9789189007086 by Smakprov Media AB

VINNARE AV HUGO AWARD, LOCUS AWARD & NEBULA AWARD

GEORGE R.R. MARTIN har sedan sin romandebut 1977 förtrollat läsare med sina science fictionoch fantasyberättelser. Förutom framgångarna med sina böcker och noveller har Martin även skrivit manus till flera filmer och tv-serier, bland

SAGT OM GEORGE R.R. MARTIN:

När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en mytomspunnen utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Besättningen består endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram.

»Länge leve George R.R. Martin … En litterär eldsjäl, förtrollad av mångbottnade karaktärer och ett målande språk, och sprängfull av den vilda vision som kännetecknar de allra bästa berättarna.«

annat HBO:s Game of Thrones – som bygger på hans bokserie Sagan om is och eld. Den första delen i bokserien, Kampen om järntronen, släpptes 1996. Idag har de fem delarna i serien sålt i över 70 miljoner exemplar. Nightflyers släpptes som kortroman 1980 och utökades sedan för att återutges året därpå. 1985 var den även med i en samling berättelser

Kaptenens ovillighet att visa sig för forskarna är dock inte det enda som orsakar oro. Med i expeditionen finns en telepat som från första stund känner av en farlig närvaro. De är inte ensamma ombord Nightflyer.

THE NEW YORK TIMES

»Komplexa intriger, fascinerande karaktärer, fantastisk dialog och perfekt tempo.«

Endast forskaren Melantha Jhirl har nu möjlighet att lösa mysteriet. När allt fler oförklarliga händelser inträffar faller det på hennes bord att utreda om hotet är verkligt.

som publicerades under samma titel.

LOS ANGELES TIMES

Men först måste hon hålla sig levande. »Jag förväntar mig alltid det bästa från George R.R. Martin, och han levererar alltid.«

Nightflyers är en skrämmande science fiction-berättelse av den bästsäljande författaren bakom Game of Thrones. Denna moderna klassiker blev i samband med originalutgivningen 1980 nominerad till det prestigefyllda Hugo Award och har vunnit ett flertal priser, bland andra Locus Award och Seiun Award. Den har filmatiserats och gjorts som originalserie på SYFY och Netflix och med hjälp av fantastiska helsidesillustrationer tas detta hyllade epos till nya höjder.

ROBERT JORDAN

»En amerikansk Tolkien … Martin är en skärpt, kraftfull och sömnlöshetsorsakande intrigmakare och en skicklig och outtröttlig skapare av personligheter.« LEV GROSSMAN

ISBN 978-91-89007-08-6 Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, iStockphoto

NIGHTFLYERS_tryck.indd 1

DU KAN INTE FLY DET SOM KOMMER INIFRÅN BOOKMARK

2019-06-19 11:01

NIGHTFLYERS

Nightflyers Copyright © 1980, 1981 by George R. R. Martin Illustrations copyright © 2018 by Penguin Random House LLC. All rights reserved. Published by agreement with George R.R. Martin, c/o The Lotts Agency, Ltd., New York and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen. Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2019 www.bookmarkforlag.se Översättning: Ylva Spångberg Omslag: Anders Timrén Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2019 isbn 978-91-89007-08-6 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org

I översättning av Ylva Spångberg

BOOKMARK

Till Gardner Dozois ”Manater!”

När Jesus från Nasaret hängde döende på sitt kors passerade volcryn, inom ett år från hans lidande, på väg utåt. När eldkrigen rasade på jorden seglade volcryn nära Gamla Poseidon, där ingen ännu hade givit haven namn eller fiskat i dem. När stjärndriften hade hunnit förvandla Jordens federerade stater till Federala imperiet hade volcryn förflyttat sig till utkanterna av hrangernas rymd. Hrangerna märkte det aldrig. Liksom vi var de barn av de små, ljusa världar som kretsade runt sina spridda solar, med föga intresse för och mindre kunskap om det som rörde sig i djupen omkring. Krigen rasade i tusen år och volcryn passerade genom dem, ovetande och oskadda, trygga på en plats där inga eldar någonsin kunde brinna. Efter dem var Federala imperiet sönderslaget och upplöst och hrangerna försvann in i kollapsens mörker, men det blev inte mörkare för volcryn. När Kleronomas lämnade Avalon med sitt forskningsskepp var volcryn inom tio ljusår ifrån honom. Kleronomas hittade mycket, men han hittade aldrig volcryn. Inte då och inte när han återkom till Avalon en livstid senare. När jag var tre år hade Kleronomas blivit till stoft, lika avlägsen och död som Jesus från Nasaret, och volcryn passerade i närheten av Daronne. Den säsongen fick alla sensibla creyer något besynnerligt över sig och satt och stirrade på stjärnorna med lysande, flimrande ögon. 7

