Page 1

SMARAGDAS SAGA Hemligheten i haga, del 4 Gunilla Granbom



Smaragdas saga Hemligheten i Haga, del 4



Smaragdas saga hemligheten i haga, del 4

Gunilla Granbom


Fler böcker i serien Hemligheten i Haga av Gunilla Granbom: Hemligheten i Haga, 2013 Månuret, 2015 Silversländan, 2017

Smaragdas saga – Hemligheten i Haga, del 4 Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Gunilla Granbom © Författarfoto: Modelhouse Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2019 ISBN: 978-91-88964-84-7


Till Erik



PROLOG Jag tänkte just på dig. Jag har försökt titta i kristallkulan flera gånger sedan du var här sist, men den fylls bara av svart rök och eldslågor. Jag kan inte se någonting alls. Kanske går det bättre om du försöker. Du känner min gamla kristallkula vid det här laget. Och du känner till hemligheten i Haga bättre än de flesta. Minns du vad vi såg förra gången? Ja, just det, den där underliga damen Smaragda som sörplade soppa och berättade en saga i mor Elindas stuga. De satt där runt elden allihop, och såg ut att ha det ganska mysigt. Vem tror du att hon är, Smaragda? Talar hon sanning? Jag måste erkänna att jag blev lite rädd för henne när hon kom hit och babblade om svart magi, hämnd och förbannelser. Båda gångerna hon har varit här har det slutat med 9


att hon har stirrat vilt, klöst sig på armarna rusat i väg. Så beter sig väl inte en vettig människa? Smaragda känner till berättelsen om Aulalia, min avlägsna släkting du vet, hon som planterade den förtrollade eken i Hagaparken. Det var tydligen Aulalia som lät göra ett månur till, det falska månuret. Smaragda varnade Aulalia för att missbruka kraften, men Aulalia trotsade henne. Och därför är tiden ur led nu, säger Smaragda, och det är farligt. Men det märkligaste av allt är ändå att Smaragda verkar vara i samma tid som Emma och Susanna nu, i Mirellas tid, 1791 alltså. Hur lyckades hon ta sig dit? Är det hon som har det andra månuret? Ska vi försöka kika i kristallkulan och se om vi kan få svar på våra frågor? Hämta bowlingväskan i garderoben är du snäll. Vill du ha te förresten? Eller varm choklad? ***

10


Varsågod, här är din choklad, och smaka gärna på de här frökexen med lite jordnötssmör. Nu ska vi putsa kristallkulan med min nya trasa. Det är en mirakelputsduk, ser du. Det står på paketet, så jag antar att den är lite småmagisk. Vill du testa? Precis så, putsa hela kulan ordentligt. Och så koncentrerar vi oss. Visst minns du ramsan? Sararandra, vori firium serlinji, dri forkarte prognostika. Mirakeltrasan gjorde visst underverk. Titta, det blev kristallklart direkt! Där är de allihop inklämda i mor Elindas trånga koja. Otroligt att de får plats alla åtta, nej, nio med Snobben. Det är kväll, för inget dagsljus silar in genom de glesa risväggarna. Ett tygstycke fladdrar till i den lilla fönstergluggen. I mitten sprakar en eld, och över den hänger en kittel med rykande varm soppa. Smaragda står upp och stödjer sig på Emma och Susanna. De sitter tätt ihop på en granrishög och stirrar in i elden. Snobben verkar orolig, måste jag säga. Mirella har honom i 11


famnen och försöker lugna honom med smekningar. Och där har vi Halling och hans hustru Anna. Deras son, Anders, viskar något i sin pappas öra, och Halling skakar på huvudet. Mor Elinda är den enda som inte ser rädd ut. Nu slår hon sig ner på en trebent pall och lyssnar på Smaragda. Undrar vad det är hon berättar?

