Vilhelm Ekelund In Candidum
© The Sublunar Society 2020 www.sublunarsociety.com info@sublunarsociety.com Formgivning: Unda Arte Tryckt hos F4-Print AB, Stockholm 2020 ISBN 978-91-88999-57-3 Katalognr. 358 Librorum Indexnr. 168
Innehåll
Gosse vid stranden 7 Afton i fjärran 9 Ett ansikte 10 Bön ur öde tid 12 Hymn till havet och Apollon 13
Venedig
I. (Här har visst, vekt försjunken i sin dröm) 17 II. Platen 18 III. (Knappt februari har till ända nått) 19 IV. (Vad för min själ mer ljuvt än detta andra) 20 Daphnis 21 Lo Mengli 22 Sonntagsheimweh im Tiergarten 24 En okänd 25 Den frånvarande 26 Här är den lummiga dälden 27 Morgon i höstens blå 28 Havsvik 29 (Var kväll då dunklet sakta kommer när) 30 (Nu fallen undan) 31 Helgaftonen 32 (Bleka sommarskymning ) 33 Hemåt 34 Det snöar 35 Främmande stad 36 Botanisk trädgård 37 Hem vid natten 38 Ängslande stund 39
Uppbrott 41 Ett barn i natten hemåt föres 43 Vid skaldens grav 44
Candidus
I. (Förgäves, förgäves skall jag söka dig nu) 47 II. (Du grep mig som ett ljust ljust fjärran) 48 III. Uppståndelse 49 IV. Aftonen 51 V. (Så vek och smal du är) 52 VI. (I morgon grå jag gick) 53 VII. (I dunkla pelargången har jag gått) 55 VIII. (Ditt hjärtas renhet fagra) 57 IX. Staden 58 X. Hemlängtan ur världen 59 XI. (Så är du visst evigt gången) 60 XII. (Klara höstkväll, i ditt sköte) 61 XIII. (Stad, där jag var ensam) 63 Epilog 64
Appendix
Vårnatten i hagen 69 I barndomen 70 Nocturne 71 (En natt som ingen annan klar och len) 72 Efter Stefan George 73 Främlingen 74 Nocturne av James Whistler 75 (En dag förgår) 76 (Ve mig!) 77
Gosse vid stranden
Här låg tätt med barker denna morgon, och mellan seglen var det luftigt fladder av ljust som skiftade med skuggigt genomskinligt liksom mellan lövets yvigt bredda skärmar i en skog när vinden spelar. Mörkt svallar vattnet i den tysta kvällning. Mörkröd är himmelen, svårmodigt skyar hänga. Då och då flämtar en blixt.
Gosse vid stranden, lekande än, ljust vemodigt sjunger du – ack sjung, ack sjung min själ till ro! Tysta tomma kvällen står över svallande vatten, mörka segel och landet hotande högt och svart. 7
Ack stunder det är då själen sig känner dubbelt främling, livets varma källa tyckes runnen ut, jag ser ej solen skina, känner ej luften smeka min kind; mitt bröst: stelnad gråt och brännande sveda.
Gosse vid stranden, lekande än, ljust vemodigt sjunger du – ack sjung, ack sjung min själ till ro!
8
Afton i fjärran
Nyss flödade mäktigt aftonljuset, trädgården glödde – och hastigt, hastigt utan skymning natten kväller upp blå. Dämpat det sorlar från bro och strand. Fjärran klockor ringa.
Hur lätt jag lämnar hemmets kust! Hur svårt att finna åter sig själv! Hur bliver stum i världens gråa hemlöshet för buller rått och ödslig glädje den varma stämman djupt i vårt väsen – hur faller damm på själens friska blom, hur tystna de strängar veka! 9
Ett ansikte
I de sömnlösa nätterna komma de upp ur själens dunkel: ansiktena, händerna, förlängesen mötta. Varför kom du? Varför stod du vid min bädd i natt?
Då stod du där… tvenne ögon rådvilla leta: ett människoöde, kastat upp ur gatans flod –
Det var helgdag, det var julis varmaste tid, och den stora staden glödde som under regn av lågor. Men där jag satt ute under kaféets lummiga träd, var skön, sval skugga, var skönt att domna och se det oroliga livet dra förbi i hast och oro – intet tänka, blott vila sina ögon i platanernas ljusgröna lövmassa.
10
och mitt hjärta plötsligt i beklämning och dov ängslan slog. Vad var det i dina ögon, vad var det som underligt var besläktat och detsamma hos dig som mig? Du hade kommit långt långt därutifrån den väldiga stadens avlägsna öde fattigbygd med grå grå stenmassor, glödande i sol, utan blad, utan blom – blott sten, sten och stickande grått damm… kommit för att glömma för en dag nöden, se gröna lysande träd känna blommors doft! Barnet som somnat, trött av hetta och trängsel, bar du på arm som dignade.
Och jag såg det på dina ögon: hur sårade dig ej människornas glädje, hur skorrade skrattet i ditt öra, hur fyllde ej träden och blomstren hjärtat med förkvävande snyftan. Och mitt hjärta som var öde, förtorkat, ve, hur greps det av namnlös smärta och skam, när din blick mötte mig – en sekund.
11
Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson, som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 beviljades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet. In Candidum (1905), vars latinska titel betyder ”Tillägnad Candidus”, tillkom i Venedig, där Ekelund vistades efter Berlin 1904. En del dikter är skissartade, men i denna cykel finns även utsökta strofer som för tanken till Shelley. Ekelund har en tydlig talang för den fria versen – sällsam melodisk i sitt nyckfulla flöde – och den ovanliga ordföljden har en poetisk och ofta suggestiv verkan. Till denna nyutgåva har även fogats ett appendix innehållande dikter publicerade i spridda publikationer åren 1901-05.