När jag hunnit bli vuxen hade volcryn seglat förbi Tara, utom räckhåll till och med för creyerna, fortfarande på väg utåt. Och nu är jag gammal och blir allt äldre, och volcryn kommer snart att tränga igenom Frestarslöjan som hänger som en svart dimma mellan stjärnorna. Och vi följer efter, vi följer efter. Genom de svarta avgrunderna dit ingen färdas, genom tomheten, genom tystnaden som aldrig ändas jagar vi, jag och min Nightflyer. Långsamt tog de sig igenom det långa, genomskinliga röret som förband rymddockan med det väntande stjärnskeppet framför dem, drog sig fram med händerna i tyngdlöst tillstånd. Melantha Jhirl, den enda av dem som inte verkade klumpig och besvärad i fritt fall, stannade upp som hastigast och betraktade Avalons fläckiga klot nedanför sig, en storslagen vidd i jade och bärnsten. Hon log och fortsatte snabbt vidare genom röret, passerade sina kamrater med ledig elegans. De hade allihop tagit sig ombord på stjärnskepp förr, men aldrig så här. De flesta skepp dockade tätt intill stationen, men den farkost som Karoly d’Branin hade chartrat till sin resa var för stor och för egendomlig till sin utformning. Den tornade upp sig framför dem: tre små ägg sida vid sida, två större klot vinkelrätt under dem, driftrummets cylinder mellan dem och långa rör som band samman det hela. Skeppet var vitt och stramt. Melantha Jhirl var först genom luftslussen. De andra kom troppande en efter en tills alla var ombord; fem kvinnor och fyra män, alla forskare från Akademin, med lika skiftande bakgrunder som verksamhetsområden. Den bräcklige unge telepaten Thale Lasamer var sist ombord. Han såg sig nervöst omkring medan de andra småpratade och väntade på 8

att ombordstigningen skulle bli klar. ”Vi är iakttagna”, sade han. Yttre dörren stängdes bakom dem, röret hade kopplats loss, och nu gled inre dörren upp. ”Välkomna till min Nightflyer”, sade en mild stämma inifrån. Men det var ingen där. Melantha Jhirl steg in i korridoren. ”Hejsan”, sade hon och såg sig frågande omkring. Karoly d’Branin följde efter henne. ”Hej”, svarade den milda rösten. Den kom från en kommunikator under en mörklagd bildskärm. ”Detta är Royd Eris, skeppare på Nightflyer. Jag är glad att se dig igen, Karoly, och det är glädjande att välkomna även er andra.” ”Var befinner du dig?” frågade någon. ”I mitt logi, som upptar hälften av det här livsuppehållande klotet”, svarade Royd Eris röst älskvärt. ”Andra halvan består av en salong kombinerad med bibliotek och kök, två sanitetsstationer, en dubbelhytt och en ganska liten enkelhytt. Ni andra får tyvärr sätta upp sovnät i lastkloten. Nightflyer ritades som lastskepp, inte passagerarfartyg. Men jag har öppnat alla nödvändiga passager och slussar, så det finns luft, värme och vatten i lastrummen. Jag tänkte att ni skulle få det bekvämare så. Er utrustning och era datorsystem har stuvats i lastrummen, men jag lovar att det ändå finns gott om plats. Jag föreslår att ni gör er hemmastadda och sedan träffas och äter mat i salongen.”! ”Kommer du att göra oss sällskap?” frågade psipsykologen, en grälsjuk, skarpskuren kvinna som hette Agatha Marij-Black. ”På sätt och vis”, sade Royd Eris, ”på sätt och vis.”

***

Vålnaden dök upp vid banketten. De hittade salongen utan större svårighet, när de hade satt upp sina sovnät och ordnat sina personliga tillhörigheter runt sovplatserna. Det var det största rummet i den här delen av skeppet. Ena änden utgjordes av ett fullt utrustat kök, med välfyllda förråd av mat. I andra änden fanns ett antal bekväma stolar, två läsenheter, en holotank och en hyllvägg med böcker, band och kristallchip. I mitten stod ett långbord som var dukat för tio personer. En lätt måltid väntade uppvärmd på dem där. Forskarna från Akademin tog för sig och slog sig ned vid bordet, skrattade och pratade med varandra, mer avspända nu när de hade kommit ombord. Skeppets gravitationsgitter var påslaget, och det gjorde mycket för att de skulle känna sig bättre till mods; det lätta illamåendet och klumpigheten från den tyngdlösa ombordstigningen var snart glömda. Till sist satt det någon på alla platser utom vid bordets huvudände. Där uppenbarade sig vålnaden. Alla samtal upphörde. ”Hejsan”, sade vålnaden, en ljus skugga av en smidig, blekögd ung man med vitt hår. Hans klädsel var tjugo år efter sin tid; en löst sittande, pastellblå skjorta som var vid över manschetterna och åtsmitande vita byxor med inbyggda kängor. De kunde se rakt igenom honom, och hans egna ögon såg inte dem alls. ”Ett hologram”, sade Alys Northwind, den korta, korpulenta xenoteknikern. ”Royd, Royd, jag förstår inte”, sade Karoly d’Branin och stirrade på vålnaden. ”Vad är det här? Varför skickar du hit en projektion? Tänker du inte göra oss sällskap personligen?” Vålnaden smålog och lyfte på armen. ”Jag har mitt logi på andra sidan väggen där”, sade han. ”Det finns tyvärr ingen 12

