PERSONER:
GUNNAR HEDE FRU AGNES HEDE, hans mor BRUKSPATRON WERNER, fru Hedes bror, kronofogde BRITTE-SOPHIE WIRTELIUS GUSTAF ÅLIN HERR BLOMGREN FRU BLOMGREN INGRID, deras fosterdotter FRU HAMMARÉN PER ERIK KJELLMAN, betjänt på Munkhyttan LARS, stalldräng LISETTE , kammarjungfru MOR ANNA STINA
Två blinda spelmän. Arbetare på Munkhyttan. En länsman. En fjärdingsman. En klockare. Kyrkfolk och andra vandrare. Händelsen tilldrager sig mellan år 1840 och 1845 på Munkhyttans bruksherrgård i Västerdalarna. Mellan första och andra akten tänkes ett år, mellan andra och tredje fyra år, mellan tredje och fjärde en natt ha förflutit.
FÖRSTA AKTEN
Till vänster en herrgârdsbyggnad i bruksstil. På höger hand en mindre byggnad i samma stil, använd som drängstuga. Mellan dem sträcker sig en bred terrass, prydd med blomgrupper och en liten fontän, varur dock ingen vattenstråle kastas upp. Fontänen består av ett åttkantigt, litet brunnskar och har som överbyggnad två stångande bockar av järnbleck. Huvudbyggnaden har ingen förstukvist, endast en bred stenbro med ett enda trappsteg. På ömse sidor om denna ligga två stora sfinxer av brons. Terrassen begränsas mot fonden av en stenbalustrad, som avbrytes mittpå av en trappa med nedgång till trädgården. Man kommer också upp till terrassen medelst körvägar vid hörnet av herrgårdsbyggnaden och vid flygeln. Trädgårdsmöbler äro utsatta i grupper. Vacker, vid utsikt över sjöar och skogklädda berg. Då gonggongen ljuder, kommer Gunnar Hede från herrgårdsbyggnaden, följd av Kjellman, som bär en liten skrivportfölj och sätter ned den på ett bord åt vänster nära byggnaden.
GUNNAR HEDE
är en reslig ung man om 23 år, elegant och artistiskt yttre. Dräkten har något utländskt över sig. Det märks att han nyss har återkommit från utlandet. Håret rätt långt, tillbakastruket från pannan, små mustascher, sammetsrock, kulört halsduk, flott knuten. Han håller ett brev i handen.
Tack, Kjellman! Synd att sitta inne en så vacker dag. 5
KJELLMAN
en äldre man, klokt och gott ansikte, enkelt vardagslivré.
Är det bra så, herr Gunnar?
GUNNAR
Förträffligt, Kjellman. Man kunde nästan få aptit på brevskrivning. Han öppnar skrivportföljen och sätter sig till rätta.
FRU HAMMARÉN
liten, gammal, krokig, nästan puckelryggig, i svart hatt och flor,
svarta kläder, slitna och blanka, men hela; stort, svart bomullsparaply, svart pirat, gör intryck av att ha sett bättre dagar, talar som
en bildad människa. Hon kommer insmygande bakom flygeln och går utmed terrassbalustraden, varsamt och förstulet forskande, ända tills Kjellman får syn på henne.
KJELLMAN
närmar sig fru Hammarén.
Vad är det som önskas, fru Hammarén? FRU HAMMARÉN
Ingenting, herr Kjellman. jag ville bara titta efter om man behövde mej här på Munkhyttan. 6
GUNNAR
tar upp sin börs.
Kjellman, hör hit! Ge den gamla stackarn en slant! KJELLMAN
Hon tar inte mot pengar, herr Gunnar. FRU HAMMARÉN
Nej, jag gör inte det. Jag kommer inte för att tigga. Jag är bara ute för att se eftielr om diet är någon, som behöver mej. Hon går ut till vänster förbi boningshuset. Vad var det där för en?
GUNNAR
KJELLMAN
Vet inte riktigt, herr Gunnar. Det är visst någon av de gamla fruarna i kyrkbyn. Hon brukar komma hit alltibland. Nådig frun tycker inte om, att hon går här. GUNNAR
Nej, jag kan just tro det. Det finns nog ingen sympati mellan en sådan där bedrövelsens skepelse och min mamchen. Tror Kjellman, att hon är tokig? 7
KJELLMAN
Vill just inte säja det heller, herr Gunnar. Hon har visst haft en stor sorg. Lite besynnerlig kan man kanske säga att hon är. GUNNAR
Försiktig, som vanligt, Kjellman. Ja, nu ska här skrivas, Kjellman. KJELLMAN
God lycka med arbetet, herr Gunnar! Går.
