9789188981226

SAGA EGMONT STELL AR FÖRL AG

SORGFÅGEL SJUNGER

EMMA OLOFSSON

SORGFÅGEL SJUNGER

SAGA EGMONT | STELLAR FÖRLAG

Sorgfågel sjunger Copyright © 2022 Emma Olofsson och SAGA Egmont Citat på sida 114 och sida 362 från Mio min Mio Copyright © 1954 Astrid Lindgren aktiebolag Utgiven av SAGA Egmont och Stellar förlag Omslagsdesign Emma Björklund Omslagsbild Shutterstock Tryckort Tartu ISBN 9789188981226

Till Alma, Liv och Ellen.

Det är ni som är framtiden.

PROLOG

En smutsig tröja hänger löst på den späda kroppen som sitter ihopkrupen i hörnet. Flickan sätter händerna för öronen och försöker stänga ute ljudet av slag och hårda ord. Framför henne på golvet ligger en kvinna. Solens strålar dansar i rummet, som en påminnelse om livet.

Kvinnan gör vad hon kan för att kväva sina skrik, men varje gång hans vansinne träffar henne ger hon ifrån sig ett svagt gurglande. Hans blick är svart, så fylld av hat och förakt att det är omöjligt att förstå. Och när tystnaden sänker sig vet flickan att det är hennes tur. Hon håller andan. När han är så nära att hon kan höra hans tunga andetag slår hon ner blicken. Hans strumpor har färgats röda.

7

KAPITEL 1

Karlskrona augusti 2019 Kriminalinspektör Sonja Ljung försökte skaka av sig minnena. Nätterna var alltid värst, då kunde hon närsomhelst återuppleva smärtan.

Hon stod i sovrumsfönstret och såg ut över havet. Gryningen var på väg in över Karlskrona och snart skulle ljuset på nytt stiga över trädtopparna. En stilla bris letade sig in genom det öppna fönstret och fick gardinen att röra sig lätt.

Försiktigt drog hon handen över tyget, lät fingrarna glida ner mot spåren efter smutsiga barnhänder. Fönsterkarmen badade i ett hav av pelargoner som speglade sig i månskenet.

Förstrött drog hon bort några av de blad som gulnat.

Hon längtade efter att få se solens sköra strålar lägga sig över morgondagg och spindelväv.

Det var känslan av att inte kunna försvara sig som gjorde mest ont. Sonja hade lovat sig själv att hon aldrig någonsin skulle vara sådär hjälplös igen. Hon hade tidigt förstått att 9

hon var tvungen att göra något av ilskan. Annars skulle den förgöra henne.

Det hade funnits gånger då hon trott att hon skulle dö, nästan så att hon hade förlikat sig med tanken.

Mardrömmen som jagade henne genom natten var alltid densamma. Det fanns ingenstans att fly och hon tvingades se på hur lågorna slukade allt hon kände till. När luften tagit slut brukade hon vakna.

Långsamt vände hon sig från fönstret och blickade bort mot sängen där Alexander sov djupt. Han låg på rygg med läpparna lätt åtskilda, bröstet rörde sig i takt med att hans snarkningar fyllde rummet. Täcket hade åkt ner och det gick att skymta tatueringen på vänster arm. Den med hennes namn som han gjort bara några veckor efter att de träffats i Havanna. Han hade senare erkänt att han inte varit helt nykter när han tagit beslutet. Uppkrupen vid hans sida låg Noel, med armen om sin fars hals. Ljusa lockar flöt ut över kudden. Sonen skulle snart fylla fem och de hade gjort några halvhjärtade försök till att få honom att sova i sin egen säng, men det var så mycket enklare att bara lyfta på täcket och låta honom krypa ner.

Ljudlöst vandrade Sonja genom huset på väg mot altanen.

Dotterns nattlampa kastade ett mjukt sken över hallen. Bland högen av gosedjur skymtade en liten fot. Försiktigt böjde Sonja sig ner och strök med handen över Junis långa hår som hon kvällen innan samlat ihop till en fläta, allt för att undvika gråt och konflikter vid morgonens borstning. Hon var noga med att se var hon satte ner fötterna, medveten om att golvet inne på barnens rum var som ett minfält.