dörr och ingen sluss mellan klotets båda halvor. Jag är ensam för det mesta och jag sätter värde på att få vara ostörd. Jag hoppas att ni alla kan förstå det och respektera mina önskemål. Jag ämnar ändå vara en artig värd. Här i salongen kan min projektion göra er sällskap. Är ni på andra ställen och behöver något eller vill prata med mig kan ni helt enkelt använda en kommunikator. Nu ber jag er att fortsätta med måltiden och samtalen. Jag lyssnar gärna. Det är länge sedan jag hade passagerare.” De försökte. Men vålnaden vid bordets huvudände kastade en lång skugga, och måltiden blev ansträngd och jäktad.

*** Från den stund då Nightflyer gick in i stjärndrift iakttog Royd Eris sina passagerare. Efter några dagar hade de flesta av forskarna vant sig vid den okroppsliga rösten från kommunikatorerna och hologramvålnaden i salongen, men bara Melantha Jhirl och Karoly d’Branin verkade någonsin riktigt avspända i hans närvaro. De andra skulle ha varit ännu mer besvärade om de vetat att Royd alltid var tillsammans med dem. Alltid och överallt iakttog han dem. Till och med på sanitetsstationerna hade Royd ögon och öron. Han betraktade dem när de arbetade, åt, sov, kopulerade; han lyssnade outtröttligt på deras prat. Inom en vecka kände han dem, alla nio, och hade börjat snoka reda på deras billiga små hemligheter. Cybernetikern, Lommie Thorne, pratade med sina datorer och verkade hellre umgås med dem än med människor. Hon var skärpt och snabb, med ett rörligt, uttrycksfullt ansikte och en liten, hård, pojkaktig kropp; de flesta av de 13

andra tyckte att hon var tilldragande, men hon uppskattade inte beröring. Hon hade sex endast en gång, med Melantha Jhirl. Lommie Thorne klädde sig i skjortor av mjuk, vävd metall och hade ett implantat i vänster handled, så att hon kunde koppla in sig direkt i sina datorer. Xenobiologen, Rojan Christopheris, var en vresig, argumentationslysten man, en cyniker som knappt kunde tygla sitt förakt mot kollegerna och som drack i ensamhet. Han var lång, kutryggig och ful. De två lingvisterna, Dannel och Lindran, var ett par som offentligt alltid höll varandra i handen och stöttade varandra. Privat grälade de bittert. Lindran hade vass tunga och sårade gärna Dannel där det gjorde som mest ont, med skämt om hans yrkesmässiga kompetens. De hade båda mycket sex, men inte med varandra. Agatha Marij-Black, psipsykolog, var en hypokondriker med benägenhet för svarta depressioner, vilka förvärrades av instängdheten ombord på Nightflyer. Xenoteknikern Alys Northwind åt oavbrutet och tvättade sig aldrig. Hennes korta naglar hade alltid svarta sorgkanter och hon var iklädd samma overall under resans två första veckor. Hon tog bara av den för sex och då bara en kort stund. Telepaten Thale Lasamer var nervös och temperamentsfull, rädd för alla i sin omgivning, men ändå hemfallen åt utbrott av arrogans i vilka han hånade sina kolleger med tankar han stulit från deras sinnen. Royd Eris iakttog dem allihop, studerade dem, levde med dem och genom dem. Han försummade ingen, inte ens dem som han fann mest osmakliga. Men när Nighflyer hade varit inne i stjärndriftens grumliga flöde i två veckor var det två av passagerarna som börjat kräva merparten av hans uppmärksamhet. ”Mest av allt vill jag veta varför de gör det”, sade Karoly d’Branin till honom en artificiell natt under andra veckan av färden från Avalon. 14

