9789188964083 by Smakprov Media AB

Hockey, bänkvärmare och bögar

Maria Skotte Pekkari

Hockey, bänkvärmare och bögar Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Maria Skotte Pekkari Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2019 ISBN: 978-91-88964-08-3

Till all a min a elever so m geno m

fantastisk a diskussioner har get t mi g idĂŠer oc h mo d at t skriv a denn a bo k. . . M a ni allti d vag a var a er sjĂ¤lv a!

kapitel 1

E fter e n matc h – Såg ni den där bögjäveln! utbrast Robin skrattandes och alla i laget skrattade glatt med. Han syftade på en kille i laget som vi just mött som verkligen inte var speciellt talangfull, men däremot väldigt stor. Minst ett huvud längre än mig och väldigt kraftig. Jag var ju i och för sig ett år yngre än alla andra jag spelade med och mot, men jag var ganska lång för min ålder. Jag hade även börjat få betydligt mer muskler det senaste året, så speciellt liten var jag ändå inte. Den stora killen i det andra laget hade spelat back och var både en usel skytt och ganska dålig på skridskorna. Han hade använt sin kroppshydda för att tackla oss så ofta han kom

åt och han flinade glatt varje gång han lyckades. Vilket tyvärr var ganska ofta. Några hade han lyckats tackla så pass rejält att de verkligen gjort sig illa, även om de gjorde sitt bästa för att inte visa det. Domaren hade inte brytt sig så mycket, jag gissade på att det var för att vi ledde rätt rejält ändå. Han kanske tyckte att vi fick ta det och kanske var det så att vi borde ha gjort det också. – Ja, vilken jävla gorilla, skrattade jag tillbaka. Vilken loser som spelar så fult. Men, kan man inte åka skridskor så måste man väl spela så. – Du blev ju knappt ens tacklad av honom, vad klagar du på? frågade Robin och slog till mig på axeln på skoj. Han slog ganska hårt och jag hade inga kläder på överkroppen eftersom jag precis höll på att byta om. Det gjorde ganska ont, men jag bet ihop och låtsades som ingenting. Det var viktigt att inte visa sig svag, inte visa om något gjorde ont. Det gällde att alltid vara tuff och alltid ge järnet, det blev lättare så. Jag 8

gillade Robin, han var min bästa vän. Jag skrattade bara trots att jag visste att jag skulle ha ett blåmärke imorgon. – Man lär sig ju, det var ju bara att finta honom. Han var ju så sölig att en snigel hade kunnat åka snabbare, flinade jag. Precis när jag avslutade meningen så kom en av våra tränare in i omklädningsrummet. Jag funderade på hur han skulle reagera på det vi sagt. Henke var ganska ny som tränare för oss och jag var inte helt säker på vad han tyckte om att vi kallat en motståndare för bögjävel och gorilla. Rickard, vår huvudtränare som vi haft betydligt längre, låtsades oftast inte om oss när vi sa någonting sådant. Han uppmuntrade oss inte och sa aldrig något sådant själv, men sa heller aldrig till oss. Med Henke så visste jag inte riktigt och det gjorde mig nervös. Det gällde att hålla sig på god fot med tränarna, för man ville ju spela så mycket som möjligt. 9

Henke ställde sig bakom mig och fick genast vår uppmärksamhet. Nitton killar som skulle fylla fjorton under året, och så jag som just fyllt tretton, vände sig mot honom och blev tysta. Han stod tyst en stund, som om han verkligen ville vara säker på att han hade vår fulla uppmärksamhet innan han tog till orda. – Adrian har helt rätt! började han och gjorde sedan en konstpaus medan han la handen på min axel innan han fortsatte: – Han genomskådade motståndarens svaghet och utnyttjade den. Istället för att bli fälld av backen, eller gorillan som ni så fint beskrev honom, så såg du helt enkelt till att använda din egen styrka, din snabbhet för att utmanövrera honom. Såg ni andra hur det gick till? Adrian använde sin fart och fintade helt enkelt gorillan och då blev han ingen alls i matchen. Istället hann han knappt tillbaka till sin position och det slutade med att de i princip hade en back för lite. Då kunde Adrian lätt passa upp pucken så det blev mål, eller göra mål själv för den delen. Det är så de ska tas! 10

Jag smålog lite där jag stod, osäker på hur jag skulle reagera på berömmet. Henke tog bort sin hand från mig. Jag snabbade mig med att ta på mig en t-shirt för att bryta stillheten som hade infunnit sig. Det verkade som om alla väntade på att jag skulle säga något, men jag kunde inte komma på något alls. Henke tittade på mig med en blick som också tydde på att han ansåg att jag borde börja prata. Jag förblev tyst. Så istället fortsatte han: – Riktigt bra jobbat, Adrian! Riktigt bra. Ni andra också, det var en bra match. Fortsätt såhär så kommer den här säsongen bli en riktig höjdare för er. Fortsätt göra så som ni gjorde idag. Ta deras styrkor och vänd dem emot dem själva så att det blir till svagheter. Backens storlek och styrka blev långsamhet. Nyttja era egna förmågor, er egen snabbhet och styrka och var orädda. Ta träningarna på allvar och gör ert bästa och lite till, så kommer ni komma långt. Han log uppmuntrade mot mig en gång till och lämnade sedan omklädningsrummet åt 11