12


1 Mirella stryker Snobben över hans lena öron. Alla är tysta och tänker på det Smaragda just sagt. Det falska månuret måste oskadliggöras, så sa hon. Och sedan lovade hon att hon skulle berätta sin egen onda saga. Vinden viner i träden, novemberkvällen är mörk och kylig, men här inne i den trånga riskojan är det varmt och skönt vid elden. Köttsoppan puttrar i kitteln och sprider en hemtrevlig doft. Smaragdas gängliga kropp kastar långa mörka skuggor. Hon vinglar lite där hon står med sina kalla och kloliknande händer på Emmas och Susannas axlar. Mor Elinda reser sig upp och stöttar den tunna gestalten. ”Seså, kära du, var så god och sitt. Mirella, ge Smaragda lite mer soppa.” 13


Smaragda ser tacksamt på mor Elinda och fattar tag i hennes hand. ”Tänk att vi fick träffas igen, lilla Elinda. Vi har mycket att talas vid om du och jag. Jag hoppas att jag …” Smaragda hostar rosslande. ”… att jag får leva så länge att vi hinner …” En ny hostattack avbryter henne, och hon sätter sig på den vackert utsirade träkistan som mor Elinda har fått av Halling. Han gjorde den som tack för att hon räddade livet på Anders. Vad det känns längesen nu, tänker Emma och betraktar Smaragda som slevar i sig av den heta soppan. Tänk att hon överlevde tidsresan från 1777. Då var hon i fågelgestalt, men nu är hon en gammal benig tant igen. Frågan är vad som är mest skrämmande, Smaragda som häger eller som människa. Emma ryser. ”Det är alltså en förbannelse som gör att du förvandlas till fågel?” ”Just det. Men för att ni ska förstå varför jag har drabbats av detta fruktansvärda straff, måste jag ta det från början. Jag måste berätta vad som hände när jag var en ung flicka. Ni får ha tålamod.” 14


Halling slänger in några vedpinnar i eldstaden och tar mor Annas hand mellan sina. ”Det var en gång för länge sen … ja, så brukar sagor börja.” Smaragdas blick förlorar sig i eldens fladdrande lågor. ”Det här är min berättelse, min egen onda saga.” Hon föser en tunn, grå hårslinga bakom örat, tar ett djupt andetag och ser på dem. Hennes gröna öga tycks självlysande. ”Jag heter egentligen Agda och jag växte upp för länge, länge sen i en liten torparstuga i Dalarna. Min far gjorde dagsverken på gårdarna. Han plöjde åkrar, sådde och skördade; bröt sten och lagade stängsel; tog hand om hästar, kor och grisar. Han slet hårt och jag såg honom sällan.” Hon drar sjalen tätare om axlarna och ett leende lyser upp hennes bleka ansikte. ”Det var han som gav mig mitt namn. Han sa att mitt vänstra öga var som en grön ädelsten, en smaragd. Mor var hemma hos oss barn mer än far, men hon arbetade också, hon var jordemor, precis som min mormor och mormorsmor.” 15


”Jordemor?” viskar Emma. ”En kvinna som är med vid födslar och ser till att det nyfödda barnet kommer säkert till världen. Min mor födde elva barn själv, och hjälpte oräkneliga mödrar att föda, så hon var skicklig, det sa alla.” ”Som mormor”, viskar Mirella. ”Som en barnmorska”, nickar Emma. ”Ibland fick mor lägga om sår och lindra krämpor av olika slag. Hon visste allt om läkeörter och botemedel. När jag blev tillräckligt stor fick jag följa med och hjälpa henne. Vi hade det enkelt, det fanns inget överflöd, men vi svalt inte och våra föräldrar tog väl hand om oss.” Smaragda reser sig och rör om i elden. Den flammar upp, ett regn av gnistor far ut över golvet. Snabbt får Mirella tag i en granruska och sopar ihop glöden. ”Jag vet inte om jag orkar.” Smaragda sjunker ner på stolen igen med huvudet i händerna. ”Det gör så ont.” Alla sitter tysta, vågar knappt andas. Snob16


