9789189007208

EN SVÄRM AV TUSEN BIN I

Översättning: Lisbet Holst

AV DIANA GABALDON FINNS TIDIGARE UTGIVET Främlingen 1992 Slända i bärnsten 1994 Sjöfararna 1995 Trummornas dån 1997 Det flammande korset 2003 Snö och aska 2006 Som ett eko 2010 Skugga av svek I 2014 Skugga av svek II 2015 Ett delikat uppdrag 2017 Svärdets brödraskap 2017 Fången från Skottland 2017

EN SVÄRM AV TUSEN BIN I Originalets titel: Go Tell the Bees That I Am Gone © Diana Gabaldon 2021 Published in agreement with the author, c/o BAROR INTERNATIONAL, INC., ARMONK, New York, U.S.A. Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2022 www.bookmarkforlag.se Översättning: Lisbet Holst Omslag: Göran Alfred/Alfreds Design Författarfoto: © Doug Watkins Omslagsbilder: Shutterstock Karta: Jeffrey L. Ward Släktträd: Donna Sinisgalli Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2022 ISBN: 978-91-89007-20-8 Denna bok trycks på FSC-märkt papper och är klimatkompenserad genom miljöprojekt, godkända enligt Gold Standard och FN:s klimatmål.

Till Doug, min geografiska nordpol

N SH

NEW

Unadilla

YO

E

H

IR

SS MA

RK

CO

ISL

TI

AN

T

D

NEW JERSEY

CU

O

MA

E

EC

Morristown

C

OD

NN

P E N N S Y L V A N I A

A

RH

T RI ER A T NORDVÄSTR

Canajoharie

U

NEW H AMP

SE TTS

VERMONT

Philadelphia

R

R

IE

Y

L

T

A

DELAWARE

N

D

Great Wagon Road

VIRGINIA

Mount Josiah-plantagen

n te

Salisbury A

tl

Kings Mountain

NORD-CAROLINA

an

Fraser’s Ridge

SYD-CAROLINA

GEORGIA

Charles Town Savannah

0 Miles 0 Kilometer

300 300 © 2021 Jeffrey L. Ward

INNEHÅLL PROLOG 13 DEL ETT En bisvärm i ett lejonkadaver 1. MACKENZIES ÄR HÄR 17 2. EN DAG AV BLÅTT VIN 31 3. RUSTIKT, LANTLIGT OCH MYCKET ROMANTISKT 56 4. K VINNORNA KOMMER ATT BLI VANSINNIGA 63 5. MEDITATIONER ÖVER ETT TUNGBEN 67 6. HEMMA ÄR SKYTTEN FR ÅN SKYMMANDE HED 77 7. DÖD ELLER LEVANDE 88 8. BESÖK 106 9. DJURSAGOR FÖR BARN 144 10. PERSILJA, SALVIA, ROSMARIN OCH TIMJAN 159 DEL TVÅ Ingen lag öster om Pecos 11. BLIXT 169 12. VÄNNER FR ÅN FÖRR 174 13. ”DET SOM INTE ÄR BR A FÖR SVÄRMEN ÄR INTE BR A FÖR BIET” (MARCUS AURELIUS) 188 14. MON CHER PETIT AMI 199 15. VAD DÅ FÖR EN GAMMAL HÄ X A? 219 16. DEN HIMMELSKE FÖRFÖLJAREN 225 17. ATT LÄSA I BR ASANS SKEN 237 18. ÅSK A PÅ HÅLL 243 19. SPÖKEN MITT PÅ LJUSA DAGEN 260 20. JAG SLÅR VAD OM ATT DU TROR ATT DEN HÄR SÅNGEN HANDLAR OM DIG 275

21. ATT TÄNDA EN LUNTA 288 22. ASK A, ASK A … 298 23. ÖRINGFISKE I AMERIK A, DEL TVÅ 312 24. ORO OM NATTEN 324 25. VOULEZ-VOUS COUCHER AVEC MOI 339 26. BLAND VINR ANKORNA 345 27. DÖLJ HENNES ANSIKTE 352 28. MATH-GHAMHAINN 357 29. KOM IHÅG, MÄNNISK A … 373 30. DU BORDE VETA 387 DEL TRE Etikettens bistick och den moraliska ordningens ormbett 31. PATER FAMILIAS 393 32. LHUDE SING CUCCU! 404 33. EN OLYCK A KOMMER SÄLLAN ENSAM 411 34. SONEN TILL EN PR ÄST 419 35. FYSK AM 440 36. DET SOM LIGGER I DET FÖRDOLDA 451 37. MANIPULERINGAR SOM BÖRJAR PÅ BOKSTAVEN V 465 38. BLEK A DÖDEN 472 39. JAG HAR ÅTERVÄNT 483 40. SVART KONJAK 485 41. SATANS BUFFEL 491 42. SASSANNAICH CLANN NA GALLADH! 500 43. MÄNNEN DU UMGÅS MED 511 44. SK ALBAGGAR MED SMÅ, SMÅ RÖDA ÖGON 518 45. INTE RIKTIGT SOM SPETÄLSK A 529 46. I ARLA MORGONSTUND 534 47. TIGA ÄR GULD 540 48. ETT ANSIKTE I VATTNET 544 49. ER VÄN FÖR EVIGT 558

