Ehuruväl prost, make och far har det fallit mig in att nedskriva en berättelse över den rörelse, den oro och de märkliga händelser, som timade vid Iglinge brunn sommaren 1806, då jag i följe med familjen von Hancken vistades därsammastädes. Jag följer mina anteckningar, gjorda på tid och ställe, sammanfattande dem utan försköning, blott rensande dem från övertrons och den ungdomliga fåfängans slagg. Väl vet jag att rörelsen icke fick någon betydenhet, ty därtill voro de flesta karaktärer allt för obetydliga. Men som liknelse och spegel för större händelser kan även en miniatyr hava sitt värde. Och om det är sant, att varje omvälvning i människosläktets historia orsakas ena och allena av ett stort och allmänt missnöje, så hade händelsen vid Iglinge brunn samma moder som franska revolutionen och andra fasliga tilldragelser. Varför familjen valde Iglinge framför Loka eller Medevi, är mig obekant, ty som sonens informator och guvernör ägde jag icke säte och stämma i familjerådet. Den nådiga hushållningen stod varken på stor eller stadig fot och kostnaden tör ha avgjort valet. Krämpor fanns det i överflöd. Kaptenen led av gallsten och njursten och visst även andra stenar; kaptenskan hade en giktaktig åkomma och min discipel, Adolph, äntligen fettsot, vilket nog syntes, stackars gosse! I gengäld hade hälsan och behagen slösat sina rikaste gåvor på fröken Leonora. Kan något friskare och angenämare tänkas än denna unga flicka med dess sirliga höfter och vad därunder är, 3
dess svarvade midja, dess jungfruligt fasta barm, den kanske väl långa men oändligt välformade halsen, dess nätta lilla huvud som med stora, klara, mörkgrå ögon kvickt och skälmskt spejade åt höger och vänster! Och dess dygd! Dess godhet! Dess vett! Och den förunderligt touchanta lilla näsan med en hart omärklig böjning uppåt! Än i dag tänker jag icke därpå utan rörelse, min k. hustru må sedan lamentera efter behag och vana. Detta sköna minne må dock förblekna, eftersom gamlen har annat att förtälja. Den 2 juni 1806 – på dagen sex månader efter Austerlitz! – gjorde vi uppbrott. Jag måste dock nämna, att uppbrottet föregåtts av oändliga debatter rörande min ringa person. En man av kaptenens betydenhet kunde gubevars icke komma till en än aldrig så liten surbrunn utan betjänt i följe. På gården fanns endast en halvgammal dräng, som desslikes var kusk samt två pojklunsar utan vett och seder. Kapten fick då det infallet att jag skulle medfölja ej som informator utan helt simpelt en domestique. Jag teg, halvkvävd av förtrytelse. Lyckligtvis hade kaptenskan klarare tankar och föreställde honom, att en betjänt måste klädas efter sitt stånd i snyggt livré under det att en lärd man kan gå hur tarvlig som helst utan att väcka uppmärksamhet. Det räddade mig. Men då vi skulle taga plats i vagnen, blev nya förvecklingar. Kaptenen påstod min plats vara på bocken hos Svensson. Kaptenskan talade väl av vana emot, dock utan livlighet. Nu var det min vackra vän trädde emellan. Hon sade, att Adolphen skulle bli fasligt tjock och varm att ha i vagnen, under det att jag med min smala kroppshydda och mitt kallare blod skulle orsaka mindre omak. Skälet fick gälla och vi togo plats, kapten och kaptenskan på framsätet, Adolphen på bocken och jag på baksätet vid Noras sida. 4
Ofta har jag undrat över, vad nöje två unga människor av vardera könet kan finna i att timma efter timma trycka varandras händer till dess att fingrarna vitna och krampa sig. Så är det emellertid, och knappt hade vi rullat ut ur allén, förrän Noras lilla hand låg i min, väl dold under kjortelns yviga veck. Och nu trycktes och gentrycktes oavlåtligen mitt för näsan på de nådiga föräldrarna, vilket icke var det minsta nöjet. Men odygd binder själv sitt ris, och efter första milen tänkte jag nästan med fasa på dagsresans återstående fyra, ty som kavaljer kunde jag icke honnettemang avbryta leken. Lyckligtvis befann sig den lilla skälmungen i samma predikament – åtminstone tror jag så, fast fruntimmer bruka vara mer uthålliga i dessa stycken – och vid första rasteställe viskade hon till mig: Tag inte min hand, jag är så svett. Hur behagligt var det icke sedan, då hela hennes gestalt så att säga i känslan avtecknade sig mot min sida, vartill ock bidrog den dåliga vägen och vagnens ständiga knuffar. Min sällhet hade varit fulländad, om icke kaptenen oavbrutet beskärmat sig över mina stora fötter och om icke Adolphen då och då måst hjälpas av och på kuskbocken, vilket var ett drygt arbete i hettan. Efter vid pass fyra timmars åkning anlände vi till Sutre gästgivargård. Här hade kaptenen genom förbud beställt ombyte flera veckor i förväg. Men vad händer! Gästgivarn träder fram och underrättar, att han blott kan giva oss en häst, eftersom märren har väder. Kaptenskan tog det trankilt och resolverade, att Svarten skulle fortsätta och Grållen stanna. Bums var kaptenen ur vagnen och begynte springa av och an, som hans sed var; med händerna knutna under rockskörten och med gallsprängda ögon stirrande i backen, som om han sökt en förlorad ädelsten. Och nu fick lurken veta, vem han 5