10

I samma stund som hon drog altandörren åt sidan omfamnades hon av värmen som hängde kvar och talade om att sommaren ännu inte var redo att ge upp. Det var den tiden på året när det gick snabbt, utan förvarning blev kvällarna kyligare och mörkare, och snart skulle man kunna följa naturens skiftningar.

Den gamla hammocken, som egentligen gjort sitt men som hon envist vägrade göra sig av med, gnisslade när hon satte sig ner.

Framför henne bredde havet ut sig. Det lyste från några ensamma båtar och på andra sidan kunde hon skymta staden hon älskade, den som fortfarande slumrade i ett rofullt lugn. Rosorna hon så omsorgsfullt vårdat under sommaren såg ut som bomull i mörkret.

Sonja hade alltid älskat deras veranda, där hade hon fri tillgång till skärgården och stadens siluett. När syrsor spelade och doften av syren berusade sinnena eller när ekens vindpiskade grenar slog mot varandra.

Det knarrade till i några av träplankorna och hon vände sig om för att möta Junis blick.

Utan att säga något öppnade Sonja upp sin famn. Hon höll flickan tätt mot bröstet och håret kittlade mot hakan. ”Kan du inte sova, mamma?”

Att få känna närheten till dottern var det enda som betydde något.

KAPITEL 2

Iran, augusti 2019 Visarna på den stora klockan ovanför köksbordet rörde sig långsamt. Det var som om tiden stod stilla, som om varje andetag och varje rörelse varade i en evighet.

Mona Kamali hade drömt om den här stunden. När hjärtat fylldes med längtan brydde hon sig inte längre om att hon spelade ett spel med livet som insats.

Solen hade gått ner bakom husen och begravt deras gata i mörker. Hon strök med handen över den lila sjalen som hängde över en av stolarna innan hon varsamt plockade upp den. Doften fick henne att tänka på sin mormor och om hon blundade kunde hon se henne framför sig. Under några sekunder stod hon stilla och lyssnade till hur träden prasslade i vinden.

Den kvällen hade Mona verkligen ansträngt sig för att laga en festmåltid. Köksbordet som hennes man byggt strax efter att de gift sig fylldes med alla hans favoriträtter. Han hade varit 12

på gott humör och efter middagen hade han tagit henne i sin famn och frågat om hon ville dansa. Det klirrade till i skålarna varje gång de snurrade runt. Det skira tyget i hennes klänning svävade i luften och han skrattade högt. Mona log men allt hon kunde tänka på var vad han skulle göra om han visste att det var deras sista stund tillsammans. Efteråt hade han kysst henne på kinden och talat om för henne att han skulle gå ut ett tag. Vad skulle han ha sagt om han vetat att hon planerade att fly till Sverige för att leta efter sin älskade Amir?

Klockan slog nio och drog henne tillbaka. Hon hade ont om tid. Med sjalen kvar i famnen skyndade hon in till sovrummet. Vid sängen föll hon på knä och sträckte sig så långt in hon kunde för att få tag på ryggsäcken. Händerna var ivriga när hon öppnade den för att se efter om kuvertet med pengar låg kvar. Varsamt fingrade hon på det sträva pappret innan hon fäste det i kjollinningen. Mobilen la hon ner i fickan. Hon rätade upp kroppen och borstade försiktigt bort dammet från kläderna.

Tårarna sved under ögonlocken när Mona tänkte på sin mor. Tanken på att hon aldrig mer skulle få se henne gjorde ont. Tidigare under dagen hade hon klamrat sig fast vid henne, så pass att hennes mor hade frågat om det var något som var fel. Omfamningen hade nästan fått henne att ångra sig.

En sista gång vände hon sig om och betraktade bröllopsfotot. Hon förvånades själv över hur lycklig hon såg ut. Den vackra klänningen glittrade och föll längs hennes kurviga kropp, men om man tittade riktigt noga kunde man se hur hennes stora bruna ögon saknade liv.

Mona drog sjalen över huvudet och var noga med att inga hårslingor föll fram. I den mörka hallen blev hon stående 13

och betraktade dörren. När hon väl öppnat den fanns det ingen återvändo.

Det var då hon tyckte sig höra steg, dämpade röster som blev tydligare ju närmare de kom. Hon frös till is. Han hade ju sagt att han skulle vara borta hela kvällen. Vad var det som fått honom att ändra sig?