ben gnyr och Mirella klappar honom lugnade. Halling och mor Anna fyller på soppskålarna och delar ut mer bröd. Efter en stund rätar Smaragda på ryggen. Det blir en lång natt. Ingen av dem sover en blund. Smaragdas berättelse fyller kojan med hemska bilder ur hennes förflutna. Långsamt börjar de förstå vad hon har gått igenom. *** Eländet började när Smaragda just hade fyllt tretton år. En dag kom en präst hem till deras lilla stuga i skymningen. Smaragdas mor tog emot och bjöd honom sitta ner vid elden, men han blev stående i dörren. ”Hon ska följa med”, sa prästen. Modern knöt snabbt av sig förklädet. Det hade väl inte hänt något med hennes make eller med något av de äldre barnen? Prästen skakade på huvudet. Skulle hon ta med sig sin kont med läkeörter och lindor? Var någon sjuk? Skulle någon föda? 17


”Bara följ med här.” Prästen tog tag om korset han hade om halsen. ”Hon ska inte ha med sig nånting alls. Lämna det där otyget.” ”Agda, du får ta hand om småbarnen tills jag kommer hem.” En blick, en snabb smekning, så försvann hon med prästen. Det var sista gången Smaragda såg sin mor. Fadern kom hem sent från sina dagsverken den där dagen, och när han hörde att prästen hämtat modern gick han till byn. När han kom hem igen var han tyst och sammanbiten; han svarade inte på barnens oroliga frågor. Var är mor? När kommer hon hem igen? Några dagar senare fick de veta att deras far kastats i fängelse. Han anklagades för att ha samröre med häxor. Det sas att han hade försökt bryta sig in i ett av kyrkans uthus där hans hustru och flera andra kvinnor satt inlåsta. Smaragdas mormor, som bodde hos dem, hade inte sagt mycket de här dagarna. Hon var en underlig gammal tant. Ibland verkade hon alldeles klar och förståndig, och nästa i sekund var hon helt borta, pratade i nattmössan och 18


svamlade ramsor. Även hon hade arbetat som jordemor, men nu orkade hon inte hjälpa nyfödda till världen längre. Oftast låg hon till sängs för hon hade svår värk i sina leder. Smaragda satt på sängkanten, grät och försökte få kontakt med sin mormor. Förstod hon ens att barnens föräldrar hade fängslats? ”Mormor, hör du vad jag säger? Mor är anklagad för häxeri!” Gumman stirrade på Smaragda. Hennes kropp spändes som en båge och hon for ur sängen med de tunna vita hårtestarna på ända. ”Min dotter? Häxa?” Hon tog ett vedträ och kastade det med en kraft ingen visste att hon hade tvärs över rummet. Det brakade till i hela stugan när vedklabben slog i väggen. Barnen höll för öronen när gumman bröt sönder brödspaden, slängde saker omkring sig, gormade och skrek. ”Skulle er mor som hatar allt som har med magi och trolldom att göra vara en häxa? Var får dom allt ifrån? Dårar!” Det tog timmar att få småbarnen att komma 19


till ro den där kvällen. De förstod inte varför mormor var så arg. De förstod inte varför mor och far inte kom hem. De äldre syskonen sjöng och vyssade, försökte trösta. Men de kunde inte ge någon förklaring. Var det sant som de sa, att deras mor och de andra kvinnorna var anklagade för häxeri? *** Smaragda tystnar. Tårarna rinner ner för hennes insjunkna kinder. ”Var det så? Var hon en häxa, din mamma?” ”En häxa? Skulle min mor vara en häxa?” Smaragda stirrar rakt igenom Emma, som om hon såg någon annan. Så tar hon ett djupt andetag. Blicken mjuknar. ”Mor hatade allt som hade med trolldom att göra, precis som mormor sa. Men folk brukade säga att hennes händer var förtrollade. Hon kunde bota och lindra bara genom att ta barnen i famnen och smeka dom. Hon brukade kyssa och blåsa på det onda och vips försvann det.” 20