50. SÖNDAGSMIDDAG I SALEM 560 51. HJUL INUTI HJUL 566 52. SKÖRDETID 578 53. FÖRSTA FOTEN 583 54. MÅNENS UPPGÅNG 596 55. DEN BITTR A NORDAN 615 56. DU SKULLE BLI EN BR A VÄN 622 57. REDO FÖR ALLT 627 58. LÄSA ROSENKR ANSEN 632

PROL O G

M

an vet att någonting är på väg. Någonting – ett ­speciellt, ödesdigert och hemskt någonting – kommer att ske. Man föreställer sig det, man skjuter det ifrån sig. Det glider sakta, obönhörligt tillbaka in i ens medvetande.

Man vidtar de förberedelser man kan. Eller man tror att man gör det, fast innerst inne vet man – det går varken att undvika, göra sig beredd på eller dämpa stöten. Den kommer, och inför den står man hjälplös.

Detta vet man.

Och ändå tror man aldrig att det kommer att ske i dag.

DE L E T T

ZX

En bisvärm i ett lejonkadaver

1 M AC K E NZ I E S Ä R H Ä R Fraser’s Ridge, kolonin Nord-Carolina 17 juni 1779

D

et låg en sten under min högra skinka, men jag ville inte flytta mig. De dämpade hjärtslagen mot mina fingrar var lätta och envetna, små flyktiga stötar av liv. Mellan vart och ett av dem låg oändligheten, mitt band till den mörka himlen och lågorna som steg. ”Lyft lite på rumpan, Sassenach”, sa en röst tätt intill mitt öra. ”Jag måste klia mig på näsan och du sitter på min hand.” Jamie försökte få loss handen och jag lättade på mig, vred mig mot honom samtidigt som jag ändrade ställning och makade mig tillrätta igen utan att släppa taget om treåringen Mandy som lealös sov i min famn.

Han log mot mig över Jems rufsiga huvud och kliade sig på näsan.

Det måste ha varit efter midnatt, men brasan brann fortfarande med höga lågor. Eldskenet gnistrade i hans skäggstubb, och i hans ögon fanns samma milda glöd som föll över hans dottersons röda hår och den slitna pläden där skuggor gömde sig i vecken och som han svept om dem båda.

På andra sidan av brasan skrattade Brianna lågt, så som folk skrattar mitt i natten när sovande barn finns i närheten.

Med halvslutna ögon lutade hon huvudet mot Rogers axel. Hon verkade fullkomligt förbi – håret var otvättat och okammat och eldskenet gröpte djupa hålor i ansiktet – men lycklig. ”Vad har du så roligt åt, a nighean?” frågade Jamie och flyttade lite på Jem så att han kom att sitta lite bekvämare. Jem kämpade allt han orkade för att hålla sig vaken, men det gick inte. Han gäspade jätte­ stort och blinkade som en bländad uggla. ”Vad är det som är så roligt?” upprepade han, men det sista 17

o­ rdet dog bort och han blev sittande med halvöppen mun och stel blick.

Hans mor gav till en fnissning som lät underbart flickaktig, och jag kände hur Jamie log. ”Jag frågade bara pappa om han minns en samling som vi besökte för många år sedan. Alla klanerna var kallade och det var en stor brasa och jag räckte pappa en brinnande gren och sa åt honom att gå ned till elden och säga: ’MacKenzies är här’.” ”Jaså.” Jem blinkade först en gång, sedan en gång till, tittade på brasan som brann framför oss och fick en liten rynka mellan sina mjuka, röda ögonbryn. ”Var är vi nu?” ”Hemma”, svarade Roger bestämt. Hans blick mötte min och fortsatte sedan till Jamie. ”För gott.”

Jamie andades ut, precis som jag. Ända sedan eftermiddagen då de där fyra gestalterna plötsligt kommit gående där nere i gläntan och vi flugit nedför backen för att möta dem hade jag bävat. Det hade blivit en enda ordlös urladdning av glädje när alla kastade sig mot varandra och sedan hade urladdningen växt i omfång när Amy Higgins kom ut ur sin stuga ditlockad av larmet och sedan följdes av Bobby och därefter Aidan – som givit till ett tjut vid anblicken av Jem och tacklat honom till marken – tillsammans med Orrie och lille Rob. Jo Beardsley hade befunnit sig i skogen en bit bort, hört oväsendet och kommit för att se vad som stod på … och inom vad som verkade som några ögonblick myllrade gläntan av folk. Sex hushåll fanns tillräckligt nära för att nås av nyheten innan solen gick ned, och de övriga skulle utan tvivel få höra den i morgon.

