9789188981196

Page 1

SAGA EGMONT STELL AR FÖRL AG


SOMMAR, HOPP OCH VÄNSKAP PÅ ­KANELHOLMEN



YVONNE EHN

SOMMAR, HOPP OCH VÄNSKAP PÅ ­ ANELHOLMEN K

SAGA EGMONT | STELLAR FÖRLAG


Sommar, hopp och vänskap på Kanelholmen Copyright © 2022 Yvonne Ehn och SAGA Egmont Utgiven av SAGA Egmont och Stellar förlag Omslagsdesign Lisa Bygdén Omslagsbilder Shutterstock Tryckort Viljandi ISBN 9789188981196


Till mamma, mormor och morfar Tack för vårt lilla paradis i skärgården



Kapitel 1

Dånet från skärgårdsbåtens motorer blandades med ljudet av vattnet som pressades undan i fören. Luften var grå. Vinden var kylig. Saltvatten stänkte upp i Cornelias ansikte. Hon välkomnade friskheten. För varje meter båten for fram sänktes pulsen. Samtidigt försökte hon intala sig själv att hon var på väg mot något nytt och inte ifrån något gammalt. Det gamla fanns ändå inte kvar. Allt hade försvunnit. Och det hade gått skrämmande fort. Arbetsplatsen skulle hon i alla fall inte längta tillbaka till. Det var ett som var säkert. Visserligen skulle hon sakna den subventionerade lyxen att i friskvårdsrummet på jobbet få spänningar bortmasserade ur kroppen under arbetstid. Även om hon inte hade utnyttjat förmånen så ofta, var det skönt att veta att den fanns där när kroppen stressat sig stel. Förtjust i att någon tog i henne kunde hon inte påstå att hon var. Snarare hade närkontakten framkallat ett akut behov 7


av att duscha bort de okända och osynliga bacillerna. Ändå hade massagen känts som om det varit precis vad hon hade behövt just där och då. Endast två veckor hade passerat sedan den där dagen då hon legat med ansiktet inklämt i massagebänkens hål. Ljudlöst hade gråten trillat ner genom öppningen och landat på handryggarna. Några enstaka tårar hade smitit förbi händerna och fallit ner på det mörka trägolvet. Där hade de legat kvar och stirrat på henne från de nypolerade plankorna. Det hade varit som om de försökt få henne att vakna upp och förstå att hon behövde göra en förändring, att hon inte kunde fortsätta tvinga stegen mot jobbet varje morgon. De andra två kvinnorna på kommunikationsavdelningen hade ofta viskat i fikahörnan när hon kommit ut ur sitt rum. Så fort de upptäckt henne hade de pratat överdrivet högt och glatt om något så trivialt som färgen på kaffekopparna, med spelad oförståelse för de knivar de borrat in i hennes rygg genom åren. Fascinerat hade Cornelia sett hur de karriärdrivna männen ovetande rusat på för att avancera mot nya tjänstebilar, högre bonusar och betald städhjälp. Att nå den översta klicken på jobbet var vad de levde för. Och där uppe på ledningens gräddhylla stod deras vänner och sträckte ut välkomnande händer som drog upp dem steg för steg på karriärtrappan. I stället för att hjälpa varandra, trampade kvinnorna på varandra. Hur hon är försökte förstod Cornelia det inte. Hade aldrig gjort. Inte heller hade hon förstått varför kvinnorna inte gillat henne. Kanske hade det varit för att hon jobbat närmast kommunikationschefen så länge, haft hans fulla förtro8


