9789188981172

SAGA EGMONT STELL AR FÖRL AG

DOMINOEFFEKTEN

CAROLINA ANGELIS

DOMINOEFFEKTEN

SAGA EGMONT | STELLAR FÖRLAG

Dominoeffekten Copyright © 2022 Carolina Angelis och SAGA Egmont Utgiven av SAGA Egmont och Stellar förlag Omslagsdesign Lisa Bygdén Omslagsbilder Shutterstock Tryckort Riga ISBN 9789188981172

Till Hercules, alltid i våra hjärtan ♥

PROLOG

Havet är hotfullt svart och det attackerar skoningslöst kusten om och om igen, som ett vrålande monster på väg att sluka allt som kommer i dess väg. Det är julafton och strömavbrott och hela Gotland vilar i mörker. Strax utanför Fårös västra kust har ett fraktfartyg sökt skydd mot ovädret och dess isolerade navigationsljus är det enda som syns i decembermörkret.

Två mindre landstigningsbåtar sänks skyndsamt ner från relingen och så snart de når vattenytan sätter de högsta fart mot land. Några meter från stranden hoppar besättningen i vattnet och börjar vada mot land. De bär på stora vattentäta ryggsäckar och ett antal gröna lådor som de noggrant undviker att doppa i det iskalla vattnet.

En av männen är nära att tappa fotfästet men starka armar får honom strax på fötter och samtliga tar sig utan större problem upp på den snöiga klapperstenstranden. Båtförarna lägger genast ut och försvinner tillbaka in i mörkret.

7

På klinten ovanför stranden väntar tre minibussar. Chaufförerna hoppar ur och hälsar kort på männen som snabbt byter om från våtdräkter till torra kläder och grova kängor.

Lådor och väskor lastas in i bagageutrymmena och bara några minuter senare är bilarna på väg. Vindbyarna jagar tillfälligt molnen på flykt och månen lyser upp det karga och vintriga landskapet.

När bilkortegen närmar sig färjeläget i Broa ser mannen i passagerarsätet på den första bilen att färjetrafiken fortfarande står still. Han är inte förvånad, det här är något de har räknat med, men han kastar ändå en hastig blick på sin klocka.

Strömavbrottet kommer nog att pågå i ytterligare minst en halvtimme. Förhoppningsvis kan de åka över efter det.

De hade övervägt möjligheten att gå iland någon annanstans men till slut hade de ändå kommit fram till att Fårös helt öde stränder, i kombination med det skydd mot vinden man trots allt skulle kunna förvänta sig, var det bästa alternativet.

Det står redan två andra bilar nere vid kajen och väntar på att färjan ska börja gå igen. Mannen i passagerarsätet ber chauffören att köra in till vägkanten för att undvika exponering och kontakt och han ser sedan efter i sidobackspegeln att deras sällskap blinkar in bakom dem.

Trots att flera av männen gärna hade sträckt på benen och tänt en cigarett så är det ingen som kliver ur fordonen.

Samtliga sitter tysta och väntar. Mannen sneglar på klockan igen. Två minuter kvar.

Några minuter före midnatt kommer plötsligt strömmen tillbaka och Fåröfärjans kapten bestämmer sig för att det återigen är säkert att ta sig den korta sträckan över sundet.

8

Bilarna rullar ombord och färjan lägger ut direkt efter lastning.

Det blåser fortfarande rejält och rikligt med havsvatten sköljer in över det öppna däcket, men åtta minuter senare rullar de trots allt av i Fårösund. De håller hastighetsbegränsningarna och följer väg 148 söderut.

Strax efter Lärbro viker de tre minibussarna av mot Slite, hamnstaden på Gotlands östra kust med dryga tusen invånare. Gatorna är helt folktomma, och de flesta av invånarna verkar sova gott, mätta och trötta efter julmiddag och paketöppning.