När hon hörde sin systers röst förstod hon. Allt var förstört.

Dörren for upp med en väldig smäll och Mona knep ihop ögonen, vågade inte möta hans blick. Ryggsäcken föll till golvet. När han ställde sig så nära att hon kände hans andedräkt mot halsen var hon säker på att han skulle döda henne.

Istället hörde hon honom säga: ”Du måste följa med hem till din mamma.”

Lugnet i hans röst gjorde att hon vågade öppna ögonen, men när hon såg sin systers rödgråtna ansikte for en kyla genom kroppen. Mona sneglade på ryggsäcken som låg vid hennes fötter och hon förstod att han också sett den. Han tog ett hårt grepp om hennes arm och förde ut henne genom dörren. Ömheten från när de dansat var som bortblåst.

Tystnaden skrämde Mona. Varför var det ingen som sa något?

Hennes mamma, som tidigare under året blivit änka, bodde bara några hundra meter bort. Mona stannade upp och stöttade sig mot grinden som hon och hennes syster brukade klättra över som barn. Nu höll hon så hårt att det taggiga stålet trängde in genom huden. Hon visste inte vad det var som gjorde att hon inte kunde röra sig. Men då grenarna delade sig såg hon sin mor.

De nakna fötterna dinglade ovanför marken.

KAPITEL 3

Morgonen var fortfarande tidig när Sonja cyklade genom ett Karlskrona som långsamt började vakna till liv. En ljum vind smekte henne över kinden och hjälpte henne att skaka av sig nattens mardrömmar. Ljuset förde med sig ett lugn och hon njöt av att se ännu en dag gry.

Vimplarna vid Skärgårdstrafiken vajade lätt och en grupp människor gjorde sig redo för att gå på båten som närmade sig bryggan, den som åkte runt i skärgården med möjlighet att hoppa på och av. Turisterna hade ännu inte lämnat staden och kvällarna fylldes av röster och skratt. Man kunde höra det som ett sus över Stortorget, genom gränder och uppför backarna. Det la sig över öarna som reste sig ur havet och letade sig in bland restauranger och barer.

Framme vid tågstationen låste hon fast sin cykel i stället som vätte ut mot Järnvägstorget och började gå den korta biten bort mot polishuset. Under rusningstimmen cirkulerade en jämn ström av pendlare kring det vita stationshuset.

15

Bland morgontrötta människor drog ett gäng ungdomar fram. Med resväskorna i släptåg intog de trottoaren och hjärtliga skratt blandade sig med hjulens gnisslande mot asfalten. ”London, baby!” skrålade en av dem och höjde handen i luften. Man kunde nästan ta på den där känslan av odödlighet som de bar runt på, när hela världen låg för ens fötter och det inte fanns något som kunde stoppa en. I deras ålder hade hon ständigt varit på flykt undan sitt förflutna, trots att hon visste att det inte fanns någonstans att gömma sig.

Inte ens på andra sidan jordklotet var hon fri. Hon mindes känslan av eufori när hon för första gången suttit uppkrupen i flygplansstolen med pannan mot det lilla fönstret och sett hur Öresundsbron blev mindre och mindre, hur staden hon föddes i snart bara var en liten obetydlig prick.

Lyckan hade snabbt bytts ut mot förtvivlan när det gått upp för henne att det hon bar med sig satt så djupt att det var omöjligt att fly ifrån.

När blustyget klibbade mot huden ångrade hon att hon inte valt något svalare än jeans. Mellan husen kunde hon skymta havet och då ljuset träffade vattnet glittrade det till.

Fasaden på polishuset såg något sliten ut och var i behov av en uppfräschning. Innan hon klev in genom dörrarna drog hon handen genom det långa håret som kommit till oreda under cykelturen från hemmet på Saltö. I ett av de stora fönstren mötte hon sin spegelbild.

Huden vittnade om en lång och het sommar. Solen hade fått hennes lockar att se nästan vita ut, en klar kontrast till de mörka ögonen. Över näsan bredde ett regn av fräknar ut sig.

16

Under hela sin uppväxt hade hon hatat dem. De påminde henne om när han stod på toaletten och gned tvättsvampen över hennes kinder för att få bort smutsen i ansiktet. Hur hon gråtande försökte tala om för honom att det inte går att tvätta bort fräknar.