Susanna känner en välbekant ilning av längtan. Sådana händer har min mamma också, vill hon säga, men i stället ber hon Smaragda att hon ska fortsätta. *** Morgonen därpå steg Smaragdas mormor upp i ottan. Hon klädde sig i sin svarta klänning och svepte om sig en yllesjal. Nu skulle hon gå och läsa lusen av prästuschlingen, som hon sa, men storebror Olav lyckades tala förstånd med henne. ”Snälla mormor, gå inte. Du får inte lämna oss. Tänk om dom burar in dig också! Då har vi ingen.” Den gamla svor och fräste, men hon lät bli att gå. Hon satte sig vid köksbordet och såg tomt framför sig. Dagen därpå kom prästen tillbaka. Han ville tala med mormodern, men då låg hon bara i sängen och stirrade i taket. Han lyckades inte få ett vettigt ord ur henne, så han gick igen. 21


Några dagar senare fick Smaragda veta att byäldsten och prästen hade lyssnat på några barn som berättade en besynnerlig historia. De påstod sig ha sett flera kvinnor dansa nakna i månskenet för att sedan ge sig av på flygande kvastar. När Smaragda kom hem och berättade det här för sina syskon skrattade de. Vilka påhitt! Det var väl ingen som trodde på de där barnungarnas fantasier? Men tiden gick och till slut blev det rättegång. Alla kvinnorna dömdes till döden tillsammans med några av byns män som försökt försvara dem. Däribland barnens far. Först halshöggs de, sedan brändes de på bål.

22


2 Smaragda tystnar. Hon vrider sina händer och gråter, men när mor Elinda försöker trösta reser hon sig och säger att hon behöver frisk luft. Länge står hon i dörröppningen och ser upp mot månen. Susanna huttrar till. Ansiktet hettar av eldens värme, men ryggen blir kall av den råa nattvinden som blåser in. Fullmånen lyser och lockar där ute, drar i henne. Emma tar Susannas hand och följer hennes blick. ”Tänker du på att du vill krypa hem till vår tid?” viskar Emma. Susanna nickar och blinkar bort tårarna. ”Nästa natt”, viskar Emma. ”Månen är säkert tillräckligt stark nästa natt.” Mirella ser på dem och vill säga något, men då drar Smaragda igen dörren, sätter sig vid 23


elden och ber att få titta på månuren. Hon tar ett i varje hand och blundar. ”Att jag skulle få uppleva det här. Jag har misströstat många gånger ska ni veta. Det här falska månuret har nästan tagit kål på mig, men nu ska jag äntligen få oskadliggöra det. Den onda saga som började med att jag blev föräldralös ska få sitt slut.” ”Ska du göra det i natt, Smaragda?” viskar Mirella. ”Ont järn förgås inte så lätt. Tiden måste vara rätt, och platsen, men jag vet inte riktigt hur vi ska bära oss åt.” Smaragda betraktar månuren i sina händer. ”Tillsammans kommer mor Elinda och jag att lösa den här gåtan.” ”Men jag förstår inte hur det kommer sig att flickorna kunde hitta det falska månuret på Wira bruk”, säger mor Elinda. ”När jag gick dit så fanns det inte där.” ”Det var säkert där nånstans”, säger Mirella, ”men ingen kände till det.” ”Ja, månuret fanns kvar i smedjan. Jag trodde länge att Aulalia hade slarvat bort det 24