stungit hade, vilken man detta var och vilka höga förbindelser och protektioner, han åtnjöte. Här vill jag anmärka, att kaptenen beständigt orerade om sin gunst på högre ort, så snart han talade till gemene man. Inför ståndsbröder kunde han aldrig nog beklaga sig över lidna oförrätter. Härigenom trodde han sig vinna förmåner och aktning på båda hållen, vilket väl ock stundom lyckades. Men i Sutre slog det slint. Gästgivaren lät sig icke bevekas utan yttrade: Om nådig kapten stiger in i stallet och tar om ramsan, så tör vädret gå av märren. Eljest ser jag mig ingen råd. Kaptenen tystnade och kaptenskan kom till ordet. Efter något prat hit och dit beslöts att vi skulle övernatta på gården, som var ansenlig och proper. Moran, som dukade upp under en stor ek, var ung och behaglig. Kaptenen knep henne i kindbenet, vilket icke gjorde kaptenskan det ringaste. Men värden blängde. Vi slogo oss ned. Adolphen kastade sig mitt upp i grötafatet och vi andra togo vår part fast med mindre glupskhet. Och nu inträffade vårt första äventyr eller vad som skulle bliva inledning därtill. På vägen, som förde rakt fram mot vårt bord, kom ett det besynnerligaste ekipage. Den minsta rapphöna som någonsin rullat på ett par hjul, drogs av en liten liten norrbagge och körsvennen var en otering till pojke, alnen hög som det tycktes. I detta åket satt nu en kvinnsperson av formidabla dimensioner. På båda sidor om sätet svällde låren ut som försvarliga kuddar. Dess midja kunde icke rätt skönjas till följe av en mängd löst tyg och spetsar; men barm och skuldror, som till på köpet voro blottade, bugnade under ett pösande hull. Ur detta hull höjde sig som en rova ur jorden ett ganska litet huvud, icke utan behagliga fast grova drag. Och allt detta var pyntat i de grällaste färger och med ett par långa, nackaröda band, som vimplade muntert 6
där bak. Vi sutto hart när mållösa av förvåning: men kaptenen ropade: Vem är nu denna fågelskrämman? Vartill moran genmälte, att det vore mamsell Arrenander från Karlstad, som varje år vid denna tiden begav sig till Iglinge för att med flitigt drickande bekämpa sin fettsot. Förundrade åsågo vi, hur den feta mamsellen lätt och gesvint hoppade ur kärran, ledde hästen vid betslet till stallet och i övrigt betedde sig som hemma på stället. Väntad var hon, ty moran städade genast upp ett nytt bord ej långt från vårt. Men vilka läckerheter dukade hon icke fram åt mamsellen! Anteckningarna äro långt fullständigare men jag vill här endast nämna sex stycken de möraste mest välbrynta kycklingar. Kaptenskan, som dittills med förakt skådat mamsellen och icke ens besvarat hennes artiga hälsning med en nick, blev nu mäkta orolig. Hon vred och vände sig, suckade och pustade, tuggade och smackade. Den stackars människan var stor gourmand. Kaptenen åter stack det i gallan, att en man av hans betydenhet skulle sitta vid grötfatet, då endast några alnar därifrån sex stekta kycklingar bjöds åt en mamsell från Karlstad. Genast slog han käppens silverkrycka hårt i bordet och beställde kyckling. Men moran svarade, att hon offrat alla tuppar för mamsellen, och vad hönorna beträffade, skulle hon icke röra dem, om det så gällde livet. Då gulnade kaptenen fasligt, sänkte huvudet som en tjur och ropade: Vad nu? Är det haken själv som regerar detta stället? Skall en ståndsperson egenhändigt bryta nacken av hennes kycklingar? Säkerligen skulle han ha gått till ytterligheter om icke mamsellen på det artigaste sätt slitit tvisten. Hon steg upp och nalkades oss under upprepade nigningar, alldeles som då en padda nigande skuttar fram på vägen och med samma 7
förvånande kraft och lätthet i språnget. Kommen på ett par stegs avstånd, neg hon ännu djupare och sporde ödmjukast, om icke det nådiga herrskapet ville dela hennes måltid. Två kycklingar hade hon redan ätit upp men från återstående fyra avstod hon med glädje. Hon vore icke den storslukerska, som den rikliga uppdukningen kunde ge anledning förmoda. Men då hon dagen därpå skulle begynna en fastekur vid Iglinge, hade hon – som hon uttryckte sig – ”riktigt velat spisa ajjöss”.
8
Herr von Hancken (1920) är en av Hjalmar Bergmans mest lästa och uppskattade berättelser. Romanen är både en dråplig komedi, med djupt tragiska inslag, och en äventyrsroman. Läsaren bjuds på en skildring av den misslyckade officeren von Hanckens upptåg i en liten svensk brunnsort. Herr von Hancken är en både tragisk och komisk individ, en slags svensk Don Quixote, som lever i föreställningen han egentligen föddes till riddare och kavaljer, men att ödet livet igenom berövat honom möjligheten att visa sitt sanna, storslagna jag. När han på ålderns höst får beskedet att han endast har en kort tid kvar att leva drabbas han så av storhetsvansinne, vilket får förödande konsekvenser.