I entrén möttes hon av betydligt svalare luft. Hennes blick föll genast på den unga kvinnan som satt på en av de utplacerade stolarna. Med ihopsjunkna axlar gav hon uttryck för en längtan efter något annat, långt bortom receptionen med trötta plastväxter och en dryckesmaskin ur funktion.

På bordet framför henne låg några gamla veckotidningar, nötta i kanten av allt planlöst bläddrande.

Sonja kände igen henne. Hon hade suttit på samma plats för några veckor sedan när Sonja varit där på jobbintervju.

Då hade de inte pratat, men när deras blickar mötts hade hon sett något där i de gröna ögonen som påverkat henne. ”Behöver du hjälp?” frågade Sonja efter att försiktigt ha närmat sig.

Kvinnan tittade upp, för att snabbt slå ner blicken igen.

Hon hade antagligen gjort vad hon kunnat för att dölja det, men spåren efter tårar var tydliga i hennes barnsliga ansikte.

Det ljusa håret hängde fram över axlarna som en mur mot omgivningen. Där bakom kunde hon betrakta världen på avstånd. Ett smalt ärr sträckte sig över kinden, lyste mot huden som såg ut som sammet. ”Jag ska hämta min pappa i fyllecellen.”

Orden blottade hennes inre, sorg, rädsla, ilska – likt en explosion fanns de alla där. ”Vet du vart du ska gå?”

Kvinnan drog i tröjärmen och såg sig oroligt omkring.

17

”Jag har varit här förr”, nästan viskade hon fram.

Med ett vakande öga mot entrén synade hon varje människa som kom in, ständigt på sin vakt och hela tiden beredd på fara. ”Vad heter du?”

Hon tvekade, kanske ville hon inte ge sitt namn till en främling. ”Wilma. Och du?” ”Sonja.”

Mannen som kom gående från trappan släpade fötterna i golvet och det såg ut som att han gjorde vad han kunde för att förhala mötet med dottern. Bakom det härjade ansiktet skymtade ett matt leende. En ilsken fläck lyste över magen på skjortan som var slarvigt instoppad i byxorna.

Väl framme hos Wilma tog han henne i sin famn och viskade något i hennes öra. Hon stod alldeles stilla tätt intill hans gängliga kropp och lutade huvudet mot hans bröst.

Så drog hon sig häftigt ur hans grepp och tog ett steg ifrån honom.

Avståndet mellan dem fick honom att se så liten ut, som om dotterns närvaro var det enda som höll honom vid liv. ”Du är patetisk, pappa.”

Hon spottade ut orden, men trots ilskan som trängde genom rösten fanns där en viss lättnad. Sonja förstod den oro som Wilma bar runt på varje gång pappa drack för mycket. ”Wilma …”, sa han mjukt och sträckte fram sin hand, som dottern snabbt slog undan. ”Hur jävla många gånger ska jag behöva hämta dig här?”

Han öppnade munnen för att säga något men kanske förstod han att det var lönlöst. Istället gav han Sonja en 18

skamsen blick innan han med böjt huvud försvann ut genom dörrarna.

Wilma förde snabbt handen över kinden i ett försök att dölja de tårar som pressades fram. ”Fan, jag orkar inte mer”, viskade hon.

Orden la sig som en klump i magen på Sonja, något hos Wilma väckte beskyddarinstinkten i henne.

Sonja tog ett steg närmare och la sin hand på Wilmas axel.

Det noppriga tyget kittlade mot huden. ”Kom med här, Wilma.”

Hon gjorde tecken åt henne att följa med bort till receptionen där hon bad om penna och papper. Den stora buketten på disken såg på håll ut att vara riktig men när Sonja kom nära såg hon att blommorna var gjorda av plast. ”Här har du mitt nummer. Ring om det är något, vad som, okej?”

Wilma tog emot lappen och höll den varsamt mellan sina fingrar där några fläckar svart nagellack syntes. Så vek hon ihop den, stoppade ner den i fickan och försvann ut.

Innan dörren slog igen såg Sonja hur fadern, som väntat utanför, greppade efter hennes arm.

