9789188999887 by Smakprov Media AB

Vilhelm Ekelund Veri similia Veri similia II Nya meditationer

Innehåll

Veri similia

Dostojevskij 11 Sanningsintresset 43 Moralister och tragöder 53 Livets anlete 57 Ordning 61 Carlyle och Emerson 69 Litterärpsykologiskt 79 Don Quijote 113 Keller 117 Still-leben 121 Den minnesgoda glömskan 125 Halkyone 129

Veri similia II Dagen Goethe-lektyr Glädjen Sanningsintresset Böcker Svenskt Brevet Barndomsliv Nordtysk stämning Litterärpsykologiskt

133

135 141 149 167 175 181 185 189 197 205

Veri similia

Juvat integros accedere fontes. Lucretius

Dostojevskij

Swedenborg säger att andarna stundom tedde sig för honom såsom omgivna av en ”sfär” av ett visst något: de himmelska såsom av en genomskinlig, ljus sky, men andarna i helvetet hade liksom en tjock mörk åsksky omkring sig. Någon av Dostojevskijs bekanta säger, att när han såg honom träda emot sig på vissa dagar då han var upprörd eller sjuk, fick han ett intryck som av ett laddat åskmoln. Man kan läsa därom i en skrift av en vetenskapsman i ”psykopati”, Segaloff: ”Die Krankheit Dostojewskis”, men om jag minns rätt var denna anekdot det enda anmärkningsvärda där fanns i den boken. Dostojevskijs hjärta var lika rikt som hans intelligens; hans livs lidanden voro stora, men han ägde en kristens lycka i lidandet. Och den som har tvånget till sanning i sitt hjärta kan aldrig kallas olycklig i vanlig mening. Men där är ett ord av Shakespeare som kanske mer än de flesta är ägnat att kasta ljus över sanningsbehovets tillblivelse och växt i en människa. Han talar om att ”skrämma fan med att tala sanning” (Henrik Percy i ”Henrik lV”, första delen). För några har sanning blivit till, har det gått upp vad sanning är (som för mängden är ett stort tomt ord, föremål för en livlös respekt) tack vare just det att de haft ”fan” över sig. De ha gjort en dygd av nödvändigheten, och sådan dygd är den starkaste, säger Shakespeare en annan gång. Det där lidandets stora tröst 13

att i lidandet växer sanningsbehovet liksom en febersjuk kan hålla livsbegäret uppe med sin törst, kan i långa nätter och dagar fantisera om en skön skogskälla i sin fjärran barndomshembygd – eller om en rad hästar som stå och dricka ur en gammal träho utanför en stallänga. Där är mycket i Dostojevskijs skrifter som talar om ett sanningsbehov av den karaktären. Det var stundom en art människor som icke kunna kallas i vanlig mening ”goda” människor, i vilka behovet att göra sanning av sitt liv var starkt och för vilka den svala källan rann rikligare än för andra – just därför att deras törst var brinnande. Det fromma och milda hos en Dostojevskij, en Strindberg är så starkt därför att det är bränt i Infernos lågor. Det ger deras skrifter den hemliga kryddan, som gör att nästan alla människor kunna njuta dem.

ll.

Att leva i idéns tjänst, säger Dostojevskij, har blivit en sport. Alla isolera sig och kämpa i grunden endast för sig själva; medvetandet att vara en tjänare åt mänskligheten håller på att dö ut, föreställningen om broderlighet, samhörighet med mänskorna bemötes med medlidsamt förakt. Det finns ingen vetenskap och kommer aldrig att finnas någon som lär människorna broderlighet, lär dem att inse isoleringens lögn. Alla gå de där och tråna efter liv och livets fullhet och stora upplevelser, och resultatet av det hela blir bara att man drar sig tillbaka inom sig själv med vad man samlat. Människorna nu för tiden vilja icke inse att individens verkliga säkerhet icke ligger i den isolerade personliga kraften utan i sammanhanget med det mänskliga hela. Men drömmen skall icke desto mindre en gång bli verklighet, det skall komma en stund då denna fruktansvärda isolering skall upphöra och man skall plötsligt begripa att man levat i ett mörker. Då skall Mänskosonens tecken synas på himmelen... Men intill den tiden kommer, måste det finnas enstaka sällsynta undantag bland människorna som med sitt exempel göra en ljusning i det stora falskhetsmörkret och visa vägen mot broderlighet. De bli ansedda för dårar, men de akta det för intet, om blott den stora tanken får leva. Varpå det kommer an för den människa som vill komma i ett sant förhållande till detta livet, som vill närma sig Sann15