Royds självlysande vålnad satt nära d’Branin i den mörklagda salongen och såg på när han drack bittersöt choklad. Alla de andra sov. Natt och dag är meningslösa begrepp på ett stjärnskepp, men Nightflyer höll sig till de normala cyklerna och de flesta av passagerarna gjorde det också. Undantaget var gamle d’Branin, administratör, generalist och forskningsresans ledare; han hade sin egen dygnsrytm, arbetade hellre än han sov och ville helst av allt prata om sin älsklingsmani, den volcryn han jagade. ”Deras om är också viktigt, Karoly”, svarade Royd. ”Kan du verkligen vara säker på att dina icke-människor existerar?” ”Jag kan vara säker”, sade Karoly d’Branin med en överdriven blinkning. Han var en undersätsig man, kort och slank, med omsorgsfullt klippt grått hår och en nästan petigt prydlig tunika, men hans benägenhet för yviga gester och flyktig entusiasm stred mot hans nyktra yttre. ”Det räcker. Om alla andra också var säkra skulle vi ha en hel flotta av forskningsfartyg, inte bara din lilla Nightflyer.” Han smuttade på chokladen och suckade belåtet. ”Känner du till Nor T’alush, Royd?” Namnet var obekant, men Royd behövde bara ett ögonblick för att rådfråga biblioteksdatorn. ”En främmande ras på andra sidan människans område, utanför fyndiernas världar och damoosherna. Möjligen bara en legend.” D’Branin småskrattade. ”Nej, nej, nej! Ditt bibliotek är omodernt, min vän, du måste komplettera det nästa gång du besöker Avalon. De är inga legender, inte alls, de är verkliga, även om de är långt härifrån. Vi har inte mycket information om Nor T’alush, men vi är säkra på att de finns, även om du och jag kanske aldrig får träffa någon. De var de som satte igång alltsammans.” ”Berätta”, sade Royd. ”Jag är intresserad av ditt arbete, Karoly.” 15

”Jag skulle koda in viss information i Akademins datorer, en sändning som just hade kommit från Dam Tullian efter tjugo standardår i transit. En del av den var Nor T’alushfolkens folklore. Jag hade ingen aning om hur lång tid det hade tagit innan den kom till Dam Tullian eller vilken väg den hade skickats, men det spelade ingen roll – folktro är ändå tidlös, och materialet var fascinerande. Visste du att jag tog min första examen i xenoetymologi?” ”Nej, det visste jag inte. Fortsätt.” ”Historien om volcryn fanns med bland Nor T’alushs myter. Den gjorde mig nästan vördnadsfull: en ras medvetna varelser som förflyttar sig utåt från något mystiskt ursprung i galaxens kärna och seglar mot galaxens rand och, sades det, i slutänden ska nå själva den intergalaktiska rymden. Och hela tiden håller de sig till de interstellära djupen, landar aldrig på någon planet och kommer sällan inom ett ljusårs avstånd från någon stjärna.” D’Branins grå ögon glittrade, och medan han pratade gjorde han entusiastiska gester i sidled, som om hans händer kunde omsluta galaxen. ”Och alltsammans utan stjärndrift, Royd, det är det verkligt förunderliga! Att göra det i skepp som bara rör sig i en bråkdel av ljushastigheten! Det var den detaljen som gjorde mig besatt! Så annorlunda de måste vara, mina volcryn – visa och tålmodiga, långlivade och med så vidsträckt perspektiv, utan den fruktansvärda brådska och lidelse som slukar de mindre raserna. Tänk dig hur gamla de måste vara, volcryns skepp!” ”Gamla”, instämde Royd. ”Karoly, du pratar om flera skepp. Är det flera?” ”Ja, absolut”, sade d’Branin. ”Enligt Nor Talush visade sig ett eller två först, i den innersta delen av deras handelssfär, men det kom fler. Hundratals, vart och ett ensamt, de flög för sig själva, alla på väg utåt. Riktningen var alltid densamma. I femtontusen standardår rörde de sig bland Nor T’alushs stjärnor, men sedan började de passera dem. Myterna säger att volcryns sista skepp försvann för 16

tretusen år sedan. ”Artontusen år”, sa Royd och tillade: ”Är Nor T’alush en så gammal ras?” ”De har inte haft stjärndrift så länge”, sade d’Branin och log. ”Enligt sin egen historia har Nor T’alush bara varit civiliserade halva den tiden. Det störde mig rätt länge. Det verkade som om berättelsen om volcryn alltså bara var en legend. En underbar legend, förvisso, men ändå bara det. Fast jag kunde ändå aldrig släppa det. På min fritid undersökte jag saken, dubbelkontrollerade det hela med andra icke-mänskliga kosmologier för att se om Nor T’alush delade den här speciella myten med någon annan ras. Jag tänkte att jag kanske kunde skriva en avhandling om det. Det såg ut som ett givande forskningsfält. Jag blev förvånad av det jag upptäckte. Ingenting hos hrangerna eller deras slavraser, fast det verkade rimligt, förstår du. Eftersom de befinner sig utanför människans område skulle volcryn inte nå fram till dem förrän de redan hade passerat genom vår egen sfär. Men när jag letade inåt fanns berättelsen om volcryn överallt.” D’Branin lutade sig ivrigt framåt. ”Å, Royd, berättelserna, berättelserna!” ”Låt höra”, sade Royd. ”Fyndierna kallar dem iy-wivii, som betyder något i stil med tom hord eller mörkerhord. Alla fyndiska horder berättar samma sak, och bara de sinnesstumma tror inte på dem. Skeppen sägs vara enorma, mycket större än några som finns i deras eller vår egen historia. Krigsskepp, säger de. Det finns en historia om en försvunnen fyndisk hord, trehundra skepp under rala-fyn som allihop förintades totalt när de träffade på en iy-wivii. Det var förstås för många tusen år sedan, så detaljerna är oklara. Damoosherna har en annan historia, men de accepterar den som en bokstavlig sanning – och som du vet är damoosherna den äldsta ras vi har träffat på än så länge. Avgrundens folk, kallar de mina volcryn. Underbara historier, Royd, 19