KAPITEL 4

Medan Sonja skyndade bort mot trapporna fylldes hon av förväntan inför första dagen på nya jobbet. Tjänsten på grova brott i Karlskrona skulle innebära att hon slapp pendla till Kristianstad varje dag och hon hade blivit väldigt glad när hon fått beskedet.

I vintras när mörkret legat tätt och vägarna varit hala hade hon med en hårsmån undkommit en frontalkrock med skogens konung. Under några sekunder hade hon sett rakt in i älgens vettskrämda blick innan den försvunnit tillbaka in bland träden. Hon hade kört åt sidan och blivit stående där en lång stund innan hon ringt efter Alexander.

Det var den händelsen, tillsammans med att hon aldrig riktigt trivdes på sitt gamla jobb, som fått henne att söka ny tjänst.

Inifrån den öppna kontorslokalen hördes dämpade röster.

De stora fönsterpartierna släppte in dagen och ljuset dansade över de skrivbord som var placerade längs väggarna. Framför 20

den stora whiteboardtavlan längst in i rummet sträckte ett ovalt bord ut sig, där hon kunde skymta två män och en kvinna. De var djupt försjunkna i ett samtal och såg ut att ha det riktigt trevligt. När hon harklade sig fick hon genast deras uppmärksamhet. ”Sonja, antar jag? Så härligt att äntligen ha dig på plats”, utbrast den äldre av männen. Dialekten var svår att placera men hon gissade att han hade danskt påbrå.

Han la ner smörgåsen och torkade hastigt av sig på en servett innan han höll fram handen för att hälsa. ”Morten.”

En skäggstubb bredde ut sig i ansiktet, lika mörk som det rufsiga håret. Han rörde sig som om han hade all tid i världen och hans sävliga rörelser ingav lugn.

Sonja skulle just till att svara när den något yngre mannen talade. ”Vi har väntat på dig”, flinade han och såg på henne och sedan på klockan. De nästan svarta ögonen log mot henne.

Bakom lekfullheten anade hon ett allvar.

Det slog henne att mötet med den unga kvinnan och hennes far hade tagit längre tid än vad hon trott och hon pressade fram ett ursäktande leende. Sonja visste att hon var usel på att passa tider och att hon ofta överskattade sin förmåga att hinna med så mycket som möjligt på kort tid, men det var inget hon ville förmedla till sina nya arbetskamrater. I alla fall inte första dagen. ”Jag är ledsen att jag är lite sen, men jag fick hjälpa en kvinna nere i receptionen.” ”Det är sånt som händer”, sa Morten och viftade bort hennes ursäkt. ”Som sagt, vi är väldigt glada över att ha dig 21

här. Det är jag som är chef på stället. Tidspolisen där heter Navid och så har vi vår fantastiska Iris.”

Iris tittade fram från bakom en dator. En röd hårslinga hade slitit sig loss från den långa flätan och föll fram i pannan. ”Du är efterlängtad”, sa hon och sträckte sig efter termosen som stod på bordet. ”Sätt dig och ta lite kaffe. För du dricker väl kaffe? Annars vet jag inte om det här kommer att funka.”

Sonja hade varit en smula nervös inför mötet men när hon nu slog sig ner bredvid Navid kände hon sig lugn. Intill den gråmålade väggen stod en golvfläkt vars brummande spred sig i rummet. Papperen som låg på skrivborden fladdrade till varje gång den passerade.

Från köket, där det pågick en renovering, hördes ett ihärdigt bankande. Sonja skymtade ryggen på en av arbetarna. ”Olles bygg” stod det med stora bokstäver. På ett litet bord hade man ordnat en provisorisk kaffehörna, bruna pappersmuggar och en kanna med mjölk som placerats på en kylklamp. ”Jag lever på kaffe”, svarade hon och tog tacksamt emot muggen som Iris räckte fram.

När Iris skrattade bildades djupa smilgropar, som om hon skrattat så mycket att det lämnat spår i huden. Hennes gula klänning lyste och satte färg på det annars så kala rummet.

Morten svalde ner den sista biten av frukosten och såg nöjd ut när han lät blicken vandra mellan dem som satt vid bordet.

En hög signal skar genom rummet och Navid reste sig för att fiska upp sin telefon ur fickan på jeansen. Han suckade tungt när han såg vem det var och gav Sonja en uppgiven blick.

