25 januari.
Det var natten till söndag det hände. Ja, det är säkert, att något hände, fast det upplöser sig och glider undan, då jag ska försöka fånga det efteråt. På lördagens eftermiddag flyttade jag hit. Jag var andfådd och upphetsad som efter en flykt, varför sätter jag för resten: som? Jag kom någon timma innan bostadens förra innehavare skulle ge sig av på en lång resa. När jag kom, fann jag henne i färd att ta avsked av en ung man. Jag trodde det var hennes fästman, ty vad skall man tro, men hon presenterade honom som sin boutredningsman och sade, att jag skulle vända mig till honom om det var något. Jag stirrade på henne utan att fatta. När min man var död, kom stadsfogden Kvarstad och frågade, om jag ville ha honom till boutredningsman, vilket jag genast ville. Vad han gjorde i denna sin egenskap tog jag inte så värst noga reda på, men det måste ha varit arbetsamt, ty han tog bra betalt sedan. I alla fall kunde det inte ha varit samma sak, som den här unge mannen skulle sköta om åt en ung dam. – Fröken Arvidson är ovanligt förtänksam, sade han, i det han samtidigt tog upp ett reklamkort från sin advokatbyrå och gav mig, hon har förordnat mig att ta hand om allt vad hon har, ifall hon inte skulle komma tillbaka. – Inga släktingar kan komma åt mina lådor och läsa mina brev, sade hon triumferande. 3
Vilken förutseende ungdom! Jag var alldeles stum. En ung dam ger sig ut på en resa, men förordnar först en boutredningsman. Jag frågade, om hon också skrivit sitt testamente, och det hade hon! Jag försökte tänka efter, hur jag själv skulle ha betett mig i hennes situation, men kom sen ihåg, att jag kunde aldrig ha varit i den, ty jag har ännu aldrig rest ut i världen ensam. Under hela mitt liv har det aldrig fallit mig in, att en dam i en bättre familj kunde ha något med advokatbyråer, än mindre med rådhusrätt och, o, ve!, domare att göra. Jag levde inne i en för mig osynlig byggnad, konstrikt sammanfogad av lagar och förordningar, som männen plitat hop under århundraden, och där de bodde med oss. Och eftersom jag inget såg, var det väl inte så märkvärdigt, att jag rätt vad det var slog pannan i en vass kant. Det gjorde så ont, att jag nästan svimmade av. När jag vaknade upp och såg mig omkring, befann jag mig i en ny värld. Förr skulle jag genast ha slängt det där kortet, nu gömde jag det. Det märktes inte att våningens innehavare stod inför ett så långt uppbrott, att det krävde boutredningsman. Jo, kanske dock på en liten darrning i underläppen. Annars var allt i yppersta ordning i hennes vackra korrekta ansikte och i hennes lägenhet. Hon tog fram en minutiöst ordentlig inventarieförteckning och föreställde med ledning av den för mig grytor och pannor, porslin, linne och silver, det vill säga nysilver, tavlor och böcker. Det syntes mig ganska sällsamt, att jag nu en tid framåt skall leva bland idel främmande bohag, jag som äger två hem. För övrigt talade vi inte med varandra om annat än praktiska saker. Hon var förbindlig och fattad, men det låg i luften omkring henne, att hon utförde ett ödesdigert beslut. När 4
rymden började blåna mot aftonen, ställde hon sig vid fönstret och såg ut över vattnet och stadsdelen mittemot. Jag drog mig tillbaka. Klockan sju for hon. Och så var denna främmande människas hem vordet mitt med allt vad det rymde av föremål och minnen av händelser. Här skulle jag nu leva eller finnas många dagar och nätter. Men vad som hände om natten var detta: Jag vaknade vid att mitt hjärta skälvde och pinglade, som om det varit en klocka och någon dragit med ett otåligt grepp i klocksträngen. Kläppen slog mot klockans vägg, och ännu då jag satte mig upp, darrade rummet av ljud, som icke hördes. Vem var det, som icke tillät att jag sov? Först visste jag det inte. Jag befann mig på ett hav mittemellan de två världsdelarna lördag och söndag och hade för ögonblicket icke landkänning med någon av dem. Ja, vem kunde det vara, som icke lät mig sova? Sen mindes jag plötsligt – – – Jag mindes att jag kommit hit till Stockholm för att genomleva två månader under väntan på ett beslut, som skulle avgöra hela mitt återstående liv. Det grep mig en fruktansvärd otålighet över dessa två månader. Hur skall jag kunna uthärda i denna vansinniga spänning sextioen dagar, sextioen nätter, nio söndagar, nio måndagar, nio tisdagar och så vidare? Det betyder att jag skall dra av och på kläderna hundratjugu gånger, sätta mig till bords tvåhundra gånger och tusen gånger höra klockan slå. Jag började räkna ut hur många timmar, som rymmes i två månader, men hann icke fullborda detta räknestycke, innan jag insåg, att jag begick en hädelse mot tiden och den, som satt mig in i tiden. 5