oss. Tystnaden försvann snabbt och ett glatt uppsluppet surr tog dess plats. Det rådde en mycket positiv stämning. Vi hade spelat en bra match, vunnit stort och tränarna var nöjda, det betydde mycket. Jag drog på mig ett par svarta mjukisbyxor och min jacka innan jag slängde ner alla mina hockeysaker i trunken. Sedan lämnade jag omklädningsrummet tillsammans med Robin. Utanför satt våra föräldrar på en bänk och småpratade. När vi kom ut tittade mamma upp och log mot mig innan hon gick för att hämta min lillasyster, Moa. Hon hade försvunnit iväg någonstans eftersom hon antagligen ledsnat på att vänta. Medan vi väntade pratade pappa och Robins pappa med oss om matchen och vi fick ännu mer beröm. Vi hade båda gjort flera mål. Pappa kommenterade både mina och Robins snyggaste mål och gav oss några tips att tänka på till nästa match. Jag kände mig glad där jag stod. Pappa var 12

stolt över mig och det var viktigt för mig. Bland det viktigaste jag visste faktiskt, även om jag inte skulle erkänna det för honom. Robins pappa var inte lika insatt i hockey, men han såg imponerad ut och Robin var också glad. Det var en väldigt trevlig stämning. Mamma och Moa kom tillbaka och Moa var nog den enda som inte såg helt nöjd ut. Hon var åtta år och tyckte nog inte att det roligaste som fanns var att följa med på alla mina matcher. – Äntligen, suckade hon. Kan vi åka hem nu? – Ja, det kan vi, svarade pappa och skrattade åt hennes otålighet. Han tog min trunk och bar ut den till bilen. Jag sa hejdå till Robin och så följde jag efter min familj ut i kylan. På vägen ut från ishallen så mötte vi några från det andra laget, bland annat den stora backen. De var på väg ut till en buss som stod och väntade på dem och deras tränare lät inte nöjd: – Vad var det där för match? Det går inte att 13

sluta spela när man möter ett lag som detta, då måste ni spela ännu hårdare och kämpa ännu mer. Annars kan ni lika gärna ta på er rosa tröjor allihop och sätta er på bänken från början! Jag avundades dem inte, de hade ungefär två timmars bussresa hem. Jag gissade på att de skulle få höra ganska många råd och en hel massa kritik på grund av att de nyss förlorat så stort. De var egentligen ganska bra och hade vunnit över oss någon match under tidigare säsonger, men den här gången hade visst allt gått fel. Det var viktigt för mig att vara bra i laget, eller nej, egentligen inte. Det var viktigt för mig att vara bäst i laget. Eftersom jag var yngre kändes det som om jag ständigt var tvungen att bevisa mig för de andra. Jag var tvungen att visa att jag platsade, att jag hörde hemma där och att jag till och med var ännu bättre än vad de var. Att jag förtjänade min plats. 14

Jag vet inte varför jag kände så och jag vet inte heller när jag hade börjat tänka på det sättet, men det gjorde jag. Jag gjorde alltid mitt yttersta för att förbli bäst. Hittills hade det gått väldigt bra, ingen tyckte något negativt om att jag bytt lag för något år sedan. Tvärtom så fick jag många positiva kommenterar kring det. Bilfärden hem var som tur var inte så lång den här gången. Eftersom vi hade haft en hemmamatch tog det bara tio minuter och det var skönt att snabbt få komma hem igen. Ibland spelade vi match långt borta och kunde få åka buss, bil eller tåg i flera timmar, vilket kunde kännas ganska jobbigt. Då brukade aldrig mamma och Moa följa med, utan bara pappa. Mamma och Moa passade bara på att komma och kolla när vi hade hemmamatch. Eller mamma passade väl på, Moa blev nog mest tvingad. Medan vi satt i bilen så tog jag fram mobilen 15

och la ut en hockeybild på instagram med texten #8–2 #vinstigen. När vi kom hem gick jag in på mitt rum medan mamma plockade ur mina hockeysaker och började förbereda maten. Jag synade min axel i spegeln. Jo, det skulle definitivt bli ett blåmärke efter Robins slag, men kanske inte så stort i alla fall. Jag grimaserade lite när jag tryckte på det stället där han slagit mig, men brydde mig egentligen inte så mycket om det. – Adrian! Maten är klar! ropade mamma från köket och jag gick dit och satte mig. Under måltiden babblade Moa på i ett om ett program om hästar som hon hade sett och jag kunde verkligen inte vara mindre intresserad. Jag hade aldrig förstått mig på hennes intresse. Det var bara djur, djur och åter djur, fast vi inte ens hade något eget. Pappa hummade och försökte hänga med, fast jag visste att inte heller han fann det så intressant. 16

Det blev en lugn kväll. Vi slappade framför tv:n och såg en komedi tillsammans, käkade lite chips och godis och jag gick och la mig ganska tidigt. Innan jag skulle lägga mig tog jag fram min mobil. 147 personer hade redan lajkat min bild.

Adrian är en 13-årig kille som är så duktig på hockey att han får spela med de som är ett år äldre och trots det är han lagets stjärna. Hans framtid är redan utstakad, av honom själv, hans föräldrar och tränarna. Pressen på honom är stenhård och han gör allt för att lyckas nå upp till alla förväntningar. Men hur ska det gå med den nya killen i laget, som vill spela på samma position som Adrian och vad betyder Adrians drömmar och känslor för sin bästa kompis Robin? Kan man vara 13 år, homosexuell och hockeyspelare? I omklädningsrummet och med kompisarna är Adrian kaxigast av alla. Han drar sig inte för att säga nedvärderande saker om både homosexuella och andra hockeyspelare, men inombords mår han allt sämre. För att inte behöva erkänna de känslor han har för Robin blir han tillsammans med My, den snyggaste tjejen i sjuan, men hjälper det verkligen?