under sin sista tidsresa. Men jag lyckades tydligen skrämma henne så pass att hon inte vågade hämta sitt nya månur ändå.” Smaragda skrattar hest och gör flaxande gester med armarna, visar sina gula tänder och stirrar med sitt gröngnistrande öga. Emma drar upp blixtlåset på sin fleece och fäller upp huvan. Hon förstår mycket väl att Aulalia blev rädd för den här otäcka fågeltanten. Det känns helt overkligt att de sitter här och pratar med henne som om hon var en helt vanlig människa efter allt hon har gjort. Det är inte alls längesedan Smaragda attackerade Snobben med näbb och klor. Och tänk när hon stängde trollroten! Emma har aldrig varit så rädd som när Smaragda kastade en trollformel över eken. Trollroten stängdes sakta medan Smaragda förvandlades till en häger framför deras ögon. Emma betraktar Smaragdas tärda ansikte i eldens sken. Hon säger att hon skrämde Aulalia. När då? Har de träffats? Emma vill fråga, men vågar inte. 25


”Jag sa till Aulalia att månuret är insnärjt i så kraftfull magi att det kan vara farligt att ens prata om det.” ”Det var därför hon använde det där ordet, cadran lunaire”, säger Susanna. ”Tur att Klara kan franska, annars hade vi aldrig fattat vad det handlade om.” ”Jag tänkte på en sak.” Halling lutar sig fram och kikar på månuren i Smaragdas händer. ”Hur kom ni på att ni skulle åka till Wira och leta?” ”Vi hittade ett brev från mästersmeden på Wira bruk bland Klaras gamla papper”, säger Susanna. ”Där stod det att nån hade beställt ett cadran lunaire. Men ingen hade hämtat upp det när det var klart.” ”Det var så coolt när vi hittade det”, fyller Emma i. ”Det kändes liksom magiskt. Jag visste att det var en ledtråd. Och det var det.” ”Det där brevet fick jag en gång för längesen. Tänk att det fanns kvar i framtiden”, säger mor Elinda dröjande. ”Mästersme’n hade lyckats ta reda på att Aulalia och jag var släkt, men jag 26


förstod inte vad han menade. Jag trodde att Aulalia använde det falska månuret, och att det var därför hon blev sjuk och dog, men det lämnade aldrig smedjan.” ”Så när vi behövde ett månur för att krypa hem gick du till Wira”, säger Susanna. ”Ja, jag mindes brevet från mästersme’n och ville undersöka hur det låg till.” Mor Elinda tar månuren från Smaragda och tittar noga på dem. ”Dom är precis likadana.” ”Ja, fast det finns en inskription i det falska där det står att det är tillverkat i Wira 1713.” Emma visar de små tecknen. ”Ständigt detta tretton. Tvi, tvi, tvi!” Mor Elinda lägger båda månuren på bordet som om de bränt henne. ”Ja, kära vänner, nu har dimmorna skingrats kring det gåtfulla falska månuret, men det är mycket ni inte vet. Ni ska få veta hur jag hämnades på dom som dödat mina föräldrar. Smaragdas ansikte lyser kallare än månens sken när hon fortsätter sin berättelse. 27


*** Smaragdas föräldrar var döda, oskyldigt dömda för häxeri. Nu var de åtta föräldralösa syskon. Modern hade fött elva barn, men en liten bror dog vid födseln, en annan som spädbarn, och en syster insjuknade i feber och dog när hon var knappt två. Olav, den äldste, var sjutton och gick i tjänst hos samma bonde som fadern hade tjänat hos. Han blev nu familjens överhuvud, för barnens mormor gick in i sin egen värld helt och hållet när hon fick veta att hennes enda dotter var död. Ibland steg hon upp och gick fram och tillbaka över golvet medan hon rabblade obegripliga ramsor, ibland satt hon på golvet vid elden, läste i gamla tjocka böcker och rotade i sin gamla trasiga spånkorg, men oftast låg hon till sängs med slutna ögon. ”Det här går inte längre”, sa Erna, Smaragdas storasyster, en morgon under senvintern när hon kom in med ett fång ved. ”Vi klarar det 28