ende och fått reda på organisationsförändringar före de andra. Samtidigt var det ju inte konstigt att hon satt inne på information, eftersom det var hon som tog fram och la upp texten om förändringarna i nyhetsflödet på företagets intranät. Kunde det bero på att hon dragit sig undan allt skvaller och tydligt visat att hon inte ville vara en del av det? Helt ärligt så visste hon inte. Men nu spelade det ändå ingen roll längre. Makten att styra sina kollegor hade hon inte. Däremot kunde hon plocka bort sig själv från sammanhanget. Och det hade hon gjort. Utan att reflektera över vart hon varit på väg, hade Cornelia slängt den fullpackade sportväskan över axeln och begett sig av hemifrån. När hon nått Grand Hôtel vid Södra Blasieholmshamnen hade det varit som om hennes bortgångne morfar styrt hennes steg mot kajen. Och innan hon vetat ordet av hade hon gått ombord på skärgårdsbåten och låtit den ta henne bort från den storstad som så länge varit hennes trygghet. Cornelia rycktes ur sina tankar av att första bryggan angjordes och en skara medpassagerare började ställa sig i kö vid båtens grindar. Även om himlen var oroväckande grå verkade alla ivriga att komma ut till sommarnöjena. Medan båten på nytt plöjde fram genom innerskärgården, hörde Cornelia sin morfars röst: Låt aldrig någon kliva på dig, Cornelia. Du måste stå upp för dig själv. Åh, vad hon saknade honom. ”Ursäkta, vet du om nästa brygga är Storkholmen?” Cornelia knyckte till och insåg att mannen som tittade på henne med höjda ögonbryn hade ställt frågan på engel9


ska. Han såg väderbiten, eller om det var lortig, ut och bar ryggsäck med fastsurrat liggunderlag. ”Tyvärr, jag vet inte”, svarade hon. ”Men fråga honom.” Cornelia nickade mot en ung kille som gick runt och kollade passagerarnas biljetter. ”Toppen. Tack.” Cornelia log och flyttade blicken mot de kobbar och skär som passerade långsamt på höger sida. På båtspråk visste hon att det hette något annat, men för henne var det höger. Hon kunde orden från sms:et nästan utantill vid det här laget. Meddelandet var den egentliga orsaken till att hon befann sig på skärgårdsbåten på väg bort från allt. Att hon slapp kollegorna hade bara varit en bonus. Kära Cornelia, jag vill bara prata med dig. Förklara allt. Kan du inte höra av dig? Jag är så glad att jag äntligen har hittat dig igen. Din lägenhet i det där lilla röda huset på Söder ser så mysig ut, men du är aldrig hemma när jag knackar på fönstret. Om du inte vill träffas kan du väl ringa i alla fall? Jag ber dig. Snälla!!! Kram A Cornelias mobilnummer gick inte att hitta någonstans på nätet. Det hade hon noga sett till. Att avsändaren till sms:et hade fått reda på det och hennes adress gjorde henne irriterad. Men mest av allt kröp det i hela kroppen av att A hade använt tre utropstecken. Vem vid sina sinnens fulla bruk skrev så? Räckte det inte med ett utropstecken? Eller inget alls, för den delen? Var det något Cornelia hade svårt för så var det när folk misshandlade det svenska språket. Om ordet dom stavat med o någonsin accepterades i Svenska Akademiens ordlista skulle hon lämna landet. 10


Samma dag som sms:et surrat till i Cornelias mobil hade hon sagt upp både andrahandkontraktet på lägenheten och anställningskontraktet på jobbet. Hennes chef hade bett henne stanna med erbjudande om högre lön och åtgärder mot kvinnorna som hindrade henne från att trivas fullt ut på arbetsplatsen. Lite dåligt samvete hade hon för att hon låtit honom tro att de osäkra kollegorna, som snackat skit om kvinnor i allmänhet och henne i synnerhet samtidigt som de kuttrat mot männen, var orsaken till att hon känt sig tvungen att lämna. Men om hon skulle kunna hålla sig undan från A hade det varit av största vikt att hon inte berättade för någon att hon tänkte flytta. Kommunikationschefen hade varit snäll och låtit henne ta ut både semester och övertid, vilket lett till att hon kunnat sluta redan efter två veckor. Cornelia slets tillbaka till verkligheten av att skärgårdsbåten tutade på ett par ungdomar som lekte med sina vattenskotrar farligt nära båten. Så där våghalsig eller oförsiktig hade hon aldrig varit. Kanske skulle folk tycka att hon var djärv som precis ryckt upp hela sin tillvaro för att starta ett nytt liv någon annanstans. Men sanningen var en helt annan. Sanningen var att hon var feg. Fast när hon inte ens klarade av att uttala, eller ens tänka, hela A:s namn, hur skulle hon då ha kraft att träffa personen bakom bokstaven? Cornelia förstod att hon förr eller senare måste göra upp med det som skavde inom henne. Det var så vuxna människor gjorde. Men än var hon inte redo. Än var hon fortfarande för arg. Så just nu var det skönare och enklare att fly och börja om. Igen. 11