GUNNAR
tar pennan, skriver ett par ord, men kastar den nästan genast ifrån
sig. Han sitter och stirrar ut över terrassen, smågnolar. Om ett par ögonblick går han fram till närmaste fönster, sträcker in armen och
hämtar ut en fiol med stråke. Han för instrumentet till kinden och drar ett par slag över den, men blir avbruten av Ålins ankomst.
ÅLIN
en snäll och klok vardagsmänniska, litet lantlig i kostym och uppträdande, kommer från trädgårdstrappan. Mycket allvarlig.
Goddag, Gunnar!
8
GUNNAR Nej, se Gustaf Ålin!
glad.
Hälsar hjärtligt.
Herregud, jag känner knappast igen dej. Du har blivit stora, vuma karlen, sedan jag såg dej sist. Du är välbeställd bruksförvaltare nu, kan jag tro. ÅLIN
Å nej, det räcker med bruksbokhållare. GUNNAR
bjuder den andre en stol, sätter sig.
Du kom just lagom. jag är mol ensam hemma. Mamma har rest bort, och Britte-Sophie har gått ner till sjön för att bada. Jag måste ta till fiolen av pur ledsamhet. ÅLIN
generad.
Du Hede, jag skulle tala ett par ord med dej. GUNNAR
Gärna det. Men vänta lite!
9
Han knäpper på fiolen.
Det är någonting, som vill tränga sej fram just nu. ÅLIN
Å, jag förstår. Du komponerar. Vad ska det bli? GUNNAR
En symfoni. Ingenting mer och ingenting mindre, du. Tre satser: Allegro pietoso, Andante amoroso och så Scherzo glorioso. ÅLIN
djupt intresserad.
Har du hållit på länge med det här? GUNNAR
Jag ämnar kalla den ”Munkhyttan”. Du förstår, Gustaf, det finns i min tanke ingenting i världen, som går opp mot en svensk herrgård. Ingenting så underbart, så enkelt, så förfinat, så älskligt, så romantiskt. Eller kanske att det vore bättre att säja ”Herrgårdssymfonin”? Vad tycker du? ÅLIN
Gör namnet något till saken?
10
GUNNAR
Om det gör något? Gud förbarme sej, så du frågar, gamle järnsmidare! Här ska ju berättas hela Munkhyttans historia. Första fiolen, förstår du, är min farfar. Fattig getherde oppifrån skogarna där norr ut, drar ut i världen med krampåsen på ryggen och en hemgjord fiol under armen. Sliter ont av tusan, begriper du, traskar omkring i alla väder, går vilse i berg och moras. Men spelar så vackert, då han kommer in i en stuga, att folk inte kan låta bli att köpa av hans liar och knivar. Något i den här vägen. Knäpper ett par slag.
Det är första satsen.
ÅLIN
följer med, alldeles fängslad.
Ja, ja, det där kan nog bli till något. GUNNAR
Ja, inte sant? I andra satsen visar sej Munkhyttan. Så här! Ligger på sin kulle och blänker en skimrande julikväll. Här kommer första fiolen, ja, jag menar min farfar, vandrande, stannar i allén alldeles förbländad. Och därsammastädes i allén möter han till på köpet flöjten, ja, jag menar den unga flickan, vars far äger stället. Första fiolen blir kär ögonblickligen, svär att bli ägare av både flickan och gården. Han stretar och arbetar, kastar sej i våghalsiga affärer; fasa och förtvivlan, tröstar sej med sin bondfiol. Vad säjs? 11
Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (1899) är en berättelse om kampen mellan det onda och det goda. Det är historien om studenten Gunnar Hede, som drabbas av sinnessjukdom. Han står utanför samhället, hånad av alla och envar. De fördomar som fanns i samhället gentemot människor med psykisk sjukdom känns relativt aktuella än idag. Boken beskriver också relationen mellan sinsemellan helt olika människor, där en ung kvinna för en kamp för att rädda Hede tillbaka till livet. Boken, som blev en succé, dramatiserades 1929 av Lagerlöf själv, delvis utifrån ett utkast av den svenske skådespelaren, regissören, och manusförfattaren Einar Fröberg. Dramaversionen är ett skådespel i fyra akter. Boken filmatiserades även av en av svensk stumfilms ledande gestalter, Mauritz Stiller.