Jag tyckte, att jag stod och stampade på ett stycke av min egen korta tillvaro, alltså ett stycke av mig själv, för att krossa det till smulor och förinta det. Ja jag stod och trampade på ögonblick, dem ingen makt i himmel eller på jord kunde kalla tillbaka eller skänka mig åter. I betraktande av livets obevekliga noggrannhet, föreföll det mig mycket troligt, att om jag stampade sönder dessa två månader de skulle komma att fattas i slutet för mig. Inte för att jag just nu kunde tänka mig att jag skulle kunna få särskilt bråttom på sistone, ej heller att jag skulle kunna ligga och längta efter att någon måtte komma jag ville ta farväl av. Men man vet aldrig. Detta skrämde mig så, att jag började fundera på om jag kunde bruka till något den tid, som måste förflyta, innan jag slutligen får triumfera över min måg. I så fall är den enda möjligheten, tänkte jag, att göra mig fri den börda jag bär på, ty så förtyngd som jag är, kan jag inte göra sextioen nyttiga dagsverken. Men min börda är för det första mitt eget liv, kan jag lägga av det under två månader? Jag gjorde ett försök. Jag lossade försiktigt på i går, ja, se, hela lördan gick lätt att plocka bort, så tog jag bort i förrgår, så blev jag djärvare och tog bort hela veckor och månader. Snart var hela den sista svåra tiden borta, och med den hade jag skilt ifrån mig sorger och lidanden, från fiender och hat mot fiender, från dem jag älskat och från hatet mot dem jag älskat. Sen tog jag bort ägodelar och bekymmer om ägodelar, sen slutligen fåfänga, föresatser, förhoppningar. Ja, jag lade även av bördan framtiden, men när jag gjorde det, var jag rätt rädd, att det lilla som var kvar, det jag kallade mig själv, skulle följa med, ty det var inte mycket, det. Men det gick att skilja av framtiden, och ännu var jag. Jag förnam mitt lilla 6
själv som ett alldeles naket, osynligt litet liv i mörkret, som ingen skulle upptäckt med vanliga sinnen. Om någon trätt in i rummet, borde han ha funnit sängen tom, tänkte jag. Jag sov icke en blund vidare på hela natten. Jag hade även glömt vad som var anledningen till att jag plockat av mig hela livet. Jag hade tillfogat mig själv en förfärlig lycka. Jag räddes vid den och sade: skall jag alltid behöva vara så här förfärligt lycklig? Ja det såg ut så. Den varade länge, länge. Det var bara en vinternatt efter mänskliga mått, men hur lång var den inte. Jag låg där i en yrsel av ångest och lycka, jag låg på rygg och vaggades av det tomma intet. Men fast jag inte märkte det, var det en rörelse i denna vaggning fram mot söndagens kust, och plötsligt smällde det i brevlådslocket där ute i tamburen. – Det är tidningen, tänkte jag, och därmed fick jag landkänning med den nya värld, där jag skulle leva i två månader. Jag hade fruktat, att jag icke skulle nå fram till den, men det lilla självet klarade sig. När jag kom ut i tamburen, hejdade jag mig och drog in luften. Tidningen doftade så underligt ljuvt och vällustigt. Hela våningen var full av dess doft. Detta syntes mig ett än större underverk än det, som hänt under natten, men sammanhanget var mig oförklarligt. Då tände jag ljuset och fann att i stället för tidning, som den ordentliga fröken Arvidson säkert avbeställt, låg på den gröna korkmattan en stor mimosakvist. Jag tog upp den och bar den med mig i sängen. Jag borrade ned huvudet i dess gula blom, i dess söta doft, men det dröjde icke länge, förrän jag märkte att den var farlig och kom en att minnas alltför ljuva ögonblick. Då steg jag vredgad upp och satte den i en vas utan vatten, ty så skall mimosaträdets blom och kärlekens behandlas. 7
Elin Wägner (1882-1949) brukar räknas till de så kallade Tiotalisterna, med sitt samhällsfokuserade författarskap. Wägner var även verksam som journalist. Till hennes mest kända och uppskattade skönlitterära verk hör bl.a Norrtullsligan och Pennskaftet, men hon har även gått till historien för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt, för Fredsrörelsen och för att hon var med och grundade Rädda Barnen 1919. Wägner blev 1937 ledamot av Samfundet De Nio. 1944 blev hon ledamot av Svenska Akademien. Natten till söndag (1926) har hämtat inspiration från ett verkligt rättsfall. Romanen handlar om en friherrinna och änka, vars dotter och svärson önskar få henne omyndigförklarad. Skälet är dels att man anser henne slösa bort arvet efter maken, dels att ryktet gjort gällande att hon roat sig med olika män på ett otillbörligt sätt. Friherrinnan lämnar den mindre stad där hon bor och flyttar in i en lägenhet i Stockholm. Därifrån inleder hon kampen mot sin familj. Boken fick goda recensioner då den gavs ut, trots att innehållet var kontroversiellt – gifta kvinnor hade endast betraktats som juridiskt myndiga sedan 1921.