Med en morfar som uppfostrat henne hade hon varit lillgammal i skolan och därmed annorlunda och långt ifrån populär. Vännerna hade varit få i antal. Eller inga alls egentligen. Inga riktiga i alla fall, som inte vände kappan efter vinden så fort de själva fick minsta lilla uppskattning från det tuffa gänget. Just nu passade det bra att vara ensam. Då skulle det bli lättare att hålla sig undan. Ingen som saknade henne. Ingen som letade efter henne. Ingen förutom A. Att hitta ett nytt jobb längst ut i skärgården skulle förstås inte bli enkelt, men just nu såg Cornelia ingen annan utväg än att leta sig så långt bort från det där sms:et som möjligt. Kanske kunde hon hitta uppehälle genom att hjälpa till att rensa bort vintern från någons tomt eller stuga. Eller kanske behövde någon hjälp med marknadsföring av en nystartad rörelse. För någonstans i skärgården fanns det väl ändå plats för en kvinna som behövde hjälp att hålla sig undan? Plötsligt trängde solen fram genom en glipa på den mörka himlen och värmde hennes kalla kinder. Hon tog det som ett tecken från sin morfar om att allt skulle ordna sig. Tack, morfar.


Kapitel 2

”Nästa Kanelholmen.” Rösten i färjans speakersystem var sprakig, men ordet Kanelholmen gjorde något med Cornelia. Hon smakade på namnet. Tuggade på det som en god bulle. Kanelholmen. Det lät som hemma. Med ens beslöt hon sig för att hoppa av. Sakta rörde hon sig mot skärgårdsbåtens grindar. Det få antalet passagerare vittnade om att det inte var många fler bryggor som skulle angöras efter denna. Framför henne stod en äldre herre med träkäpp i ena handen och dramatenväska i andra. Öronskydden som mannen hade fällt ner från kepsens inre bar den brunmönstrade originalfärgen medan resten av kepsen var solblekt till en ljust beige färg. Cornelia gissade att den hade en sådan där knapp fram på skärmen också. Hennes morfar hade haft precis en sådan keps och var det något hon önskade att hon hade kvar som minne efter honom, var det just den gamla, slitna kepsen. 13


Cornelia märkte hur mannen kämpade med att dra väskan över den utfällda stålrampen. Hon skyndade fram och frågade om han behövde hjälp. ”Ängel”, pustade han. ”Gärna. Jag har varit på Storön och handlat sådant som inte finns i lanthandeln. Ja, mina söner erbjöd sig såklart att skjutsa mig med motorbåten, men äsch, jag var envis och sa att jag klarade mig själv. Så dumt av mig. Vad snällt att du hjälper mig.” När det glimmade till i den varma blick han gav henne blev hon på nytt påmind om sin morfar. Genast drog ett vemod genom kroppen. Ett vemod som vittnade om kärlek och saknad. ”Är du Johansons yngsta?” frågade mannen en kort stund senare när de promenerade längs den grusstig som slingrade sig runt ön. Under större delen av uppväxten hade det endast varit hennes morfar och hon. Hennes mormor hade förolyckats i en bilolycka när Cornelia var sju år gammal. Hennes pappa hade aldrig varit närvarande i hennes liv och hennes mamma, ja, henne hade hon inte varit i kontakt med på många år. Ofta hade Cornelia undrat hur det skulle vara att växa upp i en stor familj. Hennes favoritfilmer när hon var barn, och fortfarande nu i vuxen ålder om hon skulle vara ärlig, var de som handlade om högljudda middagar och invecklade familjeintriger. Men även om hon längtade efter att få tillhöra just en sådan galen men kärleksfull släkt och hon inget hellre ville än att bekräfta att hon var Johansons yngsta, kunde hon naturligtvis inte ljuga. Tydligt kunde hon höra sin morfars röst: Vi ska alltid tala sanning. 14