Den för högländare typiska gästfrihet som genast strömmat emot dem från alla håll hade varit underbar. Kvinnor och flickor hade sprungit hem till sina stugor och hämtat det de haft i ugnen eller på spisen till kvällsmat, männen hade samlat ihop ved och – på Jamies begäran – lagt den i en hög på krönet där konturerna av Nya huset avtecknade sig, och så hade vi i stor stil hälsat vår familj välkommen hem, omgivna av vänner.

Hundratals frågor hade riktats till resenärerna: Var kom de ifrån?

Hur hade resan varit? Vad hade de sett? Ingen hade frågat om de var glada att vara hemma igen. Det tog alla för givet.

18

Varken Jamie eller jag hade ställt några frågor. Det kunde vänta – och nu när vi var ensamma hade Roger besvarat den enda som egentligen betydde något.

Men det varför som detta utgjorde svaret på … Jag kände hur nackhåren reste sig. ”Var dag har nog av sin egen plåga”, mumlade jag mot Mandys mörka lockar och placerade en kyss på hennes lilla sömndöva öra. Än en gång trevade mina fingrar innanför hennes kläder – lortiga efter resan, men mycket välsydda – och hittade det hårfina ärret mellan hennes revben, viskningen från kirurgens kniv som räddat hennes liv två år tidigare, på en plats så långt bort från mig.

Det ploppade på i godan ro, detta modiga lilla hjärta under mina fingertoppar, och jag blinkade bort tårar – inte för första gången den dagen och säkerligen inte för den sista. ”Jag hade alltså rätt, eller hur?” sa Jamie och jag blev medveten om att det var andra gången han sa det. ”Rätt i fråga om vad då?” ”Om att vi behöver mer plats”, svarade han tålmodigt och gjorde en gest mot stenfotens osynliga rektangel, det hittills enda som utmärkte Nya huset. Spåren efter det ursprungliga Stora huset syntes fortfarande som mörka ränder i gräset i röjningen nedanför, men snart skulle de vara borta. När Nya huset var färdigt skulle de kanske bara vara ett minne.

Brianna gäspade som ett lejon, strök sedan tillbaka sin rufsiga man och blinkade sömnigt ut i mörkret. ”Vi får väl antagligen sova i jordkällaren i vinter”, sa hon och brast i skratt. ”O, ni klentrogna”, sa Jamie, inte det minsta oroad. ”Timret är hugget, sågat och hyvlat. Vi har väggar och golv och fönster i överflöd innan snön kommer. Fast kanske inte glasade än”, tillade han ärligt. ”Men det kan vänta till våren.” ”Mmm.” Brianna blinkade igen och skakade på huvudet, sedan rätade hon på ryggen och tittade sig omkring. ”Har du en spiselhäll?” ”Det har jag. En fin liten serpentin – den gröna stenen, du minns?” ”Jag minns. Och har du järn att lägga under stenen?”

Jamie såg förvånad ut. ”Nej, inte än. Men jag kommer att ha det när vi ska välsigna härden.”

19

”I så fall.” Brianna trevade bland slängkappans veck och fick fram en stor segelduksväska som uppenbarligen var tung och full med före­mål av olika slag. Hon rotade runt i den en stund och fick sedan fram någonting som blänkte svart i eldskenet. ”Ta den här, pappa”, sa hon och räckte föremålet till Jamie.

Han såg på det ett ögonblick, log och räckte det till mig. ”Ja, den blir bra”, sa han. ”Tog du med den till härden?”

Föremålet var en slät, svart mejsel av stål, femton centimeter lång och tung i handen med ordet Craftsman präglat på huvudet. ”Nja … till en härd”, svarade Bree honom med ett leende och lade handen på Rogers ben. ”Först tänkte jag att vi kanske skulle bygga oss ett eget hus när vi kunde. Men …” Hon vred på sig och tittade genom mörkret runt The Ridge mot det kalla, rena himlavalvet där Stora Björnen lyste. ”Vi skulle kanske inte klara det före vintern. Och eftersom jag inbillar mig att vi kommer att snylta på er …” Hon kikade mellan ögonfransarna på sin far som fnyste. ”Prata inte dumheter, tös. Om det är vårt hus är det ert, och det vet du mycket väl.” Han höjde på ena ögonbrynet. ”Och ju fler det finns som kan hjälpa till med bygget, desto bättre. Vill du se hur det ska bli?”

Utan att invänta svar lösgjorde han Jem ur sin pläd, lade pojken försiktigt på marken bredvid mig och ställde sig upp. Han tog en av de brinnande grenarna ur elden och gjorde en knyck med huvudet i riktning mot den nya stengrundens rektangel.

Bree var fortfarande sömnig, men med på noterna. Hon log mot mig och skakade godmodigt på huvudet innan hon slängde kappan över axlarna och reste sig. ”Kommer du med?” frågade hon Roger.

Han gav henne ett leende och viftade med handen till tecken på att hon skulle gå. ”Jag är så slut att jag knappt kan se klart, älskling. Det får vänta till i morgon.”

Bree snuddade vid hans axel och gav sig av i riktning mot Jamies fackla, muttrade när hon snubblade över en sten i gräset. Jag drog en flik av min kappa över Jem, som inte rört sig.