inte. Veden räcker inte, maten räcker inte.” Hon öppnade den tomma mjöllådan. ”Vi måste ha bröd.” Erna hade vädjat om hjälp hos alla släktingar de kunde komma på, men de kom med ursäkter och undanflykter. Smaragda hade gång på gång gått till byn där hon knackade på alla dörrar, bönade och bad, men ingen öppnade, ingen ville ha med dem att göra. Alla var rädda för att även de skulle anklagas för ”samröre med häxor”. Familjen splittrades. Erna och Ida, de äldre flickorna, fick tjänst på en gård längre norrut, och Olav ordnade så att de fyra småsyskonen kom till ett barnhem. Innan det första sorgeåret var till ända var Smaragda ensam kvar med sin gamla mormor i stugan. Någon måste ta hand om henne och försöka få i henne en matbit ibland. Hon varken åt eller drack frivilligt, och hon blev magrare och hålögdare för var dag som gick. Smaragda trugade i henne av det lilla hon lyckades komma över i matväg. 29


En kväll tog sig mormodern ur sängen på sina tunna och darriga ben. Hon drog en maläten filt omkring sig och satte sig vid elden med sin stora korg i famnen. Blicken var vattnig och ryggen krum, men rösten var obeveklig. ”Det blir du som får göra’t, Smaragda.” Den gamla kvinnan radade upp små flaskor och burkar med medikamenter som hon haft med sig när hon var jordemor, och ur en smutsig tygpåse drog hon fram några illaluktande knippen med växter som hon gömt. Hon visste att Smaragdas mor skulle ha bränt upp dem annars. Det var onda växter, svartkonstörter. Långsamt smulade hon sönder några torra stjälkar och kastade dem på elden. Den flammade upp och spred en frän doft i rummet. På en kökshandduk placerade hon blanka svarta stenar i mönster. Hela tiden hummade hon på en entonig melodi och svepte en örnfjäder i vida cirklar. Smaragda betraktade henne, men vågade inte säga något, vågade inte ställa några frågor. Gumman var som i trans, helt i sin egen värld. 30


Men så reste hon sig mödosamt upp, tog av sig sitt halsband och la det på bordet. Det var en liten svart amulett. Den ena sidan var uppdelad i flera fält, som tunna tårtbitar med snirkliga tecken i. På andra sidan fanns en figur, en böjd gubbe. Runt kanten stod det ett ord: Prognostikon. ”Den är din nu”, sa mormodern och hängde amuletten om Smaragdas hals. ”Allt jag har ska du få. Allt jag kan ska du lära dig. Ingen ska komma undan.” Det blev en lång natt. Smaragda såg förundrad på när den gamla visade hur man blandar till gifter och rabblar ramsor och besvärjelser. Hon berättade hemligheter som ingen hade anat att hon hade. Mormodern var som förbytt. Hon var kristallklar i skallen och gav strikta order och förmaningar. Med flinka fingrar och manisk blick överlämnade hon all sin kunskap och alla sina magiska föremål i Smaragdas vård. En mörk och blåsig natt, precis ett månvarv efter att hon stigit upp, kröp mormodern ner 31


i sin säng. Hon drog filten över ögonen. Och dog. Smaragda visste vad hon måste göra. Så fort begravningen var klar packade hon ner allt hon ägde i ett knyte och gav sig av. Med sina nya kunskaper om mörk magi skulle hon hämnas på dem som anklagat hennes mor för häxeri, dödat båda föräldrarna och slagit hennes familj och liv i spillror. Hon lämnade allt bakom sig, fast besluten att inte vila förrän alla fått sina straff. *** Smaragda kliar sig sakta på armarna. I skenet från glöden ser de hur små svarta fjädrar börjar växa fram på hennes underarmar och hur naglarna förvandlas till vassa klor. Hon suckar, hennes röst är sprucken, kraxande. Snobben gnyr och borrar in nosen under Mirellas arm. ”År efter år levde jag för hämnden. Jag njöt av att göra livet svårt för andra, såg till att dom drabbades av sjukdom, olyckor, sorger och nöd. 32


