Husvill
3
4
I.
Härförleden var jag hemma i min födelseby. Fram mot kvällen gav jag mig ut att gå. Vägen var uppblött av höstregnen, det droppade från pilarnas röda grenar, och himmel och jord flöto samman i en enda gul dimma. Landskapets sjuka melankoli välte sig in i min själ med en känsla som om det vore ett barn som grät. Det var mig som om jag aldrig varit ute ur denna dimma, aldrig skulle komma ut ur den, aldrig ville komma ut ur den; och jag tyckte att om jag svepte den kring mig som filtar, skulle jag kunna sova så tryggt och gott som man endast sover på sin barndoms huvudkudde. Allt vad jag fått och blivit ute i den värld, som låg bortom denna gula, våta dimma, banden som knutit mig samman med andra människor, intressen som spirat upp, blommat och gått i frö, lidandena och fröjderna, de skinande förhoppningarna och de askgrå missräkningarna, – hela denna arkitektur tycktes mig stå där bräcklig som ett korthus, och inunder dess fantastiska broderimönster skönjde jag en botten gul som den skånska dimman. Jag hade en förnimmelse som om jag i femton år sökt springa från min egen skugga eller velat schackra bort mitt intimaste jag mot ett främmande lappverk, och de femton åren föllo från mitt livsträds grenar som femton vissna blad, och jag tyckte att det var jag själv som nu gick där inne i dimman och strödde sädeskornen i myllan eller vallade min faders boskap. 5
Men så hörde jag vildgässen skria över mitt huvud, – vildgässen på färd mot södern, ut ur dimman och in i solen. Och då sutto åter de femton bladen gröna, och de femton åren ringlade ut sig igen, och min nya människa, böckernas och människornas, tog distans från den gamla. Och då föllo fjäll från mina ögon: nejden omkring mig var ej densamma som förr, gårdarna voro andra, och ansiktena sågo annorlunda ut, somt hade kommit till och somt var borta. Och jag kom att tänka på, att säden hade stått grön och skurits femton gånger och att kyrkklockorna ringt var dag under femton år; jag tänkte på de många nya kistorna i kyrkogården, och förändringens och förgängelsens spöke reste sig mellan mig och det förflutna, och jag stirrade in i två mörka hål: den vita dödskallens tomma, svarta ögonhålor – – Det var tvenne fönster jag stirrade in i, tvenne mörktglimmande fönster i en vitkalkad vägg. Jag stod utanför en gård av de gamla skånska bondgårdarnas vanliga utseende, med de fyra i kvadratform sammanbyggda längorna, men i ytterligt förfallet skick. Halmtaket var tunnslitet och tätt bevuxet med grön mossa, lerväggarna bukiga, spruckna, med stora bara fläckar, där kalkrappningen lossnat. Väggresningen var låg och fönstren små och fyrrutiga utom på boningslängans ena gavvel, den som vette ut åt vägen. Man förstod, att här någon gång en upputsning ägt rum, fastän sedermera även här vind och väder fritt fått råda. De stenmurade väggarna, de höga sexrutiga fönsterna, en glasdörr med kvarlevor efter en veranda, – allt stack av mot gårdens utseende i övrigt, ungefär som ett nytt klädesplagg på en orkeslös och trasig tiggargubbe. Jag stod lutad mot en stengärdesgård, som lopp längs med vägen och runt omkring trädgården, och stirrade in mellan 6
stammarna av några gamla almar, in i de bara, mörka gavelfönstren. Blicken gled åt sidan, ut över trädgården. Förändring, förgängelse även här. Gräsmattor och blomsterrabatter lågo hän som potatis- och rotfruktsland; häckar och lusthus hade fått växa fritt, stodo toviga som det oklippta skägget hos en åldring, spetade med sina gängliga skott som fingrarna på en gammal mager hand, då den griper om kryckan. Utanför en dörr vid boningslängans bortersta ända stod ett brunnskar; en havande kvinna kom ut och fyllde sitt ämbar med vatten, stannade en stund, då