Chauffören i den första bilen saktar in vid de låsta grindarna utanför ett inhägnat område, men de behöver inte vänta länge. En man i mörka kläder dyker upp ur skuggorna, beredd att släppa in bilarna som snabbt därefter rullar in i en hangarliknande byggnad.

Trettio minuter senare lämnar två av bilarna området igen, men nu har sidorna av skåpen nymålade företagsloggor från polska byggfirmor och matchande polska registreringsskyltar. Den ena bilen kör tillbaka samma väg som den kom, norrut mot Fårösund. Den andra fortsätter söderut, mot en semesterby i närheten av Ljugarn, där man hyrt en stuga bara någon kilometer från den svenska signalspaningsstationen. * En rapport om de tre fordon som kört längs den öde kusten på Fårö hade kommit in till Försvarsmaktens tipstelefon strax innan midnatt. Knut Lindvall, som i snart trettio år 9

har varit hundförare i hemvärnet, hade reagerat direkt när bilarna i hög fart passerade hans hus i närheten av Lauters.

Knut hade stått i sitt köksfönster och undrat om stormen var på väg att bedarra när hunden plötsligt börjat morra.

Strax därpå hade de alltså kört förbi. Att han inte ringt tidigare berodde på att hans mobiltelefon hade laddat ur och att han inte kunnat sätta den på laddning igen förrän strömmen kommit tillbaka.

Personen som tog emot iakttagelsen var måttligt intresserad och Knut hade förgäves försökt få honom att förstå allvaret i situationen. Men telefonvakten var troligen bara någon värnpliktig som var på tok för ung för att komma ihåg att de hade sett den här typen av aktiviteter på Gotland tidigare, framför allt under kalla kriget.

Antagligen trodde den lilla spolingen att inringaren bara var en gammal stolle med paranoia och det var högst osäkert om han ens tänkte göra en tjänsteanteckning.

Knut avslutade samtalet och rev sig frustrerat i skägget innan han bestämde sig för att göra det han borde ha gjort redan från första början. ”De körde alltså söderöver, sa du?” Ylva Jensen var Knuts gruppbefäl i hemvärnet, därtill en mycket kompetent kvinna och hon lyssnade högst intresserat till Knuts sammanfattning av sina iakttagelser. ”Ja, jag tänker att de kanske var på väg mot färjeläget.

Tror du att det kan ha gått någon färja i kväll med tanke på stormen?” ”Jag kollar”, svarade hon och strax därefter ringde hon tillbaka. ”Jag fick tag i Ove. Det var han som körde färjan hela julafton. De hade tvingats ställa in när stormen var som värst 10

under strömavbrottet. Men mycket riktigt, tre minibussar med tonade rutor åkte med sista turen över. Han hade inga problem med att komma ihåg dem eftersom det bara varit fem bilar totalt och de övriga två var folk han känner som jobbar i Visby. En polis och en undersköterska.” ”Visste Ove något om nationalitet eller hur många det var som satt i bilarna?” ”Nix. Rutorna var som sagt tonade och vädret skit så det fanns ju ingen anledning för någon att kliva ur. Men bilarna hade svenska registreringsplåtar.” ”Det betyder förvisso ingenting”, sa Knut bistert. ”Och är det som jag befarar hade de antagligen flera skäl än stormen till att inte kliva ur.”

Det blev tyst i luren i några sekunder och både Knut och Ylva kände att de snubblat över något betydelsefullt utan att riktigt veta hur det gått till. ”Vad ska vi göra?” frågade Ylva och drog ett djupt andetag. ”Vi ska göra vår plikt”, svarade Knut bestämt.

DEL 1 GRÅZON

1

Jackie Philipsson blickade ut genom fönstret på tredje våningen och konstaterade att snöröjarna hade mycket kvar att göra efter gårdagens snöstorm. Himlen var fortfarande grå men vinden hade mojnat och snön föll stilla och tyst mot marken. Visbys gator var mer eller mindre helt inbäddade i snö och nästan folktomma.