”Nej”, svarade hon kort och tittade upp mot skyn. ”Tror du att det blir regn? Meteorologerna sa på tv i morse att det skulle komma skurar nu under eftermiddagen.” ”Meteorologerna”, frustade mannen. ”Pyttsan! De förstår sig inte på hur vädret beter sig så här långt ut i skärgården.” Under tystnad gick de vidare. Ljudet av de starka vindarna som fick buskarna att kämpa för att hålla sig upprätta, blandades med det trivsamma rasslade som gruset framkallade under deras skor. Cornelia såg sig nyfiket omkring och nu begrep hon vad de vänner till hennes morfar som hade sommarstugor i skärgården pratade om. Hon förstod deras längtan. Det låg något rofyllt över den svenska skärgården, precis som de alltid hävdat. Den utlovade vila, återhämtning och glada sommardagar. Vädret spelade inte så stor roll. ”Vem är det du ska hälsa på här ute? Jag heter Ture förresten.” Mannen lyfte kepsen i luften innan han smackade tillbaka den på det snövita, flygiga håret. ”Cornelia.” Hon nickade utan att släppa taget om deras packning. ”Jag känner ingen här. Jag tänkte att jag skulle hjälpa dig hem med din väska och sedan se om det finns något vandrarhem eller något. Finns det det?” Blicken hon skickade åt hans håll var hoppfull. ”Tyvärr kan Kanelholmen inte stoltsera med något vandrarhem, men jag har en liten lägenhet som står tom i Glada dagar om du vill låna den?” ”Glada dagar?” Cornelia lutade kroppen framåt medan hon drog vidare på dramatenväskan. 15


”Ja, huset jag växte upp i heter så. Det var min gammelmorfars påhitt, den tokstollen. Allteftersom vi blev äldre, min fru och jag, tyckte vi att huset blev för stort för oss två, så vi fick hjälp av våra söner att göra om det till ett litet hyreshus. Vi rumsterar runt på bottenplanet, medan resten av huset är uthyrt. Det är bara runt kröken där”, förklarade han och viftade med käppen i luften. Cornelia undrade hur mycket det kostade att hyra en lägenhet så där långt bort från civilisationen. Samtidigt var det säkert många som var villiga att betala höga summor för att få bo på en ö som inte verkade tillåta att någon ens andades ordet stress. ”Jag skulle gärna hyra lägenheten.” ”Hyra? Har du kottar i öronen? Jag sa låna.” Cornelia tryckte tillbaka ett fniss medan Ture fiskade upp en torr trädgren med käppen och firade i väg den över berget. ”Men varför hyr du inte ut den?” ”Jag har försökt, min sköna, jag har försökt. Jag har haft några personer som tittat på den sedan förra hyresgästen bodde där. Det har jag minsann, men alla har varit för långa.” ”För långa?” Ture stannade till och synade henne uppifrån och ner. Cornelia välkomnade den tillfälliga pausen och passade på att knyta den tunna sommarjackan runt midjan. För att vara en äldre man pinnade Ture på som om det inte fanns en morgondag och helt ärligt hade hon inte lätt att hänga med, speciellt inte släpandes på bådas packning. ”Hur lång är du?” ”En och femtiosju.” 16