nderbara! Skepp som stora, mörka städer, stilla och tysta, u och de rör sig långsammare än universum omkring dem. Damooshernas legender säger att volcryn är flyktingar från något ofattbart krig djupt inne i galaxens kärna, i själva tidens begynnelse. De övergav de världar och stjärnor där de hade utvecklats och sökte en äkta fred i tomheten mellan dem. Gethsoiderna på Aath har en liknande berättelse, men i deras historia förstörde det kriget allt liv i vår galax, och volcryn är ett slags gudar som återbefolkar de världar som de far förbi. Andra raser ser dem som gudarnas budbärare, eller som skuggor från helvetet som varnar oss alla och säger att vi måste fly från en fasa som snart kommer ut från galaxens mitt.” ”Dina historier motsäger varandra, Karoly.” ”Ja, ja, självklart, men de är samstämmiga i det viktigaste – volcryn som reser utåt och passerar förbi våra kortlivade imperier och vår förgängliga prakt i sina uråldriga, eviga underljusskepp. Det är det viktiga! Resten är bjäfs och utsmyckning, och vi kommer snart att få veta sanningen om saken. Jag har kontrollerat det lilla man vet om de raser som sägs leva ännu längre in, till och med bortom Nor T’alush – civilisationer och folkslag som själva är halvt legendariska, som dan’lai och ullierna och rohenna’kh – och där jag alls har hittat någonting fann jag berättelsen om volcryn igen.” ”Legendernas legend”, föreslog Royd. Vålnadens breda mun kröktes i ett leende. ”Precis, precis”, instämde d’Branin. ”Så dags kallade jag in experterna, specialister från Institutet för studier i icke-mänsklig intelligens. Vi gjorde research i två år. Alltihop fanns där i Akademins bibliotek och minnen och matriser. Ingen hade någonsin letat efter materialet förut eller gjort sig besväret att samla ihop det. Volcryn har förflyttat sig genom människans område under större delen av vår historia, sedan tiden före våra r ymdfärder. 20

Medan vi förvrider rymdens egen materia för att lura relativiteten har de seglat med sina stora skepp rakt genom hjärtat av vår påstådda civilisation, förbi våra mest välbefolkade världar, i majestätisk, långsam underljushastighet, på väg mot Periferin och mörkret mellan galaxerna. Förunderligt, Royd, förunderligt!” ”Förunderligt!” instämde Royd. Karoly d’Branin tömde sin chokladmugg i ett svep och sträckte sig fram för att ta tag i Royds arm, men handen gick rakt genom tomt ljus. Ett ögonblick verkade han förvirrad, men sedan började han skratta åt sig själv. ”Ah, mina volcryn. Jag blir överentusiastisk, Royd. Jag är så nära nu. De har tyngt mina tankar i så många år, och inom en månad kommer de att vara inom räckhåll, jag ska få se deras prakt med mina egna trötta ögon. Och då, då, om jag bara kan åstadkomma en kommunikation, om mina medarbetare bara kan nå fram till varelser som är så storslagna och märkliga som de, så olika oss – jag hoppas, Royd, jag hoppas att jag äntligen kommer att få veta varför!” Royd Eris vålnad log mot honom och såg på honom med lugna, genomskinliga ögon. Passagerare blir snart rastlösa på ett skepp under stjärndrift, och fortare på ett som är så litet och frugalt som Nightflyer. Mot slutet av andra veckan började spekulationerna verkligen ta fart på allvar. ”Vem är den här Royd Eris egentligen?” klagade xenobiologen Rojan Christopheris en kväll när fyra av dem spelade kort. ”Varför kommer han inte ut? Vad är meningen med att hålla sig avskärmad från oss andra?” ”Fråga honom”, föreslog Dannel, den manlige lingvisten. ”Tänk om han är något slags brottsling?” sade Christopheris. ”Vet vi något om honom? Nej, det är klart att vi inte 21