Staden var bättre på vintern, öde och tyst. Man kunde sova med fönstret på glänt utan att riskera att behöva väckas av skrålande ungdomar på väg hem från krogen. När våren kommer tänker hon lämna Visby och flytta tillbaka till den lilla fiskestugan nere vid Hoburgen. Eller till prästgården i Dalarna. Var spelade inte så stor roll, bara hon fick vara i fred.

I alla fönster lyste adventsstjärnor och ljusstakar, förutom i hennes. Det hade inte känts meningsfullt att sätta upp några. Hon kommer ändå inte att fira den här julen, det får andra göra. Trerummaren som hon hyr i andra hand ligger innanför ringmuren. Den är vacker med stora fönster och 15

det är högt i tak. Från den lilla balkongen kan hon skymta hamnen och bakom den, himmel som möter hav. Handvävda mattor i jordfärger breder ut sig över de ljusa trägolven och ljusstakar i silver pryder både bord och fönsterbräden.

Varma filtar och mjuka fårskinn tillverkade på ön hänger över den moderna soffgruppens ryggstöd.

Lägenheten var fantastisk, men den var inte hennes och hur fin den än var så kändes den inte som hemma. Mer som ett väntrum, tänkte hon och fyllde på kaffekoppen innan hon slog sig ner vid matbordet med utsikt över takåsarna.

Eller som ett safe house, ett ställe där hon kunde gömma sig från omvärlden, vilket var precis vad hon vill göra.

Sedan hon kom hem från Grekland i maj tidigare i år hade hon gjort allt hon kunnat för att slippa umgås med andra och hon hade också avskärmat sig så gott som helt och hållet. Anton hade hon bara träffat ett fåtal gånger, trots att de båda befann sig på samma ö.

Anton hade i första hand varit hennes mentor i underrättelsetjänsten under många år men han var även hennes fasta punkt och personliga trygghet. Han hade alltid haft förmågan att kunna läsa henne som en öppen bok och nu när det tillkommit kapitel i hennes liv, som hon absolut inte ville att han skulle ta del av, gjorde hon vad hon kunde för att undvika alla typer av längre konversationer med honom.

Hur skulle hon någonsin kunna berätta för honom om de obehagliga överraskningar som resan till Grekland hade bjudit på? Ingenting av det hon hade trott om sig själv och sitt ursprung var sant, och om det hon nu visste om sin bakgrund blev känt, kulle han aldrig under några omständigheter kunna lita på henne igen. Gjorde hon det ens själv längre?

16

Hennes morfar, vars begravning var anledningen till att hon tagit sig till Grekland, hade visat sig vara en rysk illegalist. Adonis, den okände mannen som hon träffat på begravningen, hade erkänt inte bara att han var hennes riktiga pappa, utan också att även han arbetade för den ryska underrättelsetjänsten.

Innan hon lämnade Grekland hade Adonis vädjat till henne att komma hem, som han uttryckte det. Att acceptera vem hon var och börja arbeta för Ryssland i stället. Han hade bett henne att byta sida.

Jackie hade tidigare på kvällen valt att trotsa vädergudarna och begett sig ut i stormen. Det var som om hon önskade att vinden som rev och slet i hennes hår och kläder skulle kunna rena henne från alla de motstridiga känslor som nu konstant slogs om uppmärksamheten i hennes huvud.

Men innerst inne visste hon att det inte fanns några naturkrafter i världen som kunde rädda henne. Hon hade tagit så mycket för givet och så mycket av det hade visat sig vara ingenting annat än lögner. Hon var egentligen en etnisk ryska, född i en relation där båda föräldrarna hade kopplingar till den ryska underrättelsetjänsten GRU. När telefonen ringde och hon såg numret i displayen tvekade hon. Det var Anton. Hon visste att hon inte kunde fortsätta så här i all oändlighet. Att systematiskt undvika människor som hon känt i många år och som oroade sig för henne. Och när hon såg sig själv i spegeln kunde hon mycket väl förstå deras oro, hon såg sliten ut.

