9789188981059

Page 1



Kaj Branzell Mormors val är en fristående uppföljning av Mormor på rymmen


Tidigare böcker av Kaj Branzell på Stellar förlag Mormor på rymmen, 2019

Mormors val ISBN 978-91-88981-05-9 Utgiven av Stellar förlag, Lerum, 2020 www.stellarforlag.se © Kaj Branzell 2020 Sättning: Ulrika Slottner, Stellar förlag Omslag: Rebecka Porse Schalin Första upplagan Tryckt i Szczecin, 2020


PROLOG Eden Roc Anna-Lisa slog upp ögonen. Allt var en kompakt, mörk massa. Hon trevade med fingrarna omkring sig, kände en tunn madrass och ett kallt betonggolv. Över henne låg en sträv filt som luktade unket. Ta det lugnt. Ingen panik. Andas djupt. Trots att hela kroppen värkte lyckades hon mödosamt sätta sig upp. Ett kraftigt illamående fick henne att kväljas, hon svalde kräkreflexen och andades djupt. Det måste bero på det där medlet de sövde henne med. Hon hade ett svagt minne av en trasa över ansiktet och en stark lukt innan hon blev medvetslös. Hon stirrade ut i mörkret. Så småningom anpassade sig ögonen till det svaga ljus som sipprade in genom ett litet gallerförsett fönster högt upp på en stenvägg. Hon såg sig om och fann att rummet inte var större än en klädgarderob. I ett hörn stod en stinkande plåthink. Hon svalde en ny kväljning, ville inte tänka på vad madrassen hon låg på kunde innehålla.

5



Januari Ungefär fyra månader tidigare



KAPITEL ETT Det var vackert som ett vykort. Ett vitt stilla landskap med snötäckta fält, snötyngda granar och en sjö med gnistrande is. Det gick an så länge Anna-Lisa såg det vackra landskapet genom fönstret och slapp att gå ut. Men hennes hund Romeo måste rastas så det var bara att gilla läget, ta på sig det bastanta knäskyddet och klä sig i alla lager. Den tvååriga blandrashunden, en blandning av terrier och något mer odefinierbart, snodde uppspelt runt Anna-Lisas ben samtidigt som hon slet med att få på sig läderkängorna. ”Lugna dig, gubben!” Otympligt klädd i täckbyxor och tjock täckjacka var den späda, äldre kvinnan nära att tappa balansen och falla raklång på hallgolvet. I sista stund räddade hon sig genom att sätta sig på den gamla kistan. Hon böjde sig fram för att knyta kängorna och fick en blöt puss på näsan. ”Den hunden kommer att placera mig på sjukhus med bruten höft”, suckade Anna-Lisa och föste undan Romeo. Hennes goda vän Ingegärd, klädd i ett blommigt flanellnattlinne som smetade runt den fylliga kroppen, stod i öppningen till köket och log retfullt. ”Med din energi är du snabbt på benen igen, även efter en bruten höft”, sa hon och förde undan ett par långa grå hårtestar som lossnat ur den slarviga håruppsättningen. Med kängorna knutna drog Anna-Lisa en stickad mössa ned över öronen och det silvergrå flygiga håret. 9