hon varseblev mig, och gick sedan in. Gula och röda blad sjönko sakta ner från almarna över mig och lade sig på marken, intill de andra som redan fallit. Någonting rörde sig uppe i topparna: det var en råka, som flyttade på sig i sitt pinnrede. Förändring, förgängelse! Åter naglades mina ögon fast vid de mörktglimmande rutorna inne mellan trädstammarna. De stirrade mot mig, dessa rutor, som mörka ögon, outgrundliga, skrämda och frågande, som om det sutte någon där inne bakom dem, ruvande över det mänskliga lidandets gåta. Jag stod och väntade att denne någon skulle avteckna sin vita gestalt mot den mörktglimmande fonden; jag tyckte det rörde sig där inne och höll andedräkten, som om det stundade en uppenbarelse, och jag visste, att om denne någon komme, skulle det vara en som jag kände. Men så kom en vindfläkt, och det susade och prasslade i almtopparna, – prasslade som av likets svepningskläder, susade som minnet av en jordfästningspsalm. Och då vaknade jag upp, och därför kom det ingen uppenbarelsens syn; men viljen I, som bon i ett solland, höra en histora från en vrå i norr, där solen sällan lyser, så behöver jag endast giva ord åt de minnen i bild och stämning, som väcktes i min själ, då det prasslade 7
och susade i almarna och jag stirrade in i den gamla bondgårdens mörktglimmande fönsterrutor. I ett av lusthusen i denna trädgård satt jag en sommarnatt för fem år tillbaka, tillsammans med en annan ung man av min egen ålder. Han var blond och spenslig, hans kropp hade den spänstiga hållning, som liknar en halvdragen klinga, hans anlete påminde om kniv och is, och hans grå ögon glimtade som av svängt stål och av solsken på en fallande vattendroppe. Han hette Anders T. och var ställets ägare. Bondson född, hade han utbildat sig till boklärd, men vänt tillbaka till sitt stånd. Som ett främmande blomster, vilket står ensamt i sin art bland ängens alla vanliga dussinörter, såg han ut, där han denna sommarnatt satt framför mig i sitt eget trädgårdslusthus och berättade sin historia, fantastisk som de långa skuggor, vilka sträckte sig ut över slätten i månskenet. Det var denna sommarnatt och denna historia som manades upp från de döda, då jag stod lutad mot gärdesgården och de svartblänkande rutorna stirrade emot mig mellan trädstammarna och det prasslade och susade uppe i almarna. Som en hoptrasslad trådhärva vecklades mina minnen upp av osynliga händer, medan jag fortsatte min promenad och höstkvällens skymning föll på, den skånska höstkvällens tysta, svårmodiga skymning. Två små ögon höll min själ fastnaglad, såsom de gjort en gång förut, en månskensklar augustinatt i ett trädgårdslusthus, – två små ögon, som glimtade likt svängt stål och solskenet på den fallande vattendroppen, – och jag hörde en känd stämma tala, om inom eller utom mig, det tänkte jag ej på. Detta är vad jag hörde:
8
Kärlekens trångmål av Ola Hansson (1860-1925) består av fyra noveller: ”Husvill”, ”En sommarepisod”, ”Havsfåglar” samt ”Hos huldran”. På samma sätt som i flertalet av Hanssons verk är miljökontexten inte enbart en fond i denna samling, utan ett av motiven. Det framgår varför Ola Hansson är en av de mest tongivande svenska dekadensförfattarna. ”Husvill” är en suggestiv berättelse som bygger på Edgar Allan Poes dubbelgångarmotiv, där ett bättre och ett sämre jag objektiveras. Novellen har uppfattats som Hanssons yppersta verk. ”En sommarepisod” handlar om förföraren som söker kärlekens eufori men skyr det konventionella, stadgade familjelivet. ”Havsfåglar” berättar på ett lyhört sätt om två människors möte och oförmåga att tala till varandra. ”Hos huldran” handlar om en femme fatale med övernaturliga drag som ansätter sin älskade, vilket får konsekvenser...