gör. D’Branin anlitade honom och d’Branin är en senil gammal idiot, det vet vi allihop.” ”Det är din tur”, sade Lommie Thorne. Christopheris smällde ett kort i bordet. ”Bakstöt”, meddelade han, ”du får dra ett kort igen.” Han flinade. ”Och vad gäller den här Eris, vem vet om han inte tänker döda oss allihop.” ”För våra enorma rikedomar, säkerligen”, sade Lindran, den kvinnliga lingvisten. Hon spelade ett kort ovanpå det som Christopheris hade lagt. ”Rikoschett”, genmälde hon lågt. Hon log. Det gjorde också Royd Eris, som iakttog. Melantha Jhirl var en fröjd att iaktta. Hon var ung, frisk och aktiv, och hon hade en livlighet som ingen av de andra kunde mäta sig med. Hon var stor på alla sätt; ett huvud högre än någon annan ombord, kraftig benstomme, storbystad, långbent, stark, med muskler som rörde sig smidigt under blank, kolsvart hud. Hon hade stor aptit också. Hon åt dubbelt så mycket som kollegerna, drack rikligt utan att någonsin verka berusad, tränade i timtal varje dag på utrustning som hon tagit med sig och ställt upp i ett av lastrummen. Vecka tre hade hon haft sex med alla fyra männen ombord och två av de andra kvinnorna. Till och med i sängen var hon alltid aktiv och gjorde de flesta av sina partners utmattade. Royd iakttog henne med förtärande intresse. ”Jag är en förbättrad modell”, sade hon till honom en gång när hon tränade på barren. Svetten blänkte på hennes nakna hud och det långa, svarta håret var uppsatt i ett nät. ”Förbättrad?” sade Royd. Han kunde inte skicka ned sitt hologram till lastrummen, men Melantha hade bett honom att prata med henne via kommunikator medan hon tränade, utan att veta att han ändå skulle ha varit där. 22

Hon gjorde en paus i programmet och höll kroppen rak i luften på starka armar och ben. ”Förändrad, kapten”, sade hon. Hon hade börjat kalla honom kapten. ”Född på Prometheus bland eliten, barn till två genier på genetik Förbättrad, kapten. Jag behöver dubbelt så mycket energi som du, men jag använder alltihop. Mer effektiv matsmältning, starkare och härdigare kropp, förväntad livslängd femtio procent längre än normala människors. Mitt folk har gjort en del fruktansvärda misstag när de har försökt omskapa människan radikalt, men de små förbättringarna är de bra på.” Hon återgick till träningen, rörde sig snabbt och smidigt och teg tills hon var färdig. När hon var det gjorde hon en volt från barren och stod en stund och flåsade, och sedan lade hon armarna i kors och huvudet på sned, och flinade. ”Nu har du hört min livshistoria, kapten”, sade hon. Hon drog av nätet och skakade ut håret. ”Den måste väl innehålla mer”, sade rösten från kommunikatorn. Melantha Jhirl skrattade. ”Det måste den”, sade hon. ”Vill du höra om hur jag hoppade av till Avalon, varför och av vilket skäl jag gjorde det, och om de problem det orsakade min familj på Prometheus? Eller är du mer intresserad av mitt enastående arbete inom kulturell xenologi? Vill du höra om det?” ”En annan gång, kanske”, sade Royd artigt. ”Vad är det för kristall du har på dig?” I vanliga fall hängde den mellan hennes bröst; hon hade tagit av sig den när hon bytte om för träningen. Hon tog upp den igen och drog kedjan över huvudet; en liten, grön sten prydd med flätverk i svart, på en silverkedja. När den nuddade Melantha blundade hon som hastigast, och sedan öppnade hon ögonen igen och log brett. ”Den lever”, sade hon. ”Har du aldrig sett en förut? En viskarsten, kapten. 23

Resonant kristall, psioniskt etsad så att den håller kvar ett minne, en förnimmelse. Vid beröring får man tillbaka den en kort stund.” ”Jag känner till principen”, sade Royd, ”men inte det här användningsområdet. Innehåller din något älskat minne, månne? Av din familj, kanske?” Melantha Jhirl slet åt sig en handduk och började torka svetten från kroppen. ”Min innehåller förnimmelser från en ovanligt tillfredsställande stund i sängen, kapten. Den gör mig upphetsad. I alla fall gjorde den det. Viskarstenar tappar kraften med tiden, och den här är inte så stark som den har varit. Men ibland – oftast när jag just har haft sex eller kommer från ett hårt träningspass – blir den levande för mig igen, som den blev just nu.” ”Jaså”, sade Royds röst. ”Så nu har den gjort dig upphetsad? Tänker du gå och kopulera nu?” Melantha log brett. ”Jag vet vilken del av mitt liv du vill höra om, kapten – mitt stormiga och passionerade kärleksliv. Men det kommer du inte att få. I alla fall inte förrän jag har fått höra din livshistoria. Bland mina blygsamma egenskaper finns en omättlig nyfikenhet. Vem är du, kapten? Egentligen?” ”Någon som är så förbättrad som du”, svarade Royd, ”borde definitivt kunna gissa det.” Melantha skrattade och kastade handduken mot kommunikatorns galler.