”Alltid samma krångel för att ta sig ut.” Hon suckade djupt och svepte en rejäl halsduk om halsen. ”Se det positiva, vännen.” ”Och vad skulle det vara om jag får lov att fråga?” mumlade Anna-Lisa och öppnade ytterdörren utan att vänta på svar. Genast rusade Romeo ut och efter honom Ingegärds gamla katt Doris. Anna-Lisa möttes av en iskall vindpust och virade halsduken ett extra varv om nedre delen av ansiktet. Försiktigt steg hon ut på förstubron, rädd att halka på de förrädiskt hala träplankorna. Det hade snöat samma natt och på den vita snön syntes endast spåren efter Romeos och kattens tassar. Den lilla bilen, en Toyota Yaris, var helt översnöad. Anna-Lisa grep tag i en snöskyffel och skottade en smal stig fram till vägen som slutade vid hennes och Ingegärds stuga. Här tog en stig vid som sträckte sig mellan ett par hagar och bort till skogsbrynet. Romeo drog iväg i full fart, stannade till och skällde för att uppmana Anna-Lisa att skynda på. Hon såg sig om efter Doris, men katten var försvunnen, troligen till ladan bakom huset för att spana efter någon mus till frukost. ”Jäkla snö”, muttrade hon och pulsade genom den djupa nysnön på stigen efter sin hund. Det stack till i knät, hon gav ifrån sig en svordom av smärta och stannade för att vila. ”Romeo! Hit!” Romeo tvärstannade, såg på henne med de svarta öronen spetsade och väntade att hon skulle ta sig fram till honom. De bruna och svarta fläckarna i hundens päls avtecknade sig tydligt mot den vita snön. Hon ropade igen och han studsade tillbaka till henne så yrsnön flög. Så stor han blivit, den lilla kraken. Nu hade han vuxit till sin maximala storlek och nådde sin matte till knäna. Tänka sig att det gått två år sedan hon hittat den övergivna valpen i Torrevieja

10


i Spanien. Då hade hon bott hos den gamle svensken Stig-Arne med den tokiga papegojan Carmen och … Stopp, Anna-Lisa! Tänk inte tillbaka! Anna-Lisa tvingade bort tankarna på tiden i Spanien, drog djupt efter andan och fortsatte längs stigen. Romeo gjorde stora svängar ut i den meterhöga snön i hagen intill för att sedan rusa tillbaka till Anna-Lisa i full fart för att skynda på henne. Ibland doppade han nosen i snön, slängde sig ner och rullade runt så den nyfallna snön yrde om pälsen. Snönfallet blev allt tätare. Kalla snöflingor letade sig in under halsduken och fick Anna-Lisa att huttra till av köld. Den molande värken i knät hade om möjligt blivit ännu värre. ”Romeo, dags att gå tillbaka!” ropade hon och vände sig om för att pulsa tillbaka. Hunden lydde och galopperade med full fart förbi så att snö sprutade upp på henne. ”Romeo!” skrek hon ilsket. Anna-Lisa haltade genom snön så snabbt hon förmådde, men det snöade så ymnigt att hon knappt kunde urskilja sina tidigare fotspår. Måtte Ingegärd ha fått igång en brasa så elementen slapp stå på det högsta. När de köpte stugan hade de inte räknat med att det skulle bli så dyrt med elen på vintern. ”Oj, oj, du ser ut som en snögubbe”, sa Ingegärd och skrattade när hon öppnade ytterdörren och såg Anna-Lisa stampa av sig snön på farstubron. ”Stanna Romeo, så ska jag torka av dig.” Bekvämt förankrad i soffan, med en kopp te som värmde händerna och det onda benet på en pall, såg Anna-Lisa slött på Ingegärd som pysslade med brasan. Hon hade bytt ut nattlinnet mot en brun, hellång yllekjol med en knallröd poncho över. Anna-Lisa mindes när Ingegärd köpt ponchon. Det var på marknaden i La Mata norr om Torrevieja, första gången Ingegärd kom på besök. ”Du har blivit bra på att tända en brasa”, sa Anna-Lisa.

11


”Konstigt vore det annars när du tjatat om brasa sedan vi flyttade in här med undantag för veckorna du var i Thailand.” Ingegärd tittade ut genom fönstret ovanför arbetsbänken. ”Det är rena snöstormen. Jag hoppas det lättar tills nästa lördag då din dotter och Peter kommer. Du har väl inte glömt att du fyller år då?” ”Hur skulle jag glömma det så ofta som jag blir påmind”, sa AnnaLisa och skakade irriterat på huvudet vid minnet av vad hennes dotter Susanne sagt. ”Nästa år blir det ett stort firande. Då fyller du åttio.”

.