I många fall var jag inte säker på att dom verkligen hade med mina föräldrars död att göra, men jag drevs av hatet och hämndbegäret tills det inte fanns en gnutta kvar av den flicka jag en gång var. Jag tog kontakt med andra trollkunniga och lyckades stjäla deras magiska ting: vassa benbitar, trasiga djurtänder, en rostig dolk, spegelskärvor, fågelklor, amuletter och tummade böcker med trollformler och recept. Och kristallkulan förstås. Min kära kula som gjorde att jag kunde förutspå vad som skulle hända och slå till när mina offer minst anade det. Min kunskap om svartkonst, mörk magi och trolldom växte sig starkare. Makten berusade mig och hämnden fyllde hela min tillvaro. Jag fick sällan en blund i ögonen. Så fort jag somnade drömde jag mardrömmar. Jag talade aldrig med nån endaste människa. Kontakten med mina syskon var bruten sen länge.” Elden börjar falna. Luften är fuktig, grått gryningsljus silas in genom riskojans glipor. Smaragda ser på dem, en efter en. Hennes 33


gröna öga är matt och sorgset. Hon ser ut att ha åldrats tiotals år under natten. ”Min mor var en godhjärtad människa som hjälpte andra till livet med sina helande kurer och läkande örter. Själv blev jag en ondskefull trollpacka som använde samma örter i dödliga doser. Jag blev bit för bit den häxa som min mor anklagades för att vara.” Ur Smaragdas strupe stiger ett klagoskri. Samtidigt klyvs hennes ansikte av en sylvass näbb, armarna blir tunga vingar och hon faller handlöst rakt ner i eldstadens glödhög.

34


3 Emma, Susanna, Snobben och Anders går förbi platsen där Gustav den tredje bygger sitt lustslott. Det har knappt ljusnat, men arbetet är i full gång. ”Ryska krigsfångar”, säger Anders. Emma stannar upp och stirrar på de sammanbitna männen i skitiga och slitna kläder som baxar upp ett stort stenblock på den gigantiska grunden. ”Fångar?” ”Ja, kungen har beordrat krigsfångarna hit. Det är dom som bygger hans stora lustslott.” ”Ja, fast ...”, börjar Susanna. ”Jag vet”, säger Anders, ”ni har berättat. Kungen hinner dö innan slottet står klart. Kom, vi går ner till stranden.” Anders och Emma letar reda på några flata stenar. Susanna tar fram sitt skissblock och ritar 35


E

mma, Susanna och hunden Snobben reser till 1791 med hjälp av en trollrot och ett magiskt månur. Tillsammans med Hagahäxan och hennes dotterdotter Mirella har de löst många gåtor. Men vem är Smaragda, kvinnan som kan förvandlas till en häger? Smaragda berättar här sin egen onda saga, och vi får veta allt om förbannelsen som vilar över henne. Nu måste de förstöra månuret som sprider oreda i världen. Men hur ska Emma och Susanna då komma hem till sin egen tid? Smaragdas gröna öga är matt och sorgset. Hon ser ut att ha åldrats tiotals år under natten. ”Min mor var godhjärtad och hjälpte andra till livet med läkande örter. Själv blev jag en ondskefull trollpacka som använde samma örter i dödliga doser. Jag blev den häxa som min mor anklagades för att vara.” Ur Smaragdas strupe stiger ett klagoskri. Samtidigt klyvs hennes ansikte av en sylvass näbb, armarna blir tunga vingar och hon faller rakt ner i eldstadens glödhög. Smaragdas saga är den fjärde och avslutande delen i serien Hemligheten i Haga, en äventyrlig tidsresa för barn 7–12 år.

www.idusforlag.se