*** Lommie Thorne tillbringade de flesta av sina dagar i lastrummet de hade utsett till datorrum, där hon satte upp det system de skulle använda för att analysera volcryn. För det mesta 24

följde xenoteknikern Alys Northwind med för att hjälpa till. Cybernetikern visslade medan hon jobbade; Northwind lydde order under trumpen tystnad. Ibland pratade de. ”Eris är inte mänsklig”, sade Lommie Thorne en dag medan hon övervakade installationen av en bildskärm. Alys Northwind grymtade: ”Vad?” Över hennes kantiga, platta ansikte spred sig en bister rynka. Christopheris och hans prat hade gjort henne rädd för Eris. Hon tryckte ytterligare en komponent på plats och vände sig om. ”Han pratar med oss, men vi kan inte se honom”, sade cybernetikern. ”Det här skeppet har ingen besättning och verkar helt automatiserat bortsett från honom. Så varför inte helt automatiserat? Jag kan slå vad om att den här Royd Eris är ett ganska sofistikerat datorsystem, kanske en genuin artificiell intelligens. Till och med ett ganska enkelt program kan föra ett samtal som inte går att skilja från en människas. Jag lovar att det här systemet skulle kunna lura dig när vi väl har fått igång det.” Xenoteknikern grymtade och återgick till arbetet. ”Varför då utge sig för att vara människa?” ”Därför att”, sade Lommie Thorne, ”artificiella intelligenser saknar rättigheter i de flesta rättssystem. Ett skepp kan inte äga sig självt, inte ens på Avalon. Nightflyer är antagligen rädd för att bli gripen och nedkopplad.” Hon visslade. ”Döden, Alys, slutet på självmedvetandet och på varje medveten tanke.” ”Jag jobbar med maskiner varenda dag”, sade Alys Northwind envist. ”Det spelar ingen roll om man slår på dem eller av dem. De bryr sig inte om det. Varför skulle den här maskinen göra det?” Lommie Thorne log. ”Det är annorlunda med en dator, Alys”, sade hon. ”Medvetande, tanke, liv, de stora systemen har allt det.” Hon slöt höger hand runt vänster handled och började tankspritt gnida implantatets små knölar med tummen. ”Förnimmelser också. Ingen vill att förnimmelserna ska ta slut. De är faktiskt inte så olika dig och mig.” 25

Xenoteknikern kastade en blick på henne och skakade på huvudet. ”Jaså”, sade hon med tonlös, misstrogen röst. Royd Eris lyssnade och tittade på, utan att le. Thale Lasamer var en skör ung varelse: nervös, känslig, med livlöst, lingult hår som nådde till axlarna, och vattniga blå ögon. I vanliga fall klädde han sig som en påfågel, med en förkärlek för de spetsprydda, v-ringade skjortor och blygdkapslar som fortfarande var på modet i de lägre klasserna på hans hemvärld. Men den dag då han sökte upp Karoly d’Branin i hans trånga, privata hytt var Lasamer nästan dystert klädd i en stram, grå overall. ”Jag kan känna det”, sade han och tog tag i d’Branins arm så att naglarna borrade in sig på ett smärtsamt sätt. ”Någonting är på tok, Karoly, någonting är fruktansvärt på tok. Jag börjar bli rädd.” Telepatens naglar skar in, och d’Branin drog sig häftigt undan. ”Du gör mig illa”, protesterade han. ”Vad är det, min vän? Rädd? För vad, för vem? Jag förstår inte. Vad finns det att vara rädd för?” Lasamer lyfte sina bleka händer mot ansiktet. ”Jag vet inte, jag vet inte”, kved han. ”Men det finns där, jag känner det. Karoly, jag registrerar någonting. Du vet att jag är skicklig, det är jag, det var därför du valde mig. Jag kände det alldeles nyss, när mina naglar borrade sig in i dig. Jag kan avläsa dig nu, glimtvis. Du tänker att jag är för hetsig, att det är instängdheten, att jag behöver bli lugnad.” Den unge mannen skrattade ett tunt, hysteriskt skratt som dog bort lika snabbt som det hade börjat. ”Nej, jag är bra, förstår du. Klass ett, testad, och jag säger att jag är rädd. Jag anar det. Känner det. Drömmer om det. Jag kände det redan när vi gick ombord, och det har blivit värre. Någonting farligt. Någonting labilt. Och icke-mänskligt, Karoly, icke-mänskligt!” 26