Roger och jag satt tysta och lyssnade till Jamies och Brees röster som avlägsnade sig i mörkret – sedan teg vi ytterligare en stund och lyssnade till elden och natten och varandras tankar.

20

Att de utsatt sig för de faror som denna resa innebar, för att inte nämna de faror som lurade i denna tid på denna plats … vad i all världen hade hänt i deras egen tid …

Han mötte min blick, såg vad jag tänkte och suckade. ”Ja, det var illa. Rätt så illa”, sa han lågt. ”Trots det … kunde vi kanske ha vänt tillbaka för att ta itu med det. Jag ville göra det. Men vi var rädda att det inte fanns någon där som Mandy skulle kunna känna starkt nog.” ”Mandy?” Jag sänkte blicken mot den stadiga lilla kroppen, nu slapp av sömn. ”Känna vem då? Och vad menar du med ’vänt till­ baka’? Säg inget …” Jag lyfte handen som en ursäkt. ”Nej, försök inte svara nu. Du är uttröttad, och det är ingen brådska.” Jag gjorde ett uppehåll för att klara strupen. ”Och det räcker med att ni är här.”

Då log han, ett äkta leende med en trötthet bakom, orsakad av många mil och år och hemska upplevelser. ”Ja”, sa han. ”Det gör det.”

Vi teg en stund, och Rogers huvud sjönk. Jag trodde att han nästan sov och drog in benen under mig för att resa mig upp och se till att alla kom i säng, men då lyfte han huvudet igen. ”En sak …” ”Ja?” ”Har du – någonsin – träffat en man vid namn Buccleigh MacKenzie? Eller kanske Buck MacKenzie?” ”Jag kommer ihåg namnet”, svarade jag sakta. ”Men …”

Roger drog ena handen över ansiktet och långsamt nedför halsen, till det vita ärr som ett rep lämnat efter sig. ”Alltså … För det första var det han som fick mig hängd. Men han är dessutom min farfars farfars farfars farfar. Ingen av oss visste det när han fick mig hängd”, sa Roger nästan urskuldande. ”Jesus H. … Åh, förlåt. Är du fortfarande präst av något slag?”

Det log han åt, trots att utmattningen grävde fåror i hans ansikte. ”Jag tror inte att det någonsin går över”, svarade han. ”Men om du var på vippen att säga ’Jesus H. Roosevelt Kristus’ skulle jag inte ha något att invända mot det. Passande i situationen i fråga, skulle man kunna säga.”

21

Och med några få ord berättade han hur Buck MacKenzie hade hamnat i Skottland år 1980, bara för att resa tillbaka med Roger i ett försök att hitta Jem. ”Det är mycket mer”, försäkrade han. ”Men slutet på historien – i nuläget – är att vi lämnade honom i Skottland. År 1739. Tillsammans med … hm … hans mor.” ”Med Geillis?” Min röst stegrades ofrivilligt. Mandy ryckte till och gnydde lätt. Jag skyndade mig att klappa henne och lade henne bekvä­mare tillrätta. ”Träffade du henne?” ”Ja. Hrm … en intressant kvinna.” Bredvid honom på marken stod en mugg fortfarande halvfull av öl. Jag kände lukten av jäst och bittert humle. Han lyfte den och tycktes överlägga med sig själv om huruvida han skulle dricka ur innehållet eller hälla det över huvudet på sig, men till slut tog han en klunk och ställde ifrån sig muggen. ”Jag – vi – ville få honom med oss. Naturligtvis var det riskabelt, men vi hade lyckats få ihop tillräckligt med ädelstenar så jag trodde att vi skulle klara det allihop. Och … hans hustru är här.” Han viftade vagt med handen mot skogen långt borta. ”I Amerika, menar jag. Nu.” ”Jag … har ett svagt minne av det från din släkttavla.” Trots att erfarenheten hade lärt mig att det finns en gräns för hur mycket man kan lita på sådant som är nedskrivet på papper.

Roger nickade, drack mer öl och harklade sig kraftigt. Rösten var hes och knastrig av trötthet. ”Jag utgår ifrån att du förlät honom för …” Jag gjorde en hastig rörelse mot min strupe. På hans hals såg jag både randen efter repet och skuggan som var det lilla ärr jag åstadkommit när jag gjorde en akut trakeotomi med hjälp av en pennkniv och ett pipskaft av elfenben. ”Jag älskade honom”, sa han bara. Ett lätt leende syntes genom den svarta skäggstubben och slöjan av trötthet. ”Hur ofta får man en chans att älska någon som givit en blod och liv, en person som aldrig någonsin får veta vem man kan vara, eller om man över huvud taget finns till?” ”Tja, man tar risker när man skaffar barn”, sa jag och lade ömt handen på Jems huvud. Det var varmt, håret otvättat men mjukt mot mina fingrar. Han och Mandy luktade som hundvalpar, deras doft var mild, tjock och djurisk, full av oskuld.