Det axellånga rödbruna håret hade tappat sin lyster, blicken var trött och hon hade mörka ringar under ögonen. Antagligen gnisslade hon tänder nattetid, för hon vaknade ofta 17

med en molande huvudvärk och det verkade inte spela någon roll hur mycket hon sov, hon kände sig ändå aldrig utvilad.

Signalerna från mobiltelefonen tystnade äntligen. Hon gick in i vardagsrummet, la sig ner på soffan, drog en pläd över kroppen och kröp ihop.

2

När dörrklockan ringde rycktes hon motvilligt upp ur sin ytliga sömn. Det var mörkt ute men det sa ändå inte mycket om vilken tid på dygnet det var. I december började det skymma redan vid tretiden. Nu ringde det igen, mer ihållande den här gången, men Jackie låg kvar utan att röra sig.

Vem det än var som stod där ute borde väl ge upp förr eller senare. I stället åkte brevinkastet upp på glänt och hon hörde Antons välbekanta och lugna stämma. ”Öppna nu, Jackie. Jag vet att du är hemma.”

Hon suckade, kastade av sig filten och gick motvilligt ut i hallen för att släppa in honom. ”Hur visste du att jag var hemma?” frågade hon med ena handen på dörrhandtaget.

Anton trängde sig förbi henne och hängde sedan upp sin rock och halsduk på en galge. ”Var skulle du annars vara?” svarade han retoriskt. ”Du har inte lämnat lägenheten på veckor. Förutom för att hämta skräpmat”.

19

Hon missade inte hans skeptiska blick på travarna med pizza- och thaimatskartonger innanför dörren. ”Det luktar här inne”, konstaterade han sedan och stegade ut i köket för att öppna fönstret på glänt. ”Om du går och tar en dusch så ska jag ordna med maten. Alma har skickat med köttfärslimpa och lingonsylt och jag tog med en flaska vin. Vi måste prata, du och jag.”

Jackie tänkte först att hon skulle säga något, kanske protestera, men ångrade sig och lommade i stället i väg till badrummet som ett lydigt barn. Hon var för trött för att orka opponera sig och skämdes dessutom över att han fick se henne så här.

När hon tio minuter senare återvände hade hon bytt om till jeans och en mörkblå linneskjorta. Hon hade virat en handduk kring det nytvättade håret och stoppat sina bara fötter i ett par varma fårskinnstofflor. Det doftade underbart från ugnen och medan de väntade på att potatisen skulle koka färdigt slog de sig ner vid matbordet med varsitt glas Côtes du Rhône. Anton strök henne faderligt över kinden och tittade bekymrat på henne. ”Så, vad får dig att tro att jag inte varit utanför bostaden, har jag varit övervakad?” sa hon och menade det mest som ett skämt.

När han inte svarade omedelbart satte hon hastigt ner glaset med en lätt smäll så att lite av vinet skvimpade över. ”Skämtar du med mig? Ni har övervakat mig!” ”Det är inte som du tror och det har definitivt inte rört sig om någon bevakning dygnet runt”, sa Anton och torkade upp det spillda vinet med en bit hushållspapper. ”Vi ville bara försäkra oss om att händelserna i Kaliningrad inte lett till något 20

mer. Innan vi kunde gå vidare behövde vi vara säkra på att de inte håller koll på dig eller på något sätt tänker försöka sätta press på dig. Men du kan vara lugn, det har inte varit någon aktivitet runt dig eller din bostad, varken fysisk eller teknisk.” ”Innan ni kunde gå vidare med vad?” Hon var definitivt irriterad nu.

Anton satt tyst en stund. ”Gick du till psykologen som jag bad dig om?” ”Jag är övertygad om att du vet att jag gjorde det”, svarade hon syrligt. ”Hur gick det? Hjälpte det?” ”Du menar om jag mår bra nu? Det står väl i psykologens rapport.” ”Lägg av, Jackie. Jag vill bara veta vad du tänker om det du varit med om.”