22

”Det är kvinnan med katten igen. Jag tror att det är tredje gången hon ringer mig. Snälla Sonja, ta det, jag tror att du har bättre tålamod än vad jag har.”

Innan Sonja hann protestera fick hon luren i handen.

Motvilligt reste hon sig för att gå undan och ta samtalet. ”Håll henne kort”, ropade Navid efter henne.

Knappt hade hon hunnit svara förrän kvinnan började prata. ”Varför gör ni ingenting, jag säger ju att någon har tagit min katt! Det måste ju vara olagligt att ta någons husdjur.

Eller är det inte det?”

Sonja tog ett djupt andetag och lutade sig fram mot fönstret. På andra sidan gatan rullade Öresundståget sakta in på perrongen. ”Jag är ny här så du får gärna berätta vad det är som har hänt”, sa hon med sin allra trevligaste stämma.

Navid hade till viss del rätt, om det var något Sonja var bra på så var det att ta människor. Hennes förmåga att nå fram hade alltid varit till stor hjälp i yrkeslivet.

Kvinnan kom av sig något, kanske hade hon förväntat sig motstånd och var inte beredd på den mjuka framtoningen. ”För en vecka sedan försvann min katt”, sa hon och harklade sig. ”Det har aldrig hänt tidigare. Jag är säker på att någon tagit honom.” ”Katter kan ju springa bort. Han kanske har blivit påkörd”, försökte Sonja men insåg att det var lönlöst. ”Någon har tagit honom.”

Irritationen bröt genom hennes röst och hon suckade tungt. ”Finns det någon som skulle vilja ta din katt? Någon som du är ovän med?” undrade Sonja.

23

Svaret dröjde och hon kunde höra att kvinnan i luren andades häftigt. ”Snälla, bara ta fast den som har tagit min katt. Det ska väl inte vara så svårt?”

Sonja förstod att hon inte skulle komma någonstans och avslutade samtalet med ett löfte om att återkomma. För en kort stund stod hon och såg stationen fyllas med folk.

Navid såg något förvånad ut när hon på nytt gjorde dem sällskap vid bordet. ”Du måste ha gjort något rätt. Sist jag pratade med henne kallade hon mig för jävla idiot och slängde på luren”, sa han innan han vände sig mot Iris. ”Jag fick ju aldrig höra hur det gick på dejten i helgen? Var hon lika trevlig som hon verkade?”

Iris skakade på huvudet så att de stora örhängena slog mot halsen. ”Jag är inte så kräsen men när människor har ett handslag som en död fisk har de något att dölja”, sa hon bestämt. ”Visst håller du med mig, Sonja?” ”Det finns inget värre.”

Hon såg bort mot Morten som stod i telefon, såg hur färgen i hans ansikte försvann i takt med att samtalet fortlöpte. Han viftade med armen för att markera att han ville ha deras uppmärksamhet.

Efter att han lagt på stod han kvar med mobilen i handen.

Den lättsamma utstrålningen var som bortblåst.

När han berättade vad som hänt fylldes hennes lungor med luft, men skriket nådde aldrig fram.

kriminalinspektör sonja ljung får en minst sagt tumultartad första dag på avdelningen för grova brott i Karlskrona. Hon har knappt fått träffa sina nya arbetskamrater när de får in ett larm om en beväpnad man som tagit sig in på Mariaskolan. När polisen anländer på plats är kaoset ett faktum och en kvinnlig lärare hittas död, med flera knivhugg i bröstet.

Inte långt därefter hittas ännu en kvinna mördad.

Kroppen påträffas i ett skjul på kvinnans familjegård, med bröstkorgen uppskuren. Där hjärtat suttit finns nu bara en sten. Och när man finner en lapp med ett citat från en känd barnbok ökar oroskänslorna hos polisen.

Sonja börjar ana att morden på de två kvinnorna hänger ihop. När hon gräver vidare hittar hon samma citat hemma hos det första offret, och när en videofilm skickas till polisen befarar de det värsta; det finns en kropp som de ännu inte hittat.

Hundratals mil därifrån möter vi Mona, en kvinna från Iran som flyr mot Sverige för att leta reda på sin älskade pojkvän som har försvunnit. Men vad ingen väntat sig är vad Monas resa ska betyda för utredningen …