22

”Ja”, sa Roger med låg röst. ”Det gör man.”

Prasslande gräs och röster bakom oss förebådade ingenjörernas återkomst – de var djupt inbegripna i en diskussion om vatten och avlopp. ”Ja, kanske”, sa Jamie tvivlande. ”Men jag vet inte om vi kan få allt vi behöver innan kylan slår till. Men jag har precis börjat gräva en ny latrin. Vi klarar oss med den tills vidare. Längre fram, till våren …”

Brianna svarade något som jag inte uppfattade, och sedan var de där, fångade i ljuscirkeln kring elden, så lika varandra med ljuset glimmande i det röda håret och ansiktena med de långa näsorna. Roger ändrade ställning och kom på fötter, jag ställde mig försiktigt upp med Mandy, som var lika lealös som sin docka Esmeralda. ”Det är underbart, mamma”, sa Bree och drog mig till sig. Hennes starka kropp med den raka hållningen, mjuk men kraftfull, omslöt mig och mellan oss Mandy. Hon höll hårt om mig ett ögonblick, sedan böjde hon på huvudet och kysste mig på pannan. ”Jag älskar dig”, sa hon lågt med skrovlig röst. ”Och jag älskar dig, vännen”, fick jag fram, trots klumpen i halsen, och smekte hennes så trötta men strålande ansikte.

Sedan tog hon ett steg tillbaka, grep Mandy och svingade lätt och vant upp henne över axeln. ”Kom nu, polarn”, sa hon till Jem och petade lätt på honom med skospetsen. ”Dags att komma i säng.” Han frambringade ett sömnigt, undrande ljud, lyfte halvvägs på huvudet men sjönk ihop igen.

Han sov som en stock. ”Bry dig inte om det, jag tar honom.” Roger viftade undan Jamie, böjde sig ned, fick fatt i Jem och rätade med ett stön på sig igen. ”Hade du tänkt gå ned också?” undrade han. ”Jag kan gå tillbaka och ta hand om elden så snart jag lagt ifrån mig Jem.” Jamie skakade på huvudet och lade armen om mig. ”Nej, du behöver inte göra dig besvär med det. Vi sitter kanske kvar en stund och ser elden brinna ut.”

De gick sakta nedför sluttningen, sjavande som boskap, till ett klirrrande ackompanjemang från Briannas väska. Familjen Higgins stuga, där de skulle tillbringa natten, framträdde som ett svagt skimmer i mörkret. Amy måste ha tänt en lampa och dragit ifrån djur­ huden som täckte fönstret.

23

Jamie hade fortfarande mejseln i handen. Med blicken fäst på sin dotters rygg där hon avlägsnade sig lyfte han verktyget och kysste det, så som han en gång kysst handtaget på sin dolk inför mig, och jag visste att även detta var ett heligt löfte.

Han stoppade ned mejseln i sin sporran och slog armarna om mig, bakifrån, så att vi båda kunde följa dem med blicken tills de försvann utom synhåll. Han stödde hakan mot min hjässa. ”Vad tänker du på, Sassenach?” sa han tyst. ”Jag såg att din blick beslöjas av moln.”

Jag lutade mig mot honom och kände hans värme som en mur mot min rygg. ”Barnen”, sa jag tvekande. ”De … Jag menar, det är underbart att de är här. Att tro att vi aldrig mer skulle få se dem, och plötsligt …”

Jag svalde, överväldigad av den svindlande glädjen i att jag – vi – åter och så oväntat var en del av detta märkliga, en familj. ”Att kunna se Jem och Mandy växa upp … att ha Bree och Roger hos oss igen …” ”Ja”, sa han och det hördes att han log. ”Men?” Det tog mig ett ögonblick att både samla tankarna och klä dem i ord. ”Roger sa att någonting tråkigt hade hänt i deras egen tid. Och man förstår att det måste ha varit någonting verkligt otäckt.” ”Ja”, sa Jamie och rösten hårdnade en aning. ”Brianna sa det också.

Men kom ihåg, a nighean, de har levt i den här tiden förut. De är ju faktiskt medvetna om hur det är, menar jag, hur det kommer att bli.”

Det pågående kriget var vad han syftade på, och jag kramade hans händer som låg knäppta om min midja. ”Jag tror inte att de gör det”, sa jag lågt och tittade ned mot den vida dalgången. De hade uppslukats av mörkret. ”Ingen som inte har varit med om det vet hur det är.” Krig. ”Nej”, sa han och höll tigande om mig med sin hand mot min sida över ärret efter såret som en muskötkula givit mig vid Monmouth. ”Och ja”, sa han efter en lång stund. ”Jag förstår vad du säger, Sassenach. Jag trodde att mitt hjärta skulle rämna när jag fick syn på Brianna och insåg att det faktiskt var hon och barnen … men trots den väldiga glädjen … du förstår, jag har saknat dem ofattbart mycket, men jag kunde finna tröst i tanken på att de befann sig i säkerhet. Nu …”

24

Han tystnade och jag kände hans hjärtslag, långsamma och starka.