Jackie hängde handduken över stolsryggen bredvid sig, drog upp ena benet och lutade hakan mot ena knät. Hon tänkte tillbaka på sessionerna med psykologen som Firman ordnat åt henne. För det första hade han inte haft skägg och hornbågade glasögon som psykologerna på film. Naturligtvis inte heller kofta och manchesterbyxor. I stället hade han varit både välklädd och välrakad och hans lugna röst hade ingett förtroende.

Till en början hade han bara ställt en eller två frågor och sedan låtit henne prata. Efter deras första möte hade hon känt sig förvånad över hur lätt det hade varit att anförtro sig åt honom. Hon hade till och med lekt med tanken på att han skulle bli en bra case officer.

När hon senare hade berättat för psykologen om skenavrättningen hon utsattes för i Kaliningrad hade han 21

frågat om händelsen fortfarande påverkade henne. Hon hade varit nära att ljuga, eftersom det skulle varit enklare, men i stället hörde hon sig själv svara ja. Sedan hade hon detaljerat berättat om de återkommande mardrömmarna och hur hon ofta vaknade med ett ryck utan att kunna somna om.

Minnena av händelsen skulle kanske komma att blekna med tiden men hon visste att de ändå alltid skulle finnas kvar. Hon kunde inte heller räkna med att hennes dåliga samvete över att hon inte lyckats skydda sin källa någonsin skulle försvinna. Hans död var hennes fel. Det var så hennes träning hade lärt henne att tänka.

Under den sista sejouren hade psykologen sagt att det kändes som om det var något mer som tyngde henne. Ville hon kanske prata om vad det var? ”Mer än min skenavrättning och att jag indirekt orsakat en annan människas död?” hade hon frågat då. ”Du använder sarkasm och ironi som en sköld för att skydda dig”, hade han svarat och hon kunde se på hans blick att han förstod att det fanns något mer där bakom.

Det var också därför den gången blev hennes sista behandling. Efter det samtalet hade det varit tryggast att inte gå tillbaka. Risken för att hon skulle råka säga något om sitt ryska arv var visserligen liten, men hon orkade inte gå dit och ljuga. Det tog för mycket kraft och energi. Två saker som hon hade alldeles för lite av.

Jackie lyfte blicken och tittade på Anton. ”Jag tycker att det hjälpte mig. Men jag tror inte att det finns någon quick fix och jag är trött. Trött i själen. Förstår du vad jag menar?”

22

Han nickade och verkade söka efter de rätta orden. ”Vi behöver din hjälp, Jackie”, började han trevande. ”Vi vill att du kommer tillbaka in.” ”Men jag är bränd, det vet du lika bra som jag.” ”För det som vi har tänkt oss spelar det mindre roll.” Anton reste sig upp för att hälla av vattnet från potatisen. När han därefter lagt upp varsin portion fyllde han på deras vinglas.

Jackie satt kvar med händerna knäppta runt sitt knä och tittade ut i mörkret. Det hade slutat snöa. ”Så vad är tanken?” frågade hon till slut och tog en klunk av vinet.

3

Jackie vaknade som vanligt tidigt. De hade suttit uppe länge och pratat och till slut hade hon bäddat åt Anton i gästrummet.

Väglaget var fortfarande opålitligt efter allt snöande och han var en gammal man, även om hon aldrig skulle våga säga det så att han hörde. I våras hade han dessutom drabbats av en hjärtinfarkt. Att han under de förutsättningarna skulle köra hela vägen hem till sitt hus i Hoburgen hade känts som en dålig idé.

När hon kom ut i köket var Anton redan vaken och stod och muttrade med ryggen vänd mot henne och den långa kroppen krökt över espressomaskinen. ”Hur fasen funkar den här apparaten?” sa han irriterat. ”Jag har försökt göra kaffe i en halvtimme. Minst! Vad är det för fel på en vanlig hederlig kaffebryggare?”

Jackie skrattade och föste honom milt åt sidan. ”Du har ingen frukost hemma”, fortsatte han besviket med huvudet långt inne i kylen.

