för att säga någonting. Han vågade inte möta hennes blick. Klandrade hon honom? Tyckte hon att det var hans fel? Han borde så klart ha haft bättre uppsikt över Simon. 31
”Han opereras fortfarande”, sa han, mest för att bryta tystnaden. Rebeccas ansikte var blekt, det blonda håret uppsatt i en hästsvans. Han tänkte att hon var lik Simon – att Rebecca och Simon var de vackraste människorna på jorden. ”Det kommer att gå bra.” ”Det gick så snabbt. Jag bara böjde mig ner för att knyta …” ”Jag vet att du aldrig skulle vara oansvarig när det kommer till Simon.” ”Nej, det skulle jag inte.” Rebecca fattade Axels hand och kramade den. Han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och försökte lugna sig. Två poliser visade sig i korridoren, en sköterska pekade åt Axels håll. Han lade ifrån sig Simons fotboll och gick dem till mötes. ”Jag köper kaffe så länge”, sa Rebecca och försvann. Poliserna presenterade sig med för- och efternamn, bad Axel att sätta sig ner igen och tog hans kontaktuppgifter. Frågade honom om han orkade återge vad som hänt. Han berättade som det var, att bilen hade kommit i hög fart och kört mot rött. När han tittat upp hade Simon legat livlös på asfalten. Föraren hade inte stannat utan accelererat och försvunnit i riktning mot Roslagstull. Polismannen tittade medlidsamt på honom. ”Såg du vad det var för modell på bilen?” frågade han. ”Jag kan ingenting om bilar. Den var svart, det var allt jag såg.” ”Registreringsnumret?” frågade den andre polismannen. Axel skakade på huvudet. ”Ty-ty-tyvärr, det gick alldeles för fort.” ”Jag förstår.” Polismännen reste sig, den ene klappade Axel tafatt på axeln och sa att de skulle höra av sig. När han var säker på att de hade gått tog Axel fram sin mobiltelefon och gick in på bilregistret. I sökfältet skrev han bilens registreringsnummer: HNC 106.
5.
Vanessa parkerade bilen i garaget under Norra Real. Små regndroppar föll från den mörka himlen. Trots att det var fredagskväll var Vasastan folktom, det enda tecknet på liv var en taxibil som svischade förbi när hon korsade Odengatan. Hon stannade till vid Monica Zetterlunds park som hon så ofta brukade göra. Slöt ögonen för att kunna uppfatta musiken som hördes från bänken som placerats där till jazzsångerskans ära och dygnet runt spelade hennes låtar. Vanessa behövde sova, morgondagen skulle bli hektisk med möte klockan åtta i polishuset. Larmcentralen hade lovat att mejla över samtalet Rikard Olsson hade ringt så fort de lyckades lokalisera det, vilket de trodde skulle bli någon gång under natten. Den döda kvinnan var ännu inte identifierad, man hade inte hittat varken mobiltelefon eller id-kort. Än så länge visste de inte om det fanns något samband mellan de två morden. När Vanessa närmade sig lägenheten såg hon två jeansklädda ben som stack ut ur porten. Hon antog att det var en uteliggare som sökt skydd undan regnet och fallit i sömn. Hon smög fram de sista stegen för att inte väcka den sovande gestalten, och upptäckte det rosafärgade håret. Det var Celine Wood, en trettonårig flicka som hon lärt känna under sommaren. Vid en 33
masskjutning på Stockholms stadion hade Celine blivit träffad i magen och varit en hårsmån från döden. Sedan ett par månader flyttade hon runt mellan tillfälliga fosterfamiljer. Då och då rymde hon, sökte upp Vanessa och fick ett ordentligt mål mat innan hon försvann igen. Celine hade magrat, och Vanessa frös bara av att se hennes jacka som var alldeles för tunn i novemberkylan. Hon sjönk ner på huk och rörde försiktigt vid hennes axel. Celine slog upp ögonen. ”Vad har du gjort med håret?” gäspade hon, sträckte ut handen och strök med fingertopparna längs Vanessas nyklippta page. ”Ska du säga?” Vanessa kramade om henne, tryckte in koden och höll upp dörren för Celine som kom på fötter och masade sig in i trapphuset. De hängde av sig ytterkläderna i hallen och Vanessa letade fram en vit pyjamas som var alldeles för stor för Celine. ”Hur länge har du väntat?” frågade Vanessa. ”Ett par timmar, tror jag. Jag somnade ganska snabbt, så det var inte så farligt.” ”Har du varit i skolan?” Celine svarade inte. ”Du måste börja gå dit.” Vanessa inventerade frysen i jakt på något att äta medan Celine sjönk ner i soffan. Hon verkade ha ruskat av sig tröttheten. ”Jag har tänkt på det där. Varför hyllar alla Greta när hon skolkar, medan jag bara får skit? Det är faktiskt orättvist.” Vanessa himlade med ögonen, öppnade mikrovågsugnen och stoppade in en Gorbypirog. Hon ställde timern på en minut. ”Greta har en större plan. Hon demonstrerar för klimatet, står upp mot systemet för en bättre värld.” ”Jag står också upp mot systemet. Jag är punkare.” Celine reste sig från soffan och gick fram till den öppna spisen, plockade ner ett inramat fotografi och granskade det. 34