”Perfekt! Då är du den första som kommer att kunna gå rakt där uppe på vinden”, nickade han medan han fick upp farten igen. ”Ja, den är inredd och trivsam med ett fullt utrustat kök naturligtvis, men det lockar såklart inte folk att gå omkring med böjt huvud och krummad rygg hela dagarna. Du skulle göra mig en tjänst om du ville bo där. Ja, så att rören och toaletten spolades och så vidare. Där uppe är det.” Cornelia följde Tures blick och stannade tvärt. Hakan föll mot bröstet. Högst upp på berget tornade ett trevåningshus i solrosgult trä och vinröda snickerier upp sig. Den vackra byggnaden och den välskötta trädgården framför huset tog andan ur henne. Som om inte det vore nog, vände hon sig långsamt om och tog in utsikten över havet som hon gissade var än mer magnifik där uppe från vindsvåningen. Var detta den gamle mannens barndomshem?


Kapitel 3

Trätrappan på kortsidan av huset ledde upp till en altan två våningar upp som tycktes lika stor som den lägenhet Cornelia precis lämnat på Söder. Under presenningarna i ena änden gissade hon att utemöbler gömde sig och bredvid dem en grill under en stor vinterluva. Hon befriade axeln från den tunga sportväskan, satte händerna på träräcket och tog in den milsvida utsikten. Drömde hon eller var det verkligen sant att hon skulle få dricka sitt morgonte där ute? När hon satte nyckeln i låset försökte hon tränga undan tankarna på att ägodelarna från den tidigare hyresgästen, som tragiskt drunknat i en båtolycka, fanns kvar. Utan att tveka hade hon sagt att det inte var några problem att hon tog på sig att rensa ur lägenheten. Nu när hon klev in i den trånga hallen slog ångern emot henne med full kraft. Fuktig, kvävande lukt och ett sammelsurium av gamla möbler och bokstaplar mötte henne. 18


”Finemang, du fick upp dörren”, konstaterade Ture när han dök upp i hallen bredvid henne. ”Ja, det är en sabla röra, men eftersom vi inte lyckats hyra ut den och har fullt på resten av vinden har vi bara låtit det vara. Känn dig fri att kasta eller behålla vad du vill.” ”Men vill inte förra hyresgästens familj ha sakerna?” Stora ögon letade runt i röran. ”De ville inte ha någonting. Hade svårt att hantera förlusten av sitt enda barn. Mattias mådde inte bra. Alla försökte vi nå fram till honom, men han höll sig mer och mer för sig själv i lägenheten. Verkade få svårare och svårare att städa och skiljas från saker. Sparade till och med använda förpackningar och kartonger. Allt sådant har sönerna städat bort, men tidningar, böcker och saker finns kvar. Jag tror det kallas för hoarder. Konstiga ord de kommer på nuförtiden. I dag finns diagnoser för allt. Förr hette det bara att man var en utböling eller knäppgök. Eller bara lite eljest. Alla är vi olika. Det är väl inte mer med det?” Ture petade undan det röda sammetsdraperiet med käppen och klev in i vardagsrummet. ”Ja, som sagt … det är en del att ta hand om.” Det kändes som om Cornelias ögon skulle poppa ur ögonhålorna. Inte en ren yta så långt ögat nådde. Prylar, möbler och pappershögar överallt. Det kändes som om smutseksem började krypa runt på kroppen. Om det nu fanns något sådant. Men fanns det något som hette hoarders, fanns det säkert ett namn på tillhörande allergireaktion också. Hon blåste ut en ljudlös suck och trängde undan en impuls att kasta ut allt genom fönstret och gnida in hela kroppen i läkarsprit. 19