Han tog ett djupt andetag, och plötsligt flammade elden upp när en ficka av kåda exploderade i gnistor som försvann i natten. En liten påminnelse om det krig som sakta var på väg att bryta ut runt omkring oss. ”Jag ser på dem”, sa han, ”och mitt hjärta fylls plötsligt med …” ”Fasa”, viskade jag och höll mig hårt fast vid honom. ”Ren fasa.” ”Ja”, sa han. ”Just det.”

v Vi stod en stund och betraktade mörkret nedanför medan vi lät glädjen återvända. Det lyste fortfarande svagt från fönstret i Higgins stuga vid den bortre sidan av röjningen. ”Nio personer i den där stugan.” Jag andades djupt in den kyliga, grandoftande natten och föreställde mig instängdheten och den fuktiga värmen från nio kroppar som upptog varenda vågrät yta i rummet där det dessutom stod en ångande gryta och en vattenkittel på härden.

Det andra fönstret lystes upp. ”Fyra av dem är våra”, sa Jamie och skrattade lågt. ”Jag hoppas att stugan inte brinner ned.” Någon hade lagt mer ved på elden och gnistor började dansa ovanför skorstenen. ”Den kommer inte att brinna ned.” Han vände mig runt mot sig. ”Jag vill ha dig, a nighean”, sa han tyst. ”Vill du ligga med mig? Det är kanske sista gången på ett tag som vi får vara för oss själva.”

Jag öppnade munnen för att säga naturligtvis men gäspade i stället stort och slog handen för munnen. ”Kära nån”, sa jag när jag tog bort den igen. ”Det där var verkligen inte meningen.”

Han skrattade, nästan ljudlöst. Skakande på huvudet rättade han till det skrynkliga täcke som jag suttit på, knäböjde på det och sträckte upp handen mot mig. ”Kom, lägg dig hos mig och titta på stjärnorna en stund, Sassenach.

Om du fortfarande är vaken efter fem minuter klär jag av dig och tar dig naken i månskenet.” ”Och om jag sover om fem minuter?” Jag sparkade av mig skorna och tog hans hand.

25

”Då bryr jag mig inte om att klä av dig.”

Brasan brann lågt men fortfarande stadigt. Jag kände den varma luftströmmen stryka mot mitt ansikte och lyfta håret vid tinningarna.

Stjärnorna trängdes med varandra och glittrade som diamanter utspillda vid ett himlarån. Jag sa det till Jamie som lät höra ett mycket förklenande, skotskt ljud till svar, men sedan lade han sig ned bredvid mig och suckade belåtet inför synen. ”Ja, de är vackra. Ser du Cassiopeia där?”

Jag tittade mot ungefär den del av himlen som han visade på med en nick men skakade på huvudet. ”Jag är urdålig på stjärnbilder. Jag kan urskilja Karlavagnen och brukar känna igen Orions bälte, men just nu kan jag förbaske mig inte se det. Och Sjustjärnorna är där någonstans, eller hur?” ”De utgör en del av Oxen – precis bredvid Orion.” Han sträckte ut armen och pekade. ”Och där är Giraffen.” ”Äsch, fåna dig inte. Det finns ingen stjärnbild som heter Giraffen.

Det skulle jag ha känt till.” ”Nå, den syns faktiskt inte på himlen just nu, men den finns. Och när man tänker efter, är det egentligen mer absurt än det som hänt i dag?” ”Nej”, svarade jag tyst. ”Nej, det är det inte.” Han lade armen om mig och jag rullade över på sidan så att jag kunde lägga huvudet på hans bröst. Sedan tittade vi under tystnad på stjärnorna, lyssnade till vinden i träden och våra hjärtans långsamma slag.

Det föreföll ha gått en lång stund när Jamie rörde på sig och suckade. ”Jag tror inte att jag någonsin har sett sådana stjärnor, inte sedan natten då vi gjorde Faith.”

Jag lyfte förvånat huvudet. Vi nämnde sällan Faith – dödfödd, men innesluten i våra hjärtan – även om vi var medvetna om varandras känslor. ”Du vet när hon blev till? Det vet inte jag.”

Han lät sakta handen glida nedför min rygg, hejdade sig för att låta fingrarna röra sig i små cirklar i korsryggen. Om jag varit en katt skulle jag ha viftat lätt med svansen under hans näsa. ”Ja, fast jag kan väl ha fel, men jag har alltid trott att det var natten då jag kom till din säng i klostret. Det fanns ett högt fönster i änden 26

av korridoren, och jag såg stjärnorna när jag kom till dig. Jag tänkte att det kunde vara ett tecken – för att jag skulle se min väg klart.”

En stund letade jag bland mina minnen. Den gången i Ste Annes kloster när han varit så nära en självvald död återvände jag sällan till i minnet. Det hade varit en skrämmande tid. Dagar som rusade fram fyllda av skräck och förvirring, nätter svarta av misströstan och förtvivlan. Och ändå, när jag faktiskt gick tillbaka, såg jag en handfull ljusa bilder framträda likt de illuminerade bokstäverna i en gammal latinsk handskrift.