ing, sätter Dostojevskij i att (medvetet eller omedvetet) förstå att envar människa har skuld för alla människor. Det är Österns urgamla ädla visdom: Detta är du, tat tvam asi, som slagit upp sin blick igen hos den ryske diktaren, liksom det för Schopenhauer varit visdomens summa –: att blindheten för detta utgör själva Lögnens kärna och väsen, den lögnillusion som håller det tomma grymma världsspelet i gång. Men – frågar någon, skulle så ej livets kamp och strävan slockna och dö ut i detta broderlighetens ideal – ifall vi alltså vore i stånd att se att vi alla äro ett, och hat, strid, ambition en dårskap? Är det ”paradis”, som mystikern Dostojevskij drömmer, till sist något annat än det som drömdes vid Ganges’ stränder, viljebortdöendets elysium? Är icke detta munkvisdom och gubbideal? Tänk t.ex. på könskampen, allt det erotiskt-ambitiösa hos människan – och så broderlighet... Och tänk på alla dem som skapat andliga storverk. Var det några milda broderlighetssvärmare, var icke Dostojevskij själv typen på en bitter-ambitiös, lidelsefull natur, en föraktare, ja hatare; hur har han ej avrättat Turgenjev! Var han i stånd att bevara sin kärlek till mänskligheten på annat sätt än genom att draga sig ifrån – människorna, liksom så många andra skapande ha gjort? Skulle hans verk över huvud ha kommit till, om han varit en ”renhjärtad” och försonlig i stället för en bitter, förtrampad, lidelsefullt äresjuk och antagonistisk natur? Det är tvivel som äro lätta att ställa fram. De bevisa ju ingenting, ty vem har sagt att den mänskliga dådlystenheten i all framtid måste regeras av strid och antagonism, av könskamp och hat och äregirighet? Och alla stora drömmar och all stor visdom ha kanske till slut något av ”munk-visdom”, fast ingen gärna vill tillstå det, allra minst ”de kristna” naturligtvis. 16

III.

”Livet är ett paradis,” utbrister den döende ynglingen i munkens berättelse i ”Bröderna Karamazov”. ”Vi äro alla i paradiset, vi vilja bara icke veta om det; kunde vi inse det, vore vi i paradiset den dag i dag.” Vem är stark och ren nog för den sanna glädjen, så som Dostojevskij fattar den? Det kan kanske vara lätt att bli uppmärksam på det enskilda, de små vardagliga misärerna, som förstöra vad till den sanna glädjen hör; men är det ej så, att hela den allmänna atmosfären kring vårt liv har förfalskats, förfuskats av den slags småsinta tankefattiga irritabilitet, varav för de flesta människor livets s.k. allvar i själva verket består. När blicken fattar denna allmänna förträngning av horisonten, denna ”själsbudens” förhornande till oemottaglighet för det fina, friska glädjeljuset (som i allmänhet utgör de vuxnas hela överlägsenhet visavi de ”omogna”, d.v.s. de ännu friska), då framspringer den tanke som följde Dostojevskij i plötsliga blixtar med långa mellanrum genom hela hans liv; då anar man att Tauler väl ej överdrivit, då han anslår antalet av genomsnittsmänniskans ”själshudar” till 30 à 40! (I predikan över Luc. 10:23: Saliga de ögon som se det I sen.) Men vem är stark nog för glädjen? Dostojevskij gjorde försök; han försökte med ateisten, övermänniskan, försök som fortsattes av Nietzsche; han försökte med den helige (i ”Bröd17

erna Karamazov”), han försökte med den sjuke, den dödsdömde, som plötsligt bliver seende och vill taga en hel evighets marter blott för fröjden att vara. Han stannar vid kristendomen såsom den enda visheten och frälsningen. Men lvans indignation! (”Bröderna Karamazov”.) Är icke här hans sista ord: jag ser att mänsklighetens lidande har mening och tror försoningen; men försoningen må vara aldrig så försonad, saligheten aldrig så salig – jag avskyr den makt som satt i gång detta fadda grymma spel; vad som förtäljes i denna simpla tidningsnotis om en moders kval är tyngre än alla evigheters försoningsfröjd; jag vill ej. Ivan Karamazov i Dostojevskij fick intet svar hos kristendomen.

Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson, som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 tilldelades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet. I de båda böckerna Veri similia, som utkom 1915, och Veri similia II (med undertiteln ”Nya meditationer”), som utkom 1916, möts vi av flera olika typer av texter såsom essäer, aforismer och prosadikter. Delar av innehållet har sitt ursprung i dagboksanteckningar som Ekelund började föra 1913, efter en allvarlig sjukdomsperiod. Ekelund framträder i detta tudelade verk, som så ofta i sina böcker, som en bildad och insiktsfull samtalspartner som vill rikta vår blick mot sådant som annars kanske hade förblivit dolt – och kan därmed föra oss i en riktning mot ett rikare inre liv.