Vilhelm Ekelund Dithyramber i aftonglans
© The Sublunar Society 2020 www.sublunarsociety.com info@sublunarsociety.com Formgivning: Unda Arte Tryckt hos F4-Print AB, Stockholm 2020 ISBN 978-91-88999-59-7 Katalognr. 360 Librorum Indexnr. 170
Innehåll
Grå romanser
Svalan 11 September 12 Barndomsminnet 13 Åh jord – 14 Den blinde Eros 15 Grå blommor 16 Lunaria 18
Dithyramber i aftonglans
Eros 23 Narcissus 25 Tillbedjan 27 Satyren 28 Progne 29 Progne 31 Du bleka hav här uppe 33 Inspiration 35 Till Gustaf Ullman 36 Till Ola Hansson 38 Kullaberget 43 Skendöd 46 Den övergivna flodbädden 47 Muserna 48 Havet 50
Morgonrodnaden 51 Bön 53 Sepulcrale 54 (Dock denna tanken tröst i natten skänkte) 55 Jag sörjer att hjärtat läks 56 Inspiration 57 Du stolta fågel morgon! 59 Morgonklara värld – 61 Hjärtats väg 62 Leukadia 64
Kimmeriska landskap
Du gråa famn – 67 Du bofink fin – 68 Anemoner 69 Söndagsresan 71 Blommar väl i dalen 73 Blått och daggigt strålar – 74 Åh det finns stunder – 75 Periissem nisi periissem 76 Tiggare 77 Själens tillflykt 78 (Här vältrar flodens tunga bölja) 79
Appendix
Efter de arma och ödsliga åren – 83 Trädet 84 Snöfall 85 Likt solsken – 86
I mörk och isig dimma – 87 Mitt liv 88 Vad skall mitt hjärta stilla? 89 Säg, märker du ej detta – 91 Här är det snyggt och rent – 92 Mitt väsen strömmar underbart mot dig 93 Hjärtats vaggvisa 94 Eros 95 På resa 96 O Psyke, omättliga – 97 Eros – förlamare! 98 Ser jag dig gå, blir mig klart ditt väsen 99
Grå romanser
9
10
Svalan
Stackars du svala, du läspande klagande Pandions flicka, ej i dag ju en stund du ro dig unnar; långa sommardagen tysta rinner ut i kvällen: du ängslas lika; ännu du höres under huset lika ivrigt det betryckta hjärtats oro tala om. Vila då, vila äntligt, stackars svala! I kvällens glans lugna sinnet! Stilla i svala strålen ånger och minne – glöm!
11
September
Ditt fina huvud och din klara hy: septemberrenhet svalt mig överstrålar. Den stilla dag mot afton tyst hänglider. Men när omsider kväll och dina ögon, de blåa, hårda med den fasta glansen, ha druckit in det tunga, sköna dunkel ur himlaranden hastigt flödande, bedårar med en mäktig glans ditt anlet: i dessa himlars mörker stjärna efter stjärna sig tänder och ur klara djupet simmar i strålig yta. Men vita hyn, där solen lockar fram om dagen ljusrött vackra blodets färg, en djup och stilla klarhet lyser, där själen tyckes vila vederkvickt, av intet störd i denna svala fred, sin blick mot evig skönhets rike.
12
Barndomsminnet
Den gråa sanden och vackra gräset: i aprilmorgon grå och frisk, vid sjön, vid mynningen av ån – i dag, det är vår igen, står allt för det friska sinnet skönt som en saga, en härlig forntidsdikt: se, orden hur glänsa de – evigt nytt i prakt, det luftlika havet, hur klara, fasta i töckenlösa rymden dess gränser stråla ännu där himlen hänger ned; se, väldiga klyftan sin daggiga rymd, i natten tvagen, öppnar ur Parnassosbergets mitt! Ack, barndomens fjärran värld, lik evig Homerisk vår du lyser, o ändlöst djupt ur levnadsmörkrets flöden uppstrålande kust.
13
Åh jord –
Åh jord, åh bruna jord, dig tillhör min själ, min kärlek varm. Din doft min sång förläna och känslan ren och djup.
Hur tryggt sig barnet kände och fredat att hos dig med ensam lek fördriva de lugna timmars gång;
Din doft det bästa stråle som i min själ får bo, och glanslös må min ande dig vara lik, o jord.
hur susande av källor och veka västanbrus du spelade om våren din kärlek i hans själ.
O ljuva tillit, lugna himmel, hur splittrades ni fort… ni vackra röster, Zephyrs röda brusning, o kommen, kommen åter! 14
Den blinde Eros
Hur lyssnar Eros blek, av ångest överraskad, där djupt i själens blinda förfrusna borg han sov, då plötsligt han i mörkret sin likes närhet anar; han darrande sig reser, han sträcker sig ur djupet av fångenskap och natt och vill sin boja spränga och lyfta sig och skaka de tunga vingepar. Som fågelen den fångna i burens trånga vrå, när plötsligt han ur molnen de fria syskon hör – ack så min själ förnam dig, ack så min själ blev blek! Flyg du förbi, flyg du förbi! Ack fågel du vackra!
15
Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson, som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 tilldelades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet. Dithyramber i aftonglans, publicerad 1906, blev Ekelunds sjunde och sista diktsamling. Tillsammans med odet och hymnen hörde dithyramben (även ”dityramben”) för Ekelund till de stora lyriska formerna. Samlingen präglades av hans starka känslor för gifta Amelie Bjerre, både förälskad lycka och skymford. Hans intensiva naturupplevelser på Kullen i Skåne 1906 gjorde också avtryck här, liksom hans läsning av Pindaros, Bibeln och Nietzsche. Samlingen inrymmer även ett appendix, med dikter tillkomna 1906-07.