Fader Anselms ansikte, blekt i skenet från vaxljusen, hans blick varm av medlidande och sedan häpnaden som lyste allt starkare när han lyssnade till min bikt. Abbotens händer som rörde vid Jamies panna, ögon, läppar och handflator, flyktigt som beröringen av en kolibrivinge, då han gav sin unge släkting den sista smörjelsen. Tystnaden i det mörklagda kapellet där jag bett för hans liv och hört min bön bli besvarad.

Och bland dessa stunder var natten när jag vaknade och fann honom stå naken och frysande vid min säng, så svag att han nätt och jämnt förmådde gå men på nytt fylld av en envis beslutsamhet som aldrig skulle lämna honom. ”Du minns alltså Faith?” Min hand vilade på min mage, mindes.

Han hade aldrig sett henne eller känt henne som något mer än sporadiska sparkar och knuffar från mitt inre.

Han kysste mig hastigt på pannan och såg sedan på mig. ”Det vet du att jag gör, eller hur?” ”Ja. Jag ville bara att du skulle berätta mer.” ”Det tänker jag göra.” Han stödde sig på armbågen och delade med sig av sin pläd genom att dra mig intill sig. ”Kommer du ihåg det där också?” frågade jag och drog ned tygstycket som han draperat över mig. ”Att du lät mig dela din pläd natten då vi träffades?” ”För att du inte skulle frysa? Ja.” Han kysste mig i nacken. ”I klostret var det jag som frös. Jag hade uttömt mina krafter i mitt försök att gå och du vägrade låta mig äta så jag höll på att svälta ihjäl och …” ”Det är inte sant, och det vet du!” ”Skulle jag ljuga för dig, Sassenach?”

27

”Ja, det skulle du förbanne mig”, svarade jag. ”Det gör du hela tiden. Men strunt i det nu. Du frös och var hungrig och fick plötsligt för dig att i stället för att be fader Paul om en filt eller en skål med någon­ting varmt, skulle du vackla iväg naken genom en mörk korridor med väggar av sten och krypa ned i min säng.” ”Det finns det som är viktigare än mat, Sassenach.” Hans hand placerade sig stadigt på min stjärt. ”Och att ta reda på om jag någonsin skulle kunna ligga med dig igen var viktigare för mig just då än allt annat. Jag tänkte att om jag inte kunde skulle jag fortsätta gå, ut i snön, och inte komma tillbaka.” ”Det föll dig naturligtvis inte in att vänta några veckor till och återfå krafterna.” ”Alltså, jag var rätt säker på att jag skulle kunna gå så långt om jag stöttade mig mot väggarna, och resten skulle jag göra liggande, så varför vänta?” Handen på min stjärt smekte den lättjefullt nu. ”Du kommer ju ihåg det.” ”Det var som att älska med ett isblock.” Det hade det varit. Det hade också fått mitt hjärta att snöras åt av ömhet och fyllt mig med ett hopp som jag trott att jag aldrig mer skulle känna. ”Fast du tinade upp efter en stund.”

Bara lite, till att börja med. Jag hade bara hållit honom intill mig och bemödat mig allt jag kunnat om att alstra kroppsvärme. Jag hade tagit av särken angelägen om att skapa så mycket hudkontakt som möjligt. Jag minns hans höftbens hårda, vassa kam, ryggradens kotor och de stela, färska ärren över dem. ”Du var nästan bara skinn och ben.”

Jag vred på mig, drog ned honom bredvid mig, höll honom tätt intill mig, ville ha hans nu trygga värme som skydd mot minnets kyla.

Han var varm. Och levande. I högsta grad levande. ”Du lade ena benet över mig för att jag inte skulle trilla ur sängen, det kommer jag ihåg.” Han masserade sakta mitt ben och jag hörde leendet i rösten trots att hans ansikte vilade i mörker eftersom elden, vars sken glimmade i hans hår, var bakom honom. ”Det var en liten säng.” Det hade det varit – en liten klosterbrits, knappt bred nog för en normalstor person. Och fast han var så avmagrad hade han tagit en massa plats.

28

”Jag ville vända dig på rygg, Sassenach, men var rädd att jag skulle vräka oss i golvet båda två och … tja, jag var inte säker på att jag skulle klara det.”

Han hade skakat av köld och svaghet. Men nu insåg jag: troligen också av skräck. Jag tog handen som vilade på min höft och förde den till mina läppar, kysste dess knogar. Fingrarna var kalla av nattluften och slöts om mina varma. ”Men du klarade det”, sa jag lågt och drog honom med mig när jag vände mig på rygg. ”Nätt och jämnt”, mumlade han och letade sig in genom lagren av täcke, pläd, kjol och särk. Han suckade djupt. Jag suckade djupt. ”Herregud, Sassenach.”