”Volcryn!” sade d’Branin. ”Nej, omöjligt. Vi är i stjärndrift, de är ljusår härifrån.” Det spända skrattet hördes igen. ”Så bra är jag inte, Karoly. Jag har hört din historia om creyerna, men jag är bara en människa. Nej, det här finns närmare. På skeppet.” ”En av oss?” ”Kanske”, sade Lasamer. Han gned sig tankspritt på kinden. ”Jag kan inte reda ut det.” D’Branin lade en faderlig hand på hans axel. ”Thale, den här känslan – kan den helt enkelt bero på att du är trött? Det här har varit påfrestande för oss allihop. Overksamhet kan vara ansträngande.” ”Ta bort handen”, fräste Lasamer. D’Branin drog snabbt åt sig den. ”Det här är på riktigt”, envisades telepaten, ”och du ska inte tänka att du inte borde ha tagit med mig och sådan skit. Jag är lika stabil som alla andra på det här … det här … hur vågar du tro att jag är instabil, du skulle titta in i ett par av de andra, Christopheris med sin flaska och sina snuskiga små fantasier, Dannel som är halvt sjuk av rädsla, Lommie och hennes maskiner, för henne handlar allt om metall och ljus och häftiga kretsar, hon är sjuk, det säger jag dig, och Jhirl är arrogant och Agatha gnäller till och med i sitt eget huvud för sig själv hela tiden, och Alys är tom, som en ko. Du, du rör inte vid dem, ser inte in i dem, vad vet du om stabil? Nollor, d’Branin, du har fått med dig en samling nollor, och jag är en av dina bästa, så du ska inte få för dig att jag inte är stabil, inte är riktigt frisk, hör du det?” Hans blå ögon var febriga. ”Hör du det?” ”Lugn”, sade d’Branin. ”Lugn nu, Thale, du börjar bli uppjagad.” Telepaten blinkade till, och plötsligt var allt det vilda försvunnet. ”Uppjagad?” sade han. ”Ja.” Han såg sig skuldmedvetet omkring. ”Det är svårt att smälta , Karoly, men lyssna 27

på mig, du måste, jag varnar dig. Vi svävar i fara.” ”Jag ska lyssna”, sade d’Branin, ”men jag kan inte göra något om jag inte har mer detaljerad information. Du måste använda din förmåga till att skaffa fram det åt mig, okej? Det klarar du.” Lasamer nickade. ”Ja”, sade han. ”Ja.” De pratade lågt i över en timme, och slutligen gick telepaten stillsamt därifrån. Efteråt gick d’Branin raka vägen till psipsykologen, som låg i sitt sovnät omgiven av mediciner och bittert klagade över sin värk. ”Intressant”, sade hon när d’Branin berättat. ”Jag har också känt av något, ett slags hot, mycket vagt, diffust. Jag trodde att det bara berodde på mig, på instängdheten och ledan, på mina känslor. Mitt humör sviker mig ibland. Sade han något mer specifikt?” ”Nej.” ”Jag ska anstränga mig för cirkulera omkring, läsa av honom, läsa av de andra, se vad jag kan plocka upp. Men om det här är på riktigt så borde han veta det först. Han är en etta, jag är bara en trea.” D’Branin nickade. ”Han verkar väldigt receptiv”, sade han. ”Han berättade allt möjligt om de andra.” ”Betyder ingenting. Ibland när telepater påstår att de registrerar allt, så betyder det att de inte registrerar någonting. Han inbillar sig känslor och inbillar sig tolkningar för att kompensera för det som han inte får fram. Jag ska hålla noggrann uppsikt över honom, d’Branin. Ibland kan en begåvad person bryta ihop, glida in i ett slags hysteri och börja sända i stället för att ta emot. I en sluten omgivning är det väldigt farligt.” Karoly d’Branin nickade. ”Självklart, självklart.” I en annan del av skeppet rynkade Royd Eris pannan. ”Har du tänkt på hur hologrammen han skickar till oss är klädda?” sade Rojan Christopheris till Alys Northwind. De 28

var ensamma i ett av lastrummen, där de låg och vilade på en matta och försökte undvika det som de hade blött ned. Xenobiologen hade tänt en joint. Han höll fram den till sin kamrat, men Northwind viftade bort den. ”Tio år sedan de var moderna, kanske mer. Min pappa hade sådana skjortor när han var en liten grabb på Gamla Poseidon.” ”Eris har gammalmodig smak”, sade Alys Northwind. ”Och? Jag bryr mig inte om vad han har på sig. Själv gillar jag overaller. De är bekväma. Bryr mig inte om vad folk tycker.” ”Nej, du gör inte det, va?” sade Christopheris och rynkade på sin väldiga näsa. Hon såg inte grimasen. ”Men du fattar inte vad jag menar. Tänk om det faktiskt inte är Eris? En projektion kan vara vad som helst, den kan vara en fri fantasi. Jag tror inte att han egentligen ser ut så där.” ”Inte?” Nu lät hon nyfiken. Hon vände på sig och kurade ihop sig under hans arm, med sina tunga vita bröst mot hans bröstkorg. ”Tänk om han är sjuk, vanskapt, skäms för att bli sedd så som han faktiskt ser ut?” sade Christopheris. ”Han kanske har någon sjukdom. Långpesten kan göra en människa fruktansvärt tärd, men det tar årtionden innan man dör av den, och det finns andra smittsamma sjukdomar – manthrax, neolepra, smältan, Langamens sjukdom, hur många som helst. Royds självpåtagna karantän kanske är just det. Karantän. Tänk på saken.” Alys Northwind rynkade pannan. ”Allt ditt prat om Eris”, sade hon, ”gör mig nervös.” Xenobiologen sög på sin joint och skrattade. ”Välkommen till Nightflyer, i så fall. Vi andra är redan nervösa.”

*** 29