”Finns det någon återvinningsstation på ön?” undrade hon medan tvångssyndromet skrek inom henne. Noga med att inte vidröra någonting tog hon ett försiktigt kliv in i lägenheten. ”Inte på Kanelholmen, men det finns en på Skattholmen. Om du sticker ut huvudet genom fönstret och tittar bort till höger ser du gångbron över till Skattholmen. Men återvinningsstationen ligger på andra sidan ön, så någon av mina söner kan hjälpa dig att köra över saker med motorbåten om du vill rensa ut. Jaha, min sköna, nu lämnar jag dig så att du kan installera dig. Middagen serveras prick klockan sex. Dörren längst ner i samma ände som den här lägenheten, fast på framsidan. Äter du allt? Du är väl inte en sådan där vegan eller vad det heter?” Sanningen var den att det tog Cornelia emot mer och mer att äta djur, men det vågade hon inte yppa ett ord om när Tures oförstående blick mötte henne. ”Jag äter allt utom inälvor.” ”Då så. Ses klockan arton.” Lika snabbt som han hade dykt upp bredvid henne, försvann han ut genom dörren och nerför den breda trätrappan. Herregud, hur skulle det här gå? Lite smuts har aldrig dödat någon, hörde hon sin morfars röst. Du måste lära dig att stå ut med lite oreda och lite damm. Nu var ju detta så långt ifrån lite oreda och lite smuts man kunde komma, men kanske var det samtidigt ett sätt för henne att ta itu med tvångssyndromet som stulit så många år av hennes liv. Vad var det terapeuten hade sagt till gruppen nu igen? Genom att utsätta er för lortiga miljöer och märka att de inte 20


skadar er, kommer ni kunna komma vidare. Till en början hade Cornelia varit villig att testa – det lät ju vettigt – men när terapeuten hade bett dem hoppa ner i en sopcontainer och slicka på kanten, ja då hade Cornelia vänt på klacken och stegat därifrån. Det fanns ju gränser! Att rensa ut hade hon inga problem med. Eftersom hon inte hade någon anknytning till den tidigare hyresgästen skulle det inte bli särskilt svårt. Ledsamt förstås, men hon skulle klara av det, det skulle hon. Smutsen däremot, ja, den gjorde henne alldeles kliig. Att ta djupa, långsamma andetag för att lugna pulsen var dessvärre inget alternativ. Då skulle lungorna fyllas med både spindelnät och damm. Och om sanningen skulle fram var ju damm döda hudceller. Hur äckligt var inte det? Cornelia funderade en stund. Så tog hon ett beslut. Om hon skulle klara av att bo i detta ljuvliga hus var hon tvungen att möta sina fobier. Och tvärtemot vad terapeuten hade påstått, så behövde hon faktiskt inte gå omkring och slicka på allting. Hon kunde börja med att gnugga bort den smuts hon kom åt. Efter det skulle hon ta itu med att rensa ut prylar och möbler. Beslutet fyllde henne med glädje, en glädje hon inte känt på länge. Med utsträckta armar, fortfarande noga med att inte vidröra någonting, och med blicken i taket snurrade hon ett varv. Turen hon haft var … ja, den var osannolik faktiskt. Du hade rätt, älskade morfar, det kommer att ordna sig. Med ett brett leende öppnade hon ett av de fem vardagsrumsfönstren på vid gavel. Eftersom det blåste friskt där uppe på berget behövdes inget korsdrag från andra sidan lägenheten. Den behagliga försommarvinden letade sig ändå 21


in i vardagsrummets varje skrymsle och suddade bort den instängda luften. Även om det skulle bli dränerande att utmana tvångstankarna kände hon att hon skulle trivas där. Bättre att bli dränerad för att skapa trivsel i ett nytt boende, än att tömmas på energi för att ständigt vara på sin vakt mot arbetskollegor och A. Upptäcktsfärden genom den lilla lägenheten tog henne vidare in till sovrummet från en pärlgrå dörr med speglar i vardagsrummet. Båda rummen hade utsikt över trädgården, bergssluttningen och havet. På var sida om det rundade sovrumsfönstret gömde sig två vitmålade takbjälkar. Hon såg fram emot att städa undan plottret och i stället låta de låga bjälkarna vara hem åt några krukväxter. Kanske skulle hjärtan på tråd trivas där? Kroppen drogs med i glädjen och innan Cornelia hann stoppa sig själv var hon på väg genom luften för att landa på sängen. För sent gick det upp för henne att hon förmodligen skulle dö smutsdöden. När den unkna lukten, ackompanjerad av månader av sovande damm, puffade upp från överkastet och omslöt hennes kropp fick hon anstränga sig hårt för att inte skrika rakt ut. Efter djupa andetag genom tröjans tyg lugnade hon ner den höga pulsen. Hon skulle klara det. Hon måste klara det. För där skulle hon stanna. Länge.