Han rörde en aning på sig. ”Som det kändes”, viskade han. ”Då. Jag som trott att jag aldrig mer skulle få äga dig, och så …”

Han hade klarat det. Och det var bara nätt och jämnt. ”Jag tänkte … att jag skulle göra det om det så blev det sista jag någonsin gjorde …” ”Det blev det förbaske mig nästan också”, viskade jag tillbaka och grep om hans runda, fasta rumpa. ”Ett ögonblick trodde jag faktiskt att du dött, tills du började röra på dig.” ”Trodde att jag skulle göra det”, sa han med ett lågt skratt. ”Herre­ gud, Claire …” Han tystnade ett ögonblick, sänkte sig ned och tryckte sin panna mot min. Så hade han gjort den natten också, kall i skinnet och vildsint av förtvivlan, och jag hade känt att jag andats in mitt eget liv i honom, i hans mjuka öppna mun som doftade svagt av äggblandat öl, den enda föda han fick behålla. ”Jag ville …”, viskade han. ”Jag ville ha dig. Måste ha dig. Men när jag väl kommit in ville jag …”

Han suckade och flyttade längre ned. ”Jag trodde att jag skulle dö av det, på fläcken. Och jag ville det.

Ville gå … medan jag var inne i dig.” Rösten hade fått en ny klang, fortfarande mild men på något sätt kylig, avlägsen, och jag visste att han förflyttats från nuet tillbaka till den kalla stenen och paniken, skräcken och det överväldigande behovet. ”Jag ville tömma mig i dig och låta det bli det sista jag var medveten 29

om, men så började jag och förstod att det inte var ämnat att bli så – att jag skulle leva, men att jag skulle förbli inuti dig för alltid. Att jag gav dig ett barn.”

Medan han talade hade han kommit tillbaka, tillbaka till nuet och in i mig. Jag höll hårt om honom: stor och kraftig och stark men skakande och hjälplös när han gav sig hän. Jag kände mina varma tårar välla upp och rinna kallnade ned i mitt hår.

Efter en stund rörde han på sig och gled ned på sidan. En stor hand vilade lätt på min mage. ”Jag klarade det, eller hur?” sa han och log lätt i ljuset från elden som föll milt över hans ansikte. ”Ja, det gjorde du.” Jag drog upp pläden över oss och lade mig bredvid honom, tillfreds i ljuset från falnande eld och eviga stjärnor.

”Extremt beroendeframkallande.”

DEN INTERNATIONELLA BÄSTSÄL JAREN

– Toronto Star

FOTO: © DOUG WATKINS

OUTL ANDERSERIEN

DIANA GABALDON är författaren bakom Outlanderserien. Hon är ursprungligen univer­ sitets­professor i naturvetenskap men har kommit att bli en uppskattad författare med bred repertoar.

Hennes Outlanderserie är närmast en egen genre, bäst beskriven som historisk science fiction.

Böckerna om den brittiska sjuksköterskan Claire Randall och den skotske klanledaren Jamie Fraser har fått hängivna fans över hela världen.

Totalt har hennes böcker sålt i mer än 30 miljoner exemplar.

”Gabaldon är en begåvad världsbyggare och hennes öga för de oglamorösa detaljerna i dåtidens liv och hennes autentiska skildringar av äktenskap och relationer lyfter serien till något mer än klassisk romance.”

– The Telegraph

I det förflutnas tryg ghet vilar många faror

”Ta ett djupt andetag, hoppa ombord och låt dig förföras.”

– Library Journal

I den nu klassiska romanen Främlingen gör Claire Randall en ofrivillig tidsresa från 1940-talet till 1700-talets Skottland. Där träffar hon sin make Jamie Fraser, som hon sedan tvingas lämna under det ­Jakobitiska upproret 1746 för att inte återse förrän 1766.

”Verkligen underhållande … den perfekta verklighetsflykten!”

– San Francisco Chronicle

OUTL ANDERSERIEN

”Ett vidunderligt äventyr, berättat med en röst som tränger in i hjärtat och speglar mänsklighetens själ.”

– CNN

Å

ret är 1779 och äntligen har Claire och Jamie å­ terförenats med sin dotter Brianna, hennes man Roger och deras familj. Men den annalkande amerikanska revolutionen hotar idyllen på Fraser’s Ridge. Tilltagande spänningar och skilda åsikter mellan arrendatorerna tyder på att kriget snart kommer att nå även dem.

Brianna och Roger oroar sig över vilka spår de lämnat i sin egen tid och när 1700-talets faror, sjukdomar och stundande krig gör sig påminda börjar de ifrågasätta sitt beslut att resa tillbaka.

En svärm av tusen bin I är fortsättningen på den fängslande Outlander­serien. Över en halv miljon svenskar har hittills läst Diana Gabaldons episka kärlekssaga. De tidigare delarna heter: Främlingen, Slända i bärnsten, Sjö­fararna, Trummornas dån, Det flammande korset, Snö och aska, Som ett eko och Skugga av svek I & II. Outlanderserien ligger till grund för TV-serien Outlander.

ISBN 978-91-89007-20-8

9 789189

007208

DEN EPISKA KÄRLEKSSAGAN