24

”Jag hade inte räknat med gäster, men det finns bröd i frysen och ägg i dörren. Kan vi kanske börja med kaffe?”

Anton stängde kylskåpsdörren och slog sig ner vid bordet.

De nymalda bönorna spred en härlig doft i rummet medan oljudet från den elektriska kaffekvarnen tvingade dem att vänta med konversationen. ”Har du hunnit tänka något mer på det vi pratade om?” frågade Anton när det blivit tyst igen. ”Det är några saker som jag undrar över. Till att börja med, är det här verkligen sanktionerat?” frågade hon och svepte sin espresso i ett drag. ”Det är klart att det är!” svarade Anton förnärmat. ”Det är inte alls klart. Hela våren freestylade du, jag och Lovisa som du kanske kommer ihåg? Vi hade absolut inget som helst stöd för någon av mina resor till Helsingfors. Ingen hade godkänt att jag jobbade undercover igen.” ”Du har en poäng där, men det här är i alla fall sanktionerat och du kommer inte att behöva någon annan identitet än din egen.” ”Och man vill verkligen ha med mig i detta?” frågade hon skeptiskt. ”Trots det som hände i Kaliningrad?” ”Jag ska inte ljuga för dig. Visst var det en och annan på insidan som protesterade när ditt namn kom upp som förslag. Så om du är ute efter allas godkännande och hejarop, då måste jag göra dig besviken. Men jag litar på dig och chefen litar uppenbarligen på mig.”

Anton sippade fortfarande på sitt kaffe medan Jackie reste på sig för att göra en andra espresso.

25

”Och jag vill vara tydlig med en sak”, fortsatte han när maskinen brummat klart. ”Vi vill inte bara ha med dig. Vi vill att du leder arbetet.”

Jackie tittade förvånat på honom. ”Varför det?” ”För att du har en förmåga att verkligen kunna se saker och sedan sätta dem i sitt rätta sammanhang. Du är dessutom en skeptiker ut i fingerspetsarna och det kommer det här uppdraget att kräva.” ”Kommer jag själv att få sätta ihop teamet? Om jag nu tackar ja.” ”Det finns naturligtvis flera olika tankar kring vilka kompetenser som bör ingå i gruppen men du kommer att få möjlighet att godkänna namnen som vi föreslår. Du kommer att ha din egen budget och du rapporterar bara när det finns något att rapportera. Precis som du vill ha det.”

Jackie log och tänkte att Anton ogillade onödig administration och byråkrati lika mycket som hon själv. ”Hur bråttom är det? När vill du ha mitt svar?” ”Innan jag går.”

NÄR HOTET BLIR VERKLIGHET – EN JACKIE PHILIPSSON-THRILLER underrättelseofficer jackie philipsson håller sig gömd för världen i en hyrd lägenhet i Visby. Hennes senaste uppdrag har lämnat henne med sår som kanske aldrig kommer att läkas. Samtidigt har häpnadsväckande information om hennes familjebakgrund fått henne att tvivla på om hon någonsin kommer att kunna vända tillbaka till sitt gamla liv.

När hennes chef och mentor Anton ber henne leda operation Vit Snö har hon dock inget val. Hennes kunskaper och expertis behövs mer än någonsin. Sverige skakas av oförklarliga strömavbrott, sabotage och datahaverier i samhällsviktiga system. Handlar det verkligen bara om slumpen eller finns det allvarligare orsaker?

Vad ingen vet är att den ryska underrättelsetjänsten redan har satt en plan i verket. En plan där Gotland är en bricka i spelet om kontrollen av hela Östersjöområdet. Faller den brickan, så följer de andra snart efter. För Jackie och hennes team väntar en farofylld kamp mot klockan, där dubbelspel och förräderi får ödesdigra konsekvenser. dominoeffekten har inspirerats av verkliga företeelser och bygger på författarens erfarenheter av en tjugo år lång karriär inom den svenska underrättelsetjänsten.