12


KAPITEL TVÅ Romeo hade anpassat sig väl till det kalla klimatet i Sverige och gillade snön. Själv avskydde Anna-Lisa kylan som bet i kinderna och näsan hur mycket hon än försökte skyla sig med halsduken. I stället för att klä sig i en tunn sommarklänning och stoppa fötterna i sandaler tvingades hon klä sig i lager efter lager och se ut som en michelingubbe. ”Snälla Anna-Lisa, du vänjer dig igen”, hade Ingegärd sagt när kvicksilvret på utetermometern utanför köksfönstret närmade sig minus fem grader en månad tidigare. ”Du levde faktiskt i det här landet i sjuttiosex år innan du stack iväg till Spanien.” ”Jag vill inte vänja mig”, hade Anna-Lisa muttrat och slängt ett par extra vedklampar i brasan. d

Anna-Lisa och Ingegärd köpte stugan i den lilla byn Brättne utanför Arvika i slutet av oktober året innan. Dessförinnan hade de levt tillsammans i fem månader i Ingegärds trånga tvårumslägenhet på Herrhagen i Karlstad, ända sedan Anna-Lisa återvänt från Spanien i juni. Kvinnorna insåg att de måste fatta ett beslut och lösningen kom i form av en stuga ute på landet. Ingegärd moster hade ägt en liten sommarstuga i byn Brättne, ett par mil utan Arvika, där Ingegärd tillbringat de flesta av sina sommarlov. 13


Från stugan var det utsikt över sjön Bjälvern och hagar med betande får, ett panorama som var omgivet av äkta gammelskog med kantareller och karljohansvamp i mängder. Små grusiga landsvägar ledde till gårdar och stugor runt sjön. Stugan byggdes till och moderniserades allt eftersom nya ägare tog över. Lägligt nog var den till salu när de två kvinnorna sökte en större bostad. Ingegärd blev eld och lågor når hon fick syn på annonsen i Värmlands Folkblad. ”Tänk så bra för din Romeo och så har vi en sjö att bada i alldeles intill. Jaja, jag vet att det inte är lika varmt som Medelhavet, men ändå. Dessutom är det massor av kantareller i skogen. Tröttnar vi på lantlivet är det bara att åka in till Arvika.” ”Jaha och hur ska vi ta oss dit? Med häst och vagn?” ”Vi köper naturligtvis en bil.” Anna-Lisas dotter var till en början tveksam. Två gamla tanter ensamma på landet. Men hennes man Peter påminde Susanne om att Anna-Lisa klarat av att bo i Spanien på egen hand och dessutom varit nära att gifta sig. ”Du vet att du inte längre kan bestämma över din mamma?” sa han och såg strängt på henne. ”Det var av gammal vana”, sa Susanne. Ingegärd och Anna-Lisa köpte stugan gemensamt och Peter hjälpte dem att få tag på en begagnad Toyota som inte gått mer än niotusen kilometer. Susanne och Peter hälsade på så snart de äldre kvinnorna flyttat in i stugan. Trots sina tidigare protester kunde Susanne inte annat än hålla med om att det var en underbar plats. I synnerhet i oktober då luften var klar och frisk, löven färgats röda och och rönnarna var tyngda av röda bärklasar. Givetvis måste Susanne hitta något att anmärka på. ”Vad gör ni om det händer något? Om ni blir sjuka eller råkar ut för en olyckshändelse?”