”Vad söt hon är.” Bilden föreställde Natasja, den syriska flyktingflicka Vanessa blivit vårdnadshavare för två år tidigare. Nu var hon tillbaka i Syrien, hos sin far. Vanessa saknade henne så att det gjorde ont. Varje dag hoppades hon att Natasja skulle höra av sig och berätta att hon skulle återvända till Stockholm. Mikrovågsugnen plingade, Vanessa tog ut Gorbyn, lade den på en tallrik och sköt den över köksön. Celine ställde tillbaka fotografiet på Natasja och slog sig ner på en av barstolarna. En tredjedel av pirogen försvann i en tugga. ”Jag försöker äta mer vegetariskt, men jag gör ett undantag idag. Vill ju inte vara en otacksam gäst”, sa hon. ”En till?” frågade Vanessa. ”Om du insisterar så”, sa Celine med munnen full av mat. ”Har inte käkat sen igår. Men då lyxade jag till det med Burger King. Fick vänta en halvtimme innan en riking lämnade en halv Whopper. Jäklar, vad god den var. Man kan säga mycket om er rika, men smak har ni.” När Celine slukat ytterligare en pirog lade hon sig på soffan. Vanessa slog sig ner bredvid henne. ”Ska inte du äta något?” frågade Celine. Vanessa skakade på huvudet. ”Jag är inte så hungrig”, ljög hon. Sanningen var att det bara funnits två Gorbys kvar och det var tydligt att Celine behövde den andra bättre än Vanessa. Celine slöt ögonen, sträckte på sig. Pyjamasskjortan åkte upp och blottade magen. Ärret efter kulan som närapå kostat henne livet lyste vitt strax ovanför naveln. ”Du måste sluta rymma, hjärtat. Och du måste gå till skolan”, sa Vanessa. Celine nickade och log svagt. ”Kan inte du pilla mig i håret? Det är så skönt när någon tar på en.” Vanessa flyttade över till Celines sida, lade flickans huvud i 35
sitt knä och drog med fingrarna genom det rosa håret. Det var smutsigt, tovigt och luktade illa. Celine knep ihop ögonen, en tår trängde fram, rann sakta över kinden och bildade en vit rand efter sig i det smutsiga ansiktet. Hon torkade ilsket bort den. En stund senare hade hon fallit i sömn. Vanessa ryckte åt sig en kudde, sköt försiktigt in den under Celines huvud och reste sig. Hon tog fram mobiltelefonen. Ljudfilen från Rikard Olssons nödsamtal hade kommit. Hon hällde upp ett glas vatten, letade fram sina hörlurar och slog sig ner på en av barstolarna vid köksön innan hon spelade upp klippet. ”SOS 112, vad har inträffat?” sa en kvinnoröst. Allt som hördes var ett tungt flåsande och springande steg. I bakgrunden tjöt vinden ilsket. Vanessa pressade hörsnäckorna längre in i öronen för att höra bättre. ”Hallå?” Rikard Olsson sa fortfarande inget, bara hans ansträngda andetag och de snabba fotstegen hördes. Kläderna prasslade mot mikrofonen. Var han jagad? Allt tydde på det, inte minst att han blivit skjuten i ryggen. ”Hallå?” Operatörens röst lät allt mer spänd. Ett par sekunder förflöt. ”Vem är det jag talar med?” En hög smäll hördes. Rikard Olsson skrek. Gällt, hjärtskärande. En duns. Han måste ha fallit till marken och hyperventilerade nu. Jämrade sig. Sedan föll nästa skott. ”Hallå?” Prassel i mikrofonen. Fotsteg som avlägsnade sig. Tio sekunder senare var allt som hördes regnets smattrande mot trottoaren.
i
en förort utan hopp vandrar en ensam man och planerar sin sista tid i livet. Samtidigt, på en hemlig adress i innerstaden, dövar en ung lyxeskort sin smärta med alla medel som står till buds. Två döda kroppar återfinns i ett råkallt Stockholm. Den ena är en manlig polis, den andra en kvinna av okänd identitet. Dubbelmordet leder polisinspektör Vanessa Frank in på en snårig utredning – som visar sig bli mer personlig än hon någonsin kunnat ana. När spåren allteftersom pekar mot islamistiska fundamentalister startar ett infernaliskt vansinneslopp mot tiden. änkorna är den tredje, fristående delen i serien om
polisinspektör Vanessa Frank. I denna fartfyllda thriller fördjupas historien om den egensinniga hjältinnan Vanessa, samtidigt som den berör en skrämmande aktuell hotbild mot vårt samhälle. »En osviklig förmåga att bygga upp spänning.« Lotta Olsson, Dagens Nyheter »Pascal Engman är Sveriges nya thrillerkung. Blandningen mellan fiktion och realism är oslagbar. Han skriver om ett Sverige alla ser, men få förmår skildra.« Camilla Läckberg
ISBN 978 91 890 0777 2