Kapitel 4

”Kom in Cornelia, var inte blyg! Det kommer du ingen vart med i vår stolliga familj.” Ture viftade med handen i luften när hon varsamt klev över tröskeln till matsalen på våningen längst ner. Hon noterade att Ture inte använde käppen inomhus. ”Ja, det här är min fru Greta, mina söner Krister, Joakim och Sven. Krister har en tonårsdotter, Isabel, som bor hos sin mamma och som hellre är inne i Stockholm än här ute på Kanelholmen, men hon brukar komma ut till midsommar. Joakim är gift med Johanna och de är föräldrar till de yngsta som ränner runt här. Och Sven är minstingen.” Cornelia väjde för två flickor som rusade fram till sin farfar och kramade om hans ben från varsitt håll. Ture skrattade och klappade barnen kärleksfullt på huvudet. Resten av familjen kom fram och skakade hand med Cornelia. En av hennes färdigheter var att hon aldrig glömde vare sig ett ansikte eller ett namn. Koncentrerat registrerade hon vilket förnamn som tillhörde vilket ansikte. 23


Effektivt trängde uppmärksamheten mot Tures familj undan behovet att sprita både händer och underarmar efter att ha hälsat på så många personer. Så länge inte barnen kom i närheten av henne. Det skulle vara en utmaning för mycket. Att barn var små smitthärdar var allmänt känt. Visst, de var både rara och underhållande med sina klipska kommentarer, men Cornelia hade alltid varit på sin vakt mot småttingar. Inte för att hon träffade så många eftersom hon inte hade några vänner att tala om, men ibland hade kollegorna tagit med sig sina avkommor till jobbet och då hade hon hållit sig på avstånd. För om hon inte varit på sin vakt skulle hon garanterat blivit indragen i någon obegriplig lek, som slutat med att hon hade tuschpenna i hela ansiktet och pärlor uppstoppade i näsan. ”Jaha, vad trevligt med en ny hyresgäst”, sa Krister när de hade satt sig ner och karotterna började skickas runt. ”Cornelia kanske kan hjälpa dig med hundarna, Krille?” sa den yngsta brodern Sven samtidigt som han slevade upp ett par färskpotatisar på sin tallrik. ”Om hon behållit lugnet efter att ha träffat alla oss, kanske hon kan vara bra för den där senaste du fått in?” ”Har du erfarenhet av hundar?” undrade Krister. ”Vår granne hade hund när jag växte upp. Jag passade den ibland, men jag har aldrig haft en egen.” Försiktigt mötte hon de snälla, blå ögon som tittade hoppfullt på henne. Diskret tog hon in resten av hans ansikte. Vanligtvis gillade hon inte skägg – om kvinnor visste vilka bakteriehärdar de var skulle de aldrig låta sig bli kyssta av män med ansiktsbehåring – men han tycktes i alla fall ha vett att ansa det rejält. Det kortklippta, mörka håret passade 24


hans runda ansiktsform. Och det såg rent ut. Men finast av allt var ändå att se hur glädjelinjerna spred sig runt hans ögon när han berättade om det hem för hemlösa hundar som han drev vägg i vägg med föräldrarnas lägenhet. ”I går hittade en av våra grannar en liten stackare som satt fastbunden vid skärgårdsbåtens brygga”, upplyste han. ”Ingen hade reagerat förrän grannen gått förbi och sett den två gånger med flera timmars mellanrum. Ensam och ledsen.” Det rev till i hjärtat på Cornelia. Även om hon i vuxen ålder hade svårt för lukten av hund, var hon mån om att alla djur behandlades med respekt. Det hade glatt henne när hon läst att straffen för grovt djurplågeri hade blivit strängare den senaste tiden. ”Hur kan någon göra så?” undrade hon medan hon stoppade in en gaffel med sallad i munnen. ”Ja, säg det. Tyvärr förvånar mig ingenting längre.” Som en flod av porlande vatten fortsatte samtalen runt bordet. Höga skratt avlöste varandra när Joakim och Johanna berättade om sommargästerna som besökte brädgården de drev tillsammans och hur kunderna hade en sagolik övertro på sin förmåga att kunna kliva direkt från finanskvarteren till att snickra ihop en egen uteplats eller lekstuga. Sven, som också jobbade där, kunde inte sluta skratta när han berättade om en kund som målat ett helt garage med en färg som var avsedd för inomhusbruk. Cornelia lyssnade bara med ett halvt öra. Hur hon än försökte kunde hon inte släppa tanken på den stackars hunden från bryggan. Det förvånade henne eftersom hon egentligen inte var en hundmänniska. Kattmänniska var hon inte heller. Eller människomänniska, för den delen. 25


Det liv hon levt hade varit isolerat. Utöver arbetsplatsen och dess jobbresor, var det inte många ställen hon besökt. Att stanna hemma med en god bok hade räckt gott som sällskap för henne. Som introvert tog arbetsdagen och de påtvingade arbetsrelationerna slut på hennes ranson med energi. Därför behövde hon kvällarna och helgerna till återhämtning, innan dräneringen började om igen på måndag morgon. Men nu när hon satt där och så tydligt kände kärleken fara fram och tillbaka över bordet, insåg hon sorgset hur mycket hon hade gått miste om genom sin självisolering. ”Jag gör gärna ett försök med den där hunden”, sa hon till Krister när de dukat av bordet och satt och drack kaffe. ”Hur kan jag hjälpa till?” Lysande ögon mötte henne. ”Perfekt. Jag ska bara ta moppen till Skattholmen och tända en brasa åt en kompis som är på väg ut. Ta en påtår så länge. Jag är tillbaka om en liten stund. Är det okej?” En trötthet drog över Cornelia. Dagen hade bjudit på många, fina intryck som hon behövde smälta. Hon bestämde sig för att snabbt få i sig påtåren för att sedan dra sig tillbaka och bläddra i någon av de dammiga böckerna hon sett i lägenheten. Lite senare, efter att hon träffat den stackars hunden, tänkte hon stupa i säng. ”Absolut. Jag tar en kopp till och går upp till lägenheten sedan. Kom förbi när du är tillbaka.”


Välkommen hem till Kanelholmen! det oväntade sms:et som precis landat i telefonen känns som ett slag i magen. Cornelia behöver ingen betänketid hon vet att hon måste lämna allting bakom sig. Lägenheten, jobbet och sakerna betyder ingenting längre. Hon måste fly, någonstans dit avsändaren inte kan spåra henne. Valet faller på Kanelholmen, en avlägsen ö ute i Stockholms pittoreska skärgård. Utan några löften om bostad eller arbete sätter hon sig på båten mot sitt nya liv. Det får bära eller brista. På Kanelholmen möter Cornelia en gemenskap som välkomnar henne med öppna armar. Men ön visar sig också bjuda på utmaningar hon inte kunnat föreställa sig. Vad skulle hennes älskade morfar säga om han såg henne nu? Samtidigt som Cornelias brokiga förflutna kommer allt närmare, snubblar hon själv över ett mysterium. Ett mysterium, som hon inte kan låta bli att försöka lösa.


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.