14


”Vi har tre gårdar i närheten och det finns ambulanser som kan rycka ut från Arvika”, sa Ingegärd. Stugan hade två sovrum och ett öppet utrymme med hall, allrum och kök. I allrummet fanns två stora fönster och en glasdörr som ledde till en bred träaltan med utsikt över sjön. Anna-Lisa stortrivdes, åtminstone till en början. Hon och Ingegärd plockade svamp i skogen, satt på altanen och spanade efter rådjur och älg samt gick långa promenader på stigen utanför stugan och ner till sjön. Dessutom hade hon en solresa till Thailand framför sig till julen. Hon skulle följa med Susanne och Peter för att hälsa på barnbarnet Jesper som jobbade som dykinstruktör på ön Phiphi Island utanför Thailands västra kust. Närmaste granne till kvinnorna var en ensam änka med en liten vit terrier. Till en början skällde hunden ut stackars Romeo till den grad att han vägrade gå förbi gården. Nu hade terriern vant sig och till och med hälsade vänligt på Romeo. Ett par hundra meter förbi avtagsvägen till stugan låg en stor gård där det bodde en ensam äldre fårbonde. Det var hans får som vistades i hagen nedanför stugan. Ryktet gick att hans grekiska fru trettio år tidigare tröttnat på lantlivet och flyttat hem till Grekland. Sedan dess levde bonden ensam. d

Anna-Lisa återvände solbränd från Thailand i början av januari. Barnbarnet Jesper hade bett henne stanna ett par veckor till. ”Du har inte prövat på att dyka än”, hade han sagt. ”Tänk att till och med mamma har lärt sig.” Anna-Lisa hade sneglat på sin dotter och sett hur stolt hon sett ut, även om Jespers komplimang inte varit klockren. ”Lilla gubben, det har räckt alldeles tillräckligt med att simma

15


och snorkla för mig. Det där med att klämma sig in i en åtsittande dräkt och ta på sig tunga bälten och syrgastuber är ingenting för mig.” Tillbaka i Sverige fick Anna-Lisa en kallchock. Från trettio graders värme till minus tjugofem. Kala träd och hård, frostig mark i stället för lummig grönska, blommande buskar och ljummet hav. Täckbyxor, täckkappor, mössa, vantar och halsduk i stället för flipflops och sommarklänning.

16


KAPITEL TRE ”Arvika är kallast i Sverige”, sa Ingegärd ett par dagar före AnnaLisas födelsedag. ”Jaha”, sa Anna-Lisa. Vad fanns det att svara på det? Som om hon skulle ropa hurra av glädje över att hon bodde på en plats som var kallast i landet. Hon ville inte vara spydig mot Ingegärd utan log mot henne för att ta udden ur sitt sura ”jaha”. Ingegärd log inte tillbaka. Hon såg allvarligt på Anna-Lisa, öppnade munnen för att säga något, men ångrade sig. Nästa morgon stod kvicksilvret i utetermometern vid köksfönstret på tjugosex minusgrader. ”Vi måste till Arvika och handla”, sa Ingegärd. ”Du har väl inte glömt att din dotter och svärson kommer i morgon för att fira dig.” Anna-Lisa tittade upp från soffan där hon satt insvept i en filt. Hon fick behärska sig för att inte skratta åt väninnan, klädd i täckbyxor, en hemstickad färgglad ylletröja och en knallröd täckjacka. Hon klarade inte av att kväva ett fnitter när Ingegärd toppade klädseln med en rosa, hemstickad mössa som hon knöt under hakan. ”Sluta fnittra som en skolflicka och klä på dig. Vi behöver hjälpas åt med bilen.” Anna-Lisa stirrade ut genom köksfönstret på den ofantliga snöhögen som skulle föreställa deras Toyota. ”Jisses!”

17


Sjuttioåttaåriga Anna-Lisa har vänt ryggen åt det dramatiska livet och kärleken i Spanien. Tillsammans med bästa vännen Ingegärd och spanska hittehunden Romeo har hon flyttat ut till en stuga på den värmländska landsbygden. Trött på snö, kyla och ödslighet och påhejad av spanska vänner återvänder Anna-Lisa med sin hund till solen, värmen och livet i spanska Torrevieja. I paradiset möter henne en enorm överraskning, en ny romans, sensuell flamenco på dansgolvet och fasansfulla äventyr. Hur skulle hon kunna ana att hon tvingas fatta livsavgörande beslut? Och fattar hon rätt